We were very tired, we were very merry
We had gone back and forth all night on the ferry.
It was bare and bright, and smelled like a stable
But we looked into a fire, we leaned across a table,
We lay on a hill-top underneath the moon;
And the whistles kept blowing and the dawn came soon

(Recuerdo, Edna St. Vincent Millay)

Det verkar som om det aldrig varit speciellt glamoröst att åka båt, men åtminstone var det tydligen betydligt mer romantiskt förr? Nu är det bara päronkonjak i minityrflaskor till frukost och kalla fiskbiffar och en påklistrad tunn fasad av någon slags konstig, näst intill uppgiven, glättighet som nog inte lurar någon. Om man inte är som hon som med ett mycket begränsat svenskt ordförråd försökte få de två flickorna från sydösterbotten att förstå att det går att betala med båda valutorna fast hela summan slås in i kassan på en gång. De var självsäkert landsortssävliga med blandade småmynt och korgen full med åtråvärd tax free-sprit och hon såg ut som någon som var ända in i märgen trött på påstridiga kryssningsresenärer. Hennes min när hon rev sönder kassakvittot och började slå in alla varorna på nytt, grupperade enligt den valuta var och en sak skulle betalas i, var den mest stoiska och resignerade jag sett.

Jag gjorde en tappert försök att förklara situationen för den ena tjejen, men hon bara ruskade otåligt på pannluggen som ett motsträvig shetlandsponny, blängde ner på sina enkronor och svängde ryggen till. Om och om igen rabblade hon fundersamt halvt för sig själv upp olika alternativ för hur det skulle funka och hennes kompis skämdes och ville gå därifrån och det var mycket givande. Sedan när det blev min tur så tänkte jag att jag skulle vara den föredömliga resenären som bara har två varor och tillräckligt med pengar färdigt i handen. Det gick bra, men tror inte att det uppskattades så särskilt, så jag tänkte what the hell och att det är så otacksamt med socialt engagemang och så gick vi till à la carten och åt tusen sorters lax och kranade istället.