Thursday, January 27, 2011

undecided

ibland blir jag så inspirerad av alla er andra som orkar blogga och fota och byta headers och templates och så tänker jag att jag borde vara likadan och eftersom jag dessutom fick en superfancy kamera i julklapp så borde jag också orka fota min brand new:a baby och mina frukostar (som intas på stående fot under tidig eftermiddag och verkligen inte ser mycket ut på världen) och annat sådant som bloggare plägar fota och bara blogga om nånting, vad som helst, men sen blir det ändå inte av. För att jag inte kan bestämma mig om jag ska flytta bloggen nånstans eller stänga ner den, köpa en strömsladd till datorn eller en ny dator och ja typ nånting alls. Helt fullständigt oförmögen att fatta några som helst beslut nu.

Sunday, January 09, 2011

bakslag

Någon ynka dag efter min hemkomst från bb så jublade jag triumferande på facebook över att jag varit UTE PÅ STAN och i pre-preggokläder no less! Det jublades tillbaka och nån tyckte att jag sku skämmas lite över att redan då få på mig vanliga kläder. Sedan tyckte ödet att jag nog verkade lite överdrivet kaxig, så jag överansträngde mig och fick så ont att jag knappt ens kunde stå och än mindre röra mig mellan butikshyllor och nu flera veckor efter får jag fortfarande inte på mig några fler av mina kläder än precis den där ena, ynka kjolen (fast i övrigt mår jag bra igen).

Eftersom jag mest har häckat i soffan bland halvtomma tuttflaskor och drivor av hushållspapper så har det inte känts som något stort problem, men nu börjar det onekligen gå mig på nerverna. Jag kan ju inte ha bara ETT PLAGG* som jag kan bege mig ut bland folk i! Är det inte lite väl mycket Utvandrarna över det? Nå, vänta lite medans jag drar på mig stadskjolen så kan vi åka sen. Och nej, jag vägrar befatta mig med några graviditetsrelaterade plagg whatsoever. Och mjukisbyxor av alla de slag är också bara acceptabla på barnvagspromenader i skymning och snöstorm. Jag behöver nya kläder, som inte skulle vara preggokläder, men ändå lite förlåtande, som man säger på tantspråk. Kläder som inte ställer några överdrivna krav på en midja, men som man ändå ser förhållandevis stylish ut i. Jag vet inte var man köper sånt och särskilt inte mitt i eftersviterna av nyårsrean, men jag känner hur huvudvärken kryper sig på bara jag skriver det här...


- My dear sir, would you bring me another one of those drinks, please?

* Däremot har jag aldrig i mitt liv ägt så många par dyra och icke-noppiga strumpisar som nu. Varje gång jag kommer till stan och misslyckas med uppgiften att på under tio minuter (eller innan baby A. sätter igång med sin helt bedårande liggdans som betyder att snaaaart vaknar jag) köpa nåt nytt ute-bland-folk-plagg, så kompenserar jag med att åtminstone rafsa åt mig ett par strumpbyxor. Jag är övertygad om att det är något slags because I'm worth it-tänkande som slår lite snett där...

Tuesday, January 04, 2011

ineffektiv

Om livet med en tre-och-en-halvveckors har lärt mig något så är det att jag inte fattar hur bloggmorsorna funkar. De som verkar lyckas ha normala liv och gå på stan och bygga och inreda egnahemshus och svänga ihop middagar som de dessutom bjuder in gäster till och babyn är snäll och glad och hänger med lite där på sidan om. Jag är så djupt imponerad av sånt att jag inte vet vart jag ska ta vägen!

Här äter vi frukost i skift nån gång efter tolv fast vi varit uppe sen fem eller sju, blir stressade om vi har dejt med rådis före halv ett och känner oss verkligt lyckade om vi lyckas få middag på bordet före klockan nio på kvällen. Tiden däremellan gör två vuxna precis just ingenting förutom att servera mat åt baby, byta blöjor, tvätta och hänga upp babys ständiga tvättberg och försöka hålla baby tyst och glad och nöjd och gärna få henne att sova nån timme nattetid så att nån annan också får göra det. Åtminstone föreställer jag mig att grannarna skulle uppskatta att få lite lugn och ro.

Tv-soffan och dess näromgivning ser oftast ut som om kriget just tog en sväng förbi, jag har inte bäddat sängen på jag vet inte när och efter fem minuter på stan kallsvettas jag av stress över att baby a) ska börja panikskrika eller b) folk ska hosta på henne så hon blir jättesjuk.

Hur GÖR alla andra? Hur är era babysar så snälla och fogliga att de bara hänger med som nån liten käck accessoar?