mer om pyssel...

Finns det nån som verkligen gillar att pyssla, också när själva pysslet verkligen pågår? undrade jag igår när jag satt och knåpade ihop årets julkort. De blev inte riktigt fullt så stilfulla som det var tänkt, nämligen. De ser mest ut som resultatet av någon slags terapeutisk arbetsterapi. Och det är väl okej i och för sig, om det inte skulle vara så att jag mest bara blir stressad som fan av att pyssla... Det är inte en tillstymmelse till terapeutiskt. Det är mer full fart och limmet stänker och nödvändiga bitar fattas och det blir snett och vint och sen får jag sjukt i ryggen och blir irriterad och man och katt drar sig diskret undan till andra rum. Och ger mig samma slags blickar som de som brukar reservera för att användas i samband med repliken "är du säker på att du vill baka, du behöver nog inte... (and Captain Subtext says: "för vi är lite rädda för dig då").

Det är precis samma känsla som när jag var tre och just hade tippat ut mammas stora gula låda med fådda kort på vardagsrumsgolet. Varenda gång trodde jag att det här skulle bli roligt, men i praktiken drabbades jag ofelbart av en känsla av absolut tristess och en omdelbar tötthet som går ända in i själen. Varför är det så? Varför är pysslande, för att inte tala om all slags sömnad och bakning så jäkla trist egentligen? Och varför gör man det ändå? Jag vacklar mellan två teorier: antingen är det nånslags ondsinta hormoner eller så är man bara ute efter att folk ska ooa:a och aaa:a och tycka att man är så oerhört kreativ och begåvad. Jag vet inte själv.

Men nu skulle jag alltså ha en bunt sneda julkort som ser ut att vara pysslade av en motoriskt underutvecklad förstklassist som jag kan försöka sända ut om nån kan lova lite jubel?