Trots kylan så har vissa börjat hoppas på våren och den tropiska solen:
Igår duschade jag den med sprutkannan på de små, små babybladen och viskade uppmuntrande åt den att monsunregnen nog snart är på väg. Jag vet inte om den trodde på mig, men jag hoppas det. Jag har fyllt rummet den står i med billig asiatisk plast i turkost och gröna och rosa kuddar i sarityger och gett den en monstera och en sned bambuplanta som kompisar så att den ska känna sig hemma och trivas.
Jag duschade dem alla och pekade på solen och sa: Men visst är det väl ganska okej nu? Visst? Snälla? Men jag tror den känner på sig att nåt är fel, den vet att jag bara luras och att det är -18 ute och att solen inte egentligen har nån chans att hävda sig och att några ynkliga droppar plastigt vatten inte är något monsunregn.
Den är smartare än så och den kan inte förstå hur den har hamnat här och den trivs inte och tappar alla bladen så fort de blir ens lite större, men på nåt sätt lever den ännu fast varken den själv eller jag riktigt vet hur det går till och hur länge det kan fortsätta på det här viset och nån enstaka varm sommarnatt är den nästan lycklig, men det är alldeles för få av dem och sen är det misär igen och bladen svartnar och faller av och det är en intensiv men mestadels olycklig kärlek; den allra bästa sorten.
Och om den bara orkar leva tillräckligt länge så ska jag bli tillräckligt rik och köpa en liten, liten plätt jord nånstans där solen är rätt och bygga ett hus åt mig och gräva ner den i jorden som Natalie Portman i Léon och vi ska nicka åt varandra och konstatera att här får vi det nog bra och den ska växa sig stor och bli ett träd.
Och då, äntligen, tänker den blomma och vara finast i världen.
0 kommentarer:
Post a Comment