frysbränna

Vi har haft en i allra högsta grad håglös och tråkig söndag och alldeles i med synk med känslan förmedlad av världen utanför ägnat oss åt något så trivialt och meningslöst som att frosta av frysen.

Så nu har jag fått slängt all sådan mat som vi pliktskyldigast fryst in för att ingen av oss riktigt ville den ha in the first place, men som vi ändå fick någon slags dåligt världssamvete av att kasta bort då när det begav sig. Pity food, som två stycken halva jästpaket, liten rimfrostig påse med 4 skivor rostbröd (från vilket årtusende?), 1½ dl kokosmjölk från tre år tillbaka (sparad för vilket ändamål?, man undrar) och fem ensamma egenhändigt odlade ärtskidor. Det sistnämnda kändes onekligen lite vemodigt. All den energin som gick åt, vattna och plantera och hålla andan och svära över lössen och bekanta som vattnade för mycket eller för lite och inte älskade dem på rätt sätt och vara ledsen över att inte själv vara på plats för att skörda... Och så åt vi dem inte ens!

Fyra burkar äppelmos från 2004 och en stor burk krusbär som jag slängde in i höstas för att jag inte hann eller orkade rensa dem och de började liksom svälla och spricka och och se lite obscent jästa ut var också nära att stryka med, men räddaddes i sista sekund och väntar nu ännu på att deras tid äntligen ska komma. Kanske det nästa vecka känns som att vi vill ha just problemkrusbär från augusti 2004? Man vet aldrig.

Avfrostning av frysen gör mig alltid lite beklämd, det enda man egentligen borde få ha i sin frys är frozen pizza och isglass och halvgräddade örfilar. Mat som aldrig nånsin har en chans att göra en ledsen.