Monday, December 22, 2008

Waiting for Santa Claus/Christmas Blues



Friday, December 19, 2008

introducing the band

F. undrade igår hur i hela friden vi "kom undan" med att fota Doris & co. ute på flygfältet? Det intressanta var att jag själv inte ens hade reflekterat över frågan innan hon ställde den. Jag och N. har under sex års tid fotat Doris över hela stan och ingen har hittills kommenterat det, ifrågasatt oss eller ens stannat upp. Någon har lett, någon har svängt på huvudet när de har passerat, men det är allt. Jag antar att det säger en del om det land vi bor i, eller så är det helt enkelt som så ofta annars: så länge man ser van ut och som om man har all anledning i världen att vara på ett visst ställe så kommer man undan med vad som helst.


För mej är speciellt stadsbilderna en väldigt stor del av grejen med Doris äventyr. De är jobbiga och stökiga och ofta skulle man såå mycket hellre stanna hemma och dricka glögg än att kasta sig ut på stan igen för att man halv 9 på kvällen inser att shit, vi har ingen bild tills morgondagens lucka, men utan N:s fina Dorisbilder skulle jag nog inte orka skriva hela kalendern.

julrosdilemma, part II

Genom en kommentar till ett inlägg på en annan blogg hamnade jag på en Flickr-sida (puh!) med denna bild:

Eugène Grasset "La Belle Jardinière" 1896 Décembre

Ser ni? Julrosor igen! Inte bara blommande, utan rent av metershöga! Mot en fond av lätt och fluffig pudersnö och lite urnor på ett broräcke. Min stackars julros kommer snart att få komplex.

Thursday, December 18, 2008

julrosdilemma

Hej från trädgårdsrutan. Igår köpte jag en julros. Den är väldigt liten och klen och tämligen ynklig på det hela taget, men den blommar (tja, eller, den visar i vilket fall som helst tecken på att kunna börja blomma) i svagt grönvitt. Nu vet jag bara inte riktigt vart jag ska göra av den för att den ska trivas. Tills vidare slängde jag den ovanpå en torr barrväxt på trappan, blir det månne bra så?

I våras fick jag nämligen en likadan planta av min faster, den planterade jag ut i rabatten och den föll pladask för grupptrycket och blommade precis som alla andra i juli-augusti någon gång. Sedan dess har den inte synts till. Jag kan inte riktigt klandra den heller: liksom + 5 och permamörker? Hur det överhuvudtaget kan tänkas stimulera någon växt till blomning övergår mitt förstånd. Hjälp? Vad ska man göra? Den gillar inte att bo inne och accepterar bara "pieni pakkanen" men i övrigt då? Sol? Vill den ha sånt? Har den behov av att "utnyd dagslys"? Jag kan verkligen inte lova att det blir något med den saken. Blomma utomhus i december känns som en så alltigenom dålig idé, men ingen blir gladare än jag om det känns så att den vill försöka.



Ungefär så här, men ändå inte riktigt.

Blomtanten ger mig för övrigt djup pysselangst nu: hon har åtminstone 7 lyktor varav en i storleksklassen enorm, granris över hela trappan, mossa och kransar och jag vet inte allt. Det är som taget ur tidningen Lantliv eller något: väldigt stämningsfullt. Mest av allt vill jag ta mitt fårskinn och kura ihop mig och bo på hennes trappa. Hon brukar sätta ut äpplen också så jag skulle t.o.m. få mat. Jag är lite som julrosen: såvida det inte blir mer än pieni pakkanen skulle jag troligtvis klara mig alldeles bra.

Tuesday, December 16, 2008

skumt.

Jag är lite rädd för min blogg nu. Den lämnar trackback-länkar hos andra människor utan att fråga mig. Det är konstigt, men jag vill bara påpeka att det är min blogg som är attention seeking och inte jag. Om det är någon som blir lurad hit i misstag för att ni förväntar er insiktsfulla kommentarer om något ämne som någon annan bloggat om och ni sedan blir gruvligt besvikna så kan jag bara beklaga.


I övrigt har det inte hänt så mycket idag, jag har köpt två väldigt snygga japanska kalligrafipennor: en grågrön och en mörkt vinröd. Nu önskar jag mig bara en väldigt snygg handstil to go with. Och så har jag köpt vaniljstång. Vaniljstång måste vara med det dyrast man kan köpa: en förtorkad liten skrutt för 6,20 euro? Visserligen är den då både luomu och fair trade-odlad av vänliga och glada indier på något berg, men ändå? Jag behöver den för att koka min egen risifrutti med körsbärssås som jag hittad recept på i en tidning. Jag har lite mindre än  tre år på mig att slutföra detta projekt innan vaniljen blir gammal. Det känns lite snävt, men får lov att gå på något sätt.


no dagslys here

Ett av danska Boligmagasinets stora inredningsteman för denna månad är inte mindre än:

Udnyt dagslyset

Jaa. Let's! Är den någon som sett till nåt dagslys på sistone? Här i Åbo är bara snäppet mindre mörkt nu när klockan är kvart över 11 på förmiddagen än det var sju i morse när jag steg upp. Jag förväntar mig en liten peak där mellan lunch och halv två ungefär, innan det blir nermörkt igen. Hurra. Jag borde bara hinna hem där emellan och sätta lite krysantemer i en vas i mitt stora fina lyxhus (ja, jag skojade bara, nej, jag är inte bitter).

Och på tal om inredning: I'm so very sorry to say, men gårdagens Simon och Tomas-projekt blev helt hideous. Really, han den där tapetkillen som alltid blir mobbad, vars namn jag nu glömt, hade ju helt rätt i att tapeten mest liknade ett julpapper. Och ett väldigt skrikigt och fult julpapper dessutom. Jag hade nog antagligen börjat gråta om det var mitt vardagsrum. De skulle ha tagit den första tapeten istället, den som de bedömde vara för tantig.

Det ironiska är att när man kollar bilderna från deras eget hem i SvD: så verkar det vara vita och gråbeigea väggar genomgående. Inte tillstymmelse till julpapperstapet nånstans? Jag ser inte ens att Dick skulle ha fått snickra ihop några mdf-grejer som sedan målats i vägverksorange? Inga jäkla svamptryck med suddiga schabloner heller. Kan ni inte bara göra det snyggt åt folk, måste det vara så mycket fånigt pyssel och crazy bara för sakens skull?

Monday, December 15, 2008

vintagejul

Någon gång långt tidigare i höstas sa mamma och jag på skämt att i år så kanske vi bara köper alla julklappar på loppis, och sen tänkte jag inte mer på det tills för någon dag sedan. Och nu, efter att ha spenderat nästan hela söndagen - eller nåja, men nästan 4 timmar blev det nog - på loppis igår och kommit hem med väskan och händerna alldeles fulla med julklappar, så är jag verkligen redo för julen: bring it on! säger jag bara. Årets julklappsskörd, the vintage collection, omfattar verkligen hela spektret, från det sparsmakade och strama till det kitschiga, från det klart användbara till det totalt bisarra. Hade jag bara hittat Bodens fästning och servettringar i japanskt päronträd så hade jag slagit till, direkt.

Det bästa var att jag hade så hejdlöst roligt hela tiden medan jag höll på att man blev tvungen att dra mig ut ur butiken. Och hur ofta kan man säga detsamma om vanlig traditionell julklappsshopping? När det gäller den påminner jag för varje år mer och mer om min far som på fullaste allvar alltid utgår från att uppgiften att hitta lämpliga klappar åt oss förr eller senare kommer att bli hans död. En fullt så melodramatisk attityd har jag kanske i och för sig inte riktigt lyckats uppbåda ännu, men det är säkert på gång, ge mig ett par decennier till bara.

Men det här var roligt, och billigt dessutom! Plus att jag nu potentiellt har möjligheten att fylla vår julafton med de mest häpnadsväckande conversation pieces! Ni hör själva, det är nästan lika mångfasetterat och fantastiskt som ett kinderägg!

(Och till min syster: jo, jag har köpt nya grejer åt er också).

Wednesday, December 10, 2008

Doris 2007 - the making of

Enbart för verkligt entusiastiska Dorisfans (dvs. mamma): behind the scenes-special för fjolårets julkalender:

Förutom muffins är lingoncookies det enda bakverk som Doris befattar sig med. Det allra svåraste då man bakar är att hållas sittande.

Ernst sitter alldeles ensam vid en stämningsfull Hallisfors och väntar på nåt vitt och suddigt, antagligen Miffy(?)

Ernst på lekplatsen i Studentbyn. Ingen annan var där. Ernst var besviken.


Vi stalkar vår gamla lägenhet i stan sent en natt, för ingen annanstans får man den rätta julkänslan lika bra som vårt några kvadratmeter stora "Lappland" invid sopskjulet. Det var - surprise, surprise - ingen snö där heller! Mötte ingen (thank God) och det var mörkt och öde hemma hos "oss", dock stod ett hideously fult skåp på balkongen. Det var vi inte helt nöjda med och kommer antagligen att kolla upp i år igen, bara desperationen tilltar.


Här har alla gett upp både hoppet om snö och ett vettigt slut: "men, vi lägger dem på en jävla filt på altanen och tar en bild någon gång och så får det vara bra så!"


- Blir det bra så här? Syns jag?

Monday, December 08, 2008

come with me, come with me to Helsinki

en serie lösryckta observationer att förundra sig över med anledning av mitt mycket korta besök i huvudstaden (nej, jag var inte på den festen)


- hur mycket svenska det talas i Helsingfors (okej, nu häckade vi mycket inne på Stocka, så det är kanske inte helt representativt, men ändå stor skillnad jämfört med Åbo, där jag också häckar på tok för mycket på Stocka).

- hur mycket ryska det talas.

- hur många hundar som får följa med på shopping - allt från världens lurvmonster i size XL till små fula chihuahuas och en jack russel som satt på ena skinkan och var trendriktigt klädd i röd yllejumper.

- hur stylish och välklädda, eller åtminstone extremt klädda alla är, inte bara hundarna, utan även människorna. Var och varannan såg ut att platsa på HEL LOOKS. Så är det inte i Åbo, här råder Gina tricot-tvång.*

- Vilken enorm skillnad det är på Akademen där och här, vilket man har en tendens att glömma mellan varven (köpte en massa julklappar och två coming of age-romaner med swimmingpooltema till mig själv).

- hur man alltid kommer på sig själv med att längta efter en egen karpdamm. Frågade N. om karpar är ätbara och om det helt hypotetiskt månne är okej att grunda sin egen fiskodling för hemmabruk utan tillstånd och grejer. Bemöttes med ett rått skratt. Tydligen är det så att tilltron till min förmåga att steka egenuppfödd karp är rätt svag, vilket eventuellt kan bero på ett mörtrelaterat trauma för några somrar sedan när jag skulle assistera min far med nätupptagning, han har inte bett mig sedan dess.




* stark bubblare: Soaked in Luxury, som under de senaste två månaderna har gått från ett liv i det fördolda till att nu ha börjat säljas av typ ALLA och överallt. Vad är grejen med det? Är det namnet som är så oerhört lockande, för själva produkterna känns inte så vidare lyxiga eller ens speciella?Det är så tröttsamt när alla alltid ska sälja samma saker!

Friday, December 05, 2008

50-talet strikes back

alltså, jag funderar seriöst på om jag borde köpa en Brat(z) nu fort som fan? Enligt devisen att allt som är förbjudet måste per definition vara roligt och bra och för att jag hatar att se the Desperate Housewife herself vinna.

Kan Mattel redan ha hunit raida mitt lokala Anttila?

Tuesday, December 02, 2008

julklappstips?

Hos Therese hittar jag den här DN-länken, som jag inte för mitt liv förstår hur jag har kunnat missa: det har givits ut en hel bok om den "synnerligt vänliga skogslämmeln" och hans släktingar!

Jag dör! Jag hade inte ens vetat att det fanns ett sådant djur som skogslämmel och nu visar det sig att det till råga på allt är ett synnerligt vänligt djur! Mina lämmelkunskaper är sorgligt bristfälliga: jag känner bara till fjällämmeln som ju mest är känd för att tjurigt marschera iväg för att kasta sig utför närmsta stup. Men det här är alltså nån annan sort? Vad är det då som gör att just skogslämmeln har en så vinnande personlighet?

Jag vet ingenting.

007

Vi var och såg nya Bondfilmen på bio, mest för att ingen av vampyrfilmerna kommit ännu och jag ville se något som inte krävde något desto vidare engagemang. Grejen med Bondfilmer är bara att om det finns några filmer som jag inte förstår så är det Bond (just about any Bond) och så vissa (= ganska många) aspekter av Mullholland Drive. Jag vet inte om det är en image som lever kvar från när jag var trotsig tonåring, eller om det helt enkelt är bristande intelligens, men det är något så sövande med agentfilmer: det är hela konceptet, så fort en attachéväska skymtar i bild så klickar det till och min hjärna switchar till Off-läge och efter en stund sitter jag där och gnäller "Men vem är han då, känner vi honom? Lyckligtvis har ju alla skurkar för säkerhets skull fått ett typiskt skurkutseende, så det är lugnt på det planet: jag fattar vem som är the baddie, bara inte vem som är vem och hur i hela friden de hänger ihop.

Anyway, det är allmänt känt att jag är helt clueless, så två minuter in i filmen lutar N. sig fram och viskar liksom på skoj "säg till sen när du behöver få något förklarat" och jag ba' "nej, det är lugnt, jag är bara här för se muskulösa män i badbyxor på beachen, jag har inget behov att förstå nåt.

Men alltså, liksom, eh... att jag blev besviken!



Min nya actiohjälte är förresten Dick, byggledare i svenska TV3:s inredningsprogram Simon & Thomas, han står alldeles lugn där mitt på golvet och vad de än ber om så svarar han bara "allt är möjligt" och sen sågar han och bygger och ser glad ut.

- Åh, wow, säger jag bara.

Sunday, November 30, 2008

Doris 2008

Efter mycket möda och stort besvär och allt det där vanliga borde årets julkalender som vanligt finnas här.

(Ja, och gästboken blev vi tvungna att helt ta bort för annars hinner ingen med något annat än att rensa bort reklam för diverse potensmedel!)

Friday, November 28, 2008

Mamma messar

När ens mamma sms:ar från Barcelona mitt i natten för att meddela att hon är lyckligt framme och på hotellet nu och det är trevligt och att de har ätit middag med Albert, så inser man att man inte har en aning om huruvida Albert är en människa eller t.ex. en ny liten björn till hennes enorma samling, för den enda Albert man känner till är en död hund. Och sen vaknar man på morgonen och undrar att var det verkligen Alfredo han hette, för det låter ju mest som en animerad italiensk Disneykock, så man kollar meddelandet igen, inser att man inte har en aning om varifrån ens undermedevetande plockade Alfredo och besluter sig för att Albert kanske ändå är en business associate, för en ny spansk björn borde väl ändå snarare heta Mañuel eller Rodriguez*?

*Och Rodriguez förstås efter den olycksaliga mexikan som föll offer för Robbie's manodepressiva apa. Of course.

Wednesday, November 26, 2008

Statusmeddelande

Maria is totally stressed out över självpåtagna dumma jultraditioner i form av frottékaninsjulsagor.

Stupid, stupid. Igår innan jag skulle somna låg jag och tänkte på hur tur det är att jag inte skriver böcker för alla mina personer har just och jämt ett utmärkande karaktärdrag var, och det känns som lite på mindre sidan.

- Du menar att om man går in i kalendern som en ye-esbox:are så kommer man ur den som en ye-esbox:are?

Japp . Så är det.

Monday, November 24, 2008

and by the way, it wasn't curiosity that killed the kitty-umbrella

Helgen bestod av förkylning & snörvel, minutiös storstädning, glögg & praliner, nattlig snöstormspromenad, impulsshopping av ny mobiltelefon (i nyansen "kermitgrön"; eftersom min gamla tydligen allmänt ansågs som en relik från förra årtusendet*), övrig blandad shopping - dock ingen mössa, vilket hade behövts för den ovan nämnda snöstormspromenixen, 2 av förra julens storfilmer (jag säger inte att jag är snabb eller att jag har koll), varav jag gillade den jag inte trodde jag skulle tycka om och tvärtom, några julklappsfunderingar samt ganska mycket julkalenderangst (och t.o.m. eventuellt lite text).

Var helt vild i elektronikaffärerna, inte nog med att jag hittade inte bara en utan flera tänkbara telefoner - jag ville av någon outgrundlig anledning plötsligt HA ALLT: ny genomskinlig dammsugare (ehum?), ny tvättmaskin och Wii Fit-spel. Allt var blankt och fint och lyste. När jag dessutom stod och kikade intresserad på CD-spelare, blev så N. både glatt överraskad och samtidigt lite osäker och illa till mods. Han tag i mej och nästan ledde mig mot dörren.

- Tittar DU på cd-spelare? Åhå. Nu ska vi nog gå.

Jag hade inte ens hjärta att erkänna att anledningen till att jag hade tittat extra noga var att jag inte riktigt var säker på vad det var som jag såg framför mig. Så nä, nån cd-spelare behöver vi nog inte köpa, men åtminstone har min nya telefon ett pluppspel med hulatjej, en dansande krabba och 99 luftballoons i electronicaversion. Och så matchar den både min tröja och mina äppelmynthon.



* man vet att man alldeles tveklöst behöver en ny senast när man skäms för att kolla mess bland Åbos samlade språkvårdstanter.

Friday, November 21, 2008

modeblogg?



Igår köpte jag något så exotiskt som en tröja. Och det var inte ens någon cool och dyr märkeströja, utan en helt vanlig basictröja från HM. Jag var tveksam, för dels kändes det väldigt retro på nåt sätt och dels så var den randig (randigt= jättefint på alla andra, konstigt och utklätt på mig). Hela ordet känns lite gammaldags och främmande. Idag har jag den på mig och tycker att det känns som det mest geniala plagg någon har fått för sig att uppfinna. Jag brukar ju annars framhålla koftan som det enda tänkbara plagget vintertid (och ofta även sommartid), men nu älskar jag min nya tröja: den är mjuk och följsam och jätteskön, och inte alls för varm som jag trodde den skulle bli. Den är alldeles lämpligt varm och utan något extra skärp eller knappar eller något som fladdrar och trasslar sig. Jag kan inte fatta att jag har levt utan detta plagg i alla dessa år. Så nu känner jag mig lätt nyfrälst och samtidigt nästan lite indignerad: har folk använt tröjor hela den här tiden och liksom inte sagt nåt? Är det snällt?

Thursday, November 20, 2008

BookCrossing

Nu har jag skaffat mig ett BookCrossing-account, så nu är det bara att börja hålla utkik efter mina dubletter och minst omtyckta böcker. Om jag hittar några som jag kan skiljas från, det vill säga. Var snälla och ta hand om mina literary orphans om ni hittar dem när de ligger där ute och fryser.

Tuesday, November 11, 2008

time out

Hej, jag håller paus på grund av saker som händer: saker som är ledsna, hemska och okontrollerbara, som upptar största delen av min tankeverksamhet men som jag ändå inte kan skriva om. För att det inte ens är jag som primärt berörs, utan bara indirekt, handfallet. Jag återkommer när allt slutat snurra och vardagen landat lite och vi vet hur det blir.

Tuesday, November 04, 2008

Dirty Dancing

Sunday, November 02, 2008

feast of all saints, and then some

I has da magic! I glows waay brighter than U.


Guests are terribly busy minding the gap, playing with toy elephant of royal breed and waiting to be fed.


Se här, det börjar dra ihop sig!


Everyone was there. Even The Great Pumpkin did so appear, and this year he even brought an underling.

Thursday, October 23, 2008

14/11



Och så hoppas vi att vi a ) vågar titta och b) inte har för höga förväntningar och blir väldigt besvikna.

illusionen av ett kök

Jag lovade visst bilder i något skede. Ännu saknas golvlister, taklister, mittemellan-lister och lite till. Lampor, eluttag, nån skåpdörr. Och vatten. Och avlopp. Och fläkt... Jaja, you get the picture. Vi har ett slags låtsaskök, men så här ser det ut.



Wednesday, October 22, 2008

moving on nevertheless

Det är dåligt när man i beslutsamt pms-raseri inser att inga av möblerna i ens sovrum duger, att de är helt förskräckliga, att hela rummet är helt hemskt och att det är ett under att man alls har kunnat sova en sekund i ett så alltigenom misslyckat utrymme. Olycklig sambo springer panikslaget runt med måttband och ber till gud att inga strukturella förändringar kommer att krävas. Man baxar in allt löst i bastun för att slippa se det, släpar runt sängen ett par varv i rummet trots att man vet att den är för stor för att ha någon annanstans än där den stod från början och man förbannar garderoberna och alla kläderna. Det är skitjobbigt, men efter någon timme så ser allt ut ungefär som när man började förutom att det är tomt på möbler och böcker och tidningar ligger i sneda högar på golvet (eftersom möblerna står i bastun and all that...). I linje med ens personliga inredningshistoria sneglar man på bastubänken och överväger dess användbarhet i inredningssyfte, tills man inser att man inte är en trotsig tonåring längre utan att man ju faktiskt är vuxen och jobbar och får lön. Et voilà, man kastar sig iväg till möbelaffärer med pengarna i högsta hugg, men det finns inget att köpa för allt är lika fult som det man hade från början.

Man surar i sitt tomma sovrum och vet inte alls hur man vill ha det.

(Ja, och nej, köket är inte klart än.)

Tuesday, October 21, 2008

Dagens who ever would have thought?

Sf-klubben i Åbo misstänks ha gjort sig skyldig till "förmedling av alkoholhaltigt ämne"
http://www.vasabladet.fi/story.aspx?storyID=29377

Åhå. Tänka sig!

Sf-klubben och Åbopolisen är säkert båda lika förvånade över att detta fall aktualiserats.

Friday, October 03, 2008

I make my own fun

Det värsta är sega och långsamma dagar då just inget spännande händer och man saknar all tillstymmelse till motivation utan man surfar runt lite överallt och så går man in och besvarar någon kommentar på bloggen. Sen när man gjort det så kollar man rent slentrianmässigt mejlen för att se om det kommit något roligt där och jo!, det har det och man blir riktigt upprymd en hundradels sekund innan man inser att det är ens egen bloggkommentar från alldeles nyss.

Tuesday, September 30, 2008

tillfälligt avbrott

Jag saknar rinnande vatten! Och avlopp! Och internet! Och min SodaStream! Allt är ur bruk. Mitt liv börjar så sakteliga anta skepnaden av u-landsmisär. Allt vanligt hushållsarbete har försummats i en evighet. Jag tittade i strykkorgen igår: där ligger grejer från Italienresan, och en klänning som jag inte kom ihåg att jag hade. Den har en jävla massa veck och liksom semipuffiga ärmar. Den har legat och skrynklat sig sedan början av augusti. Hur stryker man sånt? Jag knycklade ner den igen, allra underst. Jag kan bara stryka fyrkantiga saker och även då bränner jag mej och får parketten att slå lös från golvet av att jag ångar och sprutar vatten. Om inte N. kan fixa den åt mej så blir jag antagligen tvungen att sälja den på loppis åt någon som kan stryka eller står på god fot med en vänlig tvättinrättning. Nästan allt annat strök jag - även icke fyrkantiga saker och sånt som inte var mitt. Sen var jag martyr en stund.

Det största problemet med att inte ha ett fungerande kök är inte att det är knepigt att laga mat, jag ligger gärna på knä i ett hörn och mikrar färdig pasta på papperstallrikar (Stockmanns ost- och spenatpasta är jättegod!) utan att det försämrar min livskvalitet nåt nämnvärt. Inte heller den bristande tillgången till vatten: Kissen är starkt misstänkt för att ha druckit ur toaletten igår och hon verkar också tämligen oberörd. Det värsta är när man sjutton gånger om dan står där med sin skvätt någonting som man vill hälla ut och bara har en hibiskus att tillgå. Skvättar är min grej. Jag dricker aldrig upp något, utan det blir alltid en cm eller så över av allt: vatten, kaffe, juice. Jag vet inte varför det blir så, det är ingen medveten image eller "spara så man har"-tanke, utan det bara blir så att jag glömmer koppar och glas efter mej. Och sen står jag där med upphittade halva koppar kallt kaffe eller tre munnar juice med valfri insekt som jag vill bli av med. Men har inget avlopp och blir helt handlingsförlamad och stirrig och tömmer allt i hibiskusen. Jag borde enbart och uteslutande dricka vin, för då blir det på något mirakulöst vis aldrig några skvättar över.

Sunday, September 28, 2008

kylskåpspoesi

Jag är lite svag för mina nya vänner som skriver till mig och vill att jag registrerar mig för online casino. De mejlar mig dagligen, flera gånger om dagen (de är t.o.m. värre än Seiska), men alltid under olika namn. Nu senast var det någon som kallar sig Macrostie Lohmann, som sände mig följande fullkomligt fascinerande lilla dikt (tog mig friheten att editera och sätta in lite radbyten)

Peculiarity

no one will be able to resist fire achieved.
with the inward consciousness of strength
away, had not entirely disappeared
- to unite these there ain't a many like her, sobbed alice
when captain paton to please her uncle,
and because.

Det är väldigt mycket Twin Peaks över det hela och analys av poesi var verkligen aldrig riktigt min grej. But I like it. Och jag väntar med spänning på en fortsättning. För nu tycker jag att det blev lite oklart vem Captain Paton riktigt är och hur han hänger ihop med Alices morbror? Och allra mest funderar jag över kopplingen mellan stycket ovan och rubriken Teddy Bears Abandoned in Remote Woods. Vem är hon? Hon är helt unik, det framgår tydligt, och det är bara hon som kan ena alla, det står ju också helt klart. Jag hoppas innerligt att Captain Paton hittar henne för annars blir morbrodern förbannad och björnarna fryser ihjäl i skogen.

Skynda, skynda, please.

Friday, September 26, 2008

småjobbig post

Någon - jag föreställer mig en vänligt inställd mediemogul med pipskägg - har bestämt att just jag ska få Seiska! Tidningen som är den ultimata skvallerbibeln för den vudna adhd-befolkningen med grava läs- och skrivsvårigheter och som huvudsakligen består av bilder på okända kändisar, deras dejter samt wannabe-kändisars nakna silikonbröst och så står det lite bildtext till med gul text på chockrosa bakgrund.

Den är uppenbarligen en veckotidning, men utkommer hela tiden. Var och varannan dag ligger det ett nytt nummer i brevlådan och jag blir tvungen att skämmas hela vägen till ytterdörren. För tänk om någon granne ser mig och tror att jag inte bara köper en sån tidning utan actually PRENUMERERAR, dit ryker all semblance of cred och värdighet i ett enda svep. Väl innanför hemmets trygga väggar läser vi Seiska för brinnkära livet. Förra numret innehöll en "gissa kändisarnas bröst"-tävling, där man skulle passa ihop rätt dekolletage med rätt kändis. N. tyckte det var en mycket fyndig tävling men kunde ingenting. Jag tyckte det var lite ynkligt och hävdar att en höggravid Angelina Jolie i den gröna Oscarsklänningen måste man för fasen känna igen, åtminstone! Förra numret engagerade vi oss djupt i ett litet hästdjur med randiga ben som påstods vara en korsning mellan åsna och zebra. Den bor här ganska nära, så nästa sommar kanske vi kan hälsa på: jag tar med ponnyknäcke! Numret före det handlade mest om en flashande BigBrother-deltagare som till råga på allt röstats ut innan tidningen ens kommit. Hennes största dröm var, surprise, surprise, att bli playboymodell.

Nu senast låg fokus ganska naturligt på tragedin i Kauhajoki: de psykologiska förklaringsmodellerna haglade och det finns tydligen inte en käft inom flera kilometers radie som de inte skulle ha pratat med, däribland en anonym "kamrat" från högstadietiden som sa att [...] stack ut redan då, han hade ingen flickvän men en gång sprang han runt och hotade några flickor med en käpp. Och bevisligen var ju det här en störd kille som man i efterhand lätt kan konstatera att det gick snett för i något skede, men ändå, är inte det här att göra det väl enkelt för sig i sitt amatörpsykologiserande? I min högstadieskola, som inte ligger så väldigt långt därifrån, var detta mer eller mindre standardbeteende, och för de flesta tror jag livet ordnade upp sig riktigt bra ändå.

Och jag vill ju inte vara otacksam när nu någon en gång har bemödat sig om att jag ska få en present, helt gratis, men vilken genomusel tidning. Ni får sluta skicka nu, jag kommer nog inte att beställa. Inte ens fast jag tack vare er nu vet att miljonääri-Jussi-Funi är förlovad med en simhoppare och ni teasar mig med zebroider.




Stackare som hamnat i dåligt sällskap.

Tuesday, September 23, 2008

om och om igen

Jaha, men kan vi börja ändra vapenlagarna så småningom? Och satsa på psykvård och göra något mer konkret än att oj:a och voj:a och förfasa oss? Det hjälper inget, allt bara faller i glömska tills det händer igen. Vilket det ju kommer att göra.

Lisa - än en gång

Jag ♥ Lisa Magnusson. Hon är min absoluta favoritkrönikör just nu. Hon har en fullkomligt orädd attityd, är sjukt rolig och skriver argt och underhållande om allt mellan himmel och jord, medan alla andra kvinnliga krönikörer verkar ha gått ner sig totalt i hemmafruträsket och mest bloggar bilder på sitt potatismos.

Wednesday, September 17, 2008

teknik

N. tycker jag är lite tråkig för att jag inte intresserar mig för teknik. - Kan du inte vara med som din syster? undrar han alltid när saken kommer på tal.

Både min sambo och min syster älskar sina prylar som går på batterier. De brukar bond:a över teknik och plättar. Jag är oftast ganska likgiltig. Men så ibland plingar det till lite i mitt centrum för teknikuppskattning och så får jag för mig att jag vill ha något: nu senast en dvd-spelare (jag vet inte vad det är för märke, eller vad den gör som skiljer den från alla andra dvd-spelare) men den är liksom champagnefärgad. Det räcker för mig, jag tycker den är så fin! Jag har inte sett den i verkligheten utan i en tidning och jag är helt övertygad om att vi skulle bli bästa vänner.

- Är den dyr, tror du? kastar jag ur mig lite nonchalant, för att jag tror att det kanske händelsevis är en bra sak. Naiv som jag är så tror jag att han ska bli helt till sig, för han har hatat vår nuvarande dvd-spelare allt sedan den kom. I flera år nu har han progagerat för hur vi verkligen borde köpa en ny, för att den vi har kommer att gå sönder när som helst. Men den bara håller och håller. Vår nuvarande dvd är verkligen allt annat än dyr, vi har vunnit den på lotteri. Jag älskar den just för att vi fick den helt slumpmässigt, den känns som en present, och visserligen är den inte bra, men med lite övertalning och trixande spelar den ändå upp det mesta. Så när vår cd-spelare gick sönder för något år sedan lyckades jag argumentera emot att vi skulle köpa en ny, för man kan ju ändå spela cd-skivor i dvd-spelaren om det skulle behövas.

Men nu, när jag har hittat en mojäng jag gillar och som dessutom högst antagligen är tillräckligt dyr för att vara accepterad även i nördkretsar, så då står han ändå och lusläser Giganttibladen.

- Vad kikar du på?! Står du där och kikar på nåt billigt skit?
- Jo.

You just can't win.

stavfningsfråga?

En sak som jag länge har förundrat och irriterat mig över är ovanan att använda gammaldags eller annars alternativ stavning för att markera att något är exklusivt och unikt. Ett exempel är finnarnas användning av "wanha" om t.ex. lägenheter och antikviteter. Om man läser bostadsannonser t.ex. är formuleringar med wanha (med "w") så gott som liktydiga med kakelugn och takhöjd på över tre meter. Och vägen mellan Åbo och Helsingfors är fylld med lador och skjul och hallar som annonserar ut Wanhaa Tavaraa, vilket i praktiken innebär allehanda skrot som gör anspråk på att vara antikviteter.

En annan liknande företeelse - som kan vara företrädelsevis österbottnisk eftersom jag oftast har stött på den i bloggar på den österbottniska bloggportalen - är att beskriva sig själv och andra som en "qvinna" (eller alternativt "quinna"). Vad är det här för oskick? Vad betyder det riktigt? Jag förstår inte på vilket sätt qvinnor skiljer sig från vanliga kvinnor, förutom att det är underförstått att det används i positiv bemärkelse, som ett slags beröm. Är de mer feminina, mer feministiska, mera rriot girls? Kan de sticka och sy och klubbar de huggorm med samma frejdigt goda humör som de kokar vinbärssaft? Stavar de bara fånigt? Jag har faktiskt ingen aning, så jag frågade min sambo N.

Han visste inte heller exakt, men han tror att det antagligen har något att göra med scrapbooking.

Riktiga qvinnor scrapbook:ar? Är det så enkelt? Är det nån som vet?

helgrapportering

Suck, jag borde verkligen veta bättre än att säga att jag ska återkomma till något ämne, för det gör jag ändå aldrig. Efter att något väl är över och förbi så har jag i allmänhet inget som helst intresse av att blogga om det. Det känns nästan lika meningslöst som att skriva vykort, vilket jag också avskyr. Så det enda jag tänker säga om helgens krigsövningar är att jo, Stars Hollow-känslan var ganska påtaglig och det var roligt till en början, men det var väldigt utdraget och jag höll på att frysa ihjäl innan det äntligen var över, så när trupperna började retirera norrut så var jag inte sen att hänga på.

Det planerade kattmötet avlöpte sådär. Stora katten tillbringade en traumatisk helg med att ligga och morra upprört längst in under varierande möbler medan den nya lilla katten (a.k.a. the pikkumurris) hade väldigt trevligt och fick många nya vänner. Så olika kan det vara.

Friday, September 12, 2008

nästan lika bra som krokodiltv?



Om jag var lite ambivalent inför den nya versionen av 90210 så är jag alltigenom förväntansfull inför True Blood. Vampyrserie! HBO! Alan Ball (som gjorde Six feet under)! Kaxig blondinbrud med övernaturlig förmåga som blir kär i dark and brooding vampyr med markerat käkparti mot en bakgrund av sömnig småstad full med lantisweirdos som alla förstås är charmigt eccentriska och ser smashing ut. Det bara måste vara såå bra! Dessutom utspelar sig serien i den amerikanska södern (dekadent sumpmarksromantik - ååh!). Till all lycka behöver jag ju inte bekymra mig om skådespelarnas accenter låter trovärdiga eller inte, vilket tydligen irriterat många amerikanska tittare, för jag har ändå ingen aning om hur det borde låta.

Som jag har saknat vampyrkultur på sista tiden!

Thursday, September 11, 2008

systern: ska ni på krig i helgen?

Detta är tveklöst veckan för otippade evenemang: i går var jag på ÅA:s 90-årsjubileum och smuttade vin och åt småplock på Arkens innergård. Det var oväntat festligt och trevligt och jag skakade hand med en av Svenskfinlands mesta dignitärer (vars fru jag känner) och kände mig lite allmänt sofistikerad alltmedan jag hela tiden gick och sneglade över axeln ifall rektor skulle komma och bestämt leda iväg mig från buffetbordet.

Tips inför 100-årsjubileet: skriv inbjudan så klart att även de mer tröga kan lista ut huruvida dejt får medföras eller ej. "Personal och vänner" liksom? Vaddå vänner? Jag är jättevänligt inställd mot ÅA... räknas det?

I vilket fall som helst så gick det bra och min närvaro ifrågasattes inte förrän alldeles i slutet när jag mötte min f.d. graduhandledare på vägen hem: han såg särdeles förvånad ut över att se mig där (som han ofta verkar göra när man möter honom på stan eftersom jag misstänker att han är för fåfäng för att bära glasögon fastän han kanske borde). Blev inbjuden tillbaka till insten för att skriva doktorsavhandling och det skulle vara jätteroligt, jag vet bara inte... Dels känns insten som om den har ändrats väldigt mycket sen jag började där (och inte till det bättre) och dels så, tja, har jag ju ett jobb, som tar upp väldigt mycket av min tid. Men det känns lite lockande...på något bisarrt sätt. Dock misstänker jag att det hör till de där sakerna som verkar roligare i teorin än om man verkligen skulle vara där, så vi får se.

Och i helgen ska jag gå på ödesdagar, som är något så pass pittoreskt som låtsaskrig för att fira (hedra, kanske?) ett slag vi förlorade för 200 år sedan. Jag har ingen aning om hur det kan tänkas vara men jag förväntar mig ett evenemang i sann Stars Hollow-anda. Med Kirk som Adlercreutz, annars blir jag besviken. Återkommer med rapport!

Real live re-enactors - ett måste för varje håla med självaktning och en krigshistoria med tveksamt utfall?

Tuesday, September 09, 2008

sen eftersläntrare undrar

Hörni, alla ni som tittar på doktorn, och nu med allt ert prat fått även mej förledd*, hur förhåller ni er till reinkarnation? Är ni okej med det? Jag förstår att det är en del av hela konceptet, men jag är inte helt övertygad ännu. Vänjer man sig vid ny doktor?

Jag försöker fortfarande förstå hur det är möjligt att doktorn och Rose kan resa tvärs igenom hela universum och alla tidsåldrar och ändå jämt stöter på samma "folk" (i ordets vidaste bemärkelse)? Det stör mej, jag har inga problem alls med tidsresande och sånt, men den där typens slump känns för osannolik och gör att jag sitter och kvider lite olyckligt om vikten av lite realism (haha)...

För övrigt är det väldigt fascinerande hur man hela tiden lär sig nya saker om sina medmänniskor: själv har jag tydligen en sambo som kan imitera the empty child helt perfekt. Skrämmer nästan livet ur mig, men säkerligen en väldigt användbar talang i rätt sammanhang.



*anledningen till att jag trots allt har klarat mej undan ganska länge ,är för att jag tyckt att hela konceptet låtit lite som ett av mina värsta hatbarnprogram: Bröderna Dal. Hade inte de också någon konstig resemanick?

must be krokussäsong

Mina trädgårdsambitioner är som vanligt päglade av excesser och dumglatt övermod. I går var jag för första gången i mitt liv och köpte blomlökar, sådana som man påtar ner på hösten och som sen börjar blomma tidigt nästa vår om inte fasanpappan har ätit upp dem under vintern. Det finns massor med olika blomlökar i världen, kan jag ju bara meddela. Jag blev alldeles yr och kom och släppte hela famnen med färgglada påsar framför N. som stod vid skruvhyllan. När vi hade stått där på knä och gallrat och bara de allra nödvändigaste sorterna var kvar hade jag 130 blomlökar. Jag upprepar: 130(!) lökar och vår tomt är, om inte frimärksstor, så ungefär i trakterna av en picknickfilt. Blir det för mycket?

Jag tyckte det skulle bli så fint med olika färgers krokus slumpmässigt spridda i gräsmattan, men jag blir matt ända in i själen av tanken på att gräva 130 små hål i gräsmattan, som först nu äntligen börjar se ens lite grön och jämn ut. Ungefär en halvtimme efter att jag betalat för mina små knölar insåg jag att det går alldeles utmärkt att köpa blandade krokusar i mindre förpackningar än 80 st också, för i nästa butik fanns det små påsar med krokusmix om 12 st. Men nu har vi åtminstone! Nu skulle det bara gälla att plantera dem också, för som mamma sa, "Det blir inte bra om man bara har dem i skåpet, det har jag provat flera år."

Bara så ni vet.

I övrigt ägnar jag mig åt väldigt mycket masochistisk läsning av inredningstext (ja, alltså jag gör det annars också, men nu när vi renoverar blir det ännu mer än vanligt). Artiklar i seriösa tidningar som SvD är nästan bäst, för de anstränger sig så hårt att få det att verka som fin journalistik, även om det är samma andlösa designdyrkan som i vanliga inredningstidningar. Allra mest irriterar jag mig på medelålders höginkomsttagare som utan att blinka kläcker ur sig saker som: "Det var ljuset och rymden vi föll för, vi visste genast att det var här vi skulle bo!" eller "Jag tycker att man ska vänta med att köpa möbler tills man har möjlighet att köpa det man verkligen vill ha. Jag blir så irriterad, att mässa sådana "självklarheter" idiotförklarar genast ca 90 % av befolkningen som inte antas förstå att uppskatta LJUSET och RYMDEN i de 400 kvm stora godhandlarvillorna och Östermalmsvåningarna och som är dumma nog att köpa IKEA-möbler för att de behöver stolar att sitta på genast och inte har råd (eller kanske någonsin kommer att ha råd med) de Eames- och Arne Jacobsen-stolar, som det förnuftiga besserwisserparet stilfullt har ställt i varje jävla hörn av det exemplariskt ljusa och luftiga hemmet.

Ursäkta att jag gnäller, jag är bara trött och avundsjuk och lider ett väldigt underskott på både ljus och rymd! (Och känner mig extra fattig efter att ha förköpt mig på Abstraktstommar och krokus).

Sunday, September 07, 2008

sunday night toast

Till fläktskåpet! Först på plan och redo för frysformar, pepparkaksmått och annat udda krafs. 

all is good

Hej, jag lever och mår bra. Vår renovering går framåt, men ganska långsamt: inget löper smidigt eller passar automatiskt. Det är hål i golvet där det inte borde vara det och parkett där det borde vara hål i golvet. Så vi sågar och lappar och målar och jämnar ut och bänder loss och ignorerar sånt vi inte riktigt förstår oss på och hoppas att det ska fixa sig själv like magic. 


Hela vardagsrummet är fullt möblerat med köksskåp och hallen svämmar över av paffemballage, små osteoporösa plastben och hundratals papperslappar där en tecknad liten mini-ingvar förevisar hur skåpben kracks:ar sönder och samman på X antal olika sätt så fort man kommer nära, så för säkerhets skull tar jag stora lovar runt. Och om N. rör sig oförsiktigt skriker jag "akta BENEN!" Hur skåpen alls ska klara av att stå för sig själva på dessa vingliga tingestar övergår mitt förstånd. Men det blir ett snare problem, tills vidare kryssar vi frammed stor försiktighet och aktar BENEN! och lyckas på något sätt både leva och äta mitt i allt kaos. 

Nu blir det strax parmesanlax och grönsaksgratäng. Fast utan halvfabrikat och en kockande sambo skulle jag antagligen ha dött en plågsam skörbjuggsdöd för länge sen här bland mina fina, nya skåp. 

Wednesday, September 03, 2008

dagens "vill ha"

En till katt, gärna färdigt försedd med vingar, så vi kan börja flygträningen så snart som möjligt.

Nästa sommar får den hjälpa till med att hålla småfåglarna borta ur plommonträdet.

Tuesday, September 02, 2008

2.0

Jag måste ju erkänna att jag är lite nyfiken på nya 90210, som började sändas i USA i går. Det erkänner jag villigt trots att jag antagligen är dubbelt så gammal som den tilltänkta målgruppen, trots att jag slutade titta på originalserien långt innan den slutade sändas och trots att jag såg några avsnitt alldeles från början i julas då min syster fick första säsongen som dvd-box... och då tyckte det var så förskräckligt att jag nästan inte kunde titta utan att hålla en kudde för ansiktet. Kläderna, hurtigheten, moralpaniken - allt var så plågsamt övertydligt. Alla avsnitt hade en Mycket Klar Sensmoral som är stört omöjlig att missa eftersom den med milt våld körs ner i halsen på en, men konstigt nog störde det mig inte då. Nu däremot kändes serien som om den lika bra kunde ha varit från 1950-talet.

Jaha, blir dethär bra nu då?

Men ändå vill jag se den nya versionen, dels för att High School-serier i största allmänhet är min guilty pleasure no 1 men mest förstås för att the one and only drama queen Brenda är tillbaka (och, ja, Kelly också, och kanske nån till, men det är inte samma sak som att Brenda är tillbaka!). Och det kan ju vara skoj för gamla sentimentala tittare i 30-årsåldern, men det känns som ett intressant koncept för att introducera en ny ungdomsserie, att hela hypen och all marknadsföring fokuserar på 20 år gamla rollfigurer som får dyka upp i biroller i några avsnitt? För jag antar att det är så det är tänkt? Ingen ungdomsserie kan väl på allvar ge studiehandledaren eller den gästande dramaläraren någon särskilt framstående roll? Hur sexigt och glammigt och ungdomligt blir det? Inte så värst, väl? Och nu vill jag inte vara elak, för jag har själv jobbat med studiehandledning och det var det absolut roligaste jobb jag haft, men tv-seriematerial it wasn't, och jag är visserligen inte rätt person att uttala mig för jag har aldrig riktigt förstått mig på den här beryktade studiehandledar-/bibliotekarie-/Kelatants-sexigheten i vilket fall som helst. (Antagligen till min sambos stora besvikelse, I might add. Han jublar bara han ser mig bära scarf fast det inte snöar.) Men likväl, de som är unga nu lär knappast bry sig om Kelly och Brenda, och de som bryr sig blir antagligen bara besvikna för de vill sannolikt ha det precis som det var och kommer ändå bara sitta och kvida trånande efter Luke Perry.

Men om remakes av gamla High School-serier kommer att bli en trend här framöver så har jag ett solklar kandidat: My So-Called Life! Åh, det skulle bli så perfekt: Brian Krakow som småspydig fysiklärare i omoderna byxor, Rickie som lyckligt gay dramalärare och Rayanne som (ta-daa:) the guidance councellor! Upplägget är helt perfekt tycker jag. Angelas pappa har bildat harmonisk nyfamilj med Holly och Angela har droppat out of college och kommit hem för att driva familjetryckeriet med sin gnälliga mamma och dejt:ar någon tråkigt präktig kille medan hon i hemlighet skriver lessna små dikter om Jordan Catalano som har tre barn med nån f.d. prom queen. Det skulle bli hur bra som helst. Ja, och så kastar vi in lite nya ungdomar också, mest för syns skull.

Monday, September 01, 2008

Eländes elände! I morse hade vi is på vindrutan. Nu börjas det igen!


Hemma hos oss har vi det ungefär så här:


Andra halvan av vårt kök ligger sönderslaget på altanen. Espressomaskinen har flyttat ut i tamburen och allehanda köksprylar ligger travade huller om buller i centralgarderoben, med det mest ömtåliga underst. Kryddorna har jag stoppat i en skolåda och förlagt. Det går snabbare än man tror att ödelägga en radhuskök. Frågan är snarare om man någonsin lyckas bygga upp det igen. 

Bakom vår gamla trotjänare till fläkt av östtysk planhushållningsmodell såg det ut såhär: tre grova rör med handtag och tiotals meter lös fladdrande Jesustejp virat kring allting. Veckans läsartävling blir härmed att komma med förslag på hur monstrositeten nedan lättast och behändigast inkorporeras i en så där trevlig modern fläktkupa av rostfritt stål. Vinnande förslag premieras med en trevlig kryddhylla. 

Pappa... - hjälp!

Wednesday, August 27, 2008

on permanent leave

Min hjärna vägrar inse att semestern är slut: den är ofokuserad på jobbet och ovillig att inlåta sig i några desto mer invecklade resonemang och helt ointresserad av att blogga om något mer kontroversiellt än kattungar och pressglasskålar.


Så tills vidare tänkte jag tipsa om Isobel som skriver intressant om kärnfamiljen och relationer, och monogami och Lisa Magnusson bra och underhållande om organiserad religion. Läs!

Min psychogranne är för övrigt i full gång igen och skriker och svär för sig själv bakom väggen. Börjar jag inte höras av har jag sannolikt blivit yxmördad när jag hämtar in katten.

förväxling

Jag har fått tillbaka en annan katt från landet än den jag skickade dit för snart två månader sen. Den gamla katten var smal och spänslig och loj. Mest låg den och sov. Den avskydde att få vatten på tassarna eller nån annanstans.

Den nya katten är en muskulös tiger som flyger fram över möblerna och ser spöken överallt. Den rivstartar och tvärbromsar och sitter på bokhyllan och krafsar på fönstret till mitt arbetsrum eller gör vilda utfall bakom sängkappan. Den nya katten kan sitta i timtal under en buske i regnet. Den sover varken dagtid eller på nätterna och den är väldigt hungrig hela tiden.

Jag är lite ledsen för oss båda: för att det blir vinter och vi bor i stan och att det ganska snart kommer att göra henne till den där passiva katten igen. Sen tänker jag att jag kanske borde bekymra mig över mitt eget motionerande istället.

Tuesday, August 26, 2008

nån slags avslutning

Det känns som det blev höst nu, butikerna är fulla med tröjor med sådana där rutor som jag inte kommer på vad de kallas: de är liksom utdragna och står på ena spetsen, lite som salmiakpastiller. Under en par veckor varje år är det som om världen översvämmas av kläder med just det här rutmönstret. Jag vet inte om någon verkligen köper dem eller om de bara finns till för att signalera att nu, nu gäller det att skärpa sig för nu blir det snart jävligt på allvar. Modets svar på rönnbär, liksom. Höstmode på det hela taget är så oerhört likriktat och tråkigt, det är samma koftmodeller och samma färger år efter år: svart, grått, senapsgult, vinrött och sån där mörkt turkosblå som enbart Ellosmodeller bär, för i verkligheten ser man mest ut som en zombie i den. Jag vill ha något fint att ha på mig, men vad? Det enda jag har är väldigt många par nya knästrumpor.
Annars har jag tillbringat en väldigt trevlig helg tillsammans med min fina familj, mina favoritsläktingar och stora och små katter. Vi har krängt ärvda tillbringare och blandade uddasaker i hällregnet på Juthbacka marknad och jag är stolt ägare till väldigt mycket mer färgat pressglas än tidigare (att fylla upp mina nya köksskåp med?) samt en ny vintagehandväska. På lördag kväll hade vi kombinerad kräftskiva, födelsedagskalas och villaavslutning. Ironiskt nog var detta det första kalas vi hållit på hela sommaren när man verkligen kunnat sitta ute utan att frysa, för ovanlighetens skull var det nämligen både soligt och alldeles lugnt. Nu är lilla huset tömt för vintern, kissen tillbaka i stan och jag känner mej lite vemodig och ynklig över att sommaren är slut.


Jag och min faster tycker INTE om när det köps av andra!


Systern inspekterar årets potatisskörd.


Mamman och Pappan.


Allt blir så mycket mer autentiskt med en skojig hatt. Eller?

Although some people would beg to disagree...


Men ljusslingor är åtminstone aldrig fel.

Wednesday, August 20, 2008

ehum, god jul, glad påsk, väldigt försenade gratulationer?

Den här var egentligen tänkt som en julklapp till G. till julen för två och ett halvt år sedan, men den blev inte klar då eftersom baksidestyget tog slut. Den blev inte klar till förra julen heller. Nu är det bara augusti så i år är jag egentligen fyra månader för tidigt ute. Och det beror enbart på att jag rusade upp kl 7 en semesterdag för att hämta ut mitt pass som sedan visade sig vara försvunnet. Så jag sydde den klart i ren frustration över att dagen ändå var förstörd. Annars är det högst osannolikt att den någonsin blivit färdig, mest troligt hade den gått samma öde till mötes som bilkudden min mamma började sy i födelsedagspresent åt min morbror våren -79, strax innan min syster föddes. Senast har det varit tal om att den kanske, eventuellt ska bli klar till deras gemensamma 30-årsdag och morbroderns 70-årsdag. (För alla oinvigda kan jag ju informera om att bilkuddar var hot på 1960-talet, när man var ute och finåkte under sommarsöndagar och ännu hade idén om att bilbaksätet helst bör inredas som en vardagsrumssoffa med plädar och en par tre broderade kuddar). 


I vilket fall som helst, om jag tar upp den till Österbotten med ponnyexpressen och den sedan väntar där någon dag för att sedan dyka upp på åland någon gång i nästa vecka så kommer den bara cirka en månad för sent till din födelsedag.

Grattis!

Tuesday, August 19, 2008

medan vi ännu har ett kök

Köket börjar sakta ta form, åtminstone på pappret. Det blir vita Solär-luckor från ikea och någon slags bänkskiva i trä. Och så borde vi ännu åka och titta på kakel. So far so good, alltså. Men det känns ändå lite daunting att packa ihop alla grejerna i lådor och glatt riva ner vad som varit ett helt funktionellt om än lite sunkigt kök och slänga ut det på altan och sen bara se hur det blir. Om man lyckas med att få uppmonterat alla sina platta paket så att de så småningom skulle bilda ett nytt kök istället, som dessutom är någotsånär rakt och inte drattar ner. När jag tittar på min plan tycker jag dessutom att det verkar se ut som en herrans massa skåp, mer skåp än två personer rimligtvis kan få behöva. Men det nya köket kommer nog inte att ha fler skåp än vad vi har nu och de är fyllda till bredden.

Egentligen önskar jag mig ett sådant där danskt kök. I danska inredningstidningar spelar det ingen roll hur stor lägenheten i övrigt är, köket är ändå alltid inklämt i ett litet hörn och består av högst tre skåp och en eller två öppna hyllor. Det verkar underbart. Jag hatar matlagning, så det skulle passa mig helt perfekt: plats för några snygga kaffemuggar, ett par glas, lite tallrikar och någon söt loppisskål att ha körsbär i. Men sen är det arcticaporslinet och pentikkopparna och iittalaglasen - allt som välmenande släktingar under årens lopp har kommit med för att bygga upp ett värdigt hushåll åt en. Allt detta skandinaviskt avskalade präktighetsporslin kräver en väldigt massa skåputrymme. Så jag undrar lite var danskarna har sitt porslin? Om det ligger och dammar någonstans utanför bild eller om de helt enkelt är förskonade från idealiserade drömmar om stora bjudningar med matchande finporslin?

Sunday, August 17, 2008

Förresten...


På tal om märkliga fenomen. På Citymarket i Länsikeskus annonserar de: "Kesäpöydälle! - Kengurun ulkofilee 16,95"

Och priset är det väl inte så mycket att säga om - jag har ingen aning om var gängse prisnivå för känguruytterfilé borde ligga, men det låter väl rimligt? - men liksom... den nonchalanta tonen i förslaget? Som om känguru numera var ett lika etablerat och naturligt inslag i finländarnas traditionella sommarmat som t.ex. gravlax och dill, rädisor och grillkorv.

- Jaha, du far till butiken? Tar du ett paket atrilli och 400 gram känguru då?

?

Försöker planera vårt eventuella nya kök med ikea:s kökplaneringsprogram. Och det funkar väl rätt bra på det hela taget, men det som jag undrar är: om programmet en gång är så pass fiffigt att det fattar att det kan bli svårt att öppna skåpdörrar och luckor i vissa lägen och alls bemödar sig om att ha synpunkter på vilka grejer man borde ha var, varför placerar det då automatiskt ena väggens skåp med baksidan ut och luckan mot väggen? Ofelbart och varje gång?! Om man som vi har ett kök som består av två skåprader mitt emot varandra med en gång emellan, är defaultinställningen tydligen att man borde ha alla skåp så att de vätter åt samma håll oavsett vilken vägg de sitter på. Så kan ju inte särskilt många vilja ha det inrett? 

Saturday, August 16, 2008

Konstens natt

Ibland känner man sig omärkligt förflyttad tillbaka till, säg, 1993. Som när Mats Prost och vänner plötsligt spelar Bruce Springsteen-covers på ranglig scen på en innergård under Konstens natt. Det är vid sådana tillfällen som man inte riktigt vet om man man är 19 och på RÅA på Kåren, eller om man befinner sig på någon AfterEight-arrangerad festival på Liljas gård eller valfritt österbottniskt fiske-, kvarn-eller smidesjippo. Det är småtrångt och nostalgitrevligt på ett genuint finlandssvenskt sätt och skulle kunna precis vara vilket som av ovannämnda, förutom att man inser att man inte känner igen en endaste en och att Gottfrid från Änglagård iförd skärmmössa av Farmfrys-stuk står och envist pressar sig närmare intill en medan han glatt svingar sin röda galonväska i takt med musiken.

Mörk och ganska suddig bandbild.

Så vi gick vidare och såg kanske 15 foton tagna av folk från S:t Karins fotoklubb, köpte en pocketbok och sen gick vi hem och inspekterade björnbärsskörden.

Björnbär poserar glatt.

Friday, August 15, 2008

square 1

Efter att två personer nu engagerat sig i tre timmar så ser min blogg så gott som identisk ut som när vi började tidigare i kväll. How fulfilling!

Thursday, August 14, 2008

instead of stressed, I lie here charmed

Min första arbetsvecka är väldigt lite arbete och väldigt mycket flipp-floppa sig hem genom en öde studentbyn vid alla tänkbara tider på dan. Och det är ju bra... på sitt sätt. Men känns konstigt.

Lyssnar på Placebo's Without you I'm Nothing och ser på hur björkarna desperat försöker fröså sig på mitt vardagsrumsgolv. Vad jag än gör så är hela golvet är fullt av små rassliga wannabe babybjörkar. Jag borde på det hela taget göra något åt min trädgård: den är vildvuxen och risig och slemmig och skadedjursangripen och ungefär allt man inte vill att ens trädgård ska vara. Inklusive sned. Men det känns helt övermäktigt och jag vet inte vad jag ska göra så jag låter bli helt.

Jag och min trädgård har tagit höst utan att det egentligen är det ännu.

Wednesday, August 13, 2008

He lives in a house, a very big house in the country

När jag läser den här artikeln om Alex James som ostfabrikör kom jag att tänka på att jag ju borde skriva något om hur mycket jag verkligen tyckte om hans självbiografi "bit of a blur" (och hur pass förvånad jag är över att jag gjorde det). Den är oväntat nog riktigt rolig och han framstår som avväpnande sympatisk, även när han berättar om sitt hejdlösa supande och sin ständiga otrohet mot sin ex-flickvän. Han ångrar ingenting för enligt hans filosofi så är det en popstjärnas plikt att inte vara tråkig och miljoner slösade på sprit och droger kan ses som en god investering, för det bygger bara bandets varumärke. Han framstår som barnsligt förtjust i hela rock n' roll-myten och måste bara få prova på att slänga ut en tv genom fönstret - men det är hans egen tv och han ser noga efter så att det inte finns folk nedanför som kan få den i huvudet.

Och nu har han gift sig, nyktrat till, bor på ett gods och fått en hel massa kids och 1 800 får och sysslar med astronomi, klassisk musik och ost. Och ser ut som jag föreställer mig att Tristan från James Herriot-böckerna borde se ut.

Monday, August 11, 2008

...

Hej. Jag är trött och har vadd i huvudet och känner mej grinig och lite 1800-talsskör, så där som att minsta lilla externa hotfullhet - som ny look på facebook - får mig att tappa fattningen och börja hyperventilera. Har dessutom haft någon slags Guldlockincident på kontoret under min frånvaro, för jag kom tillbaka och hittar inte längre något på datorn; bara en massa främmande krafs i alla historiker och nya foldrar och filer som inte är mina. Mitt inre OCD-barn är inte alls tillfreds.

Italien var jättebra, för övrigt. Jag ska försöka posta lite bilder sen. Nångång när jag fått hjärnan påslagen igen.

Thursday, July 31, 2008

gästblogg: Steven i Stockholm

Eftersom det är fint väder och jag ännu har semester finns det ingen chans att jag ska sabotera mitt goda humör (och blodtryck) genom att börja slåss med bloggen.fi:s uppfattning om bildhantering (som är sooo not of this world, om man frågar mig). Dessutom vill jag inte messa med kronologin, så Steven får snällt gästblogga ut sina bilder här så länge.


 ***

Här är vi på båten. Vi tyckte att Ellen var ett löjligt namn på en aperitif, så vi gick direkt på rödvinet.

Efter en jobbig dag på stan är det skönt när man äntligen får checka in på hotellet och pusta ut...

...och svalka sig i hotellets takpool. Hit åker jag definitivt fler gånger!

Jag leker Nils Holgersson. Eller nåt. Tyvärr har jag inte läst den boken så jag vet inte vad jag ska säga eller göra så det blir ganska snabbt lite tråkigt.

I brist på torn kan ju en krona vara lite kul, fast den var alldeles för tung för att prova.


Här är jag på väg hem: det var nästan det närmaste jag kom ett torn på hela resan.

Hälsningar, Steven

Saturday, July 26, 2008


...det är nästan overkligt ljust och jag har nya linser jag är ovan med och bloggar därför i blindo under mitt äppelträd. För alla som eventuellt har oroat sig sjuka så kan jag ju meddela att jag har fått mitt pass nu, ceremoniellt överräckt av min potentiella låtsastvilling på åbo polisstation. Hon verkade trevlig. Låtsastvillingar var all the rage en tid när jag var liten, man efterlyste dem i tidningar som EOS och Bamse och vad man nu läste, och sen antar jag att man typ brevväxlade eller något och myste över sin delade födelsedag, men jag kan ju inte vara säker, för jag sökte aldrig efter någon låtsastvilling då så jag saknar all praktisk erfarenhet. Men nu skulle jag alltså ha haft min chans. 


Var i Nådendal igår igen, simmade och åt middag på Kaivohuone. Funderade på att beställa en kanna Strawberry margarita för den rätta känslan av somrig dekadens, men ändrade mig och tog bara ett glas. Det räckte mer än väl. Kom hem och satt och drack vin ute på altanen. Tittade väldigt många gånger på foton av min systers nya katt på datorn: den ser fin ut.

***
Min granne påminner om en silverfisk. Han är grå och lite halvt genomskinlig och pilar snabbt undan så fort man dyker upp. Silverfisken bygger också altan. När man själv inte är ute hör man honom kratta grus på andra sidan staketet. Han har krattat ihärdigt alla dar denna vecka och jag väntar med spänning på nästa steg i processen. Men när man kommer ut hör man krattskaftet slå i backen och en dörr som dras igen. Besvärligt. Våra andra grannar packade sina coola ungar i en husbil igår och reste på semester. När vi kom hem första gången höll de på att packa ihop sig och provhängde ut genom alla fönster och takluckan. Skulle jag ha coola ungar skulle jag också stuva in dem i en husbil och åka någonstans med dem hängandes ut genom takluckan. Det måste vara världens bästa sätt att semestra när man är liten!

Thursday, July 24, 2008

osynk

Det är den 24:e juli och idag är första gången i sommar jag verkligen har simmat på riktigt. Ankungarna har redan hunnit bli stora medan jag har ägnat mej åt andra, helt ovidkommande saker. Jag fattar inte riktigt hur det gått till.


Jag är lite ledsen både över att jag har missat ankorna och att jag precis håller på att missa Håkan nu dessutom. Jag har varit allmänt försumlig. Men på söndag åker jag till Stockholm och nästa helg till Italien. Det blir bra. Bara mitt nybeställda pass återfinns nu först. Det har tydligen tappat bort sig i informationsförmedlingen, förklarade en tant för mig.

Tuesday, July 22, 2008

Pandora's boxes

Dagens irritationsmoment: min japanska kottepalm. På internet hävdar den kaxigt att den genetiskt sett inte har utvecklats just alls på de senaste 200 miljoner åren och att den kan klara sig i nästan vilka miljöer och under vilka förhållanden som helst. Förutom i mitt kök, tydligen. En evolutionär form som varit gångbar i hundratals miljoner år står sig slätt mot två veckor på min köksbänk för nu ser den hur sunkig och sjuk ut som helst. Jag hatar växter. Eller, nej, jag gillar växter, men den känslan tycks inte vara särskilt ömsesidig.


***

Har just kommit tillbaka från Österbotten. På grund av ett ombyggnadsprojekt i föräldrarnas garage har jag ägnat en stor del av en semestervecka åt att gå igenom cirka tio pafflådor blandade ägodelar från förr: kläder, gamla mattehäften, krytiska små lappar kompisar skickat i sjuan, Londonarmband, massa teckningar på mamma och mig som skidar (ironiskt, i.o.m. att det är en aktivitet vi aldrig någonsin ägnar oss åt i det verkliga livet), trebenta plasthästar, enarmade dockhusdöttrar och spillror av hundra gamla pussel. I samma veva snubblade jag över vad jag tror måste en ny fysikalisk lag, den s.k. "Dockpojksparadoxen". I korthet går ut på att allt som är helt, rent och i bra skick och därför kunde sparas till ev. kommande generationer är sådant som från första början var fult, hårt, kantigt och småelakt - och varför skulle ens potentiella barnbarn vilja ha grejer man själv aldrig lekte med eller använde för att man ofelbart klämde sig på dem varenda gång man ens gick nära? Och tvärtom: de saker man verkligen älskade till döds är nu så slitna och trasig och oigenkännliga att man har svårt att ens själv inse deras storhet, och ännu mindre kommer man att kunna förklara den för någon annan. Resultatet blir komplett förvirring och en stor matthet: slänga hela saker, slänga trasiga saker, slänga allt, häva ner allt i lådan igen och spara hela skiten tills man känner sig starkare? Och gäller verkligen samma regler även för pojkbildsurklipp och klistermärken? Och när man efter moget övervägande äntligen beslutar sig för att lägga en dockpojke med vassa tår i loppishögen så riktar ens syster en djupt anklagande blick mot en och undrar om man verkligen på riktigt tänker göra sig av med Totte och ens mor rycker snabbt upp stackaren ur loppislådan där han ligger och ser ynklig ut tillsammans med några obegripliga pedagogiska trä-och-snöreleksaker och tre plastbilar, som uppenbarligen är de enda hela föremål som kan avvaras från min och systerns barndomar. Beslutsamt stegar hon iväg med honom till någon privat gömma av överblivna dockpojkar och man känner sig verkligen som en genomdålig människa.

Wednesday, July 16, 2008

men kattmat är bara så himla äckligt!

Wednesday, July 09, 2008

spik och korv - en reklamblogg

Ja hej, min syster är i Vegas och själv kommer jag just hem från Nagu. Alla hör säkert hur fundamentalt fel det låter. Idag har vi skärgårdsturistat och varit i både Nagu och Korpo. Vi har alltså riktigt åkt landvägsfärja och haft oss. Det var säkert på tiden, för efter 15 år i Åbo så har jag aldrig tidigare kommit mig längre ut än Pargas, och skulle inte min kompis C. bo där så hade jag knappast ens varit där heller, för det känns som en alldeles osannolik och surrealistisk stad. Jag hoppas att ev. pargasläsare inte blir sura, för det är inte illa menat, men det är ett väldigt speciellt ställe! Jag blir alltid lika förvånad över att Pargas verkligen finns.


Korpo verkade huvudsakligen bestå av tallskog men de hade väldigt snygga lyktstolpar i centrum (bild saknas tyvärr p.g.a. regn). Nagu var fint, men eftersom syndafloden råkade dra förbi just när vi var där så har jag inte så mycket bilder därifrån heller. Min största behållning av resan var nog ändå "Nagu korv och spik". Den ser oansenlig ut och som tagen direkt ur någon jubileumsutgåva av Världens tråkigaste vykort, men var förvånansvärt stor inuti och sålde så här tufft godis: 

De hade visserligen helt vanligt godis av typen Fazerina också, men fördelen med små obskyra och fristående butiker är att de ofta kan ha väldigt fint men konstigt no-brand och/eller utländskt godis som kan härstamma från nästan vilket som helst av de fyra senaste decennierna. Som butiksnamnet lite antyder hade de en hel del spik och sånt också, men tyvärr glömde jag helt bort att inspektera deras korvutbud. Men jag tar för givet att det fanns.

På vägen hem hade jag lite tråkigt och satt mest och läste i en tidning om folk vars koloniträdgårdsstugor är dubbelt så stora som vår lägenhet och fyllda med allehanda designprylar, däremellan roade jag mig med att bonga företag i hydraulikbranschen. Det fanns hur många som helst, det känns nästan lite konstigt och otippat (hur ofta kommer man på att man skulle behöva lite ny hydraulik? Vem köper? Andra företag kanske?)...  Eller en Pargas-thing det också?

Tuesday, July 08, 2008

Yey me

Första bokbloggningen på ett halvår! Poäng kanske?

03.12 le matin j'ai rencontré mon ami canadien

Mitt i natten textar Steven från LA och är euforisk. Han har varit på Disneyland och träffat en annan Resande Björn, en kanadensare som vi inte vet namnet på. De har tydligen haft mycket trevligt och förevigat sig själva medelst en mängd olika medier. Det känns mycket passande att två resande björnar från olika kontinenter träffas och blir vänner just på Disneyland av alla ställen. Jag tror att USA överlag är som gjort för björnar; de har ofta väldigt extroverta personligheter och gillar när allt är extra big och flashy och Musse Pigg lurar i buskarna. Jag vet inte ens hur vi ska våga bjuda med honom till Riva del Garda när vi åker i augusti. Den subtila charmen hos små trattorior och hänförande landskap kommer att vara helt bortkastad på någon som just kommit hem från Vegas. Tanken på Steven i Vegas skrämmer mig lite, risken finns att han blir så exalterad och överväldigad av alla fejkade torn och pyramider att han i misstag spelar bort min syster på Blackjack.