Tuesday, December 11, 2007

She says baby if you wanna be wild...

När telefonen ringer strax efter tio och N. säger "nåjaa" med ett menande tonfall och man svarar och det först bara brusar och sedan plötsligt börjar skråla så skärande och genomträngande att man tror huvudet ska sprängas och kissen flyger upp ur sin djupsömn och skräckslaget hänger sig fast i ens höft med alla muskler spända och paniken lysande i sina oförstående kattögon, så är det mest sannolika scenariot att det är mamma och Bruce Springsteen från Globen under Candy's room.Inte för att man riktigt hör det, mer för att man inser att det borde

Thursday, November 29, 2007

Pink little drama queens incorporated proudly presents:

I sann julanda - dvs. med paniken i halsen, stresshuvudvärken pulserandes bakom ögonlocken och irritationen alldeles bakom knuten - vill jag nu meddela att

Doris Julkalender 2007

finns ute på Doris splitternya och alldeles egen webbplats: www.dorisdeluxe.fi.
Gå dit och klicka, klicka för allt i världen, men inte riktigt än... Då blir hon upprörd och skriker och så blir man tvungen att skämmas

Eventuella fel och konstigheter kan meddelas åt Doris tålmodiga husse eller så åt mej.

Tuesday, November 27, 2007

julstök

När jag var hemma hos föräldrarna i helgen råkade jag också läsa en artikel i Amelia Jul, skriven av Malin Wollin. Jag minns inte exakt hur det stod, men innebörden i det jag fäste mig mest vid var att hon anser att riktig julstämning är något som förekommer i riktiga hem, där det bor människor som är vuxna på riktigt. Hemma hos henne är det mera som om någon i misstag har lagt en julduk på ett ikeabord.

Så känns det ganska ofta för mej också, inte bara gällande julen utan hela tillvaron i stort. Det finns de som är vuxna på riktigt och som har varma, fina välkomnande hem som alla blir genuint glada och harmoniska av att komma på besök till och så finns det vi som pliktskyldigast placerar ut löpare på ikeabord och hoppas att någon låter sig luras. Men när börjar man räknas som en riktig vuxen, med riktiga etablerade och genuina traditioner som inte är kopierade från tidningar som just Jul-Amelia eller inhandlade på ikea? När man har barn? När man gör sin egen skinka av egenhändigt uppfött svin? När man bakar pepparkakor och gör degen från scratch och verkligen är genuint lycklig hela, hela tiden och inte alls blir trött och irriterad och önskar att man haft förstånd att låta bli. Vad är det som krävs? Kanske det är så enkelt att det enda som behövs är att man slutar flytta så fort man igen lyckats etablera var lillajulgranen ska stå? Eller borde man besitta någon slags inre harmoni som vissa bara inte har oavsett hur jävla mycket man pysslar med glitterlim och gör sig till?

Och jo - all min frustration till trots - det torde bli en Doriskalender även i år. Trots att N. bytte in sin blixt i samband med kameraköp, trots att vi i upprorisk flyttningsdesperation skamlöst övergav vår scanner på icke-namngiven loppis och trots brist på såväl tid som inspiration.

Monday, November 26, 2007

adolescence revisited

Jag var upp till Österbotten i helgen och det var så fint. Jag är så ambivalent inför hela konceptet men nu var det verkligen fint (säger hon, den stora cynikern, som verkligen inte någon stor naturromantiker i vanliga fall). Jag var för ovanlighetens skull ute ensam och till fots redan kring 9-tiden på morgonen och det var alldeles lugnt. Ny fin snö och rimfrost i träden; hela landskapet var som taget ur någon Madicken-film, och jag väntade bara på att hästskjutsarna skulle skramla förbi. Men nej. Inga ponnysar och inga vadmalsfarbröder som lärde mej osedliga brännvinsvisor... Det är mest bara besvikelser för oss som vill att livet ska vara som på film. Min ambivalens igen gäller mest en massa andra saker: att det ännu känns så hemma på ett sätt som Åbo sällan gör, att man möter sin lärarinna från lågstadiet och hon ännu känner igen en, att det är så smått och inget någonsin känns som det ändras, människorna som sitter och hänger på österbottens alla simpukka-caféer ser exakt likadana ut som de gjorde för nästan två decennier sedan när jag flyttade och jag vet inte ens om det är samma gubbar eller andra, mer nytillkomna exemplar. They all look the same to me, för ser jag bara Farmfrys-pipon eller truckerkepsen. Fast jag vet att jag har fel och att saker ändras: det har kommit upp lyktstolpar på bostadsområdet där mina föräldrar bor. Jag inser att det inte låter så imponerande, men vill ändå hävda att ingen som inte är insatt förstår precis hur pass stort det är med de där lyktstolparna och hur länge invånarna väntat på eller kämpat emot dem (allt beroende på personlig preferens och läggning.) Och grannens katt är förvisso en annan än den som fanns när jag bodde där, den ser bara precis likadan ut. Och det är som det ska vara. Min mormor hade ett helt livs worth av katter som alla ser helt identiska ut på alla bilder och vi brukar ibland roa oss med att gissa vem som är Frans och vem som är Ringo och vem som är Första Fina. (Andra Fina är ingen sport alls, det är alltför lätt, hon har bott halva sitt liv hos oss, så henne känner vi bra). Så jag tar tillbaka, visst ändras det, men det är små, små nästan omärkliga saker. Och det känns tryggt, men lite märkligt.

Ja, och så har jag klippt mej. Det var lite småtraumatiskt i vanlig ordning, inte själva besöket - det var mycket trevligt och vi småpratade om allt möjligt och mest (förstås!) om gatlamporna - men resultat får mej alltid lite thrown. Jag känner aldrig igen mej själv efteråt. Nu ser jag ut som 12. En ocool 12-åring dessutom, som sitter och drar lite olyckligt i sina kvarvarande testar. Jag känner mej lika malplacerad i det här 12-årshåret nu som jag gjorde när jag verkligen började på sjuan och hade liknande frisyr och alla som gick på nian var supercoola och hade stort fluffigt tuperat och permanentat hår. Medan jag på den tiden klipptes av en ingift släkting och följaktligen hade platt och, som det hette, "friskt" hår. Nu är jag där igen. Jag har drabbats av det som min sambo benämner "österbottniskt hår", dvs lite vagt pageaktigt och uppklippt. För volym uppenbarligen, hahaha, jag hade hundra gånger mer volym när mitt hår var långt och lockigt och burrigt. Nu är mitt hår "friskt" och jag är helt ostylad och ser ut som om jag klippt mej själv med papperssaxen. Ynk, ynk.

Friday, November 23, 2007

förresten: cat servants of the world

läs och begrunda hur det kan gå!

Så rörande och så sorgligt... man undrar vilka tankar och vilken vånda som föregick detta drastiska beslut. Enough is enough, så är det bara.

meet my friend

Inspirerad av Moa så kan jag nu konstatera att min daemon är en sjakal? Bra? Dåligt? Helst hade jag förstås hoppats på en utter. Jag hoppas alltid på utter, om man får välja. Är det någon som har lust att göra mej till en utter så varsågoda, ni har 12 dagar på er att inverka.



I övrigt så är min entusiasm inför vuxenlivets tristess och obligations svalare än på länge, jag vill helst vara 17 och hoppa i en trappa med smutsiga vita tygskor som Those Dancing Days. Igen en gång: ifall jag får välja. Men det antar jag att jag inte får. Jag fick inte ens vita tygskor i somras fast jag försökte köpa i minst tre olika länder, det var alltid nåt obestämt fel på dem eller så fanns de inte i min storlek eller så fanns det enbart en vänstersko. Ett projekt fyllt av motgångar och besvikelser, those shoes. Nu säljer HM tygskor, men de är röda och svarta (= helt fel) och det är november nu. Växthuseffekt i all ära, men jag ställer mej ändå lite frågande inför konceptet små itsy tygskor i novemberslasket.

- - -

Ps. egentligen heter min ursprungliga daemon "Persaon" och inte "Lutheus". Bara så ni är rätt underrättade. Båda är sjakaler dock.

Thursday, November 22, 2007

Nu har det hänt!

Jag har slutligen blivit så disträ att jag är en fara för mej själv! Idag när jag var ensam hemma satt jag på vardagsmattan och drack ett glas vatten, tog långsamma små klunkar och lät tankarna flyga hit och dit och och koncentrerade mej mest på att få min envisa huvudvärk att släppa. Av någon anledning glömde jag helt att svälja den sista klunken vatten, utan satt tydligen där länge och väl med den i munnen innan jag andades in lite mera häftigt och skulle stiga upp - och drog ner allt i lungorna.

Jag trodde jag skulle drunkna. Seriously. Det var min första tanke: inte "nu kvävs jag", utan uttryckligen "nu drunknar jag".

...

Hm, jag är lite osams med den här bloggen för tillfället, men det är knappast bloggens fel i sig utan beror snarare på min allmänna osynk med världen och livet och allt och alla... Är mest trött och oinspirerad med lessna och rastlösa och förvirrade tankar som tar upp alltför mycket tid och energi och som inte passar i en ponnyblogg anyway... Ponnybloggar är soliga och glada bloggar, or so I'm told, och jag kan inte minnas när jag senast skulle ha sett till någon vidare sol.

Tuesday, November 20, 2007

The wrath of the talgboll

Men, seriöst, så fort jag hängde ut en talgboll så kom vintern helt av sig. I'm a supremely powerful meteorological being, helt uppenbart. Nu är vi tillbaka i det här obestämda icke-vädret, ett sådant slags höstväder som en katt accepterar att stå på alla fyra tassarna och utanför tak..., eh..., i(?). Det känns som det skulle behövas ett i, eller något annat käckt där, men hu, vad det blev konstigt och oestetiskt, jag borde göra något åt det men jag känner mej helt handlingsförlamad gällande all things grammatical. Jag har använt slut på min dagliga dos grammatik för länge sedan. Man skulle kanske tro att grammatisk förmåga är en förnyelsebar resurs, men inte för mej, för mej är den är synnerligen strikt ransonerad och en vanlig tisdag räcker den bara till strax efter elva på förmiddagen. Stava kan jag bara mellan 7.50 och 8.17 och då har jag vanligtvis inte ens hunnit starta datorn. Resten av dagen är det slumpmässighet och djungelns lag som gäller på språkriktighetsfronten. Det är mycket beklagligt. Och hade jag nåt verkligt innehåll jag ville få förmedlat i och med det här? Nä, alltså, det känns som om det rimligtvis borde ha hänt något annat förutom att jag har hängt upp en talgboll, men jag vet inte riktigt. Den tog slut också. The talgboll not only killed the winter but is no more. Och nu glufsar de där tjockisfåglarna på boll nummer 2. Talgbollarna kommer att bli vår ruin.

För övrigt så hade jag födelsedag och fick fina grejer. Det var trevligt. Och så hade vi gäster i flera omgångar, det gillade vi också. Men förutom detta så består mitt nöjesliv mest av att jag konsumerar obscene amounts of egenhändigt bubblat vatten tack vare nya Soda Streamern. Annars har det varit ganska lugnt. Och överstort vattenintag är på det hela taget en så väldigt lam och girlie last, jag måste skärpa mej.

Om det är någon annan som är uttråkad kan ni ju roa er med att fundera över vad som måste vara dagens stora fråga: Heathcliff eller Henry Winter?

Monday, November 12, 2007

Världens sötisar!



Se såna jättefina katter som pratar så gulligt med varandra! Känner intensivt att Milla borde få en kompis nu...

eh, betraktelser kring en talgboll?!

Min kropp är inte van vid räfsande i snöblandat regn och snålblåst; den känner sig lite ömklig och mörbultad idag. Note to self inför kommande år: det kan vara bättre att försöka passa in vinterstädningen av gården före det börjar snöa och slaska och snöa igen. Nu kändes det lite som att man kom och störde i någon annans förmultnelseprocess. Och det känns lite, eh, påfluget och ofint. T.ex. så räfsade jag utan problem ihop hela den långa gula slemspretiga rabarbertuvan. Gah! Och så har vi lagt upp talgbollen åt the squirrel, men den har inte kommit och hämtat den ännu utan det är mest en massa fåglar som trängs där. I synnerhet några gula som vi tror är talgoxar (vi googlar sveriges ornitologiska förening alltid when in doubt, så nu kan vi två sorter: talgoxe och koltrast) gillar den väldigt. Och jag skulle bli så glad om de verkligen var talgoxar för jag gillar namn som ens är lite logiska, och de här är verkligen suckers för sin boll. Vi har åtminstone två stammisar: en kavat tjockis och en liten smal som inte vågar sitta på själva bollen utan står och darrar på en millimeter tjock kvist och liksom sträcker på nacken för att nå. Ibland sträcker den sig så långt att den faller och då ser den alldeles generad ut.

Jag tycker annars att fåglar är lite konstiga djur, ärligt talat så förstår jag inte ens att de någonsin blivit artbestämda och kommit sig till namn; de sitter aldrig stilla, utan flyger omkring och chirpar nånstans där de inte syns. Jag tror inte jag överhuvudtaget har förmågan att lära mej känna igen fåglar utgående från hur de låter, jag måste kunna se dem. Följaktligen kan jag bara fåglar som syns fast man är närsynt: gråsparv, kråka, skata, fasan, tjäder, struts och pingvin. Och svan och flamingo. En fasan hade vi visserligen någon gång i våras men de övriga har lyst med sig frånvaro. Eller, ja, nej, skator har vi också. Men de ska inte komma och ta ekorrens talgboll! Jag föreslog att vi skulle föra ut lite aluminiumfolie eller nåt annat snyggt blankt för att pigga upp dem, men sen började vi fundera på om de har något ställe att placera snygga grejer på så här under vintern, så det blev aldrig av. Bor fåglar i sina bon under vintern? Inte väl? Sitter ute i regnet och häckar helt nonchalant bara? Är inte det lite dumt, rentav?

Tuesday, November 06, 2007

brand new boardlove



Om jag skulle vara en helt annan slags person, en orädd och atletisk sorts som tycker om kyla och snö och att falla och bryta benen och krossa huvudet mot en gran, så skulle jag omedelbart investera mina pengar i en sån här. Fast man vet ju inte om jag i så fall skulle attraheras av Bambi och mördarbunnyn, det kan hända att sådana människor gillar helt andra grejer... I really wouldn't know. Synd bara att den var lite onödigt dyr för att bara stå och luta lite sött mot en vägg.

Så nu borde jag lära mej åka snowboard. Och tidigare idag kom meddelande om vilken bok man ska ha för japanska kursen. The pressure, the pressure - snart får jag ställa mej i ett hörn och hyperventilera en stund...

Monday, November 05, 2007

baby steps

Ja, men jag planerade verkligen att inhandla en massa saker som jag behöver: vinterstövlar, tjocka strumpbyxor, underkläder och en svart och lite lagom semifestlig topp, men istället blev det inget av ovan nämnda utan små svarta trainers med glammiga guldränder. De är högst sannolikt både kalla och fullständigt livsfarliga när det är halt ute, så de har på det hela taget förutsättningarna för att bli hur bra som helst alltså... Eftersom jag blev så upprymd av mina nya skor så var jag alldeles ovanligt kompetent och beslutsam när vi sedan slackade runt inne på bauhaus i säkert över en timme.

Vi brukar i allmänhet drabbas av den stora apatin senast någonstans kring golvlisterna och sen skaka på huvudet och åka hem istället, men nu skaffade vi både en utelampa och sex(!) olika slags lister - prydligt nog jämt två stycken av varje sort (det blir lätt så när man bygger världens minsta rum i ett hus som inte är stort till att börja med). Så kombinerat med allt träverk vi hade sedan tidigare har vi nu en ganska liten men förhållandevis komplett brädgård under och bakom soffan. Det ser lite konstigt ut, inte så särdeles feng shui. Det jag behöver är en herrgård med stora uthus...

Överhuvudtaget så känns hela hemmet ännu mest som ett "projekt", vi köper saker och har stora planer men sen kommer vi hem och dumpar allt i ett hörn och ser på Angel och dricker glögg istället för att verkligen slutföra något och lägenheten börjar mer och mer påminna om ett byggvaruhus. Från ikea släpade vi hem någon slags tunna asiatiskinspirerade rullgardiner som ska bli en liten mobil skiljevägg in till lilla kontoret. De är av den allra mest ångestskapande sorten, "nästan rätt" på en massa sätt men kräver lik förbannat en massa små justeringar, delar man inte vet om existerar i denna dimension samt allehanda klurigheter för att riktigt fungera optimalt och som man hoppas. Så nu väntar vi på inspirationen ska infinna sig.

Men nya utelampan är åtminstone redan monterad och lyser, så nu ser vi vår skabbiga och sneda tuja, som inte är någon tuja utan en En. Det är mycket stämningsfullt. Och i morgon ska jag föra ut mitt livs första talgbollar åt ekorren...

Saturday, November 03, 2007

Första snön...


- Jävla skitgubbe!

I natt föll årets första snö... och Kissen vet som vanligt who to blame. Hon hatar när Husse envisas med att vara på det här viset hela tiden!

Sunday, October 28, 2007

hallen, äntligen



Friday, October 26, 2007

it's six in the morning, you make me think of falling

Jag vet inte om det är en tecken på den gågna veckans höstmelankoliska sinnesstämning, eller om det bara är den oemotståndliga kombinationen av finskt svårmod och melodrama och svensk gladpoppighet, men jag lyssnar nästan bara på Laaksos Västerbron på konstant repeat.
Jag försökte hitta en "riktig" video, men hittade bara den här nertonade, lite långsamma och morgontv-anpassade versionen:


Jag gillar annars cd-versionen mer men fullkomligen älskar det där "Aha, men herregud kan du inte gå hem nu, det är inge roligt att prata med dej", det är mycket roligare än originalet.

En annan musikrelaterad lustighet är att Husis recensent beskrev nya Kent-cd:n som "New Order med mensvärk", jag föreställer mej att hon tyckte att hon fick till det ganska bra där. Själv har jag inte ens riktigt hört allt än, så jag kan tyvärr inte riktigt uttala mej...

Ja, det var väl ungefär det som var innehållet i dagens (årets?) musikblogg. Nästa gång: varför Death Cab bara får en att vilja börja slåss. Jag lovar att återkomma så fort jag har klurat ut det färdigt...

Tuesday, October 16, 2007

kändisfrukt

Coolast i stan!

Har ni märkt hur granatäpple är årets trendfrukt? Åtminstone ingår de i två av de safter jag köpte i förra veckan: Ocean Spray's cranberry & pomegranate och Marli Vitals nya granatäppeldryck (och don't you worry jag är fullt medveten om hur lamt det där just lät as far as statistiskt urval goes, men statistik var aldrig riktigt min grej så vi kör på helt oberört). So there; granatäpple är den nya it-frukten! Jag misstänker att det tills stor det beror på det trevligt exotiska namnet, för jag tycker inte att de tillför så mycket rent smakmässigt (Ocean Spraysaften smakar som vanlig Ocean Spray, bara lite svagare, och Marlisaften är visserligen röd men smakar som vanlig äppelsaft...). Och så det faktum att frukter som bara består av små frön är lite kaxigt coola i största allmänhet, som passionsfrukter. Granatäpplen tycks dessutom både vara bra för det mesta i sjukdomsväg och symbolisera lite av varje enligt wikipedia, och man får desstom lära sig att en botanisk farbror som hette Theofrastos var tydligen en stor anhängare av just granatäpplen. Fast han intresserade sig å andra sidan så till den milda grad för alla möjliga frukter (fikonträdens kaprifikation anyone, är det någon som har något nytt att tillägga i detta fascinerande ämne?) att jag inte riktigt vet hur malliga granatäpplena har skäl att vara.

Botticelli-tavla: "Yo, jag har minsann ett granatäpple"


Här hos oss, där vi inte är så bra på symbolik men med ett stort etymologiskt intresse, sörjer vi mest över att vi inte förstår granat-kopplingen i namnet. Varifrån kommer ett sådant namn? Liknar granatäpplen granater, eller tvärtom? Hur ser granater ut? Och granatäpplen då? Vi fattar inte riktigt, och vi hinner inte googla vid frukost. Gud vad jobbigt, nästa gång köper vi apelsinjuice istället. Apelsiner är entydiga. Och dessutom tycker vi att det engelska "pomegranates" ser waaay snyggare ut än det det löjliga "granatäppel" (som Marli stavar det), så vi tröstar våra missförstådda saftburkar med att vi nog kan kalla dem för "pomegranater" om det känns bättre så. Och det gör det. Mycket mer rock 'n roll.

Tuesday, October 09, 2007

sweet manic panic

What on earth ägnade vi oss åt tiden före facebook? Är det nån som minns längre? Hösten 2007 kommer verkligen att gå till historien som facebookandets höst, som den höst då jag alltid kände till allas möten och sjukor, ständigt var informerad om Sivs lunchmeny, då to.m. Kissen invitade sina egna kompisar till catbook och Tullpojkens vara eller inte vara stöttes och blöttes i det oändliga i alla upptänkliga forum. Då ens virtuella umgänge plötsligt utvecklades till en konstig, cool mix av the usual suspects och nygamla slumpvis upphittade människor. Och det känns helt normalt, det känns som om vi alltid har gjort det.


För övrigt; om man är jägare, dvs. ute i skogen med den uttalade målsättningen att skjuta djur så är de inte synd om en om man blir attackerad av en björn.

Poetic justice.

Sunday, October 07, 2007

Hollywood, here I come

Hej, hälsningar från your resident airhead. Mina facebookbuddies har hittills nominerat mej i följande kategorier: most likely to wear out a pair of flip-flops, most likely to have imaginary friends, most likely to dress their pet in Prada & Gucci, most likely to push on a door that says pull samt most likely to be distracted by shiny objects.

Och även om jag inte opponerar mej mot något av de enskilda omdömena utan kan tycka att allt passar ganska bra, så blir ju den allmänna helhetsbilden lite oroande: en bimbo som planlösat hasar runt i utslitna flip-flops med en prålig chihuahua i släptåg och förvirrat pratar för sig själv medan hon förgäves försöker ta sig genom dörrar utan att nånsin lyckas för att hon hela tiden hittar små glasbitar och godispapper på gatan som hon måste stanna och plocka upp för att lägga i en liten, liten ask. Tänk er en blandning mellan Britney Spears, Paris Hilton och your average baglady.

(Nu precis när jag skriver det här ser jag att älsklingssystern dessutom nominerat mej för most likely to be the most creative - tack!).

För övrigt har ännu en helg gått i renoverandets tecken and it's getting kind of old men nu har vi äntligen tapetserat vår kontorsalkov med bling-blingtapet. Det blev bra; väldigt in-your-face, men bra! Jag är nöjd. Nu är det bara en miljon detaljer och småsaker kvar att göra så kanske vi äntligen skulle få förklara det för färdigt. Det ska bli så skönt. Sen blir det nog liten renoveringspaus i någon dag eller så innan vi tar itu med nästa projekt.



Ja, och så har Kissen och jag varit fotomodeller idag, vi söndagsslackade bara på här hemma när J ringde och undrade om vi ville pussas på bild. Okejdå, sa vi, så nu är vi med i Picturas fotomaraton och hoppas ju förstås att vi vinner...

Tuesday, October 02, 2007

by the way

Om min blogg ser konstig ut så beror det på att stället där bloggbilden och bakgrunden fanns uppladdade har stökats om så att de nu finns någon helt annan stans, dvs. länken funkar antagligen inte längre. Man sku alltså borda göra någonting. Gud så jobbigt. N. ha rabblat upp den där urlen till det nya stället åtminstone tre gånger, men jag kan inte minnas sånt. Sorry, way too retarded. Det enda jag hör är "users" och sen tar det stopp. Ja, jag vet vad jag heter också och det lär vara en ledtråd i det hela, men alla slags slashar och liknande göra sig inte besvär i min hjärna. Jag har filter mot sådant. Och jag kan inte acceptera att det nödvändigtvis ska finnas två, som bara liksom går åt olika håll för jag fattar inte vilken som används när. Jag är lite emot större än- och mindre än-tecken också, av samma anledning, tror jag. De känns liksom så onödiga. Det är antagligen tack vare trafikplanerare of my people som ni får lov att parkera bilen på bildäck Getabock H eller rad Fjäril 5 på prismaparkeringen. Det är vad jag kallar klara, entydiga symboler.

Sedan när vår renovering är klar ska jag be honom att skriva ner hela raddiramsan på ett papper och sen ska jag gå in och uppdatera mina länkar enligt Brasse Brännström-metoden.

Håll ut.

ah!

Slösurfade och kom in på en ny blogg (ny för mej, alltså) där jag fick lära mig att det finns en term för det man så gärna ägnar sig åt, nämligen organiserat tv-tittande. Jahapp. Så bra det låter!

Monday, October 01, 2007

disco, baby

Igår var det sommarens antagligen sista flip-flopdag och jag dödade mina sommarblommor. Resterna av min trädgård ligger i en deprimerande hög och väntar på att vi någon mörk kväll ska kunna gå och smygdumpa det i åkern här bakom. Idag känns det plötsligt väldigt mycket som höst och jag håller just som bäst på att få nytt golv i "kontoret". Det blir väldigt tjusigt och jag är lite smått exalterad! Jag föreslog just att vi inte alls behöver inreda något kontor där utan har det som ett hippt litet partyrum där våra gäster kan stå och dricka sina välkomstdrinkar och glögg och sånt medan de lyssnar på obskyr lounge musik . Som ett kuddrum, ungefär, fast glöggrum. "Det blir ganska små bjudningar då", sa N. den praktiske. So? Ganska sällan har vi ändå särskilt stora bjudningar och folk får väl turas om ifall det blir trängsel...

Förutom att göra mej av med sommarblommorna så har jag också skördat tomater och klippt mitt äppelträd (det lilla på bakgården) med stor entusiasm men absolut ingen kunskap eller expertis alls. Det blev inte så bra och jag fick sågspån i ögat. Trädgårdsodlande är svårt. Jag var ganska duktig på balkongodlande, men riktigt utomhusodlande är svårt och lite skrämmande, jag kan ingenting om sådant. Man måste bry sig om saker som frost t.ex, helt nytt för mej som brukar ha pelargonerna ute ännu i december. Och man blir tvungen att handskas med små söta gröna larver som äter upp ens blad. Jag blir helt ställd av gröna larver, jag vet inte vad jag ska göra, för man kan ju inte krossa dem (squishy och baaad karma!) så jag beslöt mig en gång för att plocka ihop dem i en kopp och gå och föra ut dem i skogen. Så jag hämtade husets största emaljmugg och stod där och kände mej lika genomfalsk som Hans och Gretas pappa, men sen hittade jag bara en ynka larv och blev sedan avbruten mitt i av något, minns inte vad. Sen tog det typ tre dagar innan jag igen hittade min mugg med en ensam stackars grön mask skramlande på bottnen och då fick jag ju så dåligt samvete att jag tippade ut honom på gräset och lovade att aldrig göra så mer. Så nu har jag stora hål i alla mina blad. Vi försöker på nytt nästa sommar. Vi har för övrigt ägnat hela sommaren åt att utmattat spana ut över trädgårdsförödelsen och försökt uppmuntra varandra med tillrop av typen "nästa sommar kommer det nog att bli fint här!" För mej har det en lite illavarslande klang. "Sen, nästa sommar?" var nämligen mitt förhoppningsfulla mantra när jag var liten och denna tidsangivelse användes om allt jag hade blivit lovad att få göra i någon väldigt avlägsen och vag framtid. Det är nära besläktat med "sannolikt aldrig, not in this lifetime".

Det enda som jag har lyckats med i år är mina dahlior, jag har haft blommor att sätta i vaser i två månader nu, det är så lyx, jag känner mej lite som en engelsk överklassdam när jag går ut i trädgården och bara klipper nya blommor när det behövs. Fast egentligen så skickar de kanske butlern istället, but still. Nästa sommar när jag har bättre pli på mina grödor så kanske jag också skickar butlern, vem vet? Tills vidare får jag nöja mej med mina nya höstblommor. De är verkligen växtrikets svar på lightprodukter - låter som ett bra koncept men är i själva verket en ständig besvikelse och inte ens nära på the real thing. I hate höstblommor, de blommar fult eller inte alls och är fuktiga och stickiga och bara påminner en om att alla ens riktiga darlings ligger dumpade som prolemavfall i trädgårdens risigaste hörn.

Friday, September 28, 2007

Ernst och jag


Citat ur dagens Svd: "Ernst Kirchteiger gör vågen för 60-talsplast"

You and me both, Ernst, you and me both... Jag gillar också 60-talsplast, för att inte tala om Thailandsplast! Thailandsplast, eller asiatisk plast i största allmänhet, är ofta så där trevligt skör och fransig och lite urblekt som 60-talsplasten också brukar vara. Sånt gillar vi! Jag tror att Ernst och jag skulle kunna bonda ganska mycket över plastens egenskaper...

Senast min syster var i Sverige fick jag Ernst-tändstickor som present:



Han sitter nu och plirar på en liten hylla i sovrummet och inväntar stearinljussäsongen. Jag tror att det är något han verkligen ser fram emot. Tills dess ska jag försöka se om jag hittar någon 60-talsplast att ställa bredvid honom som han kan kika på. Om inte annat kanske han kunde ha utbyte av umgänge med en Fisher Price-hund från cirka 1976?

voff!

Wednesday, September 26, 2007

Mest för Neta

våra grannar måste verkligen känna sig priviligierade

Jag börjar bli trött på att leva i ett ständigt kaos. Jag hinner inget annat än vara stressad över saker som är ogjorda/halvfärdiga/stökiga/smutsiga/fel/har valfri annan defekt. Igår kom gästrumssängen -tack! - vilket är alldeles splendid i sig men som igen innebär mer ommöblering, mer möber stående på trekvart på konstiga ställen, mer jävla sömnad, mer skit på det hela taget. Snart börjar jag flytta ut stoppade möbler på gården, bredvid det ruttande trädgårdsavfallet och det utrivna byggmaterialet. Hela min tillvaro börjar bli snäppet mer white trash än jag känner mej riktigt bekväm med.

Tuesday, September 25, 2007

om nån känner för att hoppa lite stillsamt, varsågoda - dagens ranson av glad svensk indie



night at the circus

Vi var alltså och såg Cirque du Soleil-föreställningen Delirium i går kväll. Det var väldigt coolt, men svårt att beskriva. Lite som en komibination av allt möjligt: lite cirkus, lite rockkonsert, lite Sandman, lite rytmisk sportgymnastik, lite Vilse i Pannkakan, lite OS-invigning, lite infödingsdans och en hel del Smashing Pumpkins-video. Och över allt svävar en gubbe med en blå ballong på ett Nalle Puh-aktigt vis.

Monday, September 24, 2007

no rest for the wicked

Ja, vi har ju varit på Åland och grattat R. som fyllde 30 i går. Jag var så himla mogen, jag provade inte ens presenten (kolsyrningsmaskin) innan vi gav bort den. Fast jag gick runt och gjorde kraxiga torr-i-halsen-ljud halva torsdagskvällen och N.: men det GÅR inte att bara prova lite, den är nog plomberad och jag ba': "men man kan köpa en NY oanvänd gasflaska sen, vi kan prova upp hela den där första. Vi tappar vatten som galningar ur kran och så bubblar vi upp det på förhand och sparar i ämbar, snäälla?"

Men det gjorde vi alltså inte. Vi bet ihop och drog på partyklänningen, misslyckades kapitalt med partyhåret och överräckte belevat en helt oprövad present. Vi drack återhållsamt med bål, aktade oss för att sjunga falskt bland okända tanter och Doris och jag träffade Jenny. Doris var lite ohyfsad och tiggde helt skamlöst en klänning och skrämde Jennys kompis Marias pojkvän lite. Hon ber om ursäkt men skäms inte ett dugg. Och så träffade vi Enola också, det var onödigt länge sen sist. På söndagen stod hela släkten på rad utanför hennes nya radhus och bligade in genom fönstren. Vi tror det blir fint!

Och ikväll ska vi fara på Cirque du Soleil. Spännande.

Thursday, September 20, 2007

mest andras tankar

Idag känner jag mej för seg för att ha några egna tankar så jag tänkte mest citera andra.

- Jag är ingen poesimänniska, oftast irriterar dikter mej mest, men via Bodil Malmstens blogg hittade jag en dikt från The New Yorker som jag verkligen gillar och som heter "There is no time she wrote", skriven av någon som heter D.Nurkse. Jag blir så ledsen när jag kommer till raden om hur man borde hinna "carry a sick kitten to the shade of a blighted elm", för jag tänker hela tiden på hur det gick för den lilla sjuka katten som vi misslyckades med att rädda i somras. Den borde också ha låtit sig bli buren i skydd nånstans men den tyckte världen var alltför farlig för den skulle våga tro på nån räddning och nåt beskydd.

- Theresa Norrméns I dag-kolumn i husis! Jag kunde inte hålla med mer. (vet inte hur jag ska länka, men man kan gå in på hbl.fi, välja att se hela tidningen som pdf och då finns den på s. 20). Är det inte lite patetiskt att vara en liten skruttminoritet som sedan tv:ns start fått kämpa med näbbar och klor för att på nåder få sända sina program nån timme här och där och hela tiden vara beroende av någon annans goda vilja och sen, när vi plötsligt har "en egen kanal" som det är ett väldigt tjafsande om, så då är förståelsen för andra i en liknande men ännu sämre situation som bortblåst? Så jäkla proppad av finlandssvenska kvalitetssändningar kan FST5 knappast vara att det inte skulle finnas rum för både nyheter och t.ex. barnprogram på samiska. På dagtid, med en sändningstid som står i programtablån, inte slumpmässigt och mitt i natten. Lite storsinthet skulle vara på sin plats nu people, let's be den coola alternativkanalen på riktigt.

- En sak som jag däremot inte förstår är vad vår katt Milla gör på Therese Bohmans altan? Jag känner henne inte, men tror hon bor i typ Göteborg. Hur kan Milla vara söta katten ända bort på svenska västkusten? I don't get it. (Scrolla ner en bit tills ni träffar på en katt son ligger och vältrar sig på rygg). Nu borde jag förstås ladda upp en bild så att alla de som inte känner Milla själv får bilda sig en uppfattning om likheten och om sannolikheten för att det verkligen är hon, men jag orkar inte. Det finns en miljon kattbilder och att blogga bilder är så himla trist.

Wednesday, September 19, 2007

... funderar på att eventuellt ta paus i bloggandet. Jag har inte så värst mycket att skriva om för tillfället, nästan ingen läser det jag skriver (förutom tre nära släkting och nån till) och ännu färre kommenterar något.

Det känns som om man kanske kunde göra något vettigare med sin lediga tid.

Tuesday, September 18, 2007

dagens pryl: eh, räkkulan!

Om nu någon har funderat över vad jag kan tänkas vilja ha i födelsedagspresent, look no further. Om någon dessutom råkar ha vägarna förbi Arizona så önskar jag mej ett eget litet ekosystem! Mamma och pappa Räka som bor inne i en glasboll tillsammans med en knölig kvist. Kräver ingen annan skötsel än att få stå ljust. Måste vara världens mest lättskötta husdjur, bara att torka dammet av då och då. Jag hoppas bara att de inte har det alltför trist där inne...

my mighty mittens

Jag blev tvungen att ge med mig och acceptera att jag inte bor i ett sådant land där både september och oktober är varma och trevliga månader. När alla andra börjar ha filtjackor och stora lyxiga halsdukar så passar det sig inte längre att röra sig ute bland folk i flip-flops. Såvida man inte är nyligen invandrad från något afrikanskt land och kan skylla på det (för att man helt enkelt saknar rätt utrustning alternativt ännu inte har så stenkoll på det här med årstider och sociala koder). Men i anpassningens tecken så har jag nu ödmjukt fogat mig och inhandlat ett par vantar. Sneakely smygrebellisk som jag ändå är så valde jag ett par tunna sladdriga rävflickefjortispåsavantar. Av den typen som garanterat inte håller en varm om det överhuvudtaget är så kallt ute att vantar kommer på fråga in the first place. (Alla fjortisar of the world vet hur coolt det är att frysa medan man låtsas att man inte alls gör det...) Men de är ganska fina, mina vantar: randiga i svart och vitt med röda muddar. Jag lägger dem i högen för höst och vinterkläder som egentligen är helt fel för våra förhållanden men som blir alldeles utmärkta bara jag flyttar till Stars Hollow. Jag kan ha dem när jag sitter ute på trappan och luktar efter snön. Hurra.

alldeles rosa tjejen rules!

Men en sån slug tjej: Hennes Batman har minsann bara svarta kläder när de rosa är smutsiga. Av nödtvång, för att han inte hunnit tvätta! Förstås. Så måste det ju vara. För vem skulle inte använda sina rosa kläder först om det bara går? Underbart att småkillarna tydligen köpte den fullt logiska förklaringen rakt av.

Monday, September 17, 2007

Tillbaka från seminariekursgrejen. Det var lite som en skolresa. Eller ganska mycket som en skolresa, speciellt när tanterna dök på en vid frukostbordet med sensationslysten blick och avkrävde redogörelse på hur länge man hade varit uppe kvällen före. Och när man sa att tja, kanske till 2-tiden, så såg man hur man just hade made their day. För tanterna hade ju varit på discot! Till halv 3! Och dansat med "snygga danskar" hälften så gamla som de själva! Och blivit bjudna på drinkar och whatnot. Så man hör ju att det måste vara bättre. Fast det var roligt ändå, jag fick visserligen snällt betala för min egen sprit men fick 4 gånger beröm för mina vackra ögon (samma typ alla gångerna; aaaningens berusad, but hey, we're not picky) och hittade roliga och trevliga människor att prata med så det måste väl anses helt okej för mej som annars mest sitter här isolerad och spejar ut över norra europas minsta åker för att kanske få se en fasan. Fasaner är big happenings här in the hood. Jag är ju dessutom ganska ny i dessa sammanhang så det kanske kan ursäktas om jag är lite lame, om tjugo år kommer man inte att få mej i säng heller, jag kommer sannolikt att sitta som klistrad på alla danskar som korsar min väg. Antagligen har jag färgat håret rött vid det laget också.

Renoveringen går framåt, men lågsamt och det är i allra högsta grad mitt fel. Jag är helt useless på att såga upp fönster. Så värdelös att det inte ens skulle falla mej in att försöka. Mitt bidrag är att hålla Milla informerad om alla eventuella förändringar och nu och då trycka henne igenom det allt större hålet. Så att hon ska förstå att det går, att man kan gå igenom där, för att jag i min enfald tror att det är något som borde intressera en katt. Men hon tar det coolt, hon har sett allt. Det ska mer till än att väggar kommer till eller försvinner för att hon ska bli exalterad. Stuvar man riktigt bestämt in henne i hålet så ploppar hon lydigt igenom och så promenerar hon hela varvet runt tillbaka igen och fortsätter sova i samma stol man plockade upp henne ur. Repeat as needed.

Wednesday, September 12, 2007

...

... och just när man tror att det inte kan bli mer komplicerat utan att man nu på ett civiliserat sätt klickat sig fram, lagt grejer i shoppingcarten och actually köpt en säng per postorder, med hemtransport, så visar det sig att nej, det har man inte alls. Istället får man en offert av ikea, utan andra uppgifter än samma pris som redan stod på websidan och med en sträng uppmaning om att man måste ringa sitt närmaste varuhus inom två dagar och på nytt beställa den därifrån. Hur kan det vara så svårt? Nu ska vi alltså ringa Esbo Ikea (där vi var och köpte och returnerade samma säng för bara några dagar sedan). Är man slö och långsam eller bortrest blir man utan möbler. Antagligen borde man vara smal och snygg och väldigt cool också. Då kanske de efter moget övervägande låter en köpa sängjäveln. Varför behövs ett offertförfarande när det finns ett angivet pris på sidan? Varför duger inte en beställning som är gjord efter konstens alla regler på butikens egna formulär? Ingen annan näthandel jag har köpt från har haft några problem med att skicka hem de varor man vill ha utan att man måste ringa någonstans inom en snävt tilltagen tidsgräns.

Det märkligaste av allt var att den anledning som de på Ikea i Esbo uppgav till varför sängfrakten blir 30 euro billigare om man köper den via nätet var just det att vid nätshopping sänds produkterna ut från något centrallager i Sverige. Och det blir billigare än om de sänder ut saker från varuhuset. So, fair enough, men varför då alls blanda in Esbo nu i det här skedet?

Jag är skeptisk. (eh, vem var det som sa så? I nån sketch eller nåt?)

Och det ljuvligaste av allt. På den nya offerten är den pånytt angiven som fraktfri! Hur sannolikt känns det på en skala?

Kom igen nu, ni hade fått sälja den redan i måndags om ni inte hade så jäkla osmidiga och klumpiga rutiner och system.

Tuesday, September 11, 2007

flytande katt

Jag har svårt att se att min katt skulle acceptera att ligga och guppa som en flytboj. Min katt doesn't do water. Hon skulle vara uppe och långt därifrån innan man ens hunnit blinka. Hon skulle inte bry sig om hur svårt skadade inventarier och övriga närvarande skulle bli.

Och antagligen skulle hon anklaga husse.

På ikea

a.k.a. gnälliga konsumentbloggen strikes again

Vi kunde inte köpa någon soffa för de vara alla så fula att man kved ofrivilligt inombords om man kom närmare dem än tio meter. Så vi höll oss artigt på behörigt avstånd och låtsades som ingenting. Ett tag köpte vi en säng istället, men sen femtio minuter senare var vi nere och returnerade den. Lillkillen i disken med det något ovanliga namnet "Uus Osastolla" fick öva sig på att göra allt möjligt svårt. Jag log uppmuntrande, like tanter so often do. Han såg tacksam ut för att vi inte skrek. Sen körde vi hela vägen hem igen och köpte den på internet istället. N. satt och kikade tomt framför sig och upprepade "vi köpte nästan en säng, vi köpte nästan en säng..." som ett mantra hela bilfärden tillbaka. Jag sa: "jag veeet, men tänk så mycket roligare det blir så här."

(anledningen till detta scenario är inte enbart madness utan även det faktum att sängeländet i ett slag gick från att först vara fraktfri, till att kosta 116,- i transport till att gå ner igen till 89,- om man beställde den på post istället för att ha the nerve att hänga och skräpa i deras varuhus.)

Och höstkläderna är här igen. De ser ut som vanligt och finns i de vanliga statarhustrufärgerna diskvattenbeige, ljusbrunt, brunt och mörkbrunt samt tre olika vadmalsgråa nyanser samt svart. Tänk vad bra när man bor i ett land där man 8+ månader om året får gå och se ut som en statist i en österbottnisk sommarteateruppsättning!

I övrigt händer det inte så mycket idag: jag roar mig med tuggummin som i nästan tre sekunder smakar som Thailand och något fruktgodis anno ca1977 (pez:ar?). Det är ganska trevligt men som sagt ganska snabbt överståndet.

Monday, September 10, 2007

puh

Jag är full av beundran för alla som hinner både blogga och facebook:a och dessutom ha ett normalt liv mellan varven. Själv hinner jag inte riktigt med något. Men åtminstone har helgen resulterat i att vi har nya dörrhandtag hemma och en vägg mindre. Ingendera av ovannämda är förvisso särskilt mycket min förtjänst det heller. Jag har inte gjort något av det och inte ens tjoat speciellt entusiasmerande. Min roll är mera att vara en liten gnällig Benjamin Syrsa: provider of guilt och dåligt samvete - at your service 24/7.

Nu MÅSTE jag iväg och köpa bäddsoffa/alternativ gästinkvartering så jag kan bli socialt välanpassad och ta emot gäster och sånt. Jag har skjutit på det i all evighet nu för jag hittar inget jag vill ha. Så nu är det bara att ta sig samman och köpa nåt anskrämligt fult.

Wednesday, September 05, 2007

Kitsch deluxe - nu även med farttofsar

Jag: Har du märkt att våra tapetfåglar liksom har hår? Långt, yvigt hår...

N: Det är ju tofsar! Sådana där farttofsar.

Jag: Eh, farttofsar? Men de sitter ju alldeles stilla på grenar.

N: Farttofsar!!

Bara så ni vet.

no rest for the wicked

Eftersom gårdagen var så oförskämt effektiv på alla plan så är det antagligen inte mer än rätt att jag inte lyckas få just något alls uträttat idag. Allt för den kosmiska balansen. Eller så är jag bara lat, det kan vara det också...

Vi började med tapetserandet igår: det går så där halvbra. N. verkar ens lite ha en clue vad som borde göras men jag är desperat dålig och särdeles ofokuserad (blame facebook). Hittills har vi lagt upp en våd och en till bredvid. Den skrynklade sig. Sedan blev vi så utmattade och det var redan så sent att vi fick tillåtelse att sluta. Men nu har vi fenixar och någonslags pioner eller (?) något på en halv liten väggstump i hallen.



Sen fick jag en liten update beträffande fönstret också: det är stort som bara vad= mycket sågande och massamassa gips damm överallt, men bra. Jag vet inte riktigt vilketdera det är, men oavsett ser det ut att behöva fixas till lite.

nåt av de här kommer alltså mellan vår lilla arbetsskrubb och vardagsrummet

Monday, September 03, 2007

Om ni råkar vara i Danmark...

I övrigt stör det mej fortfarande att jag missade Avedon-utställningen på Louisiana med bara några futtiga dagar. Den började den 24.8 och vi var där typ den 17:e eller 18:e...


Dovima with Elephants, Evening Dress by Dior, Cirque d'Hiver, Paris, France

Jag vill också dramaposera i Diorklänning tillsammans med elefanter! När jag fotograferas är det oftast bara rakt upp och ner och "klick"... Det är nog därför jag inte blir bra på bild: undermålig rekvisita.

Welcome to the Daisy Hill Puppy Farm

Det har varit facebookandets helg. Om man bara lyckas trycka undan känslan av lätt efterblivenhet när man sitter och skickar virtuella får åt sina vänner och bekanta (för att de ska ha något att ha i sina lika virtuella miniatyrträdgårdar, but of course) så är det genuint spännande när man märker att man har en ny "notification" av något slag.

Just nu gillar jag den där lågstadiekänslan som vilar över det hela: små meningslösa lekar, alla de där meddelandena fram och tillbaka utan egentligt innehåll och framförallt facebooks trygga och okomplicerade konstaterade att "Maria and xx are now friends." Så himla sött.

Saturday, September 01, 2007

saturday night

För en gångs skull är jag ensam hemma och det är lördag och jag har städat hela huset så det skiner, tvättat och strukit, planterat om blommor och sett musikalavsnittet av Buffy. Nu är min fantasi slut. Now what?


Friday, August 31, 2007

kort update

Tillbringat så gott som hela dan utan nät och kontakt till omvärlden, gaah! Allt detta på grund av ett visst särdeles inkompetent företag, vi kan kalla dem, säg "A.". Så ingen mail, ingen blogg, ingen musik, ingenting... Och inte lär det bli bättre på måndag.

Så nu kan jag inte jobba hemifrån för vår skärm är fortfarande sönder och garantiskärmen syns fortfarande inte till och inte på jobbet för där har jag inget nät. Semester nu igen, alltså?

Jag är så glad, jag har fått TVÅ nya facebookvänner. Darlings!

Ja, men...

Jag citerar: "Facebook is a social utility that connects you with the people around you". Ha ha.

Jag hittar typ ingen jag känner på facebook. Fast det kan kanske bero på att jag inte just känner någon heller, det är fullt möjligt. Jag satt och stirrade på min skärm for ages i går kväll och den enda information som erbjöds var att "N. is at home". Eh, ja tack, det vet jag, jag kan SE honom där han står i hallen och slipar gips. Blir ganska snabbt långtråkigt.

Nu kraschlandade världens mest luggslitna kråka på mitt fönsterbräde. Spooky.

Thursday, August 30, 2007

från djupet av youtubeträsket - hjälp!



men imorgon ska jag jobba flitigt, jag lovar.

och så lite 90-tals nostalgi, nån?

bling!



Jag skulle vilja slå ett slag för höstens modeaccessoar no. 1: Stora blaffiga MIA-halsband, i guld.

Skulle passa så bra till guldadidasarna, som jag till stilfulla systerns genuina förskräckelse också kom på att jag behöver, men som jag nu efter att ha kommit hem inte hittar någonstans.

pensionärsstress

Jag sympatiserar så med alla ängsliga små mommon som sitter där och bestämt hävdar att det där med mobiltelefon och digitv är inget för dem, då slutar de hellre ringa och se på tv. Själv känner jag en väldig facebookstress, alla tjatar om facebook överallt och hela tiden och hur himla coolt det är. Jag är antagligen den sista i hela världen som inte är med på facebook. Alla sitter där med sina 20 miljoner addade vänner och jag och mormödrarna sitter här och fattar ingenting med noll friends.

Extra teknikfientlig idag för vårt nya jävla nät som borde ha funkat redan för en månad sedan funkar ännu inte och prognoserna ser sämre ut än någonsin.

Wednesday, August 29, 2007

the horror!

Jag fattar inte riktigt grejen med svenskarna och deras tvättstugeterror, varannan vecka finns det någon tvättstugerelaterad nyhet i tidningen. Det känns så väldigt mycket tidigt 1970-tal, de senaste tre husen jag har bott i har inte ens haft tvättstuga. Är det så här i Finland också, tvättar folk verkligen i tvättstugor? Alltså inte studenter, utan vuxna människor med jobb och barn? Vi är två vuxna och jag tvättar ändå jämt. Jag skulle bli galen om folk skulle knycka eller torktumla eller ens röra mina kläder. Men för de här människorna känns det som en principgrej: "vi flyttar hellre än har tvättmaskin i badrummet". Jag tycker det är heaven att ha tvättmaskin i badrummet. Skulle det inte vara så att vi redan har två(!) tvättmaskiner, så skulle jag vilja ha en sån här.

room with a view

Jag ska få fönster! Jag är så himla nöjd. Det är från Juthbacka marknad och jag har inte ens sett det, jag vet inte hur stort det är eller någonting... Jag är helt naiv och blåögd på så vis, men jag tror det blir BRA.

Jobbet med hallen framskrider. N. slipade så det yrde hela kvällen igår och nu hostar vi vitt gunk alla tre. Nån kväll till nu bara så får vi förhoppningsvis börja sätta upp våra kitschiga tapeter (med någon slags märkliga fenixar på). Jag är helt besatt av tapeter för tillfället, jag hittar nya tapeter jag vill ha så gott som dagligen men det finns tydligen någon regel att man vid varje givet tillfälle inte får ha fler än två olika uppsättningar ouppsatta tapetrullar hemma så jag har blivit tvungen att lugna ner mej lite. Jag är på det hela taget en något schizofren inredare, ena sekunden vill jag ha allt möjligt fint krafs och plock och färger och mönster och nästa stund står jag där och håller upp någon bild av stilrena och återhållsamma funkisrum i svart-vitt med bara någon enstaka, noga utvald 60-talsdesignklassiker i grönt eller orange strategiskt utställd och deklamerar på fullaste allvar att "precis så här ska vi ha det!" Ha ha. Vi äger inte en enda 60-talspryl, utom möjligtvis någon slags ryamatta som jag snott från villavinden.

Tuesday, August 28, 2007

höst

Ja, hej, det blev tydligen höst. Imorse var det 5,5 grader varmt(/kallt?), men det fattade ju inte jag. Jag klär mej som om det ännu var sommar. Jag fattar sällan hösten, utan är lila lamslagen av häpnad varje gång. Ett säkert minnesknep är annars att Kisse flyttar hem efter sin sommarvistelse. Lugn katt i fåtöljen hemma = stor sannolik för vått och kallt och jävligt ute. Hon kom hem i söndags och har blivit så stor och fin och muskulös av att vara ute och smyga dagarna i ända.

Fredagens träff var väldigt lyckad. Somliga av de som var där har jag inte sett på tio år, men det kändes bra. Avslappnat, och inte alls så där överdrivet kompetitivt i någondera riktningen som det så lätt verkar bli (vem som är lyckligast/har mest framgångrik karriär/snyggast man/störst hus/flest och mest välartade barn alternativt vem är allra mest miserabel och olycklig och missförstådd och med flest och störst problem och krämpor). Det var bara... himla roligt att ses.

Och igår fick jag höra att ytterligare ett par i bekantskapskretsen köpt lägenhet. Lustigt hur sådant alltid tycks sprida sig. Nu vet jag inte hur direkt deras lägenhetsköp inspirerats av vårt, men åtminstone en del, tror jag. Så nu har radhuset fått ytterligare en oanad konsekvens på sitt samvete: så här långt står det bakom åtminstone en sedan länge overdue badrumsrenovering och en splittrad långvarig relation (och det var alltså inte vi, sambandet var mer indirekt än så...). Jag väntar med stor spänning på ännu fler drastiska moves.

Wednesday, August 22, 2007

The industrial look in all of its glory

Nåja, as of yesterday bor vi mitt i en byggarbetsplats igen. Möbler inkörda kors och tvärs i gästrummet och nedrivna glasfibertapeter i hallen. Gipsdamm i lungorna och skräp överallt. Man blir tvungen att stiga över två olika högar med lister för att nå datorn. Påsar med byggskrot på trappan tillsammans med äppelkassarna. Trivsamt, trivsamt. Snart blir det som för Paris Hilton, att grannarna börjar skriva protestlistor.

Men åtminstone går det framåt. Långsamt visserligen, men ändå. Jag fick en chock härom dagen när någon konstaterade "jasså, då har ni bott i tre månader då redan" och jag ville bara invända och säga "neej, vi flyttade alldeles nyligen, faktiskt" ända tills jag insåg att det ju var sant. Vi har bott på nya stället i tre månader och förutom de två första veckorna, när vi verkligen jobbade som dårar och det hände massor, har inget gått framåt utan allt är samma katastrofzon som när vi flyttade in. Ångest.

Så nu finns det ingen återvändo. Vi måste få åtminstone hallen och arbetsrummet klara för att någon gång börja täckas bjuda hem folk innan vi sedan tar itu med kök och badrum och allt igen ser totalt utbombat ut för en längre tid.

Jag borde sluta läsa inredningstidningar, förresten. De gör mig aggressiv. Igår stod jag och tjuvkikade i Allt i Hemmet och läste om några danskar som hade tyckt att något visst rum hade känts lite trångt så de hade slagit ner väggen till "den intilliggande skolsalen" för att få ljus och rymd. Jag vill också ha ljus och rymd. Jag är som en jäkla flipperkula hemma, jag bara stöter i överallt i alla dörröppningar och skåp... N. anser att jag är en drama queen med noll motorisk förmåga, men jag vill fortfarande hävda att det är för att det är så trångt. Jag tror att en extra skolsal skulle göra all skillnad i världen, faktiskt.

Tuesday, August 21, 2007

Moshi moshi

Märkte igår att arbis ordnar nybörjarkurs i japanska och blev redan alldeles överentusiastisk tills jag insåg att kurseländet börjar först i januari.

Bah.

Jag är ännu hemma. Nu är allt tvättat så nu kunde jag åka igen. Det känns så. Fast nu måste jag verkligen jobba lite, nackdelen med att ha semifrilansstatus är att när man är ledig och ute och svirar på landsvägarna så droppar det verkligen inte in några pengar. Om jag är riktigt snäll och jobbar exemplariskt nu så kanske jag får lön i september. Det skulle vara helt okej nu, ja tack.

Gårdagen bara gick, jag hann inte göra just någonting. Var och förde blomvattningspresenter och fick kaffe och kanelsnurror. Snattade en bukett vita någontingblommor som någon snäll tant lagt ut så folket i blomvattnarnas hus skulle få ta hem. Fast jag inte bodde där. Sen kände jag mig skyldig och paranoid hela kvällen.

På fredag ska jag träffa mina gamla högstadiekompisar, det ska bli intressant. Vissa håller jag kontakt med annars, andra har jag inte sett på säkert 10 år. Jag vet inte om vi har något gemensamt längre, men jag hoppas att det blir roligt... Om det blir lyckat så borde jag kanske återuppta projektet med reunion för studiekompisarna också, som förföll i allmän brist på motivation och gemensamma lediga helger. Blir det traumatiskt så kanske jag inte vågar. Vi får se...

En oväntad grej med äppelträd: de skräpar big time. Vi har fyra kassar ruttnande äppel stående bredvid trappan nu. Det känns sådär. När vi bodde i höghus och producerade någon gurka och the odd purjostjälk i form av bioavfall fanns det alltid bioavfallskärl. Nu när vi har trädgård och det kommer kompostmaterial så man storknar finns det ingenstans att göra av det.

Monday, August 20, 2007

Vi är hemma nu. Det gör mej alltid lite vemodig innan jag igen har vant mig. Igår började det dessutom i full fart redan från det att vi släppte ner väskorna i hallen med ett tragiskt drama med en skadad kattunge som dök upp under vår altan. Den hade nog blivit påkörd, misstänker jag, för det var något fel på höger bakben. Vi gav den lite mat och försökte få fast den, men den var så skygg och rädd att vi bara inte lyckades och sedan försvann den. Ingen har rört maten vi hade utlagt över natten. Jag hoppas hoppas hoppas att den har ett hem att hitta hem till eller att den träffar på någon annan som vill ta sig an den och verkligen låter sig bli hjälpt. Och på kvällen fick vi överraskningsgäster, visserligen bara min faster och hennes man, men ändå. Jag blev plågsamt påmind om hur halvfärdigt allt är hemma och hur vi bara har slappat hela sommare och tänkt att vi renoverar sen...

Resan då? Tja, jag hatar att referera resor för det blir så platt, det är aldrig intressant med "först var vi där och sen for vi dit och det var väl fint"...
Så kort sammanfattning i listform:

Plus:

Blombutiken som hör till Magasin i Köpenhamn som säljer fång av tio rosor för 20 kronor knippet! Eller tio gladioler för 49,-. En orsak bara det att flytta, snarast.

Vilda kaniner! Jag hade nästan glömt hur glad man blir av vildkaniner...

Det Riktiga Havet på Muminpappans vis: stort och farligt och ostyrsligt.

Glada danskar som helt oprovocerat bara pratar med en och som man sen inte alls riktigt förstår. Tyvärr.

Pingvinstänger som säljs på alla mackar. Som mest hade jag 4 olika omgångar pingvinstänger i handskfacket (säljs som 7 eller 8 st. för 20 dkr). N. försökte vid ett tillfälle trycka dit några valuables som inte rymdes och konstaterade att "du är nog kanske inte riktigt som du ska". Men, ta-daa, vem är det nu som har pingvinstänger med sig hem?

Goda smoothies överallt. Likaså juice med apelsin och jordgubbar.

Caféet Stella på Laederstraede i Köpenhamn. Jättegoda smörgåsar men jag missade tyvärr deras Torsdagsbarskoncept med alla drinkar för 40 kr.

Lindt har actually tiotals sorters choklad i Tyskland: vit choklad och fylld choklad och en massa spännande sorter inte bara tre olika sorters extremt mörk tråkchoklad som här.

Husbåtar.


Minus:

Men är inte Amsterdam en väldigt konstig stad? Vilken annan huvudstad är så omåttligt stolt över sina droger och sin prostitution att det liksom inte finns något utrymme över för något annat? Är det inte lite skumt? Känns det inte lite sjaskigt? Plus att jag inte riktigt gillar den sortens arkitektur; för dyster och brun och likriktad - nästan vartenda hus ser likadant ut. Men området kring Leidse Plein var helt okej fint. Och kanalerna.


Regn på tältet. Åska på tältet. Överhuvudtaget allt som innebär kyla och fukt i och omkring tältet.

Insikten att oavsett hur mycket man stryker runt i kända danska designers fancyt inredda concept stores som är så fina att man gärna skulle flytta in omgående, så är över 100 euro onekligen ganska mycket pengar för ett helt vanligt bomullslinne. Särskilt när man redan har shoppat så man nästan spyr.

Wednesday, August 08, 2007

bortrest

Vi reser förresten bort ikväll - till bl.a. Köpenhamn och Amsterdam och så lite Tyskland där emellan - tillbaka igen 20.8, så ha det så bra!

Kitty-approved kindness?

Bisarrt eller mest skrämmande? I Thailand kan poliser bestraffas genom att bli tvungna att bära en rosa armbindel med Hello Kitty på om de (och jag citerar här DN) "är onödigt otrevliga mot civila".

Jag funderar bara över förseelsen "onödigt trevliga? Hur definieras månne ett sånt begrepp? Och kan det månne verkligen vara thiländska polisens största och mest angelägna problem? Men om ni är i Thailand och måste ha något med polisen att göra så spana för guds skull alltså helst efter en Kitty-försedd polis för han torde då sannolikt vara från snällare ändan.

Friday, August 03, 2007

Det känns som om jag har flyttat mycket längre än de 4 km som det egentligen rör sig om. I min förra matbutik, och i synnerhet mellan 6 och 8 på kvällen, vimlade det av slimmade hästsvansblondiner med elixia-ryggsäck (svindyrt membership-gym, för de oinvigda) vars middag ofelbart bestod av en flaska fun light och en burk grynost alternativt risifrutti fiber. I min nya affär bär man också sportkläder, men man ser däremot inte ut att sporta särskilt mycket. Samtalsämnena verkar till stor del handla om hur man bäst fifflar till sig diverse bidrag som det är tveksamt om man är berättigad till. Det känns som två olika städer. Det lustiga är att jag aldrig tidigare har direkt tänkt eller reagerat på att olika stadsdelar här skulle ha så olika status och befolkningsstruktur, jag trodde det var mer ett storstadsfenomen, but now I'm not so sure... Så vad säger man då om att allt känns som det är dyrare här ute in the hood än inne i den posha delen av stan som vi kom från. Konspirationsteori, anyone?

Förutom att det finns mycket natur här ute på landet (plockade en kopp vinbär i förrgår, från allmänhetsbuskarna. Sent, sent när småbarnsföräldrarna redan sov, men tyvärr inte iförd spökplumpsdräkt. Nu väntar jag bara på att någon självutnämnd vän av ordning skall komma och ringa på och förklara hur alla bär plockas gemensamt och under allmän uppsikt något visst datum mellan 16 och 18.30... so far so good, och bevismaterialet är redan uppätet!) så är det också väldigt mörkt. Vi måste få någon slags trädgårdsbelysning, annars vet jag inte hur jag ska överleva vintern. Så fort november är här kommer jag att antagligen stå och ringa på tyskens dörr och vädjande försöka med "ist hier noch ein Platz frei?". Det är den enda tyska fras jag någonsin lärt mej. Passar ju över förväntan.

Eftersom jag alltid är sist med allt så har vi börjat titta på Bones nu. Det är bra. Jag känner nästan en plötslig dragning efter att börja jobba i ett sådant där rättsmedicinskt-antropologiskt laboratorium. I synnerhet om det inte vad för de hemska maskarna och alla de döda människorna... Det förstör feng shuin ganska avsevärt, men annars verkar det ju särdeles käckt. Man får t.o.m. gå på baler och sådant. Jag vill gå på bal! Jag borde börja gå på mer baler, och så borde jag börja gå på elixia, jag också. Men jag är lite rädd för gym... och för trendiga blondiner och för att folk ska svettas på mig... Så jag vet inte. Och grynost är äckligt. Fast en risifrutti kan jag prestera, nästan. Det är en rip-off med gul sylt och no fibrer whatsoever. Men ändå, close enough kanske. Poäng?

Nä, antagligen inte.

Wednesday, August 01, 2007

Träd

Inte att jag vill verka bitter och missunnsam, men en liten radhustomt med plats för 28 (!) äppelträd att meja ner? Vi har en liten radhustomt, och där ryms det nätt och jämt 3 miniatyrträd. Det är som när man läser inredningstidningar och det glatt påpekas att det lyckade och framgångsrika paret och lilla dottern, 1½, lyckats med konststycket att både få plats för sina saker och ändå fått det att kännas luftigt trots att huset är så litet, bara 150 m2...

Jag känner mej trångbodd. Det har flyttat in en okänd tysk i mitt hem idag. Jag städar och plockar hela tiden. Det gör mej grumpy.

Tuesday, July 31, 2007

pojkarna och mat

Men no shit?, heavy rain and wind, utlovar de som väder? Snart flyter den jäkla altanen iväg ut över åkern! Hej, hej.

Jag har köpt Helmigryn. De är tydligen gjorda av potatis, det visste jag inte, jag vet just ingenting om just gryn. Liknar söndersmulad styrox, eller frigolit eller vad det nu heter. Det är pojkarnas fel att jag sitter här med mat som ser ut som frigolit. Alltid när vi pratar vintagemat så dyker det upp nya luckor i pojkarnas matkultur. Är det verkligen bara vår farmor som kokade gröt på helmigryn? Det är kanske ännu förståeligt, men att man har vuxit upp i österbotten och aldrig har ätit banankaka? Lite som en prinsesstårta, men snäppet otäckare och looks like a banana? Ofattbart.

Så nu sitter jag här med mina gryn och borde i folkbildningens tecken koka gröt. Darn.

Monday, July 30, 2007

hemma igen

Kom hem sent i går kväll, så det var omöjligt att se hur trädgården såg ut. Helt ok, kunde jag konstatera i morse. Första gången på de senaste fem åren som jag har kunnat komma tillbaka från semestern utan att börja med att trycka ihop hela trädgården i två stora sopsäckar! Någon har alldeles ätit upp rabarbern (bladen, inte själva stjälkarna), någon (kan förstås vara samma, men knappast) har spottat ut ett halvtuggat äpple alldeles utanför altandörren och ett ljus har agerat projektil och hoppat ur kattbadet och sen störtat fyra meter längre bort i trädgården. Och grannen har klippt häcken. Allt är bra här, med andra ord. Fast stökigt.

Saker har vuxit något alldeles otroligt, den f.d. ynkliga löjtnanten har brett ut sig så att det inte är någon hejd, björnbärsbusken ligger i framstupa sidoläge över altanen och höstrudbeckian har blad som pizzatallrikar. Och jag skojar inte ens; de har kommit hemifrån föräldrarnas trädgård och där är de två meter långa men har ganska små blad, här är de bara 60 cm höga men har i gengäld större blad än rabarbern (och så talar vi före den stora rabarbermassakern). Lustigt.

Störst blad...

Och apelsinträdet har fått hundratals nya blad, yey. Så jag undrar nu: känner någon till ett bra ställe dit ett ca 1,50 cm högt och ganska trevligt apelsinträd kan bo över vintern? Gärna ljust och typ 10-15 grader varmt. Förslagsvis något trevligt litet orangeri med helpension och en stab av åtminstone 3 heltidsanställda hortonomer. Gärna havsutsikt också, men det är inte alldeles nödvändigt.

Flest nya blad...

Stannade också till i "svärmors" trädgård på vägen ner. Plockade jordgubbar och knyckte morötter, sallad, lite persilja och en lök. Löken var mest för principens skull. Blev så upplivad av hela självplockskonceptet att jag till och med började snegla på någon slags okända kålpojkar, men då tittade N. strängt på mej. Han lider av alla de vanliga kålrelaterade barndomstrauman som kommer av en alltför stor och bördig trädgård och en på tok för trädgårdsintresserad mor.

Sen bondade vi med grannfrun genom att stampa på sniglar, det var väldigt gemytligt.

Fin annars bara.

Tuesday, July 24, 2007

TV

Semestrar ännu på landet. Det är utmärkt. Jag får en massa mat och simmar och har köpt konstiga saker på loppis: udda rörstrandskaffefat, ett stjärnglas (som kan stå fint på rörstrandsfatet), snygga/mystiska böcker, en lampa till hallen och en ganska stor mjukishundbjörn som heter Ernst och viftar på öronen. Allt detta fyndat för under 15 euro.

På kvällarna ser jag med stor entusiasm på tv, det gör jag nästan aldrig annars av någon anledning, eller jag ser ju ibland på vissa utvalda program som jag har planerat se, men inte så där att jag förväntansfullt bänkar mig i soffan för att se en fem-sex program i rad: långsamma engelska deckare och konstiga/tänkvärda/onödiga dokumentärer och dokusåpor och mer engelska deckare, och bara tycker att allt som kommer är såbra. Fullt så bra är det säkert inte heller, mest är jag säkert bara ovan: det är lite som när jag var liten och pappa kom hem med färg-tv på prov och mamma och jag ba': "neh, int' behöver vi nu färgtv, egentligen" och sedan knappt kunde stänga av den och över våra döda kroppar skulle ha släppt den ur huset igen. Så känner jag mej; lycklig över att det rör sig. När jag kommer hem ska jag skaffa sveriges tv och så ska vi börja se på tv på allvar. Igår såg jag t.ex. en dokumentär om en amerikan som fotar gamla hus i Shanghai och det var så sorgligt eftersom de ju river alla sina gamla hus så snabbt de bara hinner med och bygger tusentals identiska intetsägande västinspirerade höghus istället och de små mormödrarna som bor i de gamla husen satt och såg hjälplösa och förvirrade ut och vet inte vart de ska ta vägen med sina dukar och färgglada plastbaljor för de nya husen har de ju aldrig råd att flytta till. Jag som alltid har velat åka till just Shanghai (och bo t.ex. här) fick plötsligt en känsla av att staden inte kommer att finnas kvar när jag väl kommer mig för att åka dit. Samtidigt förstår jag ju om shanghaiarna inte har lust att fortsätta leva trångbott och med låg standard bara för att jag eventuellt ska kunna komma dit och fota någon gång i framtiden.

Och ja, Steven har börjat blogga.

Friday, July 20, 2007

let's dance the my sharona like it was 1993

Sommarens roligaste konsert: Marit Bergman vid Liljas hus i Jeppis! Marit själv var på det hela taget bara en glad och himla cool mix av femtiotalshemmafru à la audrey i twin peaks, rödluvan och typ drottning Silvias punkiga pixielillasyster. Både hon och bandet verkade ha roligt på scen även om de verkade lite förvånad över vart de hade hamnat och mellan låtarna fick man bl.a. veta att hon som femtonåring drömt om en finsk träskpunkarpojkvän att rädda ur ett dike och att Jakobstadsbor tydligen är väldigt bildade. Fast det senare vet jag inte var det härstammar ifrån?

Och jag älskar själva konsertkonceptet: underbart småskaligt och minst hälften av publiken verkar vara samma människor som senast jag var där för kanske sex år sedan? Alla har åldrats lite bara. Ingen annanstans ser man popstars som trippar runt festivalområdet med papiljotterna i håret. Det är helt fantastiskt. Alkoholfritt, men man får köpa rabarberpaj och muffins och sånt. Sånt gillar vi tanter. Inför obligatorisk glass med färska jordgubbar och små designerläsk på alla stora festivaler också så kan jag kanske börja gå igen.

Men hjälp vad jag frös, den finska sommaren är lite bristfällig på så sätt.

Wednesday, July 18, 2007

hejhej

Jag har semester och det regnar och jag fryser, det kan inte vara alldeles som det ska. Har tagit en liten paus från renoveringen och radhuset och flyttat ut på landet med katt och allt för att skrapa gamla fönster här istället - omväxling förnöjer och allt det där - hör av mej typ i höst. Kanske.

Tuesday, July 03, 2007

några bilder



Gästrummet börjar äntligen bli sovbart...


... och igår kom då äntligen sofföverdraget från Bemz! Heja Bemz, allt är förlåtet och se så glad Baby Blue blev!


På pappas begäran: ta-daa! Pappasnickrade odlingslådor! Så här blev de med planteringar i sig...



Fisken hälsar också!

... och en liten antydan till jordgubbsland.

Friday, June 29, 2007

Hjälp kissorna!

Småkissorna vill ha bollar!!!

Wednesday, June 27, 2007

Hälsningar från Vegas

Sitter här i ny the killers-tröja och en menlöst blommig kjol och försöker motivera mej själv till jobb. Jag vill ha sjukt mycket semester rightaboutnow, för jag har motivations-, attityd- och alldeles säkert en lång rad andra adhd-aktiga problem till. Jag går in i dörrar t.ex.? Men det kan också bero på att det är så trångt på nya stället och att jag alltid klär på mig saker och går samtidigt. Beware of multitasking. Annars så låtsas att jag jobbar hemma idag. Fördel: man behöver bara låtsas för sig själv och kan strunta i den rent visuella biten, dvs. att se upptagen ut. Nackdel: hade glömt usb-minnet med allt stuff på så jag hamnade ändå att fara till jobbet en vända occh hämta den och sedan promenera hem igen.

Igår var jag och några tusen söta småbrudar på Killerskonsert. N: "Men se, vad glada de ser ut när de har sluppit på konsert, ska inte du också hoppa och se så där glad ut?!" Och jag: "Men nix, du lärde känna mig typ femton år för sent och nu tänker jag bara sitta här grannystyle på mitt säte i mina fula tantskor och med ett fast grepp om handväskan (oh, so rocknroll med handväska) och kommentera folks konstiga kädsel och klaga på varför de de spelar så inihelvete högt. Så blir det."

Och så blev det, ungefär. Konserten var bra, men inte life-alteringly magisk på något sätt. Fast den känslan får man nog inte heller om man går på konsert med liten handväska och crappy sittplatsbiljett och oroar sig över för högt ljud. Då krävs det nästan att man kämpar för sitt liv någonstans långt framme, tyvärr. Fast det var ändå en stor förändring mot senaste gång jag var på något i ishallen (Manics för typ tio år sedan?) och man inte ens fick skruva på sig i stolen utan att ha en vakt som strängt sa åt en att man skulle sitta stilla; nu steg folk genast upp och rusade framåt mot scenen. Utom yours truly då, som vis av tidigare erfarenheter suttit och mässat till sitt sällskap över hur sträng och småfascistiskt regim som rådde, och därför inte riktigt hann med när alla andra stack.Och ja, det var riktigt på riktigt alldeles för skränigt ljud, så där att huvudet allt emellanåt kändes som att det skar ihop. Högt är bra, och basljud som ruskar om inälvorna lite - yes bring it on, men too much is too much, liksom. Vi såg ändå helt okej, vad som hände på scen och hur de rörde sig, fast jag som är närsynt såg förstås inga anletsdrag eller miner eller andra sådana petitesser; så för min del kunde det ha varit vilka dockpojkar som helt som placerades längst fram.

Och ja, anledningen till att jag går på konsert i tantskor är att jag har tappat bort de enda skor jag har som är ens tillstymmelse rock. Vet inte var och när, men antagligen då vi flyttade. Tycker det har varit dåligt med happenings där jag kunde ha lämnat skorna efter mig på senaste tiden.

I övrigt har det inte hänt så mycket nytt; renoveringen är på hälft, trädgården kämpar för sitt liv och det var midsommar och jag lärde mej att känna igen akleja, simmmade och dansade till rihanna. Detta är vad living in the hood has done to me, och snabbt gick det. Jag tror jag har blivit någon slags latina och kan bara lyssna på musik med dans i videon och sitter och skruvar och petar på bilstereon för att hitta shakira och det går inte för alla kanalerna bara spelar gnälliga pink och wailande christina aguilera hela tiden och sen är jag lycklig när de efter fem timmarns bilresa äntligen spelar nelly furtado, men just då ska jag förstås ut igen och bära nå fula möbler. Duh.

Thursday, June 14, 2007

överloppsliv

Saker som åtminstone inte ryms in så här långt: Ikeas Nikkalasoffa, stort skrivbordsmöblemang med lådhurtsar och skåpar och skit, åtminstone en golvlampa (från Ikea den också, namn okänt), samt ett stort antal lundiahylledelar från den mer obskyra ändan av sortimentet, typ cd-hyllor.

Saker som sitter löst: diverse pallar och blompallar av okänd härkomst, ytterligare en par, tre golvlampor, skilsmässotv:n, söta lilla runda blombordet, tullstafåtölj, gästsäng.

Jobbigt.

Tuesday, June 12, 2007

my preciousss

Ah! ... och dvd-boxarna är återfunna! Det var nästan lite kris där ett tag, men så hittade jag en helt ny låda med O.C., Gilmore Girls, Veronica och lite annat och Angel hade krupit ner här och var bland frottehanddukar och prydnadskuddar och låg och gosade sig. Ville väl inte få sol på sig, antar jag...

With your feet in the air and your head on the ground/try this trick and spin it, yeah

... efter ytterligare en kvälls madness-städning så börjar det slowly, slowly nästan bli beboeligt. Någon gång mot halv tolvtiden igår kväll klickade det till i lilla katthjärnan och man såg hur hennes själ liksom återvände och hur hon plötsligt blev mentalt närvarande och hon igen. Det var plötsligt slut med det där lite försiktigt avvaktande smygandet och att artigt dra sig undan till bastun. Nu tittar hon självsäkert omkring sig med den pondus som kommer av att vara obestridd revirinnehavare. Något föll på plats just like that och nya hemmet blev hennes. Och i morse ville hon leka för första gången sedan hon kom i fredags. Jag väntar ännu på samma känsla ska infinna sig.

Dagens mest patetiska kändiscitat ur aftonbladet: Marily Manson om flickvännen Evan Rachel Wood: – Jag hittat min tvilling. Hon tycker om samma saker som jag. Hon förstår att jag gillar att gå upp när det blir natt och gå och lägga mig vid gryningen.

Ja, eh, och? Hon är 19... Tonåringar brukar tycka sådant är coolt, det är inte på något vis unikt. För människor i 40-årsåldern brukar äremot den värsta fascinationen över att man är vuxen och får vara uppe hur länge man vill vanligtvis ha lagt sig...

***
Försöker lista ut om hemligheten med Last.fm kan vara att man ska lägga in någon riktigt bisarr grupp med mycket liten egen produktion och därigenom tvinga den att vara kreativ, idag provade jag med Magnapop, och den spottar snällt ur sig P.J. Harvey, Sonic Youth, Juliana Hatfield, Lemonheads och Velocity Girl och totalt bortglömda storheter som Belly. Ganska ok. Annars blir jag oftast bara nervös på den, för den envisas med att hela tiden spela musik som låter precis likadant, särskilt om man lägger in en favoritartist som har gett ut många skivor. Vilket jag i.of.s. inser att är hela idén. Men ändå. Tråkigt! Jag vill att den ska bete sig som det ultimata blandbandet: både glad och lessen musik, demoband och radiohits.

Monday, June 11, 2007

...

Flytten är i det närmaste över, förutom att vi ännu har 2 gånger kaos att reda upp och det ofrånkomliga faktum att det inte riktigt känns som att vi ryms på nya stället. För första gången någonsin i hela mitt liv känner jag mig trångbodd. Vi har böcker i tredubbla led precis överallt, i alla skåp och lådor och förråd och allt känns som att det växer oss över huvudet. På bakgården har det dessutom flyttat in en medelstor djungel som ännu väntar på sin slutgiltiga placering.

Närmast på programmet nu: borde snabbt hinna måla ett rum, tapetsera två andra (för att slutgiltigt kunna placera ut möblerna) samt slå upp kattstängsel kring hela skiten innan vi försmäktar inne i hettan då vi inte kan ha upp några dörrar. Ta-daa, där har ni vår variant av "det trendiga uterummet" som för övrigt tycks vara årets grej i inredningsvärlden: mörkgrönt plastat metallstängsel snott kring allt bara, så blir det nog bra. Jag fasar lite för monteringen, jag var värdelös på att bygga staket åt platsgrisar som liten och det här känns som om det har förutsättningar att kunna bli lika ostabilt och skevt som de blev.

Och i morgon kommer spismontören och så S. som ska hämta sina kvarglömda champagneglas. Jag känner mig lite skyldig nästan, vi har bara bott där i under en vecka och redan rivit en vägg, bytt innerdörrarna och sågat två stora hål i altanen. And further destruction awaits. Yey.

Thursday, June 07, 2007

charmoffensiv

... hemma i stan igen, som verkligen envisas med att visa sig från sin bästa sida: nu idag delade de dessutom ut limosmakprov då jag gick hem. Nog kommer väl Hartwall ut till förorten med gratislimo också?

snabb uppdatering

Under vecka ett har lilla radhuset fått sovrum och vardagsrum målade, nytt golv i klädrummet och en vägg så gott som nästan nerriven. Ny spis och kylskåp/frys kommer på fredag.

Vi har campat på försök där en natt och det gick bra, men samtidigt har jag nu plötsligt ångest över att lämna gamla hemmet. Det är så ljust och stort och fint och folkvimmel utanför fönstret och ån är somrig och cityträden är så mycket ståtligare än våra svajiga björkar och ynkliga rönnar in da hood, som bara är snäppet högre än jag själv. Och jag vet att det blir bra där och det är trevligt att alla grannarna hejar och pratar och hälsar oss välkomna och så småningom kommer det säkert, antagligen, att kännas som hemma där också. Kanske till och med ännu mer.

Men nu när jag håller på och pendlar mellan två ställen så blir jag helt manodepressiv; jätteglad när jag kommer ut till nya hemmet och slår upp terrassdörren och kikar ut över mina trastar och maskrosbollar och heartbroken med stor klump i halsen när jag kommer hemhem och inser att hey, det är ju här jag bor och här som det känns som hemma och alldeles snart är det över och mitt hem kommer att vara någon annans hem och det blir aldrig mera några varma sensommarkvällar med konstiga egenkomponerade drinkar på balkongen och sen bara gå ut genom ytterdörren och befinna sig mitt i händelsernas centrum.

Igår när jag klagade över att nu blir vi rahusmedelålderstråkiga på riktigt och sen är det definitivt för sent att bli de där hippa, snygga solbrända, välklädda coola människorna som sitter nere vid ån och dricker cider med alla sina miljoner likasinnade vänner, så konstaterade N. helt lugnt (han angstar inte alls över sådana här saker) att 90 % av de där coola människorna nog också bor någon helt annanstans de också. När/om vi känner det behovet infinna sig så är det tydligen inget som hindrar att vi tar och åker in till stan och fejka vi också. Ah, there is a plan, me likes. Vi packar vår pussikalja och hoppar på förortsbussen!

Friday, June 01, 2007

arvsfiender

Det är konstigt och nästan lite skrämmande hur alla mina föräldrars pet hates som jag minns från när jag var liten, och vi flyttade från en räcka olika radhus till vårt egnahemshus, nu när jag blivit äldre har återkommit with a vengeance hos mig själv: ett oresonligt hat gentemot spånskivemöbler, fula skrymmande värmebatterier och svaga "pappersdörrar"... Som liten förstod jag egentligen aldrig varför dessa saker var så förkastliga: värmebatterier störde mej inte och jag ville uttryckligen ha de där vita dörrarna som alla kompisar hade och som man lätt kunde lägga upp bilder ur okej på.

Och nu sitter jag där själv och mässar om genuint trä och spegeldörrar och kvalitetsmaterial och jag skulle vara evigt tacksam om någon kom och tog med sig alla de där batterierna och swear-to-god-ugliga vattenrören som går kors och tvärs och istället gav mej sådana där käcka värmeutblåssystem som vi har hemma och som inte stör vare sig möbleringen eller ens estetiska sinne just alls.

nya huset, dag ett

Det första flyttlasset är på plats på nya stället tillsammans med 4 olika sorters skurmedel och 10 liter vit färg. Hurra! Min nya favorit är någon slags mega Cif med bleach i en mycket skrikig flaska. Igår gick jag runt hela kvällen som the Bleach Bitch impersonated och skrubbade köket. Det behövdes verkligen. Höll dessutom på att få en mindre sammanbrott när jag såg kökslådornas konstruktion: rangliga i ful, gulnad hårdplast och världens tunnaste vaddetnuvarför-skiva. Ouch, förskräckligt, all gulnad hårdplast och billig spånskiva måste bort, bort, bort. Vilket innebär hela köket, och badrumsinredningen och en hel del till... Min renoveringslista förlängs bara hela tiden.

Men under första kvällen har vi åtminstone hunnit riva den fasta inredningen i det ena klädrummet, där vi hade tänkt placera paxarna, men nu inte kommer att lägga dem heller i.o.m. att det dök upp ett batteri vi inte sett eller räknat med. Och då var vi ändå där enkom och mätte, så fråga mej inte hur det gick till... Rivningen av hyllsystemet ledde i sin tur till att vi dessutom märkte att de hade gjort hål i både golvet och golvlisten då de passat in hyllorna. Så det blir alltså nytt golv där, även om vi nästan tänkt att det gamla skulle få duga. Taket och 3 skrubbväggar är redan målade ett varv så alldeles snart kommer vi att ha en helt nyrenoverad skrubb på 1,5 kvadrat; vi får flytta in dit sen och sitta på vårt nya golv och glädjas över hur fräscht vi har det. Smått, men fräscht.

---

Vår gräsmatta består för övrigt uteslutande av maskrosor och deras blad. Lååånga maskrosor. Jag har alltid trott att jag har gillat maskrosor, men inte enbart och hela gräsmattan full. Det blir för mycket. Hela trädgården är ett katastrofområde och extremt oskött. Ett mycket litet katastrofområde, visserligen, men ändå. Fast vi har syrener utanför badrumsfönstret, det känns lite lyxigt, man kan fast sticka ut sekatören och knipsa lite diskret om man vill.

Tuesday, May 29, 2007

Ett stycke kulturhistoria down the drain

Jag plågas svårt av dåligt samvete nu, jag har nämligen just hällt ut lavalampan i vasken. Dels vet jag inte om jag har gjort mig skyldig till något fruktansvärt miljöbrott (till mitt försvar vill jag då bara påpeka att det inte stod något på den om hur den skulle återvinnas, bara att den inte fick drickas. Det skulle annars onekligen ha varit det enklaste: sopsortering à la kissen när hon påträffar små föremål på golvet vilkas matstatus är oklar, when in doubt - svälj!) och dels var det ju lavalampan jag fick av pappa till födelsedagspresent för en hel massa år sedan, långt före de fanns på vartenda Prisma och Anttila här för 29,95. Pappa hade varit ensam i London på någon slags businessresa och inhandlat min Mathmos, försvarat den mot tullgubbarnas skeptiska granskning och i stolt triumf hemfört den i handbagaget.

Pappan lider annars av något av en presentfobi, alla familjens födelsedagar och julaftnar föregås i regel av kallsvett, bråddjup ångest, dova suckar samt diverse stånkande. Jag vet inte hur många gånger jag har per telefon har tagit ställning till om föremål A eller föremål B månne skulle vara en mer optimal gåva till min mor och vad min syster skulle tycka om en sån-och-sån. Därför är vi alla i familjen så genuint tacksamma när vi får fina, genomtänkta saker som pappa har köpt alldeles själv, för vi inser att det nog inte har varit lätt. Och därför känns det särskilt omoraliskt att göra sig av med en pappapresent.

Men just den här lampan var död. Antingen har den överhettats i samband med Puppe Kanins agentparty eller så har den bara levt sitt liv till slut, men den lila vätskan har blivit grumligt gulgenomskinlig, Som rå äggvita ungefär och rå äggvita är inte särskilt glammigt.

Och pappa själv har lovat att han inte blir ledsen. Åtminstone säger mamma det.

Monday, May 28, 2007

om när vi nästan fick en katt till

På lördag tog vi bilen och begav oss ut på exkursion till en plantskola i Lepplax. Där har jag aldrig tidigare varit, såvitt jag vet, och det kändes riktigt intressant. Landsbygden blir så mycket mer exotisk så fort det inte är ens egen gamla vanliga, utan någon annans. Vi kikade på kakfabriken och jag konstaterade att där skulle jag kanske kunna jobba ifall jag bodde här och det skulle vara praktiskt på så sätt att postkontoret tydligen låg i samma hus och jag har alltid så svårt att få saker på posten... Och alldeles innan man kommer fram till själva planskolan kör man igenom en liten klunga av väldigt välskötta Astrid Lindgren-bondgårdar och det var där som pappa kastade sig på bromsen och utropade: ååh, den där är HEMLÖS, jag vet det! Och mamma och jag tittade lydigt åt vänster och såg det det vi hade förväntat oss: en lurvig gul katt. Och en lurvig brun och gulspräcklig katt. Och en lurvig, gul, brun och vitfläckig... Lite längre bort stod en kvinna och rensade ogräs. Min far, som är en handlingens man, hade redan häktat av sig bilbältet: "ska jag gå och fråga om hon har kattungar?" hörde vi över axeln på honom medan han var på väg ut genom bildörren, rakt in i katthavet.

Nu fanns det visserligen inga kattungar, men om 4 veckor beräknas det födas en kull och någon stans där i rena förvirringen kastade jag mig också ut ur bilen och helt plötsligt hade vi bokat inte bara en, utan två småkissor. Milla ska inte bara bli moster, utan kanske också storsyster! En ganska avsevärd omställning för någon som är van vid att vara baby och the onliest princess vart hon än kommer. Om nu tanten bara ringer... Vi hoppas att vi inte framstod som crazy people som stalkade hennes sötiskissor, utan att hon verkligen ringer sedan när ungarna har fötts.

För övrigt inhandlade jag även löjtnantshjärta, björnbär, jordgubbsplantor och en smultronschersmin. Tillsammans med allt jag har hemma på balkongen och de 3-4 sorter som jag ännu har blivit lovad (körsbär, midsommarros, kaprifol och okänd, 2 meter hög gul höstblomma) känns min lilla gårdsplätt ganska full redan tre dagar innan jag fått möjlighet att sätta min fot på den.

inredningstips

Hmm, lyxigaste badrumskranen hittills?

Jag märkte förresten just att svenska inredningstidningen sköna hem börjat med en fiffig grej; man kan läsa gamla tidningar i sin helhet på nätet. När det kommit ut ett nytt nummer lägger de upp föregående månads tidning som pdf. Det var ju vänligt.