everything must go

Vi ska sälja allt vi äger på loppis. Eller åtminstone nästan. Kvällarna går åt till att åka runt och rekogonsera på olika ställen: vad folk säljer, prisnivå, klientel... Och sen kommer vi hem och raidar lådor och skåp och trycker ner linnekjolar och ostkupor i ljusröda plastsäckar som det står 3,50 på. För att vara beredda och kunna rycka ut sedan när det väl blir av! Ljuvligt. Bara själva förberedelseprocessen är befriande. Föremål som hittills helt fredligt bara legat och drällt ses plötsligt med nya ögon och man tänker MenVadÄrDetHär? Och plötsligt vill man inte alls kännas vid någon relation till föremålet i fråga: att man själv valt ut det och t.o.m. betalt för det, utan sakerna är bara främlingar som existerar oberoende av en själv, bara på samma utrymme, och som nu SKA BORT. Och nu, när det ligger inpackat i påsar så är det liksom inte vårt problem längre, vi har redan kapat banden. Det är dom som inte betalat och hämtat sakerna ännu, vi bara förvarar dem under tiden.

"Kirppis", sa N. igår, "vad heter det nu igen på svenska. Lumppis?"