i could never be her girl figure skater

Efter lite självrannsakan kom jag fram till att den främsta orsaken till att jag inte riktigt gillar stora idrottstävlingar är att de är så kompetitiva. Jag gillar alltså inte det där själva tävlingsmomentet för jag har själv världens sämsta tävlingsinstinkt (åtminstone tycker jag det själv, helt ärligt, och det bekymrar mig lite, men N. brukar skratta dovt och ihåligt när jag nån gång för det på tal ) och det är därför en så plågsam form av underhållning... Lite som skräckfilm, som jag inte heller gillar, för varför skulle jag vilja bli rädd?

Så min favorit var alltså som vanligt konståkningsuppvisningen då alla fick skrinna och vara glada och det inte var något obehagligt tävlande alls involverat. Konståkningen är lite speciell på så vis eftersom det väl är den enda gren där man verkligen får och liksom förväntas bedöma folk efter deras allmänna utstrålning och stil och kläder. Som man ju egentligen alltid ändå gör.

Konståkningen var min absolut första modeinfluens och den som lämnat det mest bestående intrycket. Redan när jag var jätteliten brukade jag se på konståkning som en symbol för vuxenvärlden; när jag blev stor var det så där jag skulle se ut: granna färger och pärlor och glitter och en liten kort kjol med liksom matchande trosor under. Det var liksom höjden av sofistikation för mej som liten. Det och de kopiösa mängderna ljusblå ögonskugga. Jag var redan då väldigt medveten om mina begänsningar och tänkte aldrig att jag riktigt skulle kunna åka skridskor på det där viset, så rent karriärsmässigt ville jag bli en sån där som åkte runt och samlade ihop blommor som publiken slängt ut på isen, men jag ville åtminstone ha de där kläderna.


När jag var ca 5-6 år fick jag ärva en röd gymnastikdräkt med vit kant runt halslinningen av min sex år äldre svenska kusin. Den var mitt favoritplagg i flera års tid tills den ohjälpligen blev alldeles för liten. Den tillsammans med en vit spetsunderkjol är nog nästan det närmaste perfektion jag nånsin varit.

Och trots att jag inser att konståkningsmodet alltid finns där nånstans i mitt bakhuvud och och lyckligt piper ja! ja! ja! åt fladder och paljetter och och allehanda fluff, så är det ändå lite vemodigt att se konståkning så här som vuxen, för jag kan inte riktigt komma ifrån tanken på att jag har gjort lilla mej väldigt besviken. Jag kan varken göra piruetter eller trippel Salkov, jag har inga sådana där små korta fransiga skridskoprinsessklänningar som jag då tyckte var det finaste i världen och jag klär inte ens i blå ögonskugga.

Jag är lite rädd att jag kanske missat min grej... Jag kanske verkligen borde ha blivit konståkare? Eller cheer leader? Eller ens körtjej åt The Ark? Jag tror att Ola Salo kanske också blev lika imponerad och betagen av konståkarna som jag när han var liten. Han skulle nog förstå, det tror jag.