Sunday - Day of the Gardening Pin-up

Dagens rollmodell för gårdagen - att inspireras och ta lärdom av: hårdpermanentad odlingspinuppa à la 1952.

Se och ta lärdom. Att man håller på och fixar med trädgården är ingen orsak att avstå från vare sig den röda finklänningen eller strumpebanden! Något att hålla i minnet inför nästa år...

Vi har också fixat vår "trädgård" i ordning nu, tyvärr bara med mycket mindre glamorös mundering, mer typ fleecejacka.

titta!

Vad jag hittade när jag letade bild från Onedinlinjen: bilder från den där Muminserien som ingen annan än jag verkar minnas och som jag redan hade börjat tro att jag drömt ihop.


Här är t.ex. Muminmamman med sin handväska och så hittade jag en bild på en figur som jag verkligen inte minns till, men som på engelska kallas Edward the Booble. Känner ni Edward? Han ser ganska rolig ut.








Mer bilder finns här.

Onedinlinjen på mitt hallgolv

Det kom ett vykort från en vän idag. Den förtryckta texten lyder "Dia de 15 de Fevereiro de 1986. Veloc. Max. do Vento 250 kms/h. Altura de Rebentacão 60m." Under står det hastigt nedkrafsat med blyerts "T/S Helena håller på att gå upp i sömmarna, men hoppas vi kommer till Europa iallafall." Och sen inget mer.

Hjälp! Sån dramatik! Men vad lite man får veta? Har de hamnat amputerat nån med kökskniv? Har lillkillen uppe i masten klarat sig från att spolas överbod? Har de böldpest ombord och hur utbredd är skörbjuggen? Och hur ska det gå med vårt kaffe och vår bomull och alla våra exotiska kryddor!



Nej, men seriously, nu är jag lite orolig - borde man skicka ut en räddningspatrull?

ännu en grej...

Jag vet att det är trist att bara referera till kvällstidningarna och jag vet att det inte egentligen angår mig, men jag kan inte låta bli.

Vad är det för fel på Angelina???

Vem åker till Namibia för att föda? Är det slugt? Liksom för att man tycker det är ett coolt land? Trots livsfarliga sjukdomar och allmänt minst sagt skraltig sjukvård? Är det inte ett besynnerligt statement - åka runt i världen och föda barn på de platser man tycker verkar natursköna? Finns det inget vettigare sätt att hedra landet eller vad hon nu sa att hon ville göra, typ donera pengar till något sjukhus för alla de som tvingas föda där och inte tycker att det är så himla glamoröst att ligga i bushen och förblöda utan när som helst mer än gärna skulle byta med Angelina och istället åka till Californien och föda på något posh Hollywoodsjukhus omringad av läkare och specialister. Jag tror nämligen inte att de desto vidare uppskattar hennes generösa gest.

Dagens enkätfråga får alltså bli:

Vilket är värre - att tvingas föda barn i Namibia eller att ha Tom Cruise som står och dreglar över en redo att hugga in på moderkakan?

sorg

Mina fina ståtliga pelargoner kom hem från sin vintervila som små flämtande intensivvårdsfall. Jag tänker aldrig mer klippa ner några växter, jag tänker inte sluta vattna dem till vintern. När jag tidigare år bara har gjort ingenting så har de stått och sett gröna och fina ut hela vintern och börjat blomma i mitten av mars och varit stans ståtligaste fram till mitten av september. Och nu när jag har agerat efter konstens alla regler så är de i så dåligt skick att de nästan inte finns. Jag trodde inte ens att det gick att få död på pelargoner?

Tydligen går det.

straight from the ministry of funny walks

En sak som man inte så ofta tänker på är hur lustig en afghanhund blir när den går i motvind: hög svajig benföring, extremt smal framtill och övergår en stor fluffig plym från ungefär mitt på hunden och bakåt.

Bokstavligen som om den dragits genom en tät granhäck och sedan sprayats med Ultra strong hold.

post-påsk

Det har varit en hård påsk i år, men på ett positivt sätt. För en gång skull har jag inte bara pressat ner godis utan verkligen gjort saker. Jag är så nöjd. Jag har motionscyklat, jag har byggt ett hus (nästan), jag har 27-kalasat, haft litterära diskussioner (den där gröna där längst uppe till vänster, vad är det för en? Och var är Dockornas Dal då?), begrundat påskens olika skeden (vem Jesus mötte när, vad som sades och var Åsnan riktigt kom in i bilden), bränt the påskbrasa of the century (brann i 6 h, give or take), planterat om plantbabysarna och invigt utesäsongen på balkongen.

Nu är jag tillbaka på jobbet. Det känns särdeles otillfredsställande.

Mango

Vår mangobutik har öppnat! Och ingen har sagt något. Jag missar allt nuförtiden... Men idag var jag där och det verkade trevligt. Jag gillar den där nyöppnad butik-stämningen, förväntningsfulla expediter, ljusa, rena och fräscha lokaler och något ditrest skyltningsproffs som har hängt upp alla kläderna snyggt och färgkoordinerat så att allt framstår som så mycket mer åtråvärt än det egentligen är. I want to be deceived, thankyouverymuch. Speciellt förtjust är jag i den där luftigheten som kännetecknar nya butiker, varför kan de aldrig hålla kvar den längre än vecka ett?

De hade bl.a. en vit handväska i något kladdigt plastliknande material som påminde om en av mammas gamla avlagda som jag lekte med som liten. Den var perfekt att stoppa legogubbar och pärlhalsband i när man skulle gå på diverse bjudningar eller annars bara. Får kanske fundera på den.

liten vårnyhet

Jag ville egentligen bara säga att Prismas kesäpiha äntligen har öppnat! Vilket betyder att våren officiellt är här nu!

Titta bara så fint det blev! Mina egna sådda penséer är ca 1 cm höga och har ett ynka struttblad åt vart håll så vi får återkomma till dem lite senare på säsongen...

everything must go

Vi ska sälja allt vi äger på loppis. Eller åtminstone nästan. Kvällarna går åt till att åka runt och rekogonsera på olika ställen: vad folk säljer, prisnivå, klientel... Och sen kommer vi hem och raidar lådor och skåp och trycker ner linnekjolar och ostkupor i ljusröda plastsäckar som det står 3,50 på. För att vara beredda och kunna rycka ut sedan när det väl blir av! Ljuvligt. Bara själva förberedelseprocessen är befriande. Föremål som hittills helt fredligt bara legat och drällt ses plötsligt med nya ögon och man tänker MenVadÄrDetHär? Och plötsligt vill man inte alls kännas vid någon relation till föremålet i fråga: att man själv valt ut det och t.o.m. betalt för det, utan sakerna är bara främlingar som existerar oberoende av en själv, bara på samma utrymme, och som nu SKA BORT. Och nu, när det ligger inpackat i påsar så är det liksom inte vårt problem längre, vi har redan kapat banden. Det är dom som inte betalat och hämtat sakerna ännu, vi bara förvarar dem under tiden.

"Kirppis", sa N. igår, "vad heter det nu igen på svenska. Lumppis?"

excusez-moi...

men är det någon mer än jag som tycker att 11 000 kronor är ett överpris för att måla sina kylskåpsluckor så att de ser ut som rostfritt stål?

tips mottages

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: jag behöver en ny stil. Jag är trött på alla HM-toppar som man knappt ens vill ha när man ser dem i butiken. Men sen tar man dem ändå, för det är det som finns och som man tycker man har råd med och man vill ha något nytt. För man tror att det blir roligare då och det blir det visserligen ibland, men oftast blev man bara ägare till ytterligare en märklig topp som inte riktigt passar med något annat man har.

Jag tror jag vill ha någon slags tidlös glamourstil, men ändå tuff. Något som åldras med stil och som jag kan ha i trädgården sedan när jag är en excentrisk tant som bara pratar med tagetesarna och igelkottarna. Och som ännu då har ett visst skimmer över sig och andas en svunnen storhet.

Lite Brideshead revisited, lite rocknroll och lite skogsälva. Och som tål kattklor och inte är för fladdrigt.

Hjälp mig. Vad borde jag köpa?

tidningsjunkie

Linda Skugge är riktigt ordentligt rolig igen, för första gången sedan typ 1995 då hon var överlägset roligast hela tiden... Hon målar upp ett framtidsscenario som känns skrämmande nära. Jag är ett år äldre än henne och känner mig redan träffad: barfota - jo, ibland, speciellt på sommaren; linne - jo, basplagg no 1; dyra jeans - ja tack, gärna; allt det där brukar jag vara och ha, nu är det bara lådvinet det gäller att akta sig för. Annars kan det hända att man blir sån här, och det verkar minst sagt ganska vidrigt. Lådvinsbegäret och ordningsmanin driven till sin spets och man får en liten skotsk by som framstår som lika avslappnad och naturlig som den pastelliga villaidyllen i Edward Scissorhands.

Själv gillar jag som vanligt Linna bäst. Hon är så cool. Alltid när de här mediadebatterna - oavsett ämne - för länge sedan urartat till att mest bestå av diverse personangrepp och tjafs, och honsa och hansa och jagbara, så dyker hennes inlägg i frågan upp och hon sätter alltid fingret på någon helt ny synvinkel som alla andra förbisett och säger "hey, kan vi inte diskutera det här istället" och man tänker: Ja!, precis, just det, så är det ju.

Och slutligen, gorillababyn mår uppenbarligen bättre. Skönt.

ny vårlook

Hjälp, vad det finns mycket fula bloggtemplates i världen, jag häpnar.

defeated

Jag förlorar, det går långsamt men obevekligt. Resultatet kommer att bli det samma hur mycket jag än spottar och fräser och kämpar emot. Vilket jag gör.

En ful nylonfrisbee.

När vi istället kunde ha fått en stor happybouncy badboll med somrig nyplastlukt. Snyft.

Mary Ellen Mark

... sen så var söndagen även en dag för kulturella utsvävningar, vilket var bra mycket intressantare.

Såg den amerikanska fotografen Mary Ellen Marks fotoutställning i Salo. Tyvärr finns den inte längre kvar där, annars skulle jag uppmana alla att åka dit och se den. Vackra, men ofta också obehagliga svartvita bilder på bl.a. tvillingpar, amerikansk fattigdom samt enstaka kändisar och floridapensionärer.

Och hjälp, vad hennes Johnny Deppbild skulle pigga upp hemma hos oss!

Jag har varit på trädgårdmässan "Trädgårdens Vår". Den var tråkig. Det fanns ett par miljarder blomlökar, ganska många salladskrukor, sådana där muik-fiskar (vad-de-nu-heter-på-svenska?) och just inget mer. Och så delade de ut smakprov på nutrilett. Så konstigt.

Inga trädgårdsmöbler. Inga roliga stenar och buskar. Inga fina krukor och burkar. Inga fancy små dammar med vattenfall och fontäner. Inga spottande grodor och sedesamt blyga david-statyer. Inga studsmattor, gungor eller broar att gå över sin lilla damm på. Nada. Inte ens något litet asiatiskt lusthus.

En sån fantasilös vår det kommer att bli för trädgården! Bara en massa, massa dahlior och tulpaner och sen inget mer? Hur hög glamfaktor är det på det?

Och hur kan man få för sig att arrangera en trädgårdmäsa utan att ha lyckats få med en enda liten trädgårdstomteförsäljare?

Now people, this is what a garden looks like...

Mitt problem är nu att jag allt till trots ändå lurades att köpa sådana där blomlökar jag också (meh, detvar ju allt som fanns!), trots att jag är lite rädd för dem. När jag kom hem insåg jag genast mitt misstag och sparkade snabbt in dem i ett hörn bakom torkställningen to be dealt with later. Så nu ligger de där i sin påse och gläfser ilsket.

N. tyckte att han också behövde ha ett odlingsprojekt så han köpte frön till eukalyptusträd. Jag är mycket spänd på att få se resultatet. Det kan bli över hundra meter högt så jag tror att det kommer att pryda sin plats på balkongen.

desperate housewife

Klockan är bara halv tio och jag har dammsugit hela hemmet, är redan på min andra tvättmaskin och planerar nu resten av min förmiddag: plantera om apelsinträdet, så oleander eller göra min egen citronlikör? Observanta läsare märker genast att det är en mycket viktig ingrediens som saknas här för att göra bilden komplett: den toscanska villan! Det är ack så mycket coolare att plantera apelsintäd och göra citronlikör i den toscanska villan än i den finländska höghuslägenheten.

Varför matchar aldrig mina omgivningar med aktiviteterna? Det skulle vara så mycket mera prydligt så.

opålitligt fluff

Oj, så stora fluffiga snöflingor. Var höll ni hus i, säg, december??? Det här är ju helt fel. "Mars, april har knopp i håret" heter det ju så käckt. Ge mej några bloody knoppar nu nån gång...

dagens bubblare

...är Hartwalls Friss nya Peach-smak! Limefrissen smakade som en blaskig urvattnad sprite (och då anser de säkert att de har lyckats ganska bra, för jag antar det var det som de strävade efter). Äppelsmaken smakade bara klistrig kalktablett och var allmänt taget tämligen ryslig. Men den här verkar ganska lovande, den är som en lite tristare och bra mycket präktigare kusin till de engelska smaksatta vattnen (pesikosmakande då företrädelsevis). Så där som det brukar vara. Men man kan inte få allt antar jag och den var ändå riktigt okej.

Ja, det var ungefär det största som har hänt i min värld idag. Förutom då att jag äntligen fick med mig den flera veckor gamla nya kaffemuggen till jobbet och för första gången på tre år så hade vi varken förmiddags- eller eftermiddagskaffe. Jaha. Så jag satt för mig själv vid mitt skrivbord och drack genomskinligt bubbelvatten ur en liten fin mugg med rött mönster och mest av allt kände jag mig som om jag var på dockkalas.

practising survival skills

"Så fort hon tror att någon kommer för att äta upp henne lägger hon sig ner och låtsas vara död".

Märkliga djur de där pungråttorna.

På allmänhetens begäran

Tadaa! Introducing "den lilla pungråttan".



"Så fort han tror att någon kommer för att äta upp honom lägger han sig ner och låtsas vara död."

i sann Aagot Ljung-anda

Ja, jag vet ju inte hur mycket blommor ni orkar med och jag har ju som vanligt sått en miljon frön, för jag tänkte att det blir lämpligt så, för det får inte bli för lite & glest, men sen så började köpesplantorna också propsa på att få vara med och visa upp sig, så det bliiir lätt lite mycket, jag inser det, men jaja okejdå:

Men det var allt på temat gula blommor för idag. Nu får ni bara klara er så här, det hjälper inte ens att tjata.

babyplantorna är här!

Det har varit kallt så länge att man inte ens förväntar sig något annat. Man har alldeles slutat hoppas på en förändring utan resignerat och insett att this is it, det blir inte bättre än så här utan man är dömd till att evigt vandra runt i sin snyggt skräddade men tunna och sönderskavda vinterkappa och blåtonade händer. Tänk Anna Karenina så förstår ni ungefär. Det har ju visserligen sin egen estetik det med, men det blir ack så tröttsamt i längden...

Och sen plötsligt så dyker babyplantorna upp på bara två dagar! Det stod "gror på 7-14 dagar" på påsen och jag sådde på torsdag kväll, tänkte" syns kring påsk" och åkte bort över helgen och sen på söndag så stod de bara där helt självsäkert, som om de aldrig gjort nåt annat. Tyvärr har jag ingen bild på dem än men påsen ser ut så här:

ljusgula tagetespojkar!

älskar kvällstidningar!

Kvällstidningar är jätteroliga. På expressen idag erbjuds vi följa med gorillafödsel med deras sms-tjänst. Oj, säger jag. Behövs en sån tjänst? Finns det en efterfrågan? Vem behöver och vill ha 1-7 uppdateringsmeddelanden i veckan om hur en gorillafödsel framskrider? Är det sådana som av nån anledning hamnar att resa bort från civilisationen och bredbandsuppkopplingen som beställer eller vem är det som är så olidiligt nyfiken på gorillaungar att de inte kan vänta på att expressen själva förser oss med senaste nytt som att "nu duger bara apelsiner" eller "nu mullrar magen" utan prompt måste få infon first hand i telefonen? Snälla berätta, jag är så himla nyfiken.

mer om min syster, böcker, öar och krokodiler

Min syster har hamnat i ofrivillig exil på en liten, liten ö. Lite som greven av Monte Christo kanske, fast det vet jag inte säkert för jag kom aldrig någon vart i den boken, fast alla gammelfastrar och mostrar i min släkt hade den som favoritbok och trugade den till höger och vänster. Och det var ännu på den tiden när jag läste i princip allt som kom i min väg oavsett hur tråkigt det var och lärde mig snabb skumläsning till perfektion. Om det är något som jag är bra på så är det att läsa snabbt och slarvigt och jag tror att det beror på alla erbarmligt sega moderniserade klassiker (urk) och det lokala bibliotekets utbud av 70-talistungdomsböcker där huvudpersonen i regel både fick en allvarlig sjukdom och blev gravid samt tog hand om en småalkoholiserad mamma/kompis och deltog i ett par, tre demonstrationståg. Gud, ingen skulle tvinga på vuxna så dåliga och deprimerande böcker. Om det verkligen var så det var på sjuttiotalet så är jag glad att jag var så liten att det mesta elände utom Storpotäten gick mig förbi utan att jag förstod vad det var som hände. Anyway, jag misstänker starkt att tanterna egentligen kanske inte gillade boken utan hade sett någon miniserie (åtminstone vet jag for a fact att de gillade Törnfåglarna p.g.a. fader Vad-han-nu-hette). Så jag vet inget om boken utom att jag tror att den handlar om en greve och en ö. Kanske. Men min syster bor på i vilket fall som helst på en ö, mycket motvilligt, och vi brukar hälsa på ibland.

Alltid när vi kommer till åland så är allt precis likadant som senaste gång. Vi tar en runda på stan och tittar på a) lokalt konsthantverk och b) billig asiatisk plast och sen brukar vi gå till ett ställe med en fancy taklampa och begrunda folklivet. Det är tryggt med rutiner. Så gjorde vi även denna gång, men med dålig framgång. Konsthantverket var riktigt fint men lite för dyrt och plasten var inte tillräckligt billig (det var nåt italienskt tjafs - det ska vara asiatiskt! säger jag ju. Sån där som är lite genomskinlig och av varierande tjocklek. Sån som fanns här på 1950-60 talen. Ska det vara så svårt?) . Lampan fanns kvar men den såg lite dammig ut. Vi beställde drinkar av typen "helst lite syrlig" och "fruktigt röd" och sen när alla andra hade förfestat färdigt och stod och väntade på taxin som skulle ta dem till stan så gick vi hem och skulle se på krokodiltv.

Tyvärr handlade det om fåglar så vi kunde inte titta för att inte bli förkylda. Besvikelse. Om jag åker till åland förväntar jag mig krokodiler. Det är något fascinerande med så fula djur som dessutom verkar vara dumma som spån. Hur har de kunnat klara sig genom evolutionen? När jag var liten hade jag en gummikrokodil (??? varför? vem har gett mig en sån?). Den luktade mystiskt och saknade all personlighet. Jag förstod aldrig vad man förväntades göra med den. Den passade varken in med mjukisdjuren eller småbilarna, möjligtvis kunde den stå och väsa utanför dockhuset med sina sladdriga käftar, men den var dålig på det också. Vad jag minns fångade den aldrig någon och det var lite svagt med tanke på att åtminstone dockpappan var ganska gravt invalidiserad.

Vart jag vill komma? Jag vet inte riktigt. Jag antar att hela detta inlägg kunde sammanfattas med: "Vi var på åland, det var bra men det hände inget särskilt och nu är vi hemma igen."

mera resa

Och sen kom vi till Stockholm. Jag vet att det anses vara lite av landsförräderi (eller åtminstone högst olämpligt och inte så lite suspekt av mig) men jag älskar verkligen Sverige! Så fort man stiger av båten så känns det liksom lite roligare och lättare att andas. Piggelinglädjen från när man var liten och på semester går aldrig riktigt ur och det är så skönt. Redan reklamerna i hamnen är lite roligare (för de är uttänkta och skrivna på svenska och inte översatta), och sedan fortsätter det bara: tidningarna är tjockare och kläderna är finare. Och framförallt: de färdiga smörgåsarna är både fler och godare. Det finns ingen mat som gör mig så nöjd och får mig att känna mig så busy och kontinental som färdiga smörgåsar och annat rolig plastförpackad mat.

När jag och syster var mindre och yngre och för första gången på egen hand i London så levde vi en hel vecka på smörgås och pizzaslice och små söta burkar med juice och citronmousse från Marks& Spencer. Resten av pengarna gick till cd-n och topshoptoppar och det var ett perfekt arrangemang. Och alla vet ju att London är ytterligare snäppet bättre, London är ungefär så lycklig man blir medan det ännu är kallt och ruggigt ute.

Mer plastsmörgås = mer utvecklad kultur = mer lycka, liksom.

We were very tired, we were very merry
We had gone back and forth all night on the ferry.
It was bare and bright, and smelled like a stable
But we looked into a fire, we leaned across a table,
We lay on a hill-top underneath the moon;
And the whistles kept blowing and the dawn came soon

(Recuerdo, Edna St. Vincent Millay)

Det verkar som om det aldrig varit speciellt glamoröst att åka båt, men åtminstone var det tydligen betydligt mer romantiskt förr? Nu är det bara päronkonjak i minityrflaskor till frukost och kalla fiskbiffar och en påklistrad tunn fasad av någon slags konstig, näst intill uppgiven, glättighet som nog inte lurar någon. Om man inte är som hon som med ett mycket begränsat svenskt ordförråd försökte få de två flickorna från sydösterbotten att förstå att det går att betala med båda valutorna fast hela summan slås in i kassan på en gång. De var självsäkert landsortssävliga med blandade småmynt och korgen full med åtråvärd tax free-sprit och hon såg ut som någon som var ända in i märgen trött på påstridiga kryssningsresenärer. Hennes min när hon rev sönder kassakvittot och började slå in alla varorna på nytt, grupperade enligt den valuta var och en sak skulle betalas i, var den mest stoiska och resignerade jag sett.

Jag gjorde en tappert försök att förklara situationen för den ena tjejen, men hon bara ruskade otåligt på pannluggen som ett motsträvig shetlandsponny, blängde ner på sina enkronor och svängde ryggen till. Om och om igen rabblade hon fundersamt halvt för sig själv upp olika alternativ för hur det skulle funka och hennes kompis skämdes och ville gå därifrån och det var mycket givande. Sedan när det blev min tur så tänkte jag att jag skulle vara den föredömliga resenären som bara har två varor och tillräckligt med pengar färdigt i handen. Det gick bra, men tror inte att det uppskattades så särskilt, så jag tänkte what the hell och att det är så otacksamt med socialt engagemang och så gick vi till à la carten och åt tusen sorters lax och kranade istället.

Vårdagjämning!

Då är det dags för alla att dra på sig sina nya fina vårskor!

vi hörs!

Haft mycket att göra, men samtidigt inget, verkligen inget, som kan vara av det minsta intresse för någon annan. Dessa aktiviteter har knappt ens kunnat engagera mig själv, och ens då medan det ännu var aktuellt. Och nu är alla spår av dem totalt utsuddade. jag minns ingenting et je suis desolée. Eller så inte.

Nu ikväll åker vi på en liten scandinavian tour till Stockholm och Mariehamn. Kul! Sedan när vi kommer hem igen är det förhoppningsvis vår och allt känns roligare och mer inspirerande och allmän bot och bättring utlovas.

allra sista os-bloggen

Linna uttrycker det så bra på expressen idag: "Ingen förlorade så vackert som det finska hockeylaget gjorde den här gången."

Det är sant, jag tänkte det också men utan att kunna formulera det i ord. Det var något så gripande över det finländska hockeylandslaget igår efter att de just förlorat os-guldet. Den finländska stolta, tystlåtna och behärskade manligheten när den är som bäst.

i could never be her girl figure skater

Efter lite självrannsakan kom jag fram till att den främsta orsaken till att jag inte riktigt gillar stora idrottstävlingar är att de är så kompetitiva. Jag gillar alltså inte det där själva tävlingsmomentet för jag har själv världens sämsta tävlingsinstinkt (åtminstone tycker jag det själv, helt ärligt, och det bekymrar mig lite, men N. brukar skratta dovt och ihåligt när jag nån gång för det på tal ) och det är därför en så plågsam form av underhållning... Lite som skräckfilm, som jag inte heller gillar, för varför skulle jag vilja bli rädd?

Så min favorit var alltså som vanligt konståkningsuppvisningen då alla fick skrinna och vara glada och det inte var något obehagligt tävlande alls involverat. Konståkningen är lite speciell på så vis eftersom det väl är den enda gren där man verkligen får och liksom förväntas bedöma folk efter deras allmänna utstrålning och stil och kläder. Som man ju egentligen alltid ändå gör.

Konståkningen var min absolut första modeinfluens och den som lämnat det mest bestående intrycket. Redan när jag var jätteliten brukade jag se på konståkning som en symbol för vuxenvärlden; när jag blev stor var det så där jag skulle se ut: granna färger och pärlor och glitter och en liten kort kjol med liksom matchande trosor under. Det var liksom höjden av sofistikation för mej som liten. Det och de kopiösa mängderna ljusblå ögonskugga. Jag var redan då väldigt medveten om mina begänsningar och tänkte aldrig att jag riktigt skulle kunna åka skridskor på det där viset, så rent karriärsmässigt ville jag bli en sån där som åkte runt och samlade ihop blommor som publiken slängt ut på isen, men jag ville åtminstone ha de där kläderna.


När jag var ca 5-6 år fick jag ärva en röd gymnastikdräkt med vit kant runt halslinningen av min sex år äldre svenska kusin. Den var mitt favoritplagg i flera års tid tills den ohjälpligen blev alldeles för liten. Den tillsammans med en vit spetsunderkjol är nog nästan det närmaste perfektion jag nånsin varit.

Och trots att jag inser att konståkningsmodet alltid finns där nånstans i mitt bakhuvud och och lyckligt piper ja! ja! ja! åt fladder och paljetter och och allehanda fluff, så är det ändå lite vemodigt att se konståkning så här som vuxen, för jag kan inte riktigt komma ifrån tanken på att jag har gjort lilla mej väldigt besviken. Jag kan varken göra piruetter eller trippel Salkov, jag har inga sådana där små korta fransiga skridskoprinsessklänningar som jag då tyckte var det finaste i världen och jag klär inte ens i blå ögonskugga.

Jag är lite rädd att jag kanske missat min grej... Jag kanske verkligen borde ha blivit konståkare? Eller cheer leader? Eller ens körtjej åt The Ark? Jag tror att Ola Salo kanske också blev lika imponerad och betagen av konståkarna som jag när han var liten. Han skulle nog förstå, det tror jag.

ishockeykort?

Och hela ishockeyn kom och gick och jag har inte ens några såna där blanka fina kort som man hade på fotbollspojkar förr i tiden. Tanken dök upp redan tidigare men senast under semifinalen blev det helt uppenbart hur något helt väsentligt fattades: de små blanka korten som ger en all nödvändig bakgrundsfakra i form av längd, vikt, ålder, axelbredd och annan livsnödvändig trivia.

Så jag blev tvungen att forska och sammanställa mina egna. Nu kan jag meddela att Saku Koivu och Kimmo Timonen är precis lika långa, men att den senare åtminstone för fyra år sedan var två kilo tyngre. Och att Teemu Selänne är äldre och längre och tyngre än oss alla tre.

Det här gjorde mig så upprymd mitt i besvikelsen att jag blev tvungen att dela med mig av mina nya kunskaper.

M: - Men Selänne är äldre än mig! Han är 35!
N: - Jaha, jo men det måste han ju nog nästan vara, tycker jag.
M: - Ja, och så är han 183 lång och väger 93 kilo, står det här... Så han är ganska lång och tung också...
N: - Ja, han är nog säkert större ut än dej också.

!

De svenska ishockeyspelarna har BÅDE tänder och guldmedaljer. Det är extremt orättvist.

Av de os-tävlingar jag har sett, och där vi alls haft någon deltagare med, har vi förlorat typ... vareviga en.

brad and his dad

Okej, nu har jag också fallit för grupptrycket och börjat se på os. På vår nya nationalsport curling. Och så förlorade vi ju förstås. Mea culpa. Ber killen med Vanhanen-looken och det omöjliga namnet så mycket om ursäkt...

Kandensarna såg särdeles osympatiska ut, som bullies hela bunten, förutom min favorit Brad som mest såg ut som en mer världsvan bror till Kirk från Gilmore Girls. Men allra bäst var ändå hans far "Brad's Dad" som var så stolt där han myste på läktaren. Brad och Brad's dad var vad som gjorde min curlingkväll, förlusten till trots.

Nu tittar vi på ishockey och spanar in vem som har framtänder och vem som inte har. Vi har börjar med att ha ett tema som vi behandlar alltid när vi ser på ishockey; senast var det "nödvändigheten av vattendrickande och pauser" (när Baggio alltid var tvungen att springa och vara törstig i timtal i den fyrtiogradiga värmen, så varför ska målvakten här ha vattenflaska med sig för tjugo minuters stillastående?) och i dag "framtänder: för eller emot".

I och med att jag i grunden är så pass ointresserad av själva sporterna blir jag tvungen att roa med att hitta på nya vinlingar att problematisera. Att se sport med mig är utmärkt träning inför att umgås med en treåring.

de flesta olyckor

...sker ju som bekant i hemmet. Och för vår katt har nu ytterligare en sak tillkommit på listan över om inte potentiellt livshotande så ändå otäcka händelser som kan inträffa i företrädelsevis köket.

I farlighets-/otäckhetsordning:

1. Tomatkrosstänk i ögat om man står för nära konservburk som håller på att öppnas
2. Vinägerflaskor och kökredskap som faller från hyllan ovanför matplatsen medan man står under och äter
3. Senap på skulderbladet (ingen vet riktigt hur det gick till...)
4. Senap i munnen när man slickar av den märkligt kladdiga sörjan man just fått på axeln

och så dagens bubblare:

5. Riven fryst pizzaost på ryggen (när man står under en fryspizza som öppnas vänligt men bestämt).

allergisk?

Kanske jag inte är förkyld - kanske jag är allergisk? Jag satt och jobbade i morse och hade så otroligt sjuk hals att jag inte visste om jag skulle andas eller låta bli. Sen tog jag paus och nu har jag plockat ner och vikt ihop tvätt, bäddat sängen, plockat upp kringslängda saker och plockat ur diskmaskin samt duschat och gjort lunch åt mig. Och mått hur bra som helst. Nu satte jag mig vid datorn igen och, yes, jättesjuk hals igen! Hur är det ens möjligt?

sjuk

Jag är sjuk och febrig och allmänt ynklig. Väldigt långt från gårdagens stolta jag som lite kaxigt konstaterade att konstigt nog har jag inte alls varit sjuk i år och smådrygt funderade över hur det kan komma sig att jag fått en sån dunderfysik helt plötsligt att inga virus biter på mig? (Ja tänk!) Tur att jag sa det då, för det är en replik som inte fungerar längre fr.o.m. idag.

Men just nu känns det faktiskt ganska okej, jag är nyligen finnrexinad och sitter uppkrupen i soffan och feberhallucinerar inte ens. Och sen har jag fått min speciella "sjukmat" (mannagrynsgröt och saftsoppa) också, jag är extremt bortskämd och odräglig. Att ha sin speciella sjukmat är nästan är som att vara liten och få guljaffa och blåbärssoppa när man spyr, fast kanske snäppet mer glamoröst.

os

Jag inser att det bör kommenteras på något sätt, om inte annat så för att bevisa att jag, åtminstone ibland, också lever i samma värld som er andra. Så nej, i motsats till vissa har jag klarat mig förunderligt väl från att dras ner i det beryktade os-träsket. Som min syster så vist påpekade häromdagen. "Jag visste att det var du som ringde, ingen annan skulle ringa mitt i ishockeyn."

Jag är plågsamt medveten om att det här ett personlighetsdrag som allmänt ses som djupt suspekt. But I really couldn't care less. Jag inser att det är en fin tanke med globalisering och att vi alla över hela vintersportvärlden sitter som klistrade framför våra respektive burkar och fascineras över samma mystiska curling (är det en sport? really, truly?), utom en viss expressenreporter som ser det hela live och mest oroar sig över om hon någonsin kommer att hitta tillbaka till sitt hotell. Sån skulle jag också vara. Sån är jag också. Jag vill veta var wc finns, hur man kommer hem på natten och att lakanen alldeles säkert är rena. Gud att stå ute i regnet mitt i natten i ett främmande land för att man hamnat skriva om curling.

Fast jag har tittat. Jag såg invigningen för en kompis gästade och jag tänkte att hon kanske ville se den, för hon är mer normal och trevlig än jag och sen såg jag en halv ishockeymatch för N. mutade mig med chips. Chips hör tydligen till när man ser på ishockey. Öl skulle egentligen också ha hört till, men butiken säljer inte öl efter kl 21...

Sen så kan mitt sportintresse helt plötsligt blomma upp, men det gäller att vara snabb för att hinna lägga märke till det för i vanliga fall är det av en snabbt övergående karaktär. Under VM 1987 hade jag t.ex. en crush på Andy Grünenfelder som kom 4:a i någonting och det var syndast om honom i hela världen för han tog ut sig så och så fick han inte nån jäkla medalj ens utan det var nån trist svensk, förstås. Jag klippte ut en liten suddig bild på honom ur Vasabladet och var extremt fascinerad av längskidåkning i kanske tre dagar. Men så där i allmänhet så är jag lite som Ferdinand, jag bryr mig inte om all the fuss och lek ni bara jag får vara ifred.

resume

Jag har jobbat så duktigt och hårt och mycket att jag inte har hunnit blogga! Och inte har jag hunnit maila heller! Eller ens slösurfa! Jag har varit något alldeles fruktansvärt effektiv att jag nästan skrämmer mig själv. Alltid när jag suttit vid datorn har det varit fråga om textproduktion av det mer seriösa slaget. Det känns lite konstigt. Jag är inte van vid att det ska vara på det viset och vet inte riktigt om jag tycker om det.

Ingen har missat särskilt mycket dock. Jag försöker fortsättningsvis lura mig själv att det är vår och har både hunnit inleda jordgubbsäsongen (tadaa!) med mitt livs första egyptiska gubbar som tyvärr både såg ut och smakade som äpplen mer än något annat. Men nevermind, det är själva jordgubbskänslan som räknas och det har varit ett långt och plågsamt uppehåll sedan förra säsongen avslutades någonstans kring lillajul. Jag blir rastlös och beklämd när det inte finns jordgubbar; så länge man får tag på dem så är det sommar och varmt åtminstone nånstans på klotet så det finns hopp om att världen ännu tar sig, men när de inte alls syns till så vet man aldrig... Sedan finns det sådana som inleder säsongen nån gång runt den första juli också för att de rynkar på näsan åt allt som inte är finska gubbar. Men jag har aldrig varit någon jordgubbspatriot så jag är jorbgubbslycklig oavsett.

Det andra vårtecknet är att jag har sått små, små frön också. Egentligen ville jag ha basilika, men några sådana frön hade vi inte så det blev rucola, tagetes och penséer istället. Resten skulle sås på friland i april så valet föll sig ganska naturligt.

Vi har också varit och tittat på en ny lägenhet. Den hade ett underbart läge och var fin (och dyr), men lite liten och hade precis jämt fyra små garderober. Vad för slags människor klarar av att bo så? Inte vi. Vi har en massa grejer och alldeles i synnerhet sådant som lämpligtvis förvaras i skåp. Jag börjar kallsvettas bara av blotta tanken på att jag och kylväskor och datasladdar och julprydnader och allt ska samsas i vardagsrummet. Hur kan det vara tänkt så? Är det ingen annan som äger fult uddaskräp? Så det blev ingetn nytt hem, fast det berodde kanske mest på att det inte riktigt fanns någon balkong fast hur mycket mäklaren än försökte övertyga både sig själv och oss att det gjorde det. En smal liten gång som leder fram till ytterdörren och en liten bit förbi och som ligger i skugga ca 98 % av året doesn't quite do it for me. Jag ansvarar ju faktiskt för en två meter hög vinbärsbuskes trevnad också. Men gud vad jag kommer att blänga på den där eländiga busken - som gett hela två bär på tre somrar - i juli när jag inser att jag faktiskt, really, ihan aikuisten oikeasti, kunde bo 50 meter från havet...

just so Bollywood

Åh, jag vill bli filthy rich NU så att jag skamlöst kan ägna mig åt fullständigt onödiga utsvävningar i stil med att en helt vanlig fredag köpa små förpackningar med ätbara blommor à la 5,95 € st och inte ha det minsta dåligt samvete. Tänk sedan att sitta där med gaffeln i högsta hugg framför sina penséer och andra mer okända storheter och bara vänta på att få hugga in...? Så förtjusande dekadent!

Jag försökte faktiskt odla ätbara blommor på balkongen i somras; fick något en meter stort lila, tre ringblommor samt något som såg ut som en maskäten luktärt. Av en hel bloody påse frön. Det var det enda av allt jag sådde som överhuvudtaget började blomma så jag hade förstås inte hjärta att äta upp dem. Plus att jag tycks ha nån sorts inbyggd spärr mot att slita åt mej av trädgårdsblommorna och bara börja tugga där man står. Det känns fel, det känns potentiellt livsfarligt, men samtidigt har det en konstig lockelse.

De här var bättre, det var bara själva blommorna utan stjälkar så de såg inte lika svårtuggade ut. Borde jag slå till? Vad ska jag ta för sort? Hur äter man dem? Som tilltugg, typ chips? Eller i sallad? Kanske på glass?

Smask?

jag & Newton

Igår när jag var och simmade, så tänkte jag först på pingviner, så där som man gör, och sen på Newton. Sir Isaac, ni vet. Det var inget särskilt med det egentligen, annat än att jag vad jag kommer ihåg aldrig någonsin tänkt på honom tidigare, men nu gjorde jag det. Jag hoppas att han förstår att uppskatta det. Kisse och jag övar på hans tredje lag här hemma: vi knuffar på varandra och ser om vi påverkar varandra med samma, men motsatt kraft. Vi vet inte riktigt.

Men förutom små korta sinnesförvirrade stunder så är jag inte så särdeles intresserad av fysik, så det mest fascinerande är att han efter 50 års funderande och 4 500 skrivna sidor kom fram till att jordens undergång kommer att inträffa år 2060. Om en 54-55 år, alltså. Då är jag 88 år.

Nästa gång jag sportar ska jag försöka komma ihåg att tänka på t.ex. nån känd filosof. Om det här är en ihållande trend kommer det att göra under för folkbildningen! I'll keep you posted...

green is the new black

Grönt är veckans tema. Jag vet inte om det är min längtan efter våren eller om det mest är Veronica Mars fel, men helt plötsligt kan jag inte få tillräckligt mycket grönt i mitt liv och det plågar mig. Jag vill också leva mitt liv genom ett färgfilter! Jag inser att jag kanske inte kan sätta in gröntonade fönsterglas hemma, men jag har allvarligt funderat på hur det skulle bli med färgade glödlampor - skulle det funka? Skulle de ge den rätta surrealistisk känslan av serietidningsvärld?

Mellan varven suckar jag längtansfullt över löjligt stora och dyra krukväxter, som inte ens skulle överleva bilresan hem, för att de har så extra djupgröna och liksom friska blad. Jag driver rastlöst omkring i det shoppinglimbo som inträtt efter det att den otäcka januarirean äntligen dragit sina nästsista suckar och slutligen imploderat och den enda tanke som maler runt i mitt huvud är måste-måste-måste-ha-nåt-grööönt. Ni hör hur bisarrt det låter: jag behöver precis vad som helst, men det måste vara grönt. Trots att det alltid får mig att se lite sjuk ut. Trots att jag vet att jag känner mig som Benjamin Syrsa. Trots att själva ordet är så extremt fult. This is what it's come to.

Jag köpte förresten en ny t-shirt idag. Den är vårig och fin. Ljusgrön.

Feed the fire, fan the flame, till the world remembers your name

Trots kylan så har vissa börjat hoppas på våren och den tropiska solen:

Igår duschade jag den med sprutkannan på de små, små babybladen och viskade uppmuntrande åt den att monsunregnen nog snart är på väg. Jag vet inte om den trodde på mig, men jag hoppas det. Jag har fyllt rummet den står i med billig asiatisk plast i turkost och gröna och rosa kuddar i sarityger och gett den en monstera och en sned bambuplanta som kompisar så att den ska känna sig hemma och trivas.

Jag duschade dem alla och pekade på solen och sa: Men visst är det väl ganska okej nu? Visst? Snälla? Men jag tror den känner på sig att nåt är fel, den vet att jag bara luras och att det är -18 ute och att solen inte egentligen har nån chans att hävda sig och att några ynkliga droppar plastigt vatten inte är något monsunregn.

Den är smartare än så och den kan inte förstå hur den har hamnat här och den trivs inte och tappar alla bladen så fort de blir ens lite större, men på nåt sätt lever den ännu fast varken den själv eller jag riktigt vet hur det går till och hur länge det kan fortsätta på det här viset och nån enstaka varm sommarnatt är den nästan lycklig, men det är alldeles för få av dem och sen är det misär igen och bladen svartnar och faller av och det är en intensiv men mestadels olycklig kärlek; den allra bästa sorten.

Och om den bara orkar leva tillräckligt länge så ska jag bli tillräckligt rik och köpa en liten, liten plätt jord nånstans där solen är rätt och bygga ett hus åt mig och gräva ner den i jorden som Natalie Portman i Léon och vi ska nicka åt varandra och konstatera att här får vi det nog bra och den ska växa sig stor och bli ett träd.

Och då, äntligen, tänker den blomma och vara finast i världen.

frysbränna

Vi har haft en i allra högsta grad håglös och tråkig söndag och alldeles i med synk med känslan förmedlad av världen utanför ägnat oss åt något så trivialt och meningslöst som att frosta av frysen.

Så nu har jag fått slängt all sådan mat som vi pliktskyldigast fryst in för att ingen av oss riktigt ville den ha in the first place, men som vi ändå fick någon slags dåligt världssamvete av att kasta bort då när det begav sig. Pity food, som två stycken halva jästpaket, liten rimfrostig påse med 4 skivor rostbröd (från vilket årtusende?), 1½ dl kokosmjölk från tre år tillbaka (sparad för vilket ändamål?, man undrar) och fem ensamma egenhändigt odlade ärtskidor. Det sistnämnda kändes onekligen lite vemodigt. All den energin som gick åt, vattna och plantera och hålla andan och svära över lössen och bekanta som vattnade för mycket eller för lite och inte älskade dem på rätt sätt och vara ledsen över att inte själv vara på plats för att skörda... Och så åt vi dem inte ens!

Fyra burkar äppelmos från 2004 och en stor burk krusbär som jag slängde in i höstas för att jag inte hann eller orkade rensa dem och de började liksom svälla och spricka och och se lite obscent jästa ut var också nära att stryka med, men räddaddes i sista sekund och väntar nu ännu på att deras tid äntligen ska komma. Kanske det nästa vecka känns som att vi vill ha just problemkrusbär från augusti 2004? Man vet aldrig.

Avfrostning av frysen gör mig alltid lite beklämd, det enda man egentligen borde få ha i sin frys är frozen pizza och isglass och halvgräddade örfilar. Mat som aldrig nånsin har en chans att göra en ledsen.

thank god it's Friday

Vi har omstrukturerat oss på jobbet, så nu jobbar jag på sätt och vis som en frilans: kan påverka mina egna tider och får lön efter vad jag rent konkret presterar. Det lät som en så bra idé och jag såg framför mig sovmorgnar och att kunna äta frukost i lugn och ro innan man sedan vid en tiotiden lojt bänkar sig framför datorn med en stor mugg kaffe och katt, redo för att möta världen på distans. Jag hann också börja fantisera om långa lunchpauser på stan och lediga eftermiddagar med promenader i vårsolen. I min personliga föreställningvärld var det alltså en stark betoning på all den där extra ledigheten jag trodde jag skulle komma att ha.

Nu har jag upplevt tre dagar av det nya systemet; av dessa tre dagar har jag varit på plats kl 8 varje morgon, jobbat flera timmar extra två av kvällarna och hunnit äta lunch bara en gång. Reality sucks.

plastic fantastic, del 2

Och här kommer andra delen i plastälsklingarnas tio-i-topp:

5: plats - turkosa ikeastolen Urban.

4: plats - Miso pretty-duschkräm Deep Sea Body Wash. Sanslöst dyr och doftar lite skumt. Men jättefin flaska. Fakeasiatisk estetik à la Pittsfield, MA, USA.

3:e plats - rosa älsklingsbarbapappa med blombukett, fått av syster när hon var till Schweiz.

2:a plats - thailändskt duschmunsycke i rött och rosa, med en liten röd propeller som går runt, runt. Ett fantastiskt fynd, kostade just ingenting och roar mig hur länge som helst. Hoppas nån gång få nån kran eller slang där den skulle passa.

1:a plats - vit äppeldator.

plastic fantastic, del 1

Jag gillar plast. I synnerhet sådan plast som ser lite billig och skör och 60-talsaktigt solblekt ut. Jag har förstått att det här är en passion som många inte förstår och som nästan ingen delar. Så därför har jag sammanställt min tio-i-topp lista över plast som man blir glad av. Här kommer placeringarna 10-6.


10:e plats - Innocent smoothieflaska från England, komplett med gloria och allt.

9:e plats - Blommig vinyldoftande uppblåsbar fisk, snodd på en inredningsmässa i Stockholm.

8:e plats - Halvgenomskinlig, turkos korg för tvättmedel och annat. Tillverkad i Asien, köpt på Sparhallen i Mariehamn för 1 euro.

7:e plats - Väska med flower-power Bambimotiv och fint rosa foder. Köpt i London.

6:e plats - Mangaflicka med attityd.

om pingvinbabysar

Var och såg la marche de l'empereur på bio. Den var bra, men den otäckaste film jag sett. Jag gråter aldrig åt film men nu grät jag mest hela tiden och oavsett vad som hände: över de som gick vilse och aldrig kom fram till övervintringsstället, över de som fumlade och tappade sitt ägg så det frös och sprack sönder, över papporna som blåste omkull i vinterstormen och tappade sina ägg, mamman som blev uppäten av sälen, ungen som dog när mamma inte hann fram i tid, ungarna som frös ihjäl i sin första storm och mamman som blev så ledsen, babypingvinen som togs av rovfågeln etc., etc. För att inte tala om när jag grät av att det var rörande: när lilla pingvinen äntligen kläcktes, när pappan som stått tre månader i snön spydde upp sin sista mat innan han gav sig av på sin 20 dagars promenad tillbaka till havet, när mamman kom tillbaka från havet och hittade sin unge och sedan igen när pappan kom tillbaka till sin lilla familj och slutligen när pubertetspingvinerna kom ut till öppet vatten.. It was one of those days.


När filmen var slut var jag också helt slut.

vinprovning 2

För att testa hur pass användningsbart vårt formulär är, så beslöt vi oss för att testa en flaska till:

Typ: alkopop (underkategori: drickor med små , ganska fula djur på)
Namn: Bacardi Breezer, Ruby Grapefruit
Design: Trist flaska, fin röd färg på drickan, fladdermöss är inte så speciellt fina
Smak: Söt, ganska som grapefruktslimo
Omdöme: helt ok, men lämnar konstig bismak
+ färgen är smashing
- inte så dryg, tar slut direkt

Formuläret verkar funka helt ok, va?

vinprovning

N. fick idén att vi borde starta någon slags vindatabas för att hålla reda på vilka viner vi egentligen gillar och ska börja köpa. Så det gjorde vi. Här är resultatet från vårt första försök:

Typ: vitt (underkategori: viner med små , söta djur på)
Namn: Gray Fox
Design: stilig gul-mossgrön flaska med mycket fin rävflicka
Smak: stark!
Omdöme: njaaa så där
+ drygt: räcker för 2 dar
- 2 av 2 personer fick huvudvärk (och då drack vi inte ens hela flaskan...)

dagens älskling!

Detta är min absoluta darling just nu: www.last.fm. Inte fullt lika wow-känsla som då i den gråa forntid när jag först upptäckte spraydio och via den en massa ny cool musik, men nära.

Ingen mer lyckohäst!

Neeej! Läste just på ÅU att de har tagit bort lyckohästen från gågatan! Hur kan man plocka bort en lyckohäst? Varför gör ni så? För er som inte är insatta kan jag ju berätta att lyckohästen var en metallskulptur som då alltså föreställde en häst (duh!) och som förde tur med sig åt alla som rör vid den. Nu har nån tagit bort den för någon har "skadat sig" på den. Men please, det finns inget som inte någon skulle lyckas skada sig på, folk är så hopplösa. Och jag kan ju bara inte tro att den skulle utgöra något väldigt stor hot för åbobornas säkerhet?

Nu kommer vi alla att ha otur och vara olyckliga i alla våra dar och kom inte sen och säg att jag inte varnade er... Och et lönar sig inte att börja klaga sen för jag kommer ändå bara att skaka på huvudet och säga See, I told you so.

konstiga ord

...vars betydelse man aldrig riktigt ägnat någon närmare tanke innan man hamnar att översätta dem från engelska:

Katgut (kirurgisk tråd) = cat-gut (oh, fyfyfy!, säger Milla)
Pärlemor = mother-of-pearl (men, men whatabout pappapärla då?)

Jag har tråkigt idag igen. Det kanske märks.

almost famous

My buddy Google har äntligen hittat hit! Yes. Det var på tiden. Nu kan ni alltså googla mig, om det är så att ni känt någon sådan dragning.

tvnostalgi

Sen är det faktum att vi fortfarande är utan tv också oväntat tärande. Nu när jag inte har möjlighet, vill jag bara se på tv hela tiden, hela tiden och på lilla tv:n är det som om det bara skulle gå att få in MTV, jag tror det är den enda kanalen, och det kommer bara bloody jackass oavbrutet. På vilket vis är det roligt med alla dessa idioter som kör små konstiga vagnar nerför trappor. Så totalt meningslöst. Sedan såg vi faktiskt en musikvideo också. Båda två, sittandes andäktigt på golvet som två hänryckta amish people. Det var nästan samma förundrade känsla som präglade 1984 när begreppet musikvideo kom till den lilla landsbygdsorten. Men i det här fallet var det snarare en känsla av, finns MTV ännu? Kommer inte ihåg vilken låt eller vilken artist för det var ingen jag kände till. Det är så här det är att bli gammal. Sen kom det jackassrepriser igen.

Jag vill kunna se på dvdboxarna, ju! Med program jag redan har sett åtminstone en gång redan... Ja! Nu när jag fick min oförklarliga längtan efter plyschbyxor kanaliserad till ett par bruna frottebyxor istället, så är avsaknaden av boxarna egentligen allt som fortsättningvis håller mig slapp och sladdrig (eller åtminstone vill jag tro det så ingen sarkasm eller skepticism nu, tack!). Min mor som var med när nämnda byxor införskaffade konstaterade med en viss återhållen förvåning i rösten att "precis sådana här byxor hade du när du var tre". Precis. Ett par små, gula plyschshorts och en fiskarhatt i grönt denimtyg nu bara så kommer det att vara precis som att ha hamnat i en time warp tillbaka till Maria, sommaren 1975. Då var jag smal och i bra form och i princip allt som sändes på tv var bra.

stress

Det har hänt så mycket konstigt och jag har så mycket att fundera på att jag är alldeles stirrig och för okoncentrerad för att vare sig blogga eller fatta några avgörande beslut om min karriär och framtid. Mest går det runt, runt och jag känner mig mest som vargarna. Det blir för mycket och snurrar i huvudet och knyter sig i magen och benen och alla andra kroppsdelar bara kollapsar. Like this.



Och helst vill man bara sitta alldeles blixtstilla och koncentrerad medan folk berättar sorgliga historier för en så man får tillbaka något slags perspektiv på tillvaron.

when you wish upon a star..

Det sägs att det är roligare att motionera om man har fina kläder att göra det i och även om man inte är fullständigt övertygad om sanningshalten i ovannämnda påstående, så ska man ju närma sig nya saker med ett öppet sinne och bla bla... Så jag ägnade lunchrasten åt att prova sportbyxor i plysch på Zara. Nästan allt var slut eller fanns bara i storlek XL, det enda som eventuellt var tänkbart var ett par djupt mossgröna. På rea. Och jag gick i rekordfart från att tänka, "grönt njaa", till att inse att grönt nog egentligen is it. Jag hade redan visualiserat mig själv som smal, vältränad och med superkondis och just då tack vare just dessa byxor. Bliss!

Men sen provade jag. Och de var tighta, åtsittande, supersmala. Såna som jeans ska vara nu. Men i mossgrön plysch. Jag såg ut som Benjamin Syrsa! Och om ni nångång liknat er själva vid en tecknad insekt, så vet ni hur det känns. It's not a pleasant experience, and it's not beautiful. Åtsittande gröna plyschbyxor borde vara förbjudet på alla som är äldre än tre, såvida man inte spelar huvudrollen i någon lokal amatörteaters uppsättning av Robin Hood.

Så med tanke på att jag nu varken har nya kläder eller dvdboxar så ser det kanske inte så väldigt hoppfullt ut för mitt nyfunna motionsintresse. Bah. Och ännu mer oroande är det att lösgodishobbyn är också allvarligt hotad sedan jag fick stå och skämmas ihjäl mig utan pengar när jag var på godisshopping igår. N fick komma och lösa ut mig och min prrreeecious påse. Kassafarbrorn suckade och himlade med ögonen och jag kände mig som en ansvarslös missbrukare som rymt från min förmyndare. Pinsamt. Ska man vara och handla utan plånbok borde man åtminstone köpa något vuxnare än lösgodispåse. Hädanefter ska jag inte gå till någon butik alls utan att ha jämna pengar i vanten. Så blir det!

Så, alltså, på min to do-lista: skaffa ny hobby. Omgående. Alternativt ny tv och lösare plyschbyxor. Och godis.

interlude

Jag har så tråkigt och är så omotiverad att jag för ett tag allvarligt funderade över om det kanske skulle gå att göra min jobbsituation roligare och mer stimulerande genom att ställa om spell-checken på datorn till skoltsamiska. Så ni hör att det är ganska illa. Jag vet förresten inte hur många språk som verkligen, actually finns installerade på min dator, eller om de bara hänger med där i listan som teasers? Besvikelse, om det är så att den inte finns! Men sedan ångrade jag mig nästan, för även om jag skulle lyckas svänga ihop ett rättstavat ord på något exotiskt språk så skulle jag ju ändå inte veta vad det är för ord jag just lärt mig, så den personliga nyttan är ganska låg. Jag vet inte heller om det kan anses vara en så särdeles betydelsefull kulturell gärning eller ens något vidare statement för något. Förutom att det ju då är en viss antydning om den tristess som råder.

Igår hände inget särskilt alls utom att jag tittade på första avsnittet av Veronica Mars. Introtexterna såg väldigt lovande ut och jag blev så glad, men sen var den lite så där tveksam. Den kan bli okej nog bara den kommer igång ordentligt, men det var inte love at first sight. Och nu i morse såg jag på aftonbladet att det första avsnittet nu tydligen sänts i Sverige? Konstigt. Det är femton år sedan jag flyttade ifrån sveriges television, men min interna klocka är fortfarande efter alla dessa år synkad med deras utsändningar...?

En bekant till mig berättade att hennes pappa i år stolt har införskaffat tre små vise män som komplement till deras julkrubba och hur de målmedvetet har förflyttat sig fram genom deras vardagsrum under hela julhelgen, en liten bit varje dag, för att överräcka sina presenter. När hon åkte därifrån lite efter nyår så stod de på videon. Nu vet jag ju inte hur de har det möblerat, men det låter lovande, jag hoppas att de hann ända fram till krubban tills trettondagen. Jag har verkligen hållit tummarna.

Jag gillar sådana beslutsamma föremål som har ett mål här i livet, som t.ex. vilda ponnyflockar på jakt efter oändliga stäppar med friskt grönt gräs...



Men ibland undrar man ju lite vart ens grejer riktigt tror de är på väg? Och varför?

the curse of the television?

Gårdagskvällen utvecklade sig till en sådan där kväll när man går väldigt tyst och försiktigt och pratar med låg och andäktig röst för att inte i onödan provocera de kosmiska makterna. Två timmar efter att vi hade varit helt uppskärrade på grund av den oidentifierade röklukten i vårt hem och jag skrämt slag på mamma genom att först konstatera att "det luktar rök hos oss, varför luktar det rök hos oss?" och sen tappa hela luren och allt i golvet och försvinna (jag var fem före att evakuera både mig själv och mac:en, innan vi sedan upptäckte att det "bara" var tv:n som helt stillsamt stod och småpyrde i sitt inre), så gick även digikameran sönder. Suck. Vissa kvällar blir oskäligt dyra i relation till deras direkta underhållningsvärde.

Visserligen är tv:n tydligen ökänd för att under sin livstid ha haft ihjäl ett antal videoapparater och annat, men man börjar ju ändå fundera om det är ett tecken på något som vi förbiser? Ett utbrett missnöje och vantrivsel bland underhållningselektroniken eller helt enkelt bara uppladdning inför fredagen den 13:e?

Om nåt mer prompt ska gå sönder nu så röstar jag på strykjärnet. Det är dåligt och vi behöver ändå ett nytt och de kostar inte så mycket. Tack.

som jag har letat!

N: Jaja, det ska nog vara en flicka för att gå med tuggummi under datorn i månader och inte märka nåt...

J: Varför säger du så? Hur då att det måste vara en flicka? För att det var jordgubbssmak?

ojdå

Vår tv brann nyss. Den har nog inte varit i så här flitig användning på flera år och nu blev den tydligen fed up på hela Newport Beach. Jag har tittat sönder tv:n!

bittersweet

Om det finns nån som har behov av att känna sig lite melankolisk och ledsen eller bara av mörkögda änglapojkar med floppyhår så kan man gå hit och se på en liten film.

introducing the new & improved me

Jag har reformerat mig och ska nu bli en sportig och muskulös person. Haha! Nä, riktigt sant. Eftersom den nya jag också känner en djup motvilja mot all slags sport, så är tanken nu att jag måste jumppa famför tv:n för att jag alls ska umgås med mina dvd-boxar timtals varje kväll. Straffet är liksom inbyggt i själva aktiviteten - lutheranskt så det förslår! Själva träningen går väl sådär: jag har upptäckt en okänd muskel i vänster skinka som är oväntat duktig, men armhävningar kommer nog aldrig att bli min grej. Tv-tittandet går ännu sämre, det blir lätt något stressande och fladdrigt och jag kan se tre avsnitt på raken utan att minnas just något alls av vad som hänt.

Jag har ännu ett par, tre O.C.-avsnitt kvar och hela första säsongen av Charmed att jumppa mig igenom, sedan får vi se. Hade också tänkt skaffa mig 3:e säsongen av Six feet under, men jag brukar ändå vara ett psykiskt vrak efter att ha sett fler än två avsnitt i rad av den serien, så om jag dessutom anstränger mig fysiskt kan det hända att jag alldeles kollapsar och det är ju lite dåligt. För klen för tv? Hur förklarar man det på akuten?

lite verklighetsflykt på burk

Den senaste veckan har gått åt till att se igenom min julklappsdvd med första säsongen av O.C. När jag första gången började se den på tv så tyckte jag att det var världens lamaste serie; den kändes som om den till punkt och pricka följde någon handbok i hur man gör sin egen tv-serie, första delen, for dummies-versionen, och var inte färgerna och karaktärerna, tja, lite blaskiga. Med jämna mellanrum slängdes det in en liten småpsykopat, som blängde så där lömskt som psykopater vanligtvis gör i riktigt, riktigt dåliga eftermiddagsserier (close-up av ansiktet och darr på underläppen) och hela konceptet kändes lite trist och fel och liksom vanligt banalt. Visserligen i rika glamourmiljöer och med snygga människor, men ändå. Den var lite Melrose Place och lite Beverly Hills 90210 och Seth var en yngre version av Joel Fleishmann och allt kändes som ett hopkok av alla serier man nånsin sett, och jag var inte imponerad men tittade ändå för jag tyckte jag behövde en ny serie att följa med just då.

Men i något skede började jag plötsligt gilla allt det där förutsägbara. Man har liksom vant sig vid att tv-serier ska innebära antingen gemytligt quirkiga småstäder där alla är lite udda, men genomsnälla och alla är kompis med alla (som Gilmore Girls, Northern Exposure, Picket Fences) eller också coola flickor med övernaturliga krafter (som Charmed, Dark Angel och Buffy) och då framstår ju Seth och de andra helt plötsligt som väldigt normala och lika en själv och man kan liksom bortse från infinity pool på bakgården och att de helt osjälviskt tar in en stridsbenägen problemkid och placerar honom i sitt poolhus och han omedelbart bara smälter in och är som han aldrig skulle ha bott någon annanstans, utan kan istället fokusera på att det kanske skulle kunde vara trevligt om man själv också skulle börja äta bagels till frukost. Ok, jag inser att det här inte är någon särskilt nyskapande och insiktsfull analys men jag gillar det där med att de äter bagels. Jag gillar överhuvudtaget att man får se vad folk äter, det äts på tok för lite i många serier.

Andra orsaker att gilla O.C. förutom de blekta 70-talsfärgerna, frukostmaten och att de går i high school (för high school-serier är ju i sig den oslagbart bästa genren) är att Ryan alltid slåss och är lika dumt envis hela tiden men det är alltid for a good cause (pc-underhållningsvåld, yeah!), att det är fint väder hela tiden, att alla tjejer alltid har matchande, starka ögonskuggor och att Summer's fantastiskt kaxiga attityd och one-liners. När Anna, Seth och Summer sitter och äter lunch och Seth försöker lyfta en plastikkirurgikonversation till en nivå som han tror är för avancerad för henne genom att kasta in en referens till Picasso och hans fascination för kindben utbrister Summer något i stil med Oh really? Which hospital did he work for? Och alla stelnar till innan hon glatt fortsätter med Kidding! I know who Picasso is! I'm not that dumb - only shallow. Man önskar att fler var sådana, ytlighet är så underskattat.

jubileum!

Bloggen firar sitt 100:e inlägg. Med hetsätning av tre blåbärsmuffins. Tadaa! Och urk.

jag och kändisarna, del 2

Funderade om det rentav skulle löna sig att bli lesbisk, men Gwyneth Paltrow, Faith Hill, Emma Thompson och Sandra Bullock?! Medan N. uppenbarligen skulle passa ihop med Natalie Portman, Angelina Jolie och Winona Ryder?
Jag har en djup personlighetskris going här!!!

Protest!

Ibland skrämmer jag mig själv. Hur kan min celebrity love match vara Tom Cruise??? För att jag sett Top Gun flera gånger i min ungdom? Är det rättvist? Mina runners-up var: Kevin Spacey, Mel Gibson, Bruce Springsteen. Varifrån kom denna gubbanstormning? Hur borde man riktigt ha svarat???

Sedan tycks Kevin S. passa både med mig och Linda Skugge så han verkar vara en ganska versatile kind of guy... Men varför fick inte jag också Sean Penn som match, honom har jag ju t.o.m. träffat!Vi var på samma plan mellan London och Stockholm i våras. Ingen av oss var singlar så det utvecklade sig inte till någon desto vidare romans, bara... Vi var ganska lika långa dock, får man poäng?

leave it to the other girls to play...

Nytt år. Måndag. Inte tillstymmelse till helgdag i sikte. Så otäckt. Nu börjar det på riktigt. Jag fick en ny almanacka i julklapp av min syster. Den är klädd i mörkt turkosblått tyg och har en gummisnodd och är väldigt fin. Jag fick en penna också, som matchar boken. Den har blågrönt bläck. It's all very classy. Och nu har det gått snart tio dagar av 2006 och jag har inte skrivit ett ord i den. Hur gör man? Det känns som flashback till när jag gick i skolan, alla tjejerna skrev helt maniskt i sina almanackor och verkade så oerhört upptagna och fokuserade och välorganiserade. Min studiekompis I ville också ha allt infört i sin almanacka för att det skulle finnas på riktigt: så hon präntade nonchalant ner "12:00 kaffe med M" mellan sina andra åtaganden. Fast vi på den tiden alltid, varenda vardag, träffades samma tid? Det var ingen risk att hon skulle glömma det, hon ville bara att det skulle stå där.

I mina almanackor har det aldrig stått just nånting. Utom när jag någon gång fått något ryck och retroaktivt fyllt i det som hänt de senaste tre veckorna och mina familjemedlemmars födelsedagar. Men det känns konstigt att rekonstruera kalenderhändelser i efterhand. Onödigt, om inte annat. Och lätt patetiskt. Fast, å andra sidan, nu ser det ut som om jag inte gjort något alls på detta år, och det är ju inte heller riktigt sant... Så nu ska jag börja skriva ner grejer innan de händer, like a good girl, frågan är bara vad som ska med? Det som är viktigt kommer jag ihåg i vilket fall som helst: det finns ingen risk att jag skulle glömma något roligt och är det något otrevligt så blir jag ändå tvungen att planera och fundera och oroa mig och då glömmer jag det inte heller. Jag är kanske för neurotisk för att riktigt behöva nån kalender?

feels like monday

I bilen, på väg till jobbet:

M: 8 timmar kvar tills man får fara hem igen! Hur ska jag stå ut? Jag har hemlängtan redan nu...
N (medlidsamt): Hem? Till kuddarna?
M: Mmm. Precis.

söndagsmuffins

Ibland (eller ofta, beroende på hur mitt liv i övrigt ser ut, ibland dagligen) klagar jag över att mitt liv inte ser ut som det borde enligt populärkulturens mallar. Vardagen är inte tillräckligt romantisk, rödvinsdiskussionerna är inte tillräckligt djupsinniga och känsloutbrotten är inte tillräckligt dramatiska. Allt känns lite off och lamt.

Men nu är klockan snart tio och det är söndag kväll och jag fick för mig att jag skulle baka blåbärsmuffins till frukost imorgon bitti. Så jag började på och bakade mig igenom hela receptet ingrediens för ingrediens ända tills jag kom till det som fattades: mjölk och ägg. Vi bakar alltid på det här viset: vi springer ner till butiken på hörnet och köper en grej i gången vartefter den dyker upp i ingredienslistan. Ett särskilt komplicerat bullbak gav en gång upphov till inte mindre än tre turer ner till vår lilla butik på hörnet. Men nu idag var de tydligen inte beredda på att det är slut med söndagsöppet för de större butikerna så de hade inte heller några ägg.

Mitt bakande pausar nu medan N. kör runt i stan och letar ägg i stadens alla nattöppna butiker. Jag vet inte om det är romantiskt, direkt, men ganska fint.

Fast han tycker i och för sig väldigt mycket om kakor...

blueberry muffins

4 1/2 dl vetemjöl
1 1/4 dl socker
1/2 tsk salt
3 tsk bakpulver
1 ägg
2 1/2 dl mjölk
125 gr osaltat smör, smält och avsvalnat
125 gr blåbär + 1/4 dl mjöl

Blanda bären med 1/4 dl mjöl och ställ åt sidan. Blanda resten av de torra ingredienserna i en stor skål. Vispa upp ägget och vispa i mjöl och smör. Rör ner de torra ingredienserna och blåbären. Klart! Grädda i 25-30 min. i 180 grader.

Enjoy.

cute as buttons...

Ny tröja med ännu nyare knappar! Och nu har jag sytt så mycket att jag nästan mår lite illa.
Ja alltså, för att klargöra: jag har inte sytt själva tröjan. Jag har sytt fast de 4 blomknapparna. Och så 2 kuddfodral. Men det är mycket sömnad för mig. Jag behöver bara ställa symaskinen på bordet eller ta fram asken med knappnålar så känns det som mycket.

inredningsstrategi, del 2

"You bring these things into our homes. They sit on our chairs. They watch our televisions. Now, I just need to know, on behalf of all men everywhere, I just need to ask, please... What are they for? I mean, look at them! Look at the chubby little bastards! Just sitting around everywhere! What are they, pets for chairs?"

-- Steve ur Coupling.

På äkta tjejvis så anser jag att ett hem nästan aldrig kan få för många prydnadskuddar. Prydnadskuddar måste vara vuxenvärldens svar på nallar: de är mjuka och gosiga och finns i många färger och varianter och gör det trivsamt och mysigt och tryggt. Helt perfekt, med andra ord. I och för sig har jag inte riktigt vuxit ifrån de riktiga mjukisdjuren heller, så förutom kuddarna är vårt hem också fyllt av små luddiga typer som sitter i alla hörn och plirar med små svarta knappögon. N. förstår inte riktigt sig på min passion för kuddar, utan himlar lätt med ögonen åt alla nykomlingar som gör entré i vårt gemensamma hem, men han tar det med fattning och alla håller sig på sin egen kant, så det går bra.

Our sofa is very fond of its many pets.

blandade djur

Fredagskvällens spelande avlöpte trots allt över förväntan, vi spelade Carcassonne och Settlers, båda spel jag aldrig tidigare råkat ut för, men trots att jag var en absolute beginner så återvände ändå hem som stolt ägare till denna mojäng:

Ifall någon undrar så kan jag ju upplysa er om att det är en vattenpistol med inbyggt paraply. Med Kalle Anka-motiv. Jag vet inte om jag var så himla duktig att jag vann den eller om det ansågs vara ett passande tröstpris för en något motvillig gambler som tjurade på riktigt när hon hamnade att ge ifrån sig sina 4 mödosamt ihopsamlade fårkort:

Jag blir väldigt kompetitiv alltid när det handlar om får. Don't mess with me & my sheep. Speciellt inte nu när jag har ett vattensprutande Kalle-paraply...

kulturkrock

Visserligen visste jag ju, men jag hade glömt eller förträngt. Och det slog mig just med sin fulla kraft: insikten om att det naturligtvis är en avsevärd skillnad mellan att spela spel som jag ser det och att spela spel som N:s kompisar ser det.

Jag är van vid att när man blir inbjuden för att göra något visst, som att spela spel, så betyder det inte nödvändigtvis att man måste göra just det, utan att allt egentligen är ganska öppet. Man kan spela spel, men man kan lika bra göra något helt annat. Det mest sannolika är att man lite halvhjärtat plågar sig igenom en omgång TP för att sedan få pusta ut och gå över till det man egentligen kom för: dricka vin, äta godis, se på tv, prata, alternativt valfri annan aktivitet.

Så jag tog det inte så hårt, men nu insåg jag att jag är bjuden på en spelkväll där det verkligen förutsätts att man ska spela de där erbarmliga spelen. Spelandet är inte bara ett ironiskt svepskäl, det är liksom hela Grejen. Hela eftermiddagen, hela kvällen. No way out och no surrender och flera omgångar och börja om på nytt när det äntligen tar slut och hinna med flera olika spel och matthet i hela kroppen.

Lord have mercy, how did I not see this coming?

inredningsstrategi, del 1

Jag tänkte som så, att det blir bäst om man börjar i det bortersta, innersta hörnet och sen liksom inreder sig utåt därifrån. Radien på det färdiginredda ökar vartefter, om ni förstår. Och gör ni inte det så beror det antagligen på att jag förklarar dåligt eller inte riktigt förstått definitionen på radie, men det spelar ingen större roll. Min genialiskt enkla idé innebär i vilket fall som helst att allt oönskat hamnar ute i tamburen. Och fast man kanske inte kan putta ut det över tröskeln sådär bara, så finns det ändå en viss (not so subtle, but subtlety never was my strongest trait) symbolik i det. Som kanske kan förefalla tilltalande, åtminstone på ett poetiskt/filosofiskt plan och om man är så lagd, men som också som sagt kan göra det lite tricky att hitta skorna bland all överbliven bråte. Men det är ett senare problem, vi har inte kommit så långt än. Men så här blev den första halvmetern:

Jag återkommer senare till problemen med blankhet och om fiskargubbar are the new black eller inte. Be still, be patient, it will all be revealed...

not so feng shui

Tidigare fanns det just inget som fick mig på så gott humör som ommöblering. Energiskt drog jag runt mina möbler mest hela tiden och det blev alltid mer eller mindre bra. Förändring var alltid en bra sak. Nu bor jag inte bara tillsammans med någon, utan även tillsammans med någon annans möbler. Det förstnämnda går bra, men fredlig samexistens med någon annans saker är betydligt svårare. Det spelar ingen roll hur mycket jag än vet att jag är ytlig och omogen och hur sammanbitet jag än muttrar "dagens i-landsproblem", för mig själv när jag för sjunde gången travar om hans trekilos formel1-bildverk bredvid mina begåvad-ung-kvinna-som-skrivit-hyllad-pretto-debutbok-som-bara-nästan-är-självbiografisk-böcker i fåfånga försök att skapa rofyllt lugn och feng shui och whatnot. Hur jäkla mycket fengshui blir det överhuvudtaget när man äger en miljon böcker och man bara vill slänga hela skiten och i ren desperation förvisar allt och deras mostrar samt en två tre småbord och något som N. med upplysande tonfall hävdar att "vi i Borgå brukar kalla för en hurts" till hallen bara för att slippa se det.

Vi har nu en jävligt välmöblerad hall och ett mycket rymligt vardagsrum. Som Milla dessutom kommer att hata, för hennes stol är nu placerad i lägenhetens dragigaste hörn.

Mina gurun i inredningstidningarna brukar säga att allt man inte tycker om ska man göra sig av med för det förstör harmonin. Bort bara! Men hur? Inte får man väl kasta andras möbler? Får man? Man ska nog ha en mycket mild och förstående, för att inte säga sinnesslö eller lobotomerad sambo för att det ska vara den ultimata vägen till harmoni i hemmet.

what else is there?

Funderar på potentiella nyårslöften och så... Det känns lätt lite negativt och gnälligt. Inte för att jag redan skulle vara perfekt på något sätt, men ändå? Borde sluta äta så mycket choklad. Borde sluta äta allt slags godis, i synnerhet sånt som är färgglatt och ligger i stora lådor tillsammans med en massa likadana buddies och säljs i lösvikt. Borde sluta äta så mycket pizza och gräddsås och dricka konstiga, hemmakomponerade cocktails som vi inte ens gillar smaken på. Obskyra hemmadesignade drinkar är inte ett legitimt och bra sätt att "få i sig frukt" på, fast man gärna vill tro det. Borde inte vara så slapp och velig och bara vänta på roliga saker ska hända. Borde inte vara så ointresserad av att promota min "karriär". Borde inte slänga min jacka på nya fantasifulla ställen varje dag när jag kommer hem. Borde inte vara så feg på en massa olika vis. Borde inte bli på irriterad på folk jag tycker är tröttsamma, utan inse att det bara är jag som är asocial och konstig. Borde inte tröstshoppa konstiga toppar och andra plagg jag inte behöver eller ens vill ha så himla mycket.

Men sen då? Vad gör man istället? Vad ska man börja med istället för allt det man slutat med? Och som inte skulle vara både svårt och otrevligt? Jag menar, visst kan jag säga att i år ska jag bara äta broccoli, motionera tre timmar om dagen och bli extremt framgångsrik, både yrkesmässigt och socialt sett. Men om ens självförbättring hittills inskränkt sig till att nu ha varit utan godis i två dagar och man redan tycker livet känns lite tomt och innehållslöst och man har insett att det kanske skulle löna sig att börja lite mjukt - finns det något bra sätt att bli en bättre människa som ändå skulle vara förenligt med att gilla choklad och ha en allmänt svag karaktär?

inspirerad av systers fina, blanka saker

Är nyligen hemkommen till tvätthögar, sönderklösta möbler och en allmänt luggsliten och skrynklig känsla efter att ha tillbringat nyårshelgen bland min systers åländska hantverk och trendiga sverigesprylar. Syster yster och R. har det ljust och öppet och fint och möblerna matchar och det färgkoordinerat och allt känns liksom blankt. Det är så coolt!

- Tycker du inte här är lite otrivsamt, började jag försiktigt, när vi tömt ut väskorna i hallen. Det gäller att gå ut lite lätt och jag tyckte själv att det var en ganska oskyldigt formulerad fråga. Men N. är luttrad och har vid det här laget lärt sig att känna igen varningstecknen då kommittén för hemmets förbättrande planerar ett ingripande. Det gör honom altid lika förskräckt och defensiv, för han är rädd att det kommer att innebära att alla hans datakablar och fiskargubbar och fotogrejer kommer att ratas och reas ut. Allt, utan åtskillnad, kommer att bäras ut på gården och yard sale:as billigt till förbipasserande små tanter medan vårt gemensamma hem kommer att tas över av exklusiva kuddar i glada färger och mönster och liknande styggelser. Så blir det nog. Så enligt anfall är bästa försvar-metoden erbjuder han sig storsint att han nog kan slänga allt bara han får ha kvar kameran, åtminstone! Och jo, det är ju en bra idé, sträng hustyrann som jag är, så tycker t.o.m. jag att vi kan behålla kameran ett tag till. Bloggen kan behöva piggas upp av nån bild ibland. Okej.

Så ikväll ska vi börja reformera vårt boende: vi ska spara kameran och allt som ser blankt ut. Så långt är vi överens. Resten har vi inte tagit ställning till ännu.

oooh, ny Rei-bok!

För alla er som saknat euforikänslan över en ny Kitty-bok vill jag rekommendera Sujata Masseys böcker om Rei Shimura. Just nu läser jag den nyaste Typhoon Lover som jag fick i julklapp. Titeln i sig är såpass förskräcklig att jag riktigt rös när jag först såg den, så jag bara visste att det här måste vara vara något riktigt extrabra! Och yes, Rei sänds ut på hemligt uppdrag för att spionera på sin ex-pojkvän och hamnar på Grand Hyatt Tokyo och det är Lost in Translation all over igen och finns det nåt storstadshotell där man hellre skulle vilja få bo??? Vi bodde en vecka på Hyatt Regency Hua Hin när vi var i Thailand och det var så ljuvligt: alla var söta och maten var underbar och det var pooler och stenelefanter och små gröna grodor och svärmorstungor som växte i rabatterna.


Anyway, Rei gillar vegetarisk japansk mat och antikviteter samt går alltid omkring och är stylish i sin preppy:ga mammas gamla avlagda designerkläder från diverse olika decennier. Hennes antikintresse gör också att hon på äkta Kittyvis ständigt snubblar in i olika osannolika mysterier som involverar allt från gamla antika tansu-byråar till mangaserier. Hon sätter lätt fast alla bovarna och däremellan hinner hon gå på nattklubb med sin gay roomie och göra ikebana-blomsterarrangemang med sin japanska faster. Dessutom har hon två förtjusande stereotypa men passionerade pojkvänner - en löjligt störtrik japansk naturfantast och en ganska så störtrik skotsk jurist - som båda är helt galna i henne och som hon inte riktigt kan välja mellan. Som ni kanske märker så är böckerna om Rei perfekta Kitty-böcker för vuxna. De känns som att de befinner sig på ungefär samma intellektuella nivå och intrigerna är ungefär lika trovärdiga och sannolika, men man blir så glad och jag älskar henne. Rei är min idol. Jag vill ha hennes liv.

introducing the band...

Säg välkommen till det nyaste tillskottet till familjen! Han är uppkallad efter en annan liten vit hund, så han heter Raket och är hund hos oss.

God jul!

Jag hade tänkt blogga så mycket stämningsfulla bilder och så mycket tinder, men istället var det så mycket annat och så mycket stress att godiset blev okokt (f'låt - får jag komma hem ändå?) bilderna blev otagna och tindret ligger långt in under soffan och slokar med svansen.

Sen dör fina fina Amaryllisen också, men det tror jag är orelaterat. Men så lessamt. Förstås inte på långt när lika lessamt som att alla isbjörnarna drunknar p.g.a. växthuseffekten, för det är årets sorgligaste och hemskaste, men ändå lite illavarslande, så här strax före jul. Vad beror det på när en amaryllis får en ful brun fläck mitt på stjälken som gör att den bara välter sig åt sidan? Nästan som om den skulle vara rutten där mitt på? Jag är så dålig på blommor fast jag så gärna vill ha dem, jag funderar ibland på att det skulle vara coolt att ha en exotisk liten handelsträdgård, men då skulle jag nog alldeles svälta ihjäl. Så det går tyvärr inte.

Ni får nöja er med en bild på lite hyacinter + friends istället:

omvända julmartyrer bortskänkes!

Sådärja, nu har jag kommit över den första och mest exalterade euforin över att man - även jag! - kan påverka textens utseende, så nu ska jag skärpa mig och återgå till vanliga banala vardagsbokstäver (sannolikt till mina anhörigas stora lättnad). A little knowledge can be such a dangerous thing. Speciellt i kombination med ett allmänt klåfingrigt sinnelag.

På jobbet är vi uppdelade i två läger: vi som bara vill ha jul nu och bara är så pass mycket mentalt närvarande att vi uppfattar och engagerar oss i det allra mest väsentliga (som kaffe, lunch, hemfärd) och the scrooges som bara inte kan sluta utgjuta sig över hur mycket det inte rör dem det minsta att det ska bli jul och hur de verkligen inte kunde bry sig mindre om julmat och klappar. Och man får en stark känsla av att själva statementet att inte (kom igen, kursivering är väl okej, det kan ju inte räknas?) bry sig om julen och inte ägna sig åt några förberedelser verkar vara betydligt mera stressande än att göra det. Om det nu är så att ingen tycker det är kul med jul längre, var finns då alla de som verkligen genuint inte bryr sig och inte gör något och dessutom kan göra det på ett cool sätt utan att terrorisera sin omgivning med omvänt skryt om vem som egentligen, på riktigt, gör allra pytteminst och har de allra, allra simplaste och mest intetsägande presenterna till sina barn?

Varifrån kommer allt det här dåliga samvetet och allt martyrskap ifrån? Klart att man får äta spaghetti och köttfärssås på jul om det är det man vill. Det är lugnt, go for it.

reklampaus

Ni glömmer väl inte Doris som är ute och räddar julen???

...

Oanade möjligheter uppenbarar sig. Hehe.

Men seriously, varför visas man automatiskt den flik där det tydligen inte är meningen man skall skriva sina inlägg? Åtminstone jag har aldrig tydligen kommit längre än så, och då har jag ändå letat?

insikt

Jag fattar inte var de här knapparna man kan påverka fonten med har varit i hela mitt liv???

lunch

Idag hade jag för ovanlighetens skull matlåda med mig. Med kycklingsås, ris och grönsaker. Och i mig bor en liten, i vanliga fall noga undantryckt, Martha som fullkomligt jublar och bubblar av belåtenhet och nickar uppmuntrande och vänligt godkännande. Hemkokt mat. Rester med sig till jobbet. Kostcirkeln. Lycka.

Sen åt jag choklad också. Men jag tryckte i mig hela så snabbt att hon knappt ens hann reagera. Tror jag.

cold feet

Jag har aldrig några vinterkläder. Jag tänker i allmänhet som så att ok, jag gillar inte vintern men om jag låtsas som om att den inte är en så stor grej så blir det snabbare vår och världen blir dräglig igen. Vareviga år. Så nu halkar jag runt här igen i sommarskor och fryser. Varför gör jag så? Jag skulle aldrig nånsin tänka att det bara är tre månader sommar och av den anledningen avstå från sommarkläder... Det skulle bara aldrig hända. Not in a million.

Och nu har min fina kappa gått sönder också, så nu har jag ingen sån. Och indirekt så innebär det att jag inte har nån halsduk heller, för den jag har är absolut otänkbar ihop med jackan jag tvingas ha istället för den trasiga kappan. Och mössan har krympt och vantarna glömde jag hemma.

Det är patetiskt. Och de har lovat en lång, kall vinter...

my soul mate!

Här. Stackars honom som egentligen bara vill vara med Nathalie Portman i nåt visst ögonblick i Closer fast han vet att det inte funkar så i verkligheten. Verkligheten sucks!

kattskräck

Det är den 14:e december och min morfar firar postumt sin 100-årsdag idag (grattis!) och luciadagen kom och gick utan att jag såg till ens skuggan av ett vingesus, förutom att jag blev väckt av en enda ensam stjärngosse iförd vinglig struthatt och toga. Katten Milla som låg och dåsade bredvid mig fick också syn på vår vilsne ljusspridare och så skräckslagen har hon nog aldrig tidigare under sitt snart treåriga liv blivit! Men jag tror nog inte att han var farlig, egentligen, han hade nog bara kommit bort från sin posse. Och det var nog lika bra att vi inte hade ett helt luciatåg, det är inte säkert att ett litet katthjärta hade klarat av en sådan syn.

mer om pyssel...

Finns det nån som verkligen gillar att pyssla, också när själva pysslet verkligen pågår? undrade jag igår när jag satt och knåpade ihop årets julkort. De blev inte riktigt fullt så stilfulla som det var tänkt, nämligen. De ser mest ut som resultatet av någon slags terapeutisk arbetsterapi. Och det är väl okej i och för sig, om det inte skulle vara så att jag mest bara blir stressad som fan av att pyssla... Det är inte en tillstymmelse till terapeutiskt. Det är mer full fart och limmet stänker och nödvändiga bitar fattas och det blir snett och vint och sen får jag sjukt i ryggen och blir irriterad och man och katt drar sig diskret undan till andra rum. Och ger mig samma slags blickar som de som brukar reservera för att användas i samband med repliken "är du säker på att du vill baka, du behöver nog inte... (and Captain Subtext says: "för vi är lite rädda för dig då").

Det är precis samma känsla som när jag var tre och just hade tippat ut mammas stora gula låda med fådda kort på vardagsrumsgolet. Varenda gång trodde jag att det här skulle bli roligt, men i praktiken drabbades jag ofelbart av en känsla av absolut tristess och en omdelbar tötthet som går ända in i själen. Varför är det så? Varför är pysslande, för att inte tala om all slags sömnad och bakning så jäkla trist egentligen? Och varför gör man det ändå? Jag vacklar mellan två teorier: antingen är det nånslags ondsinta hormoner eller så är man bara ute efter att folk ska ooa:a och aaa:a och tycka att man är så oerhört kreativ och begåvad. Jag vet inte själv.

Men nu skulle jag alltså ha en bunt sneda julkort som ser ut att vara pysslade av en motoriskt underutvecklad förstklassist som jag kan försöka sända ut om nån kan lova lite jubel?

a match made in heaven...

Jag härstammar, på min fars sida*, från en lång rad med happy-go-lucky dyslektiker som glatt och t.o.m. relativt framgångsrikt slarvar sig fram genom tillvaron genom en slumpmässigt användning av tillräckligt många och tillräckligt rätta bokstäver och siffror sammanfogade lite ditåt.

Det är bara om man jobbar inom en bransch som uttryckligen bygger på noggrann och omsorgsfull språkanvändning, som det blir en lite tveksam livsstrategi.

I dag har jag med stor övertygelse bedyrat att jo, jo, "kymmenen vuoden aikana" mosvaras nog av "i tio" på svenska. Nej, nej, det fattas inget ord i den meningen. Den meningen är alldeles bra så på svenska. Trust us, we're professionals. Storligen förvånad kund tycker då att svenskan är ett särdeles behändigt språk som har den där årsbetydelsen inbakad i själva räkneordet, för så kan man nämligen inte alls säga på finska...

Nähä? Jo, svenskan är ett fiffigt uttänkt språk på så vis.




(*Däremot präglas hela min ordningsamma mammas släkt av ordning och reda och rättskrivning och raka kolumner. Men av det har jag lyckats undvika precis allt.)

På stan just nu

... heter den rubrik under vilken Aftonbladet rapporterar att nya påven har setts iförd röda Pradaskor och Gucci-solglasögon. Så fint det låter med röda Pradaskor på sådana där gamla farbrorfötter... Underbart! Så glam! Eller har Prada skilda kollektioner för åldriga kyrkliga dignitärer? Och setts var då på stan? Shoppar han hejvilt runt Sturegallerian eller liksom vinkandes hemma från påvebalkongen eller...? Frågorna hopar sig. Oooh, jag älskar påvar och dekadens och kvällstidningar! Men vi skulle ha velat ha en bild också, please?

resurfacing

Ohmygood, äntligen, äntligen, äntligen har jag fått undan ett stort amöbaliknande jobb som plågat mig de senaste tre veckorna. Aaah!

Nu har bloggen kanske en chans igen, och julen och allt annat som varit på standby. Jag gillar inte jobb, det är ett otäckt påfund!

free-floating

Idag har ingen ännu hunnit vara gnällig, elak eller annars förstöra något, så jag mår bra och är glad. Det kan bero på att jag bara har pratat med totalt typ två personer hittills idag, eller så är det bara annars bra. Men bara det droppar in fler människor här på jobbet så blir det nog säkert seg och håglös tristess och allt som vanligt igen. Jag oroar mig inte.

Så länge tänkte jag dela med mig av dagens värdelösa vetande: nämligen att älgen i själva verket bara är ett slags hjortdjur! Visserligen ett ganska stort sådant, men ändå! Jag som trodde att de var sig egen sorts djur: liksom "älgdjur". Men nej. Jättenära släkt med Bambi!

Fast det här kanske är något som alla redan visste. På samma sätt som att alla andra tycks ha fattat det där med att man ska trycka på neråtpilen när man vill åka hiss neråt och uppåtpilen när man vill åka upp. Jag var typ 28 när jag fick det förklarat för mig, innan dess fattade jag ingenting om hissar. Jag är världens mest självcentrerade så jag utgick från mig själv, där jag stod, och tänkte att det gör väl ingen skillnad för mig om hissen som ska flytta mig kommer till mig uppifrån eller nerifrån. Vilken väg den måste ta beror ju bara på var den råkar finnas. Så jag brukade bara förvirrat trycka på alla knappar jag såg och när jag fick nån lämplig hiss så klev jag in. Men förvånansvärt ofta var det redan folk inne i den som redan var på väg åt fel håll. Mycket störande.

undecided

Alltid när det har slaskat i flera dagar i sträck och varit så där alltigenom otrevligt med jeans som är våta upp till knäna och skor som bara har gett upp, så börjar jag sucka och säga att skulle det inte kunna blir lite riktig vinter med åtminstone nån minusgrad, så man slipper det här slasket. Och sen blir det vinter och minusgrader och slasket blir till halka och det är kallt och jag fryser och sen tvingas jag än en gång inse att nej, inte heller detta är vad tigrar tycker om.