kulturkrock

Visserligen visste jag ju, men jag hade glömt eller förträngt. Och det slog mig just med sin fulla kraft: insikten om att det naturligtvis är en avsevärd skillnad mellan att spela spel som jag ser det och att spela spel som N:s kompisar ser det.

Jag är van vid att när man blir inbjuden för att göra något visst, som att spela spel, så betyder det inte nödvändigtvis att man måste göra just det, utan att allt egentligen är ganska öppet. Man kan spela spel, men man kan lika bra göra något helt annat. Det mest sannolika är att man lite halvhjärtat plågar sig igenom en omgång TP för att sedan få pusta ut och gå över till det man egentligen kom för: dricka vin, äta godis, se på tv, prata, alternativt valfri annan aktivitet.

Så jag tog det inte så hårt, men nu insåg jag att jag är bjuden på en spelkväll där det verkligen förutsätts att man ska spela de där erbarmliga spelen. Spelandet är inte bara ett ironiskt svepskäl, det är liksom hela Grejen. Hela eftermiddagen, hela kvällen. No way out och no surrender och flera omgångar och börja om på nytt när det äntligen tar slut och hinna med flera olika spel och matthet i hela kroppen.

Lord have mercy, how did I not see this coming?