Thursday, July 31, 2008

gästblogg: Steven i Stockholm

Eftersom det är fint väder och jag ännu har semester finns det ingen chans att jag ska sabotera mitt goda humör (och blodtryck) genom att börja slåss med bloggen.fi:s uppfattning om bildhantering (som är sooo not of this world, om man frågar mig). Dessutom vill jag inte messa med kronologin, så Steven får snällt gästblogga ut sina bilder här så länge.


 ***

Här är vi på båten. Vi tyckte att Ellen var ett löjligt namn på en aperitif, så vi gick direkt på rödvinet.

Efter en jobbig dag på stan är det skönt när man äntligen får checka in på hotellet och pusta ut...

...och svalka sig i hotellets takpool. Hit åker jag definitivt fler gånger!

Jag leker Nils Holgersson. Eller nåt. Tyvärr har jag inte läst den boken så jag vet inte vad jag ska säga eller göra så det blir ganska snabbt lite tråkigt.

I brist på torn kan ju en krona vara lite kul, fast den var alldeles för tung för att prova.


Här är jag på väg hem: det var nästan det närmaste jag kom ett torn på hela resan.

Hälsningar, Steven

Saturday, July 26, 2008


...det är nästan overkligt ljust och jag har nya linser jag är ovan med och bloggar därför i blindo under mitt äppelträd. För alla som eventuellt har oroat sig sjuka så kan jag ju meddela att jag har fått mitt pass nu, ceremoniellt överräckt av min potentiella låtsastvilling på åbo polisstation. Hon verkade trevlig. Låtsastvillingar var all the rage en tid när jag var liten, man efterlyste dem i tidningar som EOS och Bamse och vad man nu läste, och sen antar jag att man typ brevväxlade eller något och myste över sin delade födelsedag, men jag kan ju inte vara säker, för jag sökte aldrig efter någon låtsastvilling då så jag saknar all praktisk erfarenhet. Men nu skulle jag alltså ha haft min chans. 


Var i Nådendal igår igen, simmade och åt middag på Kaivohuone. Funderade på att beställa en kanna Strawberry margarita för den rätta känslan av somrig dekadens, men ändrade mig och tog bara ett glas. Det räckte mer än väl. Kom hem och satt och drack vin ute på altanen. Tittade väldigt många gånger på foton av min systers nya katt på datorn: den ser fin ut.

***
Min granne påminner om en silverfisk. Han är grå och lite halvt genomskinlig och pilar snabbt undan så fort man dyker upp. Silverfisken bygger också altan. När man själv inte är ute hör man honom kratta grus på andra sidan staketet. Han har krattat ihärdigt alla dar denna vecka och jag väntar med spänning på nästa steg i processen. Men när man kommer ut hör man krattskaftet slå i backen och en dörr som dras igen. Besvärligt. Våra andra grannar packade sina coola ungar i en husbil igår och reste på semester. När vi kom hem första gången höll de på att packa ihop sig och provhängde ut genom alla fönster och takluckan. Skulle jag ha coola ungar skulle jag också stuva in dem i en husbil och åka någonstans med dem hängandes ut genom takluckan. Det måste vara världens bästa sätt att semestra när man är liten!

Thursday, July 24, 2008

osynk

Det är den 24:e juli och idag är första gången i sommar jag verkligen har simmat på riktigt. Ankungarna har redan hunnit bli stora medan jag har ägnat mej åt andra, helt ovidkommande saker. Jag fattar inte riktigt hur det gått till.


Jag är lite ledsen både över att jag har missat ankorna och att jag precis håller på att missa Håkan nu dessutom. Jag har varit allmänt försumlig. Men på söndag åker jag till Stockholm och nästa helg till Italien. Det blir bra. Bara mitt nybeställda pass återfinns nu först. Det har tydligen tappat bort sig i informationsförmedlingen, förklarade en tant för mig.

Tuesday, July 22, 2008

Pandora's boxes

Dagens irritationsmoment: min japanska kottepalm. På internet hävdar den kaxigt att den genetiskt sett inte har utvecklats just alls på de senaste 200 miljoner åren och att den kan klara sig i nästan vilka miljöer och under vilka förhållanden som helst. Förutom i mitt kök, tydligen. En evolutionär form som varit gångbar i hundratals miljoner år står sig slätt mot två veckor på min köksbänk för nu ser den hur sunkig och sjuk ut som helst. Jag hatar växter. Eller, nej, jag gillar växter, men den känslan tycks inte vara särskilt ömsesidig.


***

Har just kommit tillbaka från Österbotten. På grund av ett ombyggnadsprojekt i föräldrarnas garage har jag ägnat en stor del av en semestervecka åt att gå igenom cirka tio pafflådor blandade ägodelar från förr: kläder, gamla mattehäften, krytiska små lappar kompisar skickat i sjuan, Londonarmband, massa teckningar på mamma och mig som skidar (ironiskt, i.o.m. att det är en aktivitet vi aldrig någonsin ägnar oss åt i det verkliga livet), trebenta plasthästar, enarmade dockhusdöttrar och spillror av hundra gamla pussel. I samma veva snubblade jag över vad jag tror måste en ny fysikalisk lag, den s.k. "Dockpojksparadoxen". I korthet går ut på att allt som är helt, rent och i bra skick och därför kunde sparas till ev. kommande generationer är sådant som från första början var fult, hårt, kantigt och småelakt - och varför skulle ens potentiella barnbarn vilja ha grejer man själv aldrig lekte med eller använde för att man ofelbart klämde sig på dem varenda gång man ens gick nära? Och tvärtom: de saker man verkligen älskade till döds är nu så slitna och trasig och oigenkännliga att man har svårt att ens själv inse deras storhet, och ännu mindre kommer man att kunna förklara den för någon annan. Resultatet blir komplett förvirring och en stor matthet: slänga hela saker, slänga trasiga saker, slänga allt, häva ner allt i lådan igen och spara hela skiten tills man känner sig starkare? Och gäller verkligen samma regler även för pojkbildsurklipp och klistermärken? Och när man efter moget övervägande äntligen beslutar sig för att lägga en dockpojke med vassa tår i loppishögen så riktar ens syster en djupt anklagande blick mot en och undrar om man verkligen på riktigt tänker göra sig av med Totte och ens mor rycker snabbt upp stackaren ur loppislådan där han ligger och ser ynklig ut tillsammans med några obegripliga pedagogiska trä-och-snöreleksaker och tre plastbilar, som uppenbarligen är de enda hela föremål som kan avvaras från min och systerns barndomar. Beslutsamt stegar hon iväg med honom till någon privat gömma av överblivna dockpojkar och man känner sig verkligen som en genomdålig människa.

Wednesday, July 16, 2008

men kattmat är bara så himla äckligt!

video

Wednesday, July 09, 2008

spik och korv - en reklamblogg

Ja hej, min syster är i Vegas och själv kommer jag just hem från Nagu. Alla hör säkert hur fundamentalt fel det låter. Idag har vi skärgårdsturistat och varit i både Nagu och Korpo. Vi har alltså riktigt åkt landvägsfärja och haft oss. Det var säkert på tiden, för efter 15 år i Åbo så har jag aldrig tidigare kommit mig längre ut än Pargas, och skulle inte min kompis C. bo där så hade jag knappast ens varit där heller, för det känns som en alldeles osannolik och surrealistisk stad. Jag hoppas att ev. pargasläsare inte blir sura, för det är inte illa menat, men det är ett väldigt speciellt ställe! Jag blir alltid lika förvånad över att Pargas verkligen finns.


Korpo verkade huvudsakligen bestå av tallskog men de hade väldigt snygga lyktstolpar i centrum (bild saknas tyvärr p.g.a. regn). Nagu var fint, men eftersom syndafloden råkade dra förbi just när vi var där så har jag inte så mycket bilder därifrån heller. Min största behållning av resan var nog ändå "Nagu korv och spik". Den ser oansenlig ut och som tagen direkt ur någon jubileumsutgåva av Världens tråkigaste vykort, men var förvånansvärt stor inuti och sålde så här tufft godis: 

De hade visserligen helt vanligt godis av typen Fazerina också, men fördelen med små obskyra och fristående butiker är att de ofta kan ha väldigt fint men konstigt no-brand och/eller utländskt godis som kan härstamma från nästan vilket som helst av de fyra senaste decennierna. Som butiksnamnet lite antyder hade de en hel del spik och sånt också, men tyvärr glömde jag helt bort att inspektera deras korvutbud. Men jag tar för givet att det fanns.

På vägen hem hade jag lite tråkigt och satt mest och läste i en tidning om folk vars koloniträdgårdsstugor är dubbelt så stora som vår lägenhet och fyllda med allehanda designprylar, däremellan roade jag mig med att bonga företag i hydraulikbranschen. Det fanns hur många som helst, det känns nästan lite konstigt och otippat (hur ofta kommer man på att man skulle behöva lite ny hydraulik? Vem köper? Andra företag kanske?)...  Eller en Pargas-thing det också?

Tuesday, July 08, 2008

Yey me

Första bokbloggningen på ett halvår! Poäng kanske?

03.12 le matin j'ai rencontré mon ami canadien

Mitt i natten textar Steven från LA och är euforisk. Han har varit på Disneyland och träffat en annan Resande Björn, en kanadensare som vi inte vet namnet på. De har tydligen haft mycket trevligt och förevigat sig själva medelst en mängd olika medier. Det känns mycket passande att två resande björnar från olika kontinenter träffas och blir vänner just på Disneyland av alla ställen. Jag tror att USA överlag är som gjort för björnar; de har ofta väldigt extroverta personligheter och gillar när allt är extra big och flashy och Musse Pigg lurar i buskarna. Jag vet inte ens hur vi ska våga bjuda med honom till Riva del Garda när vi åker i augusti. Den subtila charmen hos små trattorior och hänförande landskap kommer att vara helt bortkastad på någon som just kommit hem från Vegas. Tanken på Steven i Vegas skrämmer mig lite, risken finns att han blir så exalterad och överväldigad av alla fejkade torn och pyramider att han i misstag spelar bort min syster på Blackjack.




Monday, July 07, 2008

om hur kallt sommarväder gör mej lätt makaber

...och jag är alldeles perplex över hur snabbt det svängde igen. Jag gick tydligen för hårt ut med semestern och slösade bort mitt presumtiva program för +15 dagar under de första 25-gradiga semesterdagarna och nu har jag redan uttömt alla mina möjligheter att fynda tokskrymmande möbler, uppstoppade ejdrar och svindyrt kantstött pressglas i åbonejden. Visserligen hittade jag inga uppstoppade fåglar, men det var likväl synnerligen obetänksamt. Jag har t.o.m. städat förrådet (i den mån det kan kallas städning att man skruvar sönder en soffa i dess beståndsdelar, plastar in och trycker in den där det ryms...) så vad händer nu? 


Idag har jag roat mig med att hänga på polisstation största delen av dan för att ansöka om nytt pass, och oh my god vilken långsam sysselsättning det är. Det kändes som jag föreställer mig tillvaron i det gamla sovjetunionen; en känsla av loj uppgivenhet och någon gång fram emot eftermiddagen börjar man mentalt ställa in sig på att komma på nytt följande morgon och då medföra egen höna att koka middag på, för man har redan väntat i tre timmar och ens kö har betjänat två och tjänstemannen irrar planlöst än hit och än dit. Men i något skede tog de sig samman och sen började det gå undan. Försökte vara mitt alla mest charmerande jag när jag kom fram till disken, men det gick inget vidare. Först när jag tackade för mig fick jag någon slags gensvar så antagligen var han bara glad över att bli av med mig. Beklagade mig över hur min svunna ungdom förstör mina chanser att charma wannabe-men inte riktigt-poliser och N. kontrade med att samma kille minsann varit all smiles och glittriga ögon åt den vithåriga tanten framför mig. Jahapp. Not helping. Sen enades vi om att det också kan ha berott på att jag såg lätt spetälsk ut på passfotot. Ingen ansvarskännande byråkrat vill ha någon som plötsligt börjar tappa fingerspetsar vid just deras luckor.

Friday, July 04, 2008

bara motgångar nu


Jag kan bara inte skicka MMS-bild på världens största och klurigaste loppisskåp till Sverige hur jag än försöker och Systern hittar inte Sofias vin på brännvinsboden i L.A.


Det är en sån där dag då man bara borde få hoppa på sitt privatjet för att riktigt få något uträttat på allvar.

Thursday, July 03, 2008

just like izzie


- Don't you see? I'm Bambi. I'm Bambi, George. If anyone in this situation is a sad little cartoon character, it's me. I'm all alone in the forest, all alone in the forest, George. And my mother's been shot by a hunter and where are you? Where the hell are you?

Bås 48 på Manhattan sommarrear till den 17:e: - 50 % på allt. 

***
- Hm, min inre minimalist har ibland svårt att riktigt hävda sig mot utmärglade bambisar och annat...

- Din inre minimalist ligger helt flat på golvet!

drömjobb?

Fruktflickan skrev något på temat jobb och någon svensk sommarpratare som fick mej att börja tänka: nämligen att hon inte vet om hennes jobb "är det roligaste och mest tillfredsställande [hon] kan göra". Mitt jobb är det definitivt inte: det är snarast okej. Det är inget jag är fruktansvärt begåvad på, inget jag är passionerat intresserad av och skulle jag av någon anledning bli tvungen att sluta så skulle jag knappast sakna det överdrivet. Det är absolut ingen "förlängning av mig själv". Nu har jag inte själv lyssnat på programmet och känner inte till Fredrik som föreläser "inom kreativitet" och bor i Singapore och på en egen ö i Stockholm skärgård, men sådana där life coach-aktiga råd irriterar mej lite. På ett sätt är det ju sant: man borde ju följa sina instinkter och arbeta på att få sitt liv att se ut som man vill ha det, i synnerhet om man aktivt vantrivs med det man har. Det låter ju på alla sätt slugt. Samtidigt tycker jag att det är ett så väldigt förenklat synsätt.

Om man ser det så att man har en rent objektiv skyldighet gentemot sig själv att se till att man hela tiden har det allra roligaste jobbet man kan tänka sig, det mest passionerade förhållandet och det mest ultimata allt, så låter det samtidigt väldigt ångestskapande och stressande. För om man hela tiden håller på och frågar sig själv "är jag verkligen optimalt lycklig precis just nu (eller borde jag först ha gårdsbutik /trycka tygväskor/börja resa runt och föreläsa om kreativtet?)" så känns det som om man lätt gör sig själv olycklig även om man inte var det från början. För det låter inte heller som någon avslappnad och kravlös tillvaro, direkt.

Och även om man bortser från att ens hobby kanske inte alls är lika rolig och givande när den går från att vara bara en hobby till att vara ett jobb (som ofta är ganska repetitivt av naturen) så bygger ju hela resonemanget på att a) alla antingen inte ska våga ta steget utan att största flertalet ska bli kvar på sina tråkjobb (och gärna också betala för att lyssna på konsulter som berättar om hur vi borde våga förverkliga våra drömmar) eller b) att alla har så pass olika drömmar att det fortfarande finns någon som vill syssla med alla vardagliga rutingrejer som får samhället att gå runt och tycker att det är det genuint mest tillfredsställande de kan tänka sig. Faran är ju annars att alla lyssnat på samma föreläsare och konsulter, läst samma lifestyle magazines och sett samma Ernstprogram om hur man renoverar sommartorp, med andra ord att drömmarna och föreställningarna om vad som utgör det perfekta livet till stor del är kulturellt betingade och att alla sedan slutar sina jobb för att sitta i var sitt torp och trä pärlhalsband och koka sylt på "granstruntar" eller vad som nu råkar vara populärt just det året. Hur lever man på det? Hur betalar man torpamorteringen och varifrån får man pengarna för att pendla mellan sin ägandes ö och sin asiatiska miljonstad? Jag känner mej så himla cynisk nu, för det är ju klart att man ska sträva efter att bli lycklig och få ett bra liv, men samtidigt tycker jag att det är lite skumt och tveksamt att bygga sin karriär på antyda att folk borde känna sig som om deras liv nog måste vara lite misslyckade och värdelösa om de inte är framgångsrika och driftiga som Steve Jobs.

Och nej, jag vet ännu inte vad jag vill bli när jag blir stor...

Wednesday, July 02, 2008

haltande

Jag måste köpa skor. Snygga, bekväma och svala skor. Skorna vanligen jag brukar ha torkar sedan i söndags, utan att någon påfallande förändring ännu kan skönjas. Jag bär mina dyra flip-flops. Mina dyra flip-flops är otäcka: de skär in mellan tårna och har något slags stöd för min obefintliga hålfot som gör att foten kastas av och an på ett väldigt oförutsägbart sätt. De är fina, men jag vet inte om de tar mig så långt som till skobutiken. Det känns högst osäkert.

Tuesday, July 01, 2008

dagens bloggfynd

Coola, bloggande systrar - från mina gamla hoods, no less. Fast jag flyttade nästan innan de ens fanns.

Hälsningar, en tant

semester snart?

...jag behöver det verkligen. Alldeles nyss hade jag tappat bort ikonen för mitt mejlprogram och jag höll aldrig på att hitta den och jag hann redan tänka att Gud, så många problem som löser sig i ett svep (fast samtidigt kan det ju ge upphov till en del nya också). Hela mitt arbetsliv blev plötsligt lite som en elektronisk variant av den legendariske sommarjobbarens mapp "Privat": Skriv på bara för all del, men allt sugs ner av mitt very own svarta hål och det är oändligt stort och djupt och har vassa tänder så vänta er inget i retur.

Fast sen dök den upp igen, lika plötsligt som den försvann.

Besvikelse.

alla vägar bär till västnyland...

... men ingen är särskilt rak och frågan är om man någonsin hittar hem igen?

Visserligen är det inte ofta vi är ute och äventyrar med bil i Karis, men hittills har vi aldrig lyckats åka samma väg mer än en gång utan vi möts av ständigt nya frivilliga brandkårer hela tiden! Så länge man inte har alltför uppskruvade förväntningar känns det nästan lite exotiskt. Därifrån jag kommer tänker vi mer att det som brinner får brinna och sen sopar vi ihop askan och tar stora kliv över grunden i 20 år eller så och sen när alla har vant sig och slutat vänta på någon slags åtgärd bygger vi något plötsligt något osannolikt pampigt vi inte behöver och låtsas att vi bor i stan.

- Titta så spännande landskap dom har, säger jag och pekar, det är ju alldeles bergigt! Varpå han ser på mig med den genuina förvåningen hos någon med Vidare Horisonter. Varpå jag i min tur ger honom den där Inget Om Plattland Nu, Du Vet Att Jag Inte Tål Det-blicken och muttrar något om att det är lite ångestskapande när man inte ser någonstans för att det bara är en massa backar och skit emot i alla riktningar.

Men vi kom fram och jag träffade en massa människor jag inte har sett på alltför länge och det var väldigt roligt. Kram på er!