om pingvinbabysar

Var och såg la marche de l'empereur på bio. Den var bra, men den otäckaste film jag sett. Jag gråter aldrig åt film men nu grät jag mest hela tiden och oavsett vad som hände: över de som gick vilse och aldrig kom fram till övervintringsstället, över de som fumlade och tappade sitt ägg så det frös och sprack sönder, över papporna som blåste omkull i vinterstormen och tappade sina ägg, mamman som blev uppäten av sälen, ungen som dog när mamma inte hann fram i tid, ungarna som frös ihjäl i sin första storm och mamman som blev så ledsen, babypingvinen som togs av rovfågeln etc., etc. För att inte tala om när jag grät av att det var rörande: när lilla pingvinen äntligen kläcktes, när pappan som stått tre månader i snön spydde upp sin sista mat innan han gav sig av på sin 20 dagars promenad tillbaka till havet, när mamman kom tillbaka från havet och hittade sin unge och sedan igen när pappan kom tillbaka till sin lilla familj och slutligen när pubertetspingvinerna kom ut till öppet vatten.. It was one of those days.


När filmen var slut var jag också helt slut.