....de här dagarna med hemmajobb medför i allmänhet ett lite oortodoxt kosthåll.

frukost: pizzaslice (från igår)
lunch: vitchoklad, äpple och chips (choklad och chips är rester från helgens halloweenfest. Äpplet bara fanns, på äpplens vis.)

Eventuellt kunde man ha omstrukturerat den inbördes ordningen på intaget av dessa livsmedel.

Vitchoklad till frukost.

hm?

Men jaa! För första gången känner jag mig lite lockad av tanken på en bloggen.fi-blogg... men sen är det ju detdär att jag inte riktigt orkar skriva: för att det som är komplicerat och intressant är just komplicerat och för att de materialistiska prylar jag t.ex. shoppar, har på mig och placerar ut i mitt hem kanske inte känns fullt så intressanta att de skulle meritera en helt egen blogg. Jag handarbetar inte ens. Inget pyssel heller, ingen scrapbooking, inget sockstickande - nada.

Så kanske jag nöjer mig med en blogg att försumma tills jag hittar något alldeles smashing tema.

åh. vill ha.

Om jag var allmänt förmögen föreställer jag mig att mitt kök skulle trivas med en sån här blossom-lampa!
Eller så åtminstone ett par tre Toldbod, i blått och lila eller varför inte vitt och turkost?

Tills vidare kör vi med vår no brand-lampa på impulshoppad på -50% på Prisma.

Glamfaktor: låg.

Glamfaktor på att lampblogga en lördagskväll: också låg.

en serie tämligen ointressanta naturbilder samt en smärre tragedi

Vårt problem är att vi har en hel massa sådana här. Så vi beordrades ut på kollektiv tvångsräfsning. Motvilligt morrande och i fula mjukisbyxor och skor vi aldrig trivts i.

Vissa satt fortfarande fast i sina träd. Det är jobbigt. Då blir man tvungen att klättra upp och hämta ner dom, ett efter ett. Det är väldigt tidskrävande, men man får vältränade vadmuskler (sannolikt).

Vinbären var gnälliga dramaqueens och muttrade saker i stil med att: life as we know is so last season och ingen älskar oss!

- Nå jo, så är det antagligen, svarade jag.

Den lilla gula penséen var däremot kaxig no end, last one standing i ett övergivet lerfält. Man tycker att det kunde kännas ensamt, men nej, det gick bra, han hade ärligt talat aldrig mycket till övers för de andra penséerna.

Utanför tomten börjar trollskogen. Där behöver man inte räfsa och det är lika så skönt.

För där finns allt möjligt konstigt, som oidentifierbart vitt ludd. Jag drar gränsen vid luddräfsning. Faktiskt.

Och när vi kom in efter fyra timmars räfsande märkte vi till vår stora bestörtning att guldfisken just hade dött!

testblomma

now i just need me some star-shaped sunglasses

Nej. Det blev ingen god smak (TM) i höst heller. Det blev en höstfuskfårpäls i polyester. Och lite stövlar.

När jag tänker på det tror jag att denna höst i själva verket är hösten att klä sig som Penny Lane i Almost Famous. Why fight it liksom? Klassisk god smak får bli nästa års problem.

dagens citat

kommer från Therese Bohman:
"Denna höst ska jag anstränga mig för att ha god smak även om det är mot min natur."

Haha! En beundransvärd strävan och säkerligen värd att ta till sig för alla oss som känner oss träffade (yes, we know who vi are). Jag återkommer och berättar hur det blir med den saken sedan jag varit till HM och tittat på fuskpälsar.

[och ja, anledningen till att jag så sällan bloggar: ända sen jag bytte template till detta så har det varit stört omöjligt att få texten att bete sig som jag vill. Previewen har absolut ingenting gemensamt med hur det kommer att sen ut i browsern, att gå i i html-koden har ingen effekt och allt är på det stora hela en aning frustrerande.

Radavståndet i inlägget nedan är helt fel, men det övergår mitt förstånd hur det kunde åtgärdas!]

uppdatering från hallen

Sommarskor väntar på sommar och/eller party. Blomlökar på plantering, förgäves.

- inhandlat stuckatur, i nåt styroxliknande material (ja, jag skäms, men bara lite) och limträskivor att göra hyllor av. Limträskivorna var på rea p.g.a. nåt slags hulabaloo-jippo på Bauhaus, stucco:n var fullpris, förstås. Dyrast av allt var pluggarna och skruvarna. Det bär mig emot, prissättning borde bygga på någon slags rolighetsprincip. Pluggar och strumpbyxor borde vara så gott som gratis.

Detalj av stuckatur. Egen skämskudde medtages.

- vi bestämde oss för att inte lägga tillbaka innerdörren, så den står nu bredvid sängen istället. Jag vet inte om det är optimalt, men åtminstone uppfyller det kriterierna för en "personlig inredning. Jag har inte sett NÅN annan som dekorerat sitt sovrum med lösa extradörrar. Inte ens i nån tidning. Om en par veckor hoppas jag att man slutar reagera på den för jag vet inte riktigt var vi annars ska göra av den.

- vårt golvkakel såldes nu med 50 % rabatt, vilket jag tycker är lite oförskämt.

- skåpknopparna är på plats, men nyansen skiftar lite, i.o.m. att jag hamnade att köpa en ny istället för den som var lite trasig. Tyvärr var de nya lite fulare, så jag ville inte byta ut båda två trots att det gjort det enhetligare. Så nu har jag omaka knoppar och intalar mig själv att det gör mig lite bohemchic.

På bild ser de både olika stora och sneda ut, i verkligheten är de mest olika färg. Bohemchict, säger jag ju!

Det har alltså inte hänt så mycket den senaste månaden. Som alltid när vi renoverar går vi ut hårt innan vi kommer på att vi mycket hellre degar i soffan med Californication och glass.

[update, update: N. målar nu hyllplan för fullt!]

måndag/stirrig

Idag var en sån där dag då N. blev tvungen att prata om Svalbard med mig redan vid frukostbordet. Tanken på Svalbard tröstar mig när vintern känns outhärdlig och eftersom han är den enda jag känner som varit där så är han min auktoritet på området (och wikipedia, förstås: medeltemperatur i juli + 4,4 grader, från slutet av oktober går solen inte alls upp...). När jag känner mej som allra ynkligast inför vintern funderar vi på Svalbard och hur de kan tänkas ha det där. Det är ofta förvånansvärt efektivt, men nu läser jag att bara det finns ca 2 800 fast bosatta på Svalbard. Det ville jag inte veta. Det känns som alldeles för få. Jag hade trott att det var många fler, jag hade önskat att det var väldigt många fler...

När jag väl steg utanför dörren hade jag hetsat upp mig så till den grad att jag nästan blev lättad över att det ju faktiskt ändå var två plusgrader. Full Svalbardssommar, hurra!

nära ögat (no pun intended, we hate those)

I flera veckor har alla HM-butiker i stan varit utan både svart och mörkbrun kajal. Jag trodde inte det var möjligt. Jag och småtjejerna har stått och bligat på de tomma facken alltmer ängsligt med våra sotade pandaögon och inte fattat någonting. Svart billighetskajal känns, precis som en annan av höstens modekemikalier handspriten, som något som svårligen kan ta slut i världen. Men nu har de tydligen lagt in ett extraskift på kajalfabriken och i fredags kom det en stor leverans till stadens HM:ar. Och idag, vid lunch, köpte jag den sista svarta pennan från butiken formerly known som "Riktiga HM".

Puh, liksom.

jag blir så beklämd av det här och tänker att jag har världens snällaste pappa som utan att sura eller statuera exempel när som helst skulle hämta mig och sis om vi var strandsatta någonstans mitt i natten. I synnerhet om vi bara var tjugo, men även nu.

småstaden trotsar

Ni vet hur det är att bo i en småstad eller på landet - hur man har svårt att komma ifrån känslan att det riktiga livet pågår nån helt annan stans? Allt som är roligt och coolt händer långt bort där man själv inte befinner sig och det tar en evighet för nya kulturella fenomen att nå ens avkrok i världen, oavsett om det rör sig om konserter, modefenomen eller Kusmi-te. Oftast har man förstås alldeles rätt och ens kulturliv är precis så torftigt och efterblivet som man anar.

Men alltid nu och då är man i själv verket lite före sin tid, utan att nödvändigtvis ens veta om det. Igår stod jag t.ex. i stadens största bokhandel och bläddrade i Audrey Niffeneggers nya, som utkommer nästa vecka. Och det är verkligen inte första gången som det är så: om det rör sig om någon verkligt hypead skiva eller bok så är det snarare regel än undantag att den finns på ditt lokala landsortsprisma en par, tre dagar före utsatt release-datum. Vi skakar (bara liite avundjukt) på huvudet åt storstadskidsen som köar i timtal (och verkar ha så roligt!) för att komma över något vi redan har i hyllorna och vi ser det som vår rättmätiga kompensation för att vi inte får möjligheten att se världsartister live förrän ca trettio år efter deras storhetstid.

the point of no return

Gaah, vad mycket folk det var överallt under gårdagens stora loppisrunda - det märks att sommarstugesäsongen börjar avta lite och att de vanliga butikerna inte får ha öppet längre (fast i går var det Åbodagen så kanske de/vissa hade öppet i alla fall?). Anyway. Söndagsstängt är ett otyg. I ren desperation över att bara sitta hemma blir man tvungen att tokshoppa på loppis istället.

N. påminner mig alltid då och då om hur jag var förr, alldeles i början min loppiskarriär - någon gång i samband med att UFF fick dåligt rykte och vi flyttade ihop två redan kompletta hem och plötsligt hade fler ljusstakar, soppskålar och glasunderlägg än någon människa klarar av att hantera. Hur triumferande glad jag var när jag proppade mina loppispengar i en liten burk och självsäkert proklamerade att jag skulle aldrig börja köpa på mig något mer skrot, nej, nej, jag ska bara sälja mina gamla avlagda grejer åt andra och själv vara karaktärsfast och smart. Haha. Sen gick det som det gick: sen dess har jag dragit hem hur mycket färgat glas som helst, vintagemjukisdjur jag tyckt synd om, udda prydnadsföremål, krimskrams i parti och minut. För nåt år sedan tog jag det första förrädiska steget och började snegla på möbler och om de möjligtvis skulle få plats i bilen eller inte. Oftast har de fått plats i bilen, det har ibland bara varit lite si och så med om de egentligen fått plats hemma. Och under hela den här slippery slope-utvecklingen så har jag rättfärdigat mig själv med att åtminstone köper jag inte kläder, för jag har alldeles fullt tillräckligt med kläder ändå utan att dra hem en massa konstig noppig lump som andra inte gillat, etc. etc. Så länge jag inte har köpt kläder har jag ändå på nåt sätt fått godkänt.

Men nu, igår, tappade jag fotfästet helt, och i enlighet med principen att om man ska frångå alla sina principer så bör man åtminstone göra det med besked, slog jag igår till på Manhattans i särklass dyraste lump, en grå sidenklänning från Designers remix.



Nu har jag investerat i nåt slags speciellt fancy tvättmedel som ska funka på siden och hoppas verkligen, verkligen att den överlever!

patetisk

Efter fyra misslyckade försök med snabbmat/halvfabrikat under två dagar, överväger jag nu den fundamentalt motsatta linjen med riktig, lagad mat imorgon. Då är det liksom också mer okej om det misslyckas. Dock har jag inte tänkt gå så långt som att följa N:s råd om att "börja med att koka din egen buljong av ett helt grishuvud"...

Och om allt misslyckas har jag garderat mig med att investera i ett säkert kort: en förpackning cream crackers, världens mest oorganiska föda.

okej, tänkte köra med sån där läsaromröstning

För två år sen köpte jag en ljusslinga på Granit som jag aldrig ens tagit ur paketet, för när jag kom hem insåg jag att jag inte hade varken city-patio eller tusen och en natt-trädgård och följaktligen ingenstans att hänga upp den. Nu har jag snott den runt rören i hallen för en industrial chic-effekt à la manhattanloft (stuckaturprojektet stötte på oväntade problem, nämligen). Så -under förutsättning att elförsörjningen kan tryggas på något annat sätt än att dra en skarvsladd från gästrummet - vad tror ni? För eller emot?

Dörrlist tillkommer och hela dörren ska målas i någon annan nyans är sjukhusgråvitt.

Kalles avlägsna kusin slår till igen

Alltså jag har försökt undvika att blogga om Hollywoodfruarna och jag-äter-brosk-för-hajar-består- av-brosk-och-dom-får-aldrig cancer- och ”vill mannen ha en avsugning på morgonen så får man ställa upp”-Anna Anka, men hon ger sig inte*. Och man tänker att det är en rätt krävande och jobbig gubbe hon har för fast han är 70, och de dagliga avsugningarna till trots, så kan han inte åka nånstans själv utan hon MÅSTE åka med överallt dit han ska, för annars kommer han att vara otrogen och lämna henne. När hon sen rafsat ihop sina femton Louis Vuitton-väskor för en övernattning plus barnflickor och ungar och snällt följer med för att visas upp så har de ändå skilda sovrum på hotellet och han vill inte ens umgås med henne utan hon sitter där alldeles ensam och knastrar i sig sitt room service-brosk. Och man tänker att hjälp, vad omodernt det verkar vara med livegenskap och kan lite ihoplånade diamanthalsband verkligen vara värt all the hassle?

Det andra man tänker är att skivbolagen är galna som klagar över den illegala nedladdningen. Det är inte rimligt nånstans att en farbror som haft EN hitlåt,och det på 1950-talet, fortsättningsvis svischar runt i privatjet och en hel stab med tjänstefolk. Det måste tyda på att någonting är seriöst snett.

* hon är alltså "den söta hundvalpen", får man anta.

ätstörning

Jag är som en uppdaterad version av män i morfarsgenerationen, med den skillnaden att när de levde på kaffe på bit och Boströms småbröd, så lever jag när jag är ensam hemma på kaffe i jättemugg och poptarts med marshmallowfyllning.

Jag skickar meddelanden till Köpenhamn om hur jag äter möglig bröd, äcklig mat och dessutom skurit mig i fingret. Bemöts med road misstro och "har vi inte köpt halva kylskåpet fullt med snäll mat åt dig?".

Men jag framhärdar i min roll som obstinat gamling vars fru har dött och som steg för steg alienerat alla i hemtjänsten: nej, nej, det finns inget sådant som snäll mat, allt är äckligt. Till och med sådan mat jag egentligen tycker om (citymarkets pastasallad, t.ex., smakar surt och konstigt och allt är saltgurka och pastan är inte kokt och min kotikeittiö "vegepizza" visar sig bestå av bacon och helt okryddad kyckling och jag är så säker på att den kommer att vara hemsk att jag inte orkar sätta på ugnen utan mikrar den och osten blir så där genomskinlig och tappar all styrsel och bara kletar sig fast på tallriken).

Min snälla mat sviker mig och brödet har vitt mögel som gömmer sig bland mjölet för att inte synas.

Plötsligt blir det väldigt tydligt varför jag var så smal när jag var singel, det berodde aldrig på att jag gick överallt och att jag som studerande inte hade några pengar till kulinariska utsvävningar, det beror på att all mat är så himla äcklig när man måste äta den ensam.

Simon och Thomas

Men liksom, mja, hur jag än vänder och vrider på det så gillade jag inte riktigt det nya Sveriges fulaste hus-konceptet och det gör mig lite ledsen, för jag tycker i vanliga fall att de är väldig roliga.

Men nu kändes allt bara fel: a) gårdagens hus var knappast på långt när fulast i Sverige, det var krimskrams-bohemiskt överbelamrat men sist och slutligen ganska trivsamt, b) det blev verkligen inte speciellt mycket bättre när det var fixat (säg hej till tapeternas motsvarighet till halmgrisen!), c) fina, snälla Dick var borta och d) med honom den varma, skämtsamma stämningen. Det var för mycket gliringar om alltings ghastliness och för mycket "guud, vad bra vi är", det var liksom det enda som hände, det var väldigt lite konkret byggande och inredande man såg, förutom lite tillspexat fumlande med "världens fulaste öppna spis" (but of course!), det hände liksom ingenting, programmet gick inte framåt utan upprepade sig bara. Allt var bara konstigt och på tok för utdraget med tanke på att ingen verkade göra nåt.

Och VEM behöver en vedkorg i "chesterfieldstil" som nån knåpat ihop av faner och skoputsningsfärg. Är det det som definierar god smak, liksom? Ghastly!, säger jag bara.

Sen kan man ju inte låta bli att undra vad som hände med parets böcker? Jag blir så trött på att inredare aldrig tillåter folk att ha böcker såvida de inte spraymålas vita eller får hål borrade i sig och träs upp artistiskt på en pinne. Varför är det aldrig okej med helt vanliga böcker, att läsa i?

meddelande till mamma, åsa, och andra ev. intresserade

Ok, här är vårt nya tamburgolv, in all of its 2,5 m2 and glory. Som bäst skruvas skåpen fast. Sen fattas bara skåpdörrar (blir blanka och vita), färg på ytterdörren (ännu inte bestämd), lister, hyllor, klädstång, förvaringsboxar, lampa och, naturligtvis, stuckatur! Håller ni inte med om att detta är ett rum som bara skriker efter stuckatur? Och nån lampa. Samt någon slags kitschiga skåpknoppar som utmanar sambons sinne för estetik.

Blir det bra så, tror ni?

resumé & return of the fruktflicka

Rörd av när det börjar:s efterlysning gör jag en kort resumé över de senaste veckorna: jag har fått nytt, smashing hallgolv (ja mamma, det blir bild sen), lagt alla mina pengar på förvaaaring (och samtidigt tagit ännu ett steg in i vuxenvärlden: Jag har mina kläder bakom dörrar! Bara två år efter inflyttning! Wow!), jag har äpplen överallt och plommon lite var stans (läsare bosatta i Åboregionen ombedes höra av sig om ni vill ha lite frukt) och hela trappan full med skrot. Jag tittar på the wire, igen, och orkar inte ta itu mer röran som utgör mitt liv. Jag kokar bara äppelmos, det är den enda huslighet jag befattar mig med. Jag tjatar om en större bostad för min fruktförvaring. N. tycker jag påminner skrämmande mycket om hans mor. Jag har äppelmosbrännblåsor på fingrarna och N. tycker att jag ska stiga bort från spisen, nu genast, och att vi har all äppelmos vi någonsin behöver. Jag mumlar något osammanhängande och sneglar mot min fallfrukt. Jag har trätt in i totalt eftersaftningsmode (för de oinvigda kan jag ju meddela att "eftersaft" är en term för det allra sista ynkliga man får om man kokar t.ex. vinbärsskrottar en extra gång, efter att de redan är saftade en gång).

I kväll anländer min syster. Jag tänkte bädda ner henne tillsammans med 27 meter listverk, ganska många par skor, tre sovsäckar, en kylväska, tio hyllplan och en over-sized halmbock. Jag ser väldigt mycket fram emot att ha henne här, jag hoppas att vi ska kunna gå ut och äta eller nåt annat roligt och när hon far tillbaka så hoppas jag att hon tar väldigt mycket frukt med sig.

söndagens flow

... var också roligt även om det var fel veckodag, mer folk, sämre väder och känslan av att det här är något smått och fint och speciellt var betydligt mindre påtaglig.

august is the cruellest month

flow

Fredags flowfestival gjorde mig lycklig, på ett alldeles specifikt sätt som ingen annan festival än After Eight's Hotter Than July och Pluto:n gjort, då för länge, länge sen. Flow kändes i själva verket som en lite tuffare storasyster till Pluto, fast med öl. Sådär så att man tänker: ja men, jaaa, precis så här ska en festival vara! Och man inser hur störd ens festivaluppfattning riktigt har blivit, det måste inte se ut som ett krigshärjat flyktingsläger, fast med mer mat. Man behöver inte sitta på sin väska och hela tiden vara beredd att rusa upp för att undfly syndafloden som uppstår när någon allmänt frånvarande hårdrocksyngling plötsligt får för sig att han behöver lätta på trycket precis där han går och står, i allmänhet mitt i ens lunch. Folk behöver inte ligga avtuppade i framstupa sidoläge. Det kan finnas bord, stolar, soffgrupper, klipp och klistra-hörna med såpbubblestation, ballonger och fiffiga dekorationer, gratis regnrockar, toalettpapper, alcogel, sopsortering och annat som tanter gillar. Och fler sorters mat än tre sorters generella festivalröror. Det känns så sofistikerat att det inte är likt nåt! Samtidigt inser jag ju att vi som går på festival och känner djup tillfredsställelse över just sopsorteringen antagligen är i en minoritet (men ändå, all dricka serverades i burkar och man betalade 1 euro extra i pant som man sen fick tillbaka när man förde in sin tomburk, det är ju superkäckt!) Och bra musik med glada artister som genuint såg ut att ha roligt. Igår bl.a. fina, coola Frida Hyvönen, Vampire Weekend (som verkade helt blown away på det där sättet som artister brukar bli när de kommer till Finland och märker att det inte är förskräckligt, att folk är helt normala och faktiskt kan deras låtar) och Ladyhawke (suddigt intryck; för sent, för kort, för närsynt). Och i morgon Fever Ray, Jenny Wilson och Lily Allen.

Mja, såhär pass tydligt och bra blir det när man inte har nån kamera med sig.

nåt att se fram emot

N. är ute i världen utan mig och dricker 6 koppar kaffe med ännu mera dopp. Sms:ade just att han träffat en 92-årig, helt klar och redig kusin till sin numera döda farmor, och att denna tant stolt förevisat honom åt alla som dykt upp med orden "Honom tycker jag om!".

Jag blir alldeles rörd och tycker det är så fint! Och tänker att det fyller mig med en väldig tillförsikt att veta att det åtminstone finns någon fördel med att vara 92 också: att det då äntligen är socialt acceptabelt att i helt nyktert tillstånd behandla främmande män som hundvalpar och klappa lite på dem och säga att de ser fina ut.

back to life, back to reality

Förra veckan var jag här:










Nu tillbringar jag igen mina dagar tillsammans med en massa skrynkliga, dubbelprintade papper och en pc från the dark ages som till råga på allt håller på att genomgå ett större inremedicinskt ingrepp så att det ligger tillbehör och lösa delar överallt, en burk övergivna gem och en krukväxt som aldrig i sitt liv mått så bra som nu, efter sex veckor utan min närvaro. Jag vet inte vad det säger om mig. Med tanke på att jag just blivit fodervärd åt två tomater och en jordgubbsampel känns det smått oroande.

dagens upptäckt!

Jag upprepar: internet är fantastiskt. Internet har gett oss Bamsekaraoke!

***

Och på tal om internet, igår kom vi (jag) upp med nästan komplett storyline för en ny tv-serie, lite så där socialrealistisk, som handlar om Bosse, 52, och Ann-Britt, 47, som gör sina egna sexfilmer och lägger upp på nätet, samt om deras inåtvända och grubblande nördson Gustav, 13, (varvid N. protesterar att en trettonåring inte KAN heta Gustav! - Non, pourquoi pas?), som Ann-Britt har tillsammans med sin bittre och alkoholiserade f.d. make Leif-Erik (ålder okänd, förtidspensionär). Leif-Erik var Ann-Britts ungdomskärlek som hon lämnade när Bosse svepte in i bilden med sin examen i elteknik och sin fasta anställning på Eriks El. Sedan dess har det bara gått utför med Leif-Erik som nu ruvar på sin gruvliga hämnd (han har hittat en av filmerna och tampas nu med det moraliska dilemmat om han borde avslöja detta för sonen eller inte). Detta är för övrigt Ann-Britts stora skräck, men hon tröstar sig med att Gustav är ett mycket välartat barn som mest sitter på sitt rum och spelar dataspel och Bosse har hursomhelst försäkrat henne om hur det inte är någon fara. Bosse i sin tur slits mellan sin dragning till fame and fortune och sina plikter gentemot sin arbetsgivare, så han pixelerar mödosamt bort El-Eriks logga från sin montörsuniform för att undgå upptäckt. Eftersom Bosse är lite tekniskt lagd, tycker han själv, sitter han gärna och petar med introtexter och zoomningseffekter och sådant på kvällarna. Det följde nämligen ett så rackarns bra program med videokameran han köpte på (insert Sveriges motsvarighet till Hobby-Hall??). Han gillar när det är lite konstnärligt, etc, etc. Konceptet är naturligtvis inte helt färdigt ännu, det behövs lite fler bifigurer, t.ex. föreställer jag mig att Bosses chef Erik (El-Erik då, i motsats till Leif-Erik) kunde ha en lite större roll, något slags romantic interest och eller social kris för sonen Gustav kunde vara bra och eventuellt kunde Ann-Britt överväga en liten romans med det nyanställda vårdbiträdet på jobbet (som då gärna kunde vara en ung man av lämplig etnisk minoritet och väldigt söt, för det skulle Bosse kunna ha issues med). Som ni ser, det är UPPLAGT för drama och förvecklingar! Jag tror det skulle kunna bli en hit!

Någon tv-kanal som vill köpa detta upplägg av mig?

Och ja, jag läser för mycket kvällstidningar. Alldeles! Figuren Leif är dessutom modellerad på en förtjusande man i femtioårsåldern som på Tammerfors järnvägsstation kände sig manad att bläddra och slå i sin röda plastadressbok för att ringa upp sitt barn på mobilen för att med hög röst förklara om hur han spytt lite här och där och hur barnets mamma "aina on ollut niitä täyshuoria". Hurra för daddy, liksom.

***

Och just fick jag mig tillsänt en aftonbladetlänk till farbröder som poserar nakna på snöskotrar följt av meddelandet "På något sätt tror jag att Bosse har branchat ut!". Och det skulle man annars kunna tro, men Bosse och Ann-Britt bor i Härnösand. Faktiskt.

***

Och sen blev jag paranoid och blev tvungen att googla Bosse och Ann-Britt för att se att det inte verkar finnas några som kunde ta åt sig.

I'm only in it for the luktsudd!

Borstar bort sexhundra miljarder björkfrön från altanen och vardagsrumsgolvet och kläder och möbler och ögonvrån och tänker - min goda österbottniska uppfostran till trots* - att björken ändå är ett jäkla överskattat träd. Björk och rönn är mina least favourite lövträd, annars gillar jag typ alla. Ju mer exotiska/långsamväxande, desto bättre. Plus för träd med stora blad. Minus för helt useless träd som bara rasslar och skräpar. I Italien hade de någon slags träd vars stammar var alldeles kamouflagemönstrade och kändes ju lite tufft, sådär som om naturen i sin tur hade härmat människans tillämpning av naturen. Fast jag inser att de (träden) sannolikt sett ut så redan från början och att det inte var något fashion statement från deras sida. Jag hade gärna demonstrerat med bilder, men det känns för svårgooglat.

Har en dag full med pittoreska små oförklarliga incidenter som sen får sin förklaring innan jag ens hinner blogga om den: som hårvårdsprodukten som trillade över handfatskanten igår kväll och SEN BARA FÖRSVANN (Jo! Alldeles sant! För jag orkade inte plocka upp den just då utan lät den ligga och i morse när jag såg den ensamma korken och skulle plocka upp den så fanns den bara inte. Men sen återfanns den på tvättmaskinen, så tydligen har jag eller någon annan plockat ställt den där). Likaså har jag någon helt otippad lilablommande växt i min ena rabatt som jag inte förstått VAR den kommit ifrån, ända tills jag just kom ihåg att hällde jag inte ut en massa gamla utgångna fröpåsar precis just där? Ja, alltså, på det planet.

Funderar över att jag saknar hösten, inte som årstid i sig (för den lär väl fortsättningsvis dyka upp så småningom) men dess symbolvärde som back-to-school och nystart. Nu är det snarare så att 45 minuter tillbaka på jobbet och det känns som om man aldrig ens varit därifrån. Och samma gamla pennor och tjafs som förra året. Jag vill ha fina pennor i en ny fin penal (jaja, finlandism, I know) i ny skolväska och nya kompisar och ämnen och kurser och... allt som inte är samma människor och samma trötta skämt och gammalt gnäll i ny tappning och för då blir jag bara helt "Karl-Oskar, jag tyar inte längre" och vill åka vart som helst (men det gör jag inte för jag är feg och förståndig och har katt och radhuslån).

* gick en termin på dagis/barnträdgård i Nykaabi och de läste TOPELIUS högt för oss. T.o.m. kulturchockade sexårsjag anade det olämpliga i detta, men likväl.

tillägg till förra: POOLEN!

N. påpekar mycket riktigt att jag ju glömt poolen och det har jag ju. Eller inte glömt, men det var svårt att hitta bilder utan simdräktsmänniskor på (och eftersom jag gillar mina människor så vill jag inte att de ska bli arga på mig för att jag bikinibloggar dem utan lov). Men här kommer poolen:


and by night...

Italien del I - Casa Fiora

Här kommer nu sent omsider lite semesterbilder. 

Vårt hus låg högt uppe i bergen, även om man inte riktigt ser det på den här bilden. Men efter kilometervis av smalare och smalare väg med brantare och brantare kurvor och insugna andetag och "nu stiger jag faktiskt av och går" från baksätespassagerarna, så var vi äntligen framme, mer än två timmar för tidigt. Men alla var överens, nu parkerar vi bilen och så sitter vi här veckan ut - basta!


Huset såg ut så här från framsidan...


...och vyn sedd från altanen så här:


Utsikten från köksfönstret var väldigt toscansk, komplett med galler och allt.

Gissa om vi blev nöjda över att ha våra egna druvor (fast de var inte alls mogna, jag vet inte riktigt vad de smakade som, väldigt beskt och kompakt, sådär lite som krusbärskart?)

... och det fanns en massa ödlor överallt. Happiness! Jag gillar växelvarma djur så länge de är små och inte giftiga.

Djurlivet var på det hela taget rikt och varierat. Såhär ynklig ser fladdermusen ut efter att ofrivilligt ha badat i poolen hela natten (jag trodde det var en padda som satt och häckade i utsugsventilen och skulle fiska upp den med en håv, så gissa om jag skrek på ett väldigt tjejigt vis när "paddan" både flaxade och väste åt mig. My god.)  

Här är "Resident Cat on the Premises". Eller den är egentligen en av tre (eller fyra?) mer eller mindre bofasta katter, men den var den vi såg först och den jag tog till mig mest. Alla kittiesarna var så himla hungriga att de kunde ha ätit hur mycket som helst.


Här är den redan på väg bort men ångrar sig sedan...

Mad Cat Lady in training (försöker dessutom vara "italiensk", hence the dress)

Benvenuti à Casa di Mamma!

Här gillar vi att grilla! (men det var i själva verket sällan det gick så här lugnt och städat till... )


Systern släntrar lite coolt bland odlingarna, ever on the lookout for the picturesque.

... som detta då, t.ex.

Här ser systern lite ut att ha tagit anställning i linneförrådet, men det är bara som det ser ut.

(fortsättning följer...)

Bilderna är antingen mina eller N:s, dåliga bilder är sannolikt mina.

kaffe

Jag undrar hur stor del av allt det kaffe som bryggs i världen som verkligen dricks upp i motsats till alla de skvättar som bara står och kallnar bortglömda.

Här hos mig: 15-35% beroende på dagsform och distraktionsgrad.

tillfälligt tonårsskap

...i nygammalt tonårsrum.



Längst till vänster (vänster?, höger?, vänster?) ser man en skymt av loppissjalen (det fransiga). Men nu är jag hemma igen och det innebär bl.a. att man måste fixa sin egen lunch för det är ingen som bjuder ut hembageriets grisar och Lakkastrutar.

före och efter

Årets stolta spenatskörd


illustrerar med framgång uttrycket "som en dränkt katt".

even better than that!

No rest for the wicked, nu har jag varit till Vasa på loppisrunda också. Österbottens samlade lump ligger i hallen och sällan har jag så saknat min kamera!

Dagens skörd:

1 st gulgrönt vintage "stoppatäcke" med rosmönster i två olika nyanser av brunt. Så fint! ("Ni är från vettet", var faderns enda kommentar)
1 st 1970-tals kuddfordral sydd i blommigt gardinstyg i gult-brunt-orange, det är nästan helt färdigt bara innerkudde och dragkedja fattas (jag har full förståelse, det är elände att sy i dragkedjor)
Diverse kvalitetslitteratur: Vi sex på Scotland Yard (i pop-serien, fransk remake på femböckerna, gratis ur fyndlåda), Fotbollsmysteriet (Tvillingdeckarna! Hubert!) och Tre doppar blod ("en högdramatisk kriminalroman av sällsynt spännande kaliber" som inkluderar såväl det märkvärdigaste fall av försvinnande som fantastiskt vackra trillingar och ond bråd död)
1 st virkad mossgrön ullsjal, helt ny
1 st kakfat i sannolikt hälsovådligt metalliknande material, med handtag och utstansat fjärilsmönster, samt
1 st väckarklocka med RYMDMOTIV(!), sekundvisaren är någon slags tresvansad komet, tror jag, but it's all in the best possible taste, I assure you.

Jag är helt osannolikt nöjd.

N. kommenterar via sms:

Påminner mig om en sketchserie i the Fast Show där gubben skickas till mataffären för att kompletteringshandla tre saker för en fest och kommer hem med 'even better than that'; de mest *bisarra saker*. Det där är precis vad han skulle kunna ha uppgraderat till.

Däremellan simmar jag och tittar på I vår herres hage och film med Cary Grant. Jag kommer att få stora problem med att acklimatisera mig tillbaka till 2000-talet när det blir till höst.

vive l'industralisme!

Ni vet den där teorin om att man ska handla second hand för att minska sitt ecological footprint? Köp begagnat och spara på jordens resurser? Nåväl, igår var jag på Storloppis i Jakobstad och hemförde följande (tyvärr har jag glömt kamerasladden hemma, så i vanlig ordning blir det inga bilder):

1 st. tavla föreställandes en "Räffamilj", inklusive någon slags duvfa, som hänger slapp och livlös i moder Räfs käft
1 st. mörkt grön glasvas, kulformad nertill och vid och vågig upptill. Bra att ha utifall att någon önskar förära mig blommor
6 st. minismå teskedar att äta glass med (ety jag inte sedan tidigare äger några dylika, ehrrm)
1 st. konstigt formad stor sked, förslagsvis lämpad för att lägga upp ovan nämnda glass i portionsskålar
1 st. litet fat i okänt, metalliknande material med druvklasar i kanten, att ha ljus på, samt
1 st. litet rött porslinsfat, med motiv av engelskt industrilandskap i bakgrunden, fabriksarbetarflicka på trappan och någon slags finare dam som kör hästdroska i förgrunden (var det allmänt att damer av högre stånd framförde sina egna hästvagnar back in the days, eller är det rentav ett feministiskt föregångarprydnadsfat?), kommande användningsändamål: tills vidare okänt.

Utmärkta saker allihopa, men ersätter de någon form av annan shopping? Sådär som att "Hurra, nu slipper jag köpa en ny pryl som hyllar den industriella revolutionen"? Nja, tveksamt, väl.

N., senare, i telefonluren:
- Inte för att lägga någon form av laddning i den här frågan, men ska vi ha allt det här hemma, eller?

vemod och semesterabborre

Åh, jag är ännu lite exalterad över gårdagens abborre. Det var det godaste jag har ätit på mycket länge, med mos, pestoyoghurt med räkor och någon slags ugnsgrönsaker. Inklusive gurka! Jag har aldrig tidigare betraktat vanlig simpel gurka som en potentiell ugnsgrönsak. Men det gick bra, så där ser man.

I sju timmar harvade vi runt i allt mindre och allt avlägsnare sydösterbottniska byar och tittade på hus i olika stadier av förfall, där det kanske, sannolikt, någon gång bott någon släkting eller annan udda mostertant som annars haft någon tillräckligt exotisk vana för att leva kvar i det kollektiva minnet. La blommor på farfars och faster J:s gravar. Hörde historier om Vivan, hund åt min farmors far, som sprang bakom hästkärror och jagade och sorterade upp sorkar. Såg också svenska Österbottens största insjö (jag missförstod, och trodde det var Finlands största, ända tills syster fundersamt påpekade att var det ändå inte lite konstigt och vad har hänt med Päijänne och dom andra?). Vi åt glass från en kiosk där man borde ha beställt smakbit. Tänkte testa någon ny Tuplaglass, men den hade de tillfälligtvis förlagt så jag tog Caffe Latte-smak istället. Det var gott, men abborren slog allt.

back to the roots?

Igår roade vi oss med att köra hem till mina föräldrar på gps:en. Det blev the scenic route, kan man säga. "Men här kommer ju ett riktigt STORT samhälle!" utbrast N. när vi kurvade in genom byn Komossa. Antal invånare 140 pers, antal synliga hus cirka 7. Jag hoppas Komossaborna är stolta, för jag är säker på att det inte är varje dag som deras hemby beskrivs i just termerna "riktigt stort". När vi kom så långt som till Kimo var allt så pittoreskt att han var beredd att packa våra tillhörigheter och köpa hus på stubinen. Vi såg ett ledigt. Det var till salu. Jag visade var min kusin bor och min sambo fick något drömskt i blicken: "Tänk att bo så där! De har så nära till allt: skolan och ....".

Jag bara "Jaa?, nära till skolan... och till vaddå?". För skolhuset är visserligen deras närmaste granne men i övrigt ligger precis allt i världen minst sju kilometer eller längre bort.

Och nu sitter jag i mitt barndomskök och systern är fullt upptagen med att surfa efter begivenheter på sin nya telefon och Verner Rasmus porslinsmuseum ligger tydligen bara 22 km bort. Så att. Nära till allt.

A garden, before someone peed on the parsley

Jag och min trädgård känner oss lite varma och sladdriga; så där som att det är för varmt för att vi riktigt ska komma till vår rätt men här kommer några bilder:

My pride and joy: björnbärsungarna! Jag kan inte vänta på att mina björnbär ska bli färdiga!

Klematisen på framsidan var tydligen vit. Ingen kunde vara mer förvånad än jag. Jag var säker på att den skulle vara blå. Eller möjligen röd. Men vit går också bra. Jag är inte svår av mig.

Köksträdgården - innan den blev skändad och vandaliserad. Och nej, den är inte stor, that's the beauty of it.

Och så Blümchen, den Fjärde (tror jag). Har blommat som en dåre hela vintern så tar det lite lugnt nu. Ingen vits att hålla på och konkurrera med alla andra.

Löjtnanten har varit vild hela halva försommaren men börjar nu vara nere på sina allra sista hjärtan...

Grytdjur är skygga.

♥ din närbutik

Jag tror aldrig att jag har hört svenska talas i vår lokala förortsbutik (förutom sådant som mitt eventuella sällskap kan tänkas ha sagt direkt riktat till mig).

Däremot hör man många andra språk som man inte förstår det minsta av. Det är mycket spännande. Igår när jag balanserades en flaska flytande vittvättmedel (p.g.a. ohejdat kaffegurgel, se nedan) var på väg ut, var det en kvinna som plötsligt hävde ur sig en lång och mycket arg harang på vad som kändes som max. 20 cm:s avstånd från mitt ena öra. Jag hajade till och tittade förvånat på henne för att utröna om jag virrat på och tänkt krocka med henne.

Men hon tittade förbi mig och när jag svängde på huvudet såg jag att det var hennes 12-13-årige son som fick sig en åthutning. Den tjurige tonårssonen satt nerhasad med armarna i kors över bröstet på stolen för iranska pappor. I min lokala förortsbutik finns en eller två stolar strategiskt placerade alldeles innanför dörren. Där brukar män härstammande från mellanöstern med barsk uppsyn sitta och vänta på att få eskortera sin kvinna hem efter matuppköpen. (Iranska/Kurdiska pappor don't do groceries, enligt min erfarenhet; de väntar - under tyst protest). Där satt killen, mamman och hennes kompis/syster och en skara mindre barn var på väg in i affären. Hon var arg och uppfordrande, han rörde sig inte ur fläcken.

- Vad tror du hon säger? Hon låter jättearg. "Kom nu j***la lata skitunge och hjälp mig att skuffa vagnen"?

- Nää. Jag tror mer på: "Kom med nu och välj ut vilken yoghurt du vill ha så att du int' sitter där i morgon sen och tjurar och int' ska ha nånting."

Vilket är ytterligare ett exempel på varför han skulle vara en så mycket bättre förälder än jag. Skulle jag ha en tjurig tonårsson skulle jag bara köpa FRUKTBOMB helahela tiden!

procrastination

Jag har nytt shampoo: Cutrin ginger& grapefruit nånting, ett lite "finare" frisörsshampoo från Wiklunds fyndlåda. Av flaskan av döma utlovades fluffigt och allmänt sommarfräscht hår. Problemet bara med alla citrusdoftande hår- och hudvårdsprodukter (något som jag i regel inser alldeles för sent) är de något olyckliga associationerna: som i det här fallet den gnagade känslan av att just ha gnuggat skalpen med Ajax. Fluffighetsgraden är tämligen konstant. Visst kan man säkert kalla det "volym", risigt är annars också en bra term. It's all semantics, liksom.

***

Kör alla vita kläder på constant repeat i tvättmaskinen, fast med olika tvättmedel och i olika temperaturer, eftersom vi uppenbarligen ägnade hela midsommarhelgen åt att spilla, dregla, hosta kaffe över oss själva. Det känns hemskt onödigt. Det ska vi sluta med.

***

Alltid när jag öppnar kylskåpsdörren blir jag lika perplex över att hitta ett 20-pack av vauhtihirmun jordgubbs-hallontrip. Trots att jag inte druckit trip på år och dag. Självsuggestion är such a powerful thing. Syster och jag diskuterade "aptripar" på facebook igår. Minns nån annan? Randiga tripliknande burkar med olika djur på: apa, elefant och kanske någon slags björn...? Burkarna var jättesnygga, man kunde klippa upp och skölja ur dem och använda dem till ingenting. Vi älskade aptrip i en sommar eller två, men de försvann nog från marknaden ganska snabbt. Blev tvungen att slå upp "hirmu" och det betyder "monster, vidunder". Jag har svårt med såna där ord (jag i och för sig haft svårt med de flesta finska ord, men just den där typens ord är tydligen extra knepiga. När vi flyttade hit fick jag lära mig att vi har en "hormi" i garderoben. Jag tyckte det lät jätteroligt, men det tog en evighet för mig att lära mig vad det nu riktigt var som den kallades, oftast drog jag till med just hirmu eller hörmi eller något liknade. Enda orsaken till att alls prata om vår hormi är att skrubben är jätteliten och den förbaskade hormin omöjliggör all form av vettig möblering. Och på gamla fänko hade de bild på en "hörpi". Den var jättesöt! Ja, hum. Jobba lite kanske? Eller ens gå ut och äta lunch i solen? Ja, jag tror det.

smelly car, smelly cat, what are they feeding you?

Igår kväll, strax innan jag skulle somna.

- Vad är det som luktar bränt?!?

Han: Men är det inte hennes mat då?

Jag: Neh, det luktar bränt gummi, tycker jag.

Han (redan uppe och sniffar alla sladdar och apparater): Jag tror det är kattmat. Jag la alldeles just upp ny mat och hon var och åt lite.

Jag (sniffar lite prövande i riktning mot kissen): Jo, du har rätt, det är kattmat. Fast det luktar bränt gummi.

Han: Jo. Stackarn!

Kissen avbryter sig i sin kvällstoalett och ger oss en förnärmad blick: pfff, bränt gummi, det hade hon kunnat säga hela tiden om någon bara brytt sig om att fråga.

semesterbok?

I avdelningen aktuella i-landsproblem: jag behöver en semesterbok!

Det är inte det lättaste, inser jag när jag står på Akademen och ser på när personalen skyfflar upp lådvis med obskyr fantasy och Stieg Larsson. Det är det enda som kommer in, varenda gång: millennium-trilogin på sju språk. Hur gör man om man vill läsa något annat? Om man behöver en bok som - förstås! - är bra, men gärna relativt lättläst (jag följer devisen att sådant som är för tråkigt hemma vill jag knappast läsa på semestern heller), samtidigt vill jag inte ha någon förutsägbar chic lit/romance bok eller fantasy. Helst inte deckare heller, men där är jag villig att göra undantag. Den ska vara tillräckligt tjock (alternativt inte fullt sååå bra) så att jag klarar mig på en bok i nästan två veckor (???) och den måste vara lätt, dvs. inga inbundna eller ens storpocketar duger (det är ryanairs fel med deras dumma 15 kilosbegränsning, se hela MR Ugly-problematiken här nedan). Den får avslutningsvis gärna vara en sån som jag utan betänkligheter kan lämna efter mig om resväskan annars blir överfull med inlagda körsbär.

Jag inser att om det här var en kontaktannons skulle jag förbli singel.

Desperately seeking syster Sara?

Gick igenom länkarna i Google reader och när jag klickade på länken märkte jag till min förskräckelse att hela Azizwal Baby Love är borttagen! Alldeles finito & gone.

Ååh, så synd.

packningsbestyr

Ägnar mig åt en av mina favorithobbyer: att skapa prydliga hopar med kläder som eventuellt får följa med på italienresan. Funderar över om jag verkligen kan ta med shorts och toppar jag hade på fjolårets resa (för 60 miljoner italienare minns mig och min semestergarderob från veckan jag tillbringade där förra sommaren och bara väntar på att peka finger och förfasa sig över att jag understår mig att bära samma kläder som då. La bella figura, you know. Gaah!) Så jag plockar och vänder och vrider och shoppar och förundrar mig över hur mycket kläder jag har och så shoppar jag lite till, för säkerhets skull. Och så psykar jag N. med menande frågor om hans klädsel och han ser helt frågande ut och förstår inte. Och jag undrar om jag borde förklara att första gången jag reste till italien med familjen sommaren 1985, så stod kaffefiltren och engångsbesticken och väntade på diskbänken i nyinköpta Tiimarikorgar redan i slutet av maj. Färdiga väntande hopar = pedantlycka!

Sen, i sinom tid, när jag äntligen har sorterat mina hopar klart så tänker jag packa ner dem i min nya resväska, Mr Ugly (förmånligt pris, lätt vikt och överträffas i fulhet enbart av sin broder Mr Uglier), och där kommer allt sen att skrynkla och korva sig och kräva ständig ompackning minst en gång om dagen, hela semestern igenom.

Stress.

Ja, och så har jag fallit för frestelsen att köpa "bekväma skor". Igår var en sån dag när jag svischade mitt kort fram och tillbaka över halva stan och brände en halv förmögenhet på praktiska men fula saker, däribland präktiga tyska (!) tantsandaler, no less. Jag gråter lite inombords och förbannar dem eftersom de lik förbannat klämmer på tårna och ger mig skavsår. Vis av skadan har jag idag bara köpt opraktiska men fabulous grejer som jag belåtet hopar upp.