måndag

Så ultratypiskt måndag. Helgen var seg och tråkig och allmän existentiell angst och nu är det måndag och det är ännu tråkigt, men på ett annat sätt bara. Har massor med jobb, av sådant där segt och svårt och otäckt slag som man inte riktigt skulle idas röra i utan helst bara lägga åt sidan och hoppas att det försvinner av sig själv (eller också göra som min föregångare på ett gammalt sommarjobb som tydligen hade för vana att lägga alla reklamationer, oklarheter och svåra beställningar i en skild mapp, märkt "privat" och på så sätt enkelt och behändigt blev av med allt obehagligt som sabbade feng shui:n på skrivbordet).

Men jag köpte åtminstone jordgubbar, så kanske det ändå blir en bra dag. En jordgubbsdag har ändå alltid någon slags potential.

sommarinvigning

wine:ande och dine:ande med jobbet igår för att inviga sommaren. Det var trevligt - på sitt vis. Det mest bestående intrycket blev att den äldre generationen inte är något desto vidare gott exempel då det gäller ett happy ever after-familjeliv och evig trohet till death do us apart och allt det där...

mer film

Sådär. Nu har även vi, förstärkta med J. som visade sig komma ihåg precis varenda ynkedetalj ur boken (folk skrämmer mig ibland), sett da Vinci-filmen och den var väl sådär. Precis som man kunde vänta sig, inte fullt så dålig som det sagts men inget speciellt heller. Läste nån recenscent i nån svensk tidning (svd? minns ej...) som irriterade sig nåt helt omåttligt på att Tom Hanks går runt med samma ansiktuttryck i hela filmen och det stämde åtminstone. Men det tycker jag i.o.f.s. att han alltid gör, i alla filmer. I alla filmer jag sett åtminstone, vilket kanske inte är så många eftersom jag genrellt undviker Tom Hanks-filmer om det bara går. Och oftast går det helt utmärkt.

Men nu är gratisbiljetterna förbrukade så det blir ett naturligt slut på dessa ohejdade utsvävningar (man vet att man gått mycket på bio när de anställda nickar och ler "och här är ni igen" åt en när man kommer). Nu väntar jag bara på Marie-Antoinette och andra Pirates-filmen som borde komma i sommar. Där, my friends, har vi en man med en föredömligt livlig mimik!

bion

Ja, alltså, av de hela sex filmer som erbjöds så blev det sedan Failure to launch.
- Var den kort?
- Ja, det tycker jag, 1:34 bara.
- Var den dålig?
- Oh ja. Det var en sån film där man alltsom ofta blev tvungen att skämmas för skådespelarnas räkning... Den enda räddningen var Zooey Deschanel som SJP:s moody rumskompis på näktergalsjakt. Hon var fantastiskt rolig.

Det är alltid så, den missanpassade tjejkompisen är alltid den intressanta. Ta nästan vilken film eller tv-serie som helst: Lily i Veronica Mars, Rayanne i My So-Called Life, eller min barndomsidol Lynne i Girls Just Want to Have Fun. Det är birollskompisen med tufft hår som skolkarsuperhånglarrebellerarochblirmördad som är den coola. Det är hon man vill vara, inte den mer välartade och analytiska huvudpersonen.

tantkris?

Idag stod jag helt ovetande och fingrade intresserat på en topp som visade sig vara Marimekko! Hjälp - omedelbar personlighetskris - jag intresserar mig för tantmode! Det är nästan lite synd om mig.

Jag vet att både Marimekko och Nanso har hottat upp sig och vill vara modernt och ungdomligt och varför inte småhippt, men inte i min värld, jag är inte redo än. Det kan bra hända att det är helt ofrånkomligt och mitt i allt står man där som den finlandssvenska kulturtanten själv i Marimekkokläder från topp till tå och stora klumpiga träsmycken från Aarikka och skrikigt läppstift och, värst av allt, det där ytterplagget som är till hälften kappa och till hälften yllepläd. Men jag har redan gått obskyra ÖPU-kurser så det räcker för flera decennier till och jag passar inte i läppstift och sjalar kan jag inte heller ha för jag är rädd att jag, i brist på cabriolet, ska fastna i nån svängdörr och dö en tragisk Isadora Duncandöd. Dessutom gillar jag mest bara ytlig populärkultur, gärna amerikanska highschoolserier om jag får välja, tack. Så marimekkotoppar passar hemskt dåligt in i mitt liv nu just och jag måste bli mer selektiv, och bara titta rakt framåt när jag är på väg genom Stocka mot Zara. Men den var konstigt nog ganska fin, tyvärr hittade jag bara ingen bild på den.

Nu ska vi snart gå på bio, kriterierna för dagens filmval är lite udda: vi vill ha en film som är så kort som möjligt för vi har gratisbiljetter som går ut imorgon och det finns inget vi riktigt vill se och we're really only in it for the complimentary popcorn and the limsa. Lite som sån där pensionärsbio alltså: det är snacksen som är hela grejen och sen sjåsar det visst på nån film där i bakgrunden också. Jaja.

utflykt

Greps av en sudden urge efter lite natur igår, så vi åkte ut till Nådendal. Men Muminshoppen var stängd så jag kunde inte köpa någon Hemulhåv och någon glasskiosk hittade vi inte och sedan började det regna och vi blev lite modfällda och insåg att bara natur utan tillhörande shoppingopportunities inte kanske riktigt var vad vi var ute efter, trots allt. Så vi gick en kort sväng, för att se var man skulle kunna promenera om man bodde i Nådendal och hade en hund och det var så öde och folktomt överallt och bedrägligt idylliskt med blommande hägg, så där som det alltid är i små städer i gamla deckare alldeles precis innan det börjar dyka upp lik i buskarna. Så vi beslöt oss för att det nog får lov att bli en stor och scruffy hund och sedan åkte vi hem igen och ungefär 200 meter från vår port så köpte vi glass av världens gladaste hesa glassflicka och sedan satt vi i bilen och panikåt den för det var så kallt.

Total naturhalt: ca 7 %.

show me new tricks, you can get me on the beeper, I'm a pure new pleasure seeker

Vi har firat långhelg med hela familjen och det gick som vanligt i renoverandets tecken: nu är taket på andra våningen äntligen klart och så har jag fått ett nytt, fint trägolv nere. Och så har vi målat, målat, målat.

Det lustiga med familjeliv är hur likadant det alltid är och hur alla har sina givna roller som man automatiskt glider in i och hur svårt det är att komma ur det. När jag kommer hem är jag t.ex. alltid hon som har så hopplöst kort tålamod och aldrig, aldrig kan göra något klart utan lämnar allt vind för våg för att skutta vidare till nästa grej. Det är helt oifrågasatt att det är så, det vet alla. Det spelar liksom ingen roll att jag i mitt "egna", separata liv har slutfört två universitetsexamina, att jag alltid fortsatt gå till jobb där jag har vantrivts och alldeles oavsett hur mycket jag än syr, slipar, målar och bygger. I Åbo, med N., är det snarare tvärtom: där är jag den nästan maniskt envisa som sitter med mina projekt tolv timmar i sträck om det behövs utan att ens riktigt hinna äta och som skrev gradu långa varma sommarkvällar efter jobbet med bara en timmes simpaus mellan 21 och 22. Men hemma är jag känd för att vara den som är hopplöst inkapabel att slutföra ens den simplaste grej och jag tror att den uppfattningen baserar sig på att a) jag som barn gillade att tömma ut min mammas låda med fådda vykort över vardagsrumsgolvet medan det var ganska tråkigt att plocka in dem i lådan igen, b) att jag en gång som 4-5 åring har jag slängt min cykel i diket och gått hem istället för att snällt lära mig cykla och c) kanske också för att jag som sexåring fick en korsstygntavla med en katt på som jag sydde ungefär sju rader gräs på innan jag tröttnade och gav upp.

Det lustiga är att alla dessa händelser inträffade för cirka tjugofem-trettio år sedan och ingen av de här grejerna i efterhand framstår som speciellt extrema eller unika för just mig (vilken fyraåring gillar att plocka upp?, hur energiskt handarbetar man i förskoleåldern?). Men ändå har jag i en hel massa år själv också gått runt och liksom trott på den här definitionen av mig själv bara för att den allmänna övertygelsen om att det är sån jag är har varit så dominerande.

nya skor!

Jag funderade vad jag kunde blogga om idag och det enda jag kom att tänka på var mina nya skor, men sen tänkte jag att är det väl ytligt och det här är ju ändå ingen modeblogg, bla bla, men sen å andra sidan så vet jag inte om det nånsin förr ens hänt att jag kommit ut från en butik med två par nya impulsshoppade skor. Så här kommer en bild på mina praktiska "hasa runt på stan i"-skor:



Samt mina kalasskor, för att gröna skor är så himla roliga och för att det är ca 20 år sedan jag senast hade sådana:



Och jag vet inte riktigt varför det är bara en sko på bilderna, men jag tänkte whatthehell och slog på stort och tog både vänster och högersko av bägge paren. Det kändes mest symmetriskt så och jag är en stor anhängare av symmetri

boxmissbruk

Jag och syster sitter som klistrade framför OC-boxen, liksom helt oförmögna att stänga av. Känslan är lite samma som när man ligger och fryser hela natten så man knappt kan sova utan är halvvaken hela tiden men ändå inte tillräckligt vaken för att kunna agera och åtgärda sin situation. Ungefär så kändes det. Seth och company snurrar runt timme efter timme, utan avbrott, och varje gång det var nytt avsnitt var vi lika förvånade. "Kommer det ännu ett?" "Hur många finns det"? Lite lätt klagande och in disbelief. Tvåan var en underlig säsong på det sättet att det fokuserar så mycket på alla de här personerna man vet är ovidkommande och som kommer att försvinna snart: Lindsey, Alex, Caleb... Så det känns mest som ett nödvändigt ont innan vi igen är tillbaka på huvudspåret.

Speciellt Lindsey känns jobbig, jag väntar bara på att hon ska försvinna, varför vet jag inte. Hon är liksom ingen ordentlig person utan bara utfyllnad i en storyline som inte ledde nånstans. Eller kanske det är bara det att hennes hår ser så onaturligt friskt och blankt ut... Något spooky är det.

nobody's wife!!!

Idag blev jag kallad "rouva" av en tjock farbror i mjukispolyesterdräkt vars shopping bestod av ett oändligt antal burkar rödmjölk och 3 öltaxar. Han hade redan gått igenom kassan och jag stod och betalade mina varor när han märkte att han inte hade tagit några plastkassar. Så sluga farbror greppar sin kundvagn och tar den med sig när han börjar backa hela vägen tillbaka till kassarna. Och jag, som är så ovan vid att fru:as, fattar ju inte att han pratar med mig och märker knappt vad som sker innan han bestämt och med stor kraft har prejat in mig i kassaväggen.

Jag inser att jag länge varit tant för barn under skolåldern men har jag kommit till det skedet nu att farbröder som varken kan inta fast föda och eller gå fem steg utan stöd ser mig som en fruindivid?

Boken!

Jag hittade en bok på pocketshopen på Centralen i våras som jag ville ha, men inte köpte då och som jag senare inte hittat någonstans för jag visste varken vad författaren eller boken hette och knappt ens vad den handlade om. "Något om en bror och en syster och de kör någonstans i en bil. Ja, alltså, det verkade lite som the Dreamers och syskonen i Den hemliga historien och allt som på något vis ens lite påminner om Den hemliga historien måste bara vara bra och ehh..."

Men nu är jag ganska säker på att det var den här: "Fabulous Things: A Slightly Twisted Love Story" av någon som heter Kelly Braffet.

måndag

Mitt hem är proppfyllt med nya fina Stockholmspresenter, bara såna saker jag gillar som tidningar och ljuslyktor och kuddar och sånt. Och så har jag hemmaman, katt på videon och lillasyster i gästrummet. Det är väldigt trivsamt.

Annars inget särskilt; även om chocken lite har lagt sig går folk fortfarande runt och frågar varandra "SÅG du?" och alla tycks ha sett, mer eller mindre. N. sammanfattade det hela igår. "Nu har vi vunnit ishockey-vm en gång, och eurovisionen en gång. En gång är allt som krävs, nu kan ingen komma och säga något utan nu är vi också fullvärdiga världsmedborgare."

Att hålla på och vinna saker hela tiden är liksom så streberaktigt och banalt . Not for us. Huvudsaken är att vi har bevisat att vi kan, om vi vill. Sedan är det inte säkert att vi vill så ofta, utan det kan hända att vi har andra, mer ädla och upphöjda causes. Så är det.

Passar det med en blomsterkvast åt orchar? Skulle det inte ha varit bättre med någon slags offergåva - en get eller fladdermus eller död råtta eller nåt?

OCH Grekland!

Kalispera!!! VI HAR VUNNIT.

Island!

!!!

...

Polen! Storbritannien!!!!!

...

Och Norge och Estland! Vi leder? Så brukar det verkligenverkligenverkligen inte vara...

12 points again?

Och av Sverige?! This is not the world as I know it.

12 points

Vi fick 12 poäng från Danmark?!

Lemoncellon

Skal från 12 citroner (gärna ekologiskt odlade om man hittar, annars andra som ser fina ut)
1 liter vodka
5 dl socker
7 dl vatten

Skala citronerna (det yttersta gula skalet) och blanda skalen och vodkan i t.ex.en burk med lock. Låt stå mörkt i ca 40 dagar. När essensen är färdig, blanda socker och vatten i en kastrull och koka upp. Rör om tills sockret har löst upp sig, kyl sedan ner och blanda med essensen. Sila bort citronskalen och förvara kallt.

Superenkelt att göra och blev gott.

the wicked witch from the east watches eurovision song contest

1. Schweiz? Öh, trodde hela tiden det var Israel för det var så pass käckt. N. gillade hon med bruna klänningen bäst. Eller brunt hår? Jag kan inte minnas allt.
2. Moldavien. Lite lamt och en spansk låt och tjejer i bikini...? Ta hit mormor som slår på trumman, tack!
3. Nu kom Israel. En glad, trind svart kille and friends i vita kavajer? Smälltjockt med klichéer typ "Look into you soul" och "it's now or never" och sen lite hebreiska to spice it up? Israel var roligare när jag var barn: mera dans! Det kan aldrig bli för mycket dans...
4. Lettland. Hilfe. Nu måste det ha blivit något fel - ta bort! Och ännu mer människor i vit kavaj. Hatar detta, och varför den lilla roboten. Fattar nada!
5. Norge. Trist skogsrå-musik. Måste man ha vita kläder i år? Är det tvång och lag?
6. Spanien. Ketchupflickorna?! Vad fula kläder de har? Och vad handlar sången om?
7. Malta. Malta har alltid tråkiga och intetsägande bidrag typ ballader, men har nu poppat upp sig och fått tag på nån låt som Marie Serneholt kasserat. Hemskt. Alla med matadorklädsel är by definition hemska.
8.Germany. Rosa fluff-flicka i Törnroseklänning och tyska cowboygubbar - hur kommer de på allt?
9. Danmark. Glatt och guldkläder, känns lite Dolly Parton, kanske. N. klappar takten, så måste vara bra? Kisse bryr sig mycket lite.
10. Ryssland. Killen med vita linnet och spöktjejen i flygeln - det enda bidrag jag såg i semifinalen så vi är nästan gamla bekanta... Viftar lite mycket med armarna och jag fattar inte riktigt symboliken, men trippstegen är fina och poäng för lilla toppen.
11. Makedonien. Vet inte om hon vill vara Ruslana eller Elena P. Konstig strandklädsel med Mariah Carey-shorts.
12. Rumänien. Röda converse? Trist. Sjunger han på italienska och engelska och vaddå?
13. Bosnien-Hercegovina, Min körsjungande kollegas favorit, så säkert högkvalitativt och så smäktande , oh my god, men men, den eländiga vita kostymen igen, så det går inte an. Rugg.

---
(Varför ser jag alls på detta?) Jag har ju inte ens chips? Förr fick man alltid chips!
---
14. Litauen. Svarta kostymer! Ironisk låt skriven i fyllan? En farbror som liknar Kekkonen! Roligast hittills. Heja.
15. Storbritannien. Skoltjejerna coola, men den överåriga lekfarbrorn som tror han är Vanilla Ice, varför dök han upp? Hör han till? Tjejerna som sjunger refrängen är bra. Knästrumpor är himla fint!
16. Grekland. Greklands Cher. Ballader är trista. Hela låten är bara refräng.
17. Våra orchar! Med finsk flagghatt? Jag gillar honom med de små söta hornen, han är min favorit.
18. Ukraina. Är det en cheerleader? Har hon nattlinne? Är det Shakiras kusin?
19. Frankrike. Jag gillade Frankrikes bidrag i fjol,men det var bara jag i hela världen som gjorde det, så den låten fick två poäng. Minns ni? Stina Nordenstamaktig tjej med gul klänning? Det här är igen ett supertypiskt franskt bidrag...
20. Kroatien. Kosackfolkdansare. Poweretnofolk, säger N. Ny genre?
21. Irland. Ser väldigt irländsk ut, men alltför sentimental, alla irländare är så sentimentala och alla vi andra är cyniska, så det passar dåligt. Körsångarna verkar ha klänningar inspirerade av the potato famine. Fint att någon ännu minns att man förväntas poängtera sina kulturella särdrag.
22. Sverige. Jag gillade "Främling". Vi sjöng den hela resten av vårterminen i skolan. Kunde det inte ha slutat där? Och gud, vad fula kläder: guldtights- skulle det inte bli nakenchock? Den här låten är dålig och hon ser otäckt manisk ut. Sverige vinner visserligen jämt, men inte i år väl? Snälla?
23. Turkiet. Liknar lite Krisse Salminen. Svartklädda muskelpojkar som smyger runt.
24. Armenien. Ännu en med Ruslana som musiklisk förebild och självaste Rudolph Valentino som stilikon. Nyskapande kombiantion, I must say.

Det här är en mycket konstig tävling. Jag har inte ens nån favorit i år, så heja Finland!

try to rearrange this tired old line connect this line and keep it constant and selctive, blue

Lyssnat på Juliana, Marit Bergmans första album och Elastica och känner mig så nostalgisk. När jag hörde på Elastica senast skulle jag inte ha drömt om att släppa någon bloody motionscykel över tröskeln (hade inte ens tvättmaskin) men jag var ändå hur smal som helst och det kändes fullkomligt normalt att gå ut tre gånger i veckan, fast man aldrig hade några pengar. Jag har hört första elastica-skivan cirka en miljon gånger med cirka en miljon prosecco-flaskor med G. när jag bodde på Karinsgatan, mitt emot H. och vi brukade rapportera åt varandra om vi sett varandra ute på gården.

Nu, däremot, ska jag snart stänga av och på ett moget sätt titta på melodifestivalen. Det känns så där upplyftande.

weird shopping

Öh, idag har vi liksom impulsshoppat en motionscykel på på superrea?!? Den ser kanske aningens plastig ut, men trött blir man. Jag antar det är huvudsaken. Och så blev jag tvungen att ta en godispåse också, för säkerhets skull, så det inte skulle bli alltför stor chock för min stackars kropp. Milla blev så förskräckt över eländet att hon vägrar komma upp ur tvättkorgen. Nu har jag cyklat 8 km och ätit en seg körsbärskolagrej och en smultronfisk - ingen tvekan om vad som känns mer rätt och naturligt, direkt.

O.C. och nytt räkgegg

Äntligen är andra O.C.-boxen här. Hurra! Jag har letat ända sedan i vintras och nu finns den plötsligt överallt. Så glad jag blir. En sån blir det genast efter jobbet.

Sen kan jag ju passa på att varna för något som HK kallar "Kevyt Katkarapusalaatti" och som måste vara bland det otäckaste jag har ätit: det var räkor och typ ananas och nåt vitt, som enligt innehållsförteckningen säkert var selleri, dränkt i frakliga mängder gulvitt tja, slem, är väl i brist på bättre ett rätt beskrivande ord. Hu. Jag klarade nätt och jämt av tre små gaffeltag...

Däremot hade Fontana i förra veckan väldigt goda tonfiskciabattor med ärtskott och soltorkade tomater , så vill man envisas med att äta lunch (i Åbo) så kan man med fördel ta en sån istället.

(almost like) under the Tuscan sun

Efter att under de senaste veckorna nästan ha druknat i pysselträsket ska jag nu igen ägna mig åt att jobba lite mer energiskt åtminstone ett tag framåt. Så nu blir det kanske lite färre hemslöjdsobjekt här på bloggen, men medan vi ännu är inne på detta diy-tema så kan jag ju bara meddela att Lemoncellon nu är klar och blev supergod. Så nästa spritrelaterade projekt får nog blir att utveckla vårt eget Mapo mapo-recept.

Sen är det bara den Toscanska landsbygden som saknas...



och kanske, eventuellt, en stor sprättig hund. Fast det är valfritt.

Beach 2006

Förutom prickigt tror Steven också hårt på randigt inför badsäsongen 2006.

how the story ended

Det blev ett sängtäcke! Till boden. Naturligtvis.

och när det knölar sig...

Jag står inte ut. Jag har huset fullt av tyger som sku borda bli olika saker - men när det inte går...

Perfection is my middle name

Att gilla tyger men avsky att sy är en olycklig kombination.

Jag HATAR när det blir snett!

Veckans gästbloggare: Steven förevisar sommarens mode

Namn: Steven
Hemort: Oravais
Längd: 27
Vikt: -
Favoritfärg: Grön
Favoritstad: Pisa, Italien
Intressen: Torn, resor

...

Jag inser att det jag stolt kallar "hus" på bilderna ännu mest liknar en lada, fast nu vitmålad. Men för det första: boden är inte riktigt så photogenique som man kanske skulle önska, och för det andra: det blir bättre och bättre. Nu i helgen kändes det faktiskt ganska mycket som ett riktigt hus. Promise!

Och bara vi får dit lite nödvändiga detaljer - bord, stolar, säng, gristavla - så blir det nog alldeles perfekt.

Mer byggbilder

Vet inte hur informativt det blev, men det är svårt att få med tillräckligt mycket... Det blev inget tak denna gång för det regnade och var 4 grader varmt på lördag, så ingen vill måla bräder. Men nästa gång blir det tak - och golv! Golv är spännande.

Så går det när man har gangsterbyxorna hos frissan!

... minns ni hur Johnny Depps hår i Chocolat? Varmt brunt, med mörkblonda och liksom rödbruna slingor i? Det är looken (minus längden & lockarna då, de känns som överkurs) som jag har försökt beskriva att skulle kunna vara snyggt. Men frissan tyckte att en look som Jay Manuel (från America's Next Top Model) var bättre.

Fniss.

I'm with blondie?

Man blir lite lätt orolig när N. kommer från frissan konstaterandes att "Tur att jag har öronen i behåll!" och fortsätter i nästa andetag, att "hon förstod mig inte alls, det blev inga mörkblonda slingor, utan jag är nu helt blond..."

Oj, gulp, det här visar alla tecken på att skapa samma otrygghetskänsla som den där beryktade sommaren som alla minns då pappa rakade av sig mustachen!

My god, jag har alltid haft rätt i min misstanke om att det är potentiellt livsfarligt att gå och klippa sig,

om saker

Läs detta. Underbart, men sorgligt, skrivet om minnen, släktskap och vår relation till egna och andras saker...

Jag har en sån sak, ett litet oansenligt glas utan något som helst värde för någon annan, som jag skulle bli alldeles jätteledsen över om det gick sönder. För det är allt jag har som bevis på att den personen någonsin levat.

Hennes hus var världens underbaraste för mig som liten - det var litet och rött och fyllt från golv till tak med konstiga, udda tavlor, småplock och föremål som jag inte hade sett någon annanstans: kuddar med dockor på, uppstoppade ejdrar, gungstolar och exotiska blommor. Så ville jag ha det när jag blev stor. Nu har jag varken några foton på henne eller hennes hus, men jag har glaset.

♥ tree hugger at heart ♥

Vy från vår bakgård. Och jo, vi får gå ut när vi vill, muren till trots...

Närbild av litet vänligt, träd som bor ute på gården...

samt stans ståtligaste körsbärsträd.

Dum dumle

Nu har de klåpat med chokon på Cloetta Fazer! Nya Dumleplattan har absolut inget av Dumle i sig; den är alldeles för söt, kolafyllningen är på tok för rinnig och smakar helt fel. Den är i själva verket en Plopp som infiltrerat sig och nu kommer förkladd i Dumleskepnad.

Väldigt otäckt, ta bort.

Men in violet

Nyss hemkommen efter att ha tillbringat hela dagen omgiven av distingerade äldre män i svart kostym och grannlila skjorta. Så stiligt, så käckt, så rent av uppiggande!. Jag har alltid varit lite fascinerad av biskopar, de är liksom så mycket mer flash och rock n'roll än vanliga kreti och pleti församlingspräster.

Jag försökte verkligen blogga en fin bild på någon kyrklig dignitär till er förnöjelse, men datorn lyder dåligt, den ursäktar sig för olägenheten den orsakar och tillkallar ingenjörer och sen, i sin allmänna vilja att på något sätt ändå vara till lags, envisas den med att istället helt omotiverat starta garage band-programmet... Men jag hinner inte skriva nån sång just nu, tyvärr, så det är ganska onödigt.

på tal om på den tiden

Ett av de allra säkraste tecknen på att man har blivit vuxen är att man äter tillredd varm mat på restaurang när man är ute och reser. Det känns som ett svaghetstecken, en naturlig följd av åldrandets oundgängliga förfall och alltid, alltid lite som ett nederlag. Sådana människor som reser utomlands för att uppleva lokalt cuisine tycker antagligen att jag är galen, men det kan inte hjälpas. Nu när jag är vuxen så har jag visserligen fallit till föga och äter oftast snällt ute och här hemma njuter jag t.o.m. av det, men något i mig tycker fortfarande att det är djupt suspekt.

Strategin fick sin början när jag var femton och var i Köpenhamn en vecka och levde uteslutande på granny smith-äpplen och kom hem tre kilo lättare och förbluffad över hur enkelt det hade varit att inte äta. Tre år senare i London med min dåvarande skolklass så shoppade vi som galningar hela dagarna och hängde på pubar hela kvällarna och åt ungefär en smörgås om dagen. Därifrån kom jag hem med början till lunginflammation och var sängliggande hela sportlovet och halva veckan därefter, men det var det värt.

Men den ultimata minimalistgastronomiska resan var ändå den till London när jag var typ 22?, 23? och systern kanske 16. Det var IRA och bombhot i alla tunnelbanor och vi förstod bara lite och ibland av alla grötiga varningsmeddelanden omkring oss.

Ingen av oss var typen som backpackade runt Indien efter grundskolan så vi var fortfarande tillräckligt naiva för att tycka att allt var extremt coolt och ändå tillräckligt kaxiga för att tycka att alla andra på samma resa, som var gamla typ över 30 och deltog i det arrangerade programmet, var fullkomligt hopplösa och vi skämdes å deras vägnar hela vägen från flygplatsen in till hotellet och alltid när vi såg till någon av dem. Vi shoppade som galningar på Top shop och Miss Selfridge och HMW och Virgin Megastore och satt sedan på hotellrummet hela kvällarna och sorterade våra påsar (med Oasis och Blur och Shed Seven och Terrovision och Echobelly och Lush och älsklingsElastica och i princip allt som fanns med på indielistan. Det är första och sista gången i mitt liv som indielistan och vanliga topplistan varit så gott som identiska och som jag glatt omfamnat allt, utan urskiljning). Och ännu i denna dag är jag lite förvånad över att det inte spelas Joan Osbournes "One of Us" och Terrorvisions "Whales and Dolphins" när jag kommer in på Top Shop. Det känns som att det borde göra det.

Vi var aldrig ute, utom typ en kvart den ena kvällen, vi kände oss antagligen för bortkomna och syster var kanske för ung, men vi klädde upp oss i våra nya coola Londonkläder och åkte in till Piccadilly och gick och minglade i skivbutiker och kvällsshoppade ännu mera indiepopsinglar och små chipspåsar. För det var verkligen resan som karaktäriserades av en djup kärlek till fun fingerfood; vi satt och frös i parker, på vårt nedslitna hotellrum och på trappsteg på udda sidogator till Oxford Street och åt babychipspåsar, trekantssmörgåsar, kycklingpastasallad, 1 punds pizzaslice, citronmousse på burk och nypressad juice från Marks & Spencer. Jag tror inte att vi åt en enda måltid sittandes vid ett bord på hela resan, förutom frukost. Frukost fick vi av tanten som varje morgon väste Do you want this (cornflakes) or English Brrrreakfast?" Jag såg inte en enda gäst som vågade be om English brrreakfast mer än den första morgonen, sedan förstod alla vad som förväntades av dem och åt snällt cornflakes med varm mjölk och grön marmelad. Jag tror att tanken var att vårt sätt att äta skulle vara ett billigt alternativ, som skulle göra att det blev mer shoppingpengar över, men jag undrar så här i efterskott om det verkligen var så att kassvis med små söta delikatesser från M&S:s deliavdelning verkligen var det förmånliga sättet att bli mätt eller om det var något annat mer svårgreppbart som vi var ute efter?

Kanske det bara var ännu ett led i vår strävan att på en ynka vecka lära oss att se ut som om vi hörde till? Som om vi aldrig någonsin ätit annat än meal deal-lunchmat från Boots på stående fot för att det var det naturliga valet och det enda sätt att äta som vi kände till?

mind the gap

alldeles mitt i stan, ett kvarter från mitt jobb, har vi en stor grop i gatan - liksom en vallgrav utan vatten. Så har det varit nu så länge jag kan minnas, sedan i typ februari eller kanske t.o.m. redan i höstas. Ibland är den avspärrad och ena körbanan avstängd, ibland är alla sådana arrangemang avlägsnade och det är fritt fram att köra över en liten utlagd plåbro. Allt som oftast står det någon lastbil och går på tomgång framför, bakom eller på sidan om och vid något enstaka tillfälle tror jag mig t.o.m. ha sett en grävskopa. En gång har jag sett en person nere i gropen. Han tittade på något - jag vet inte vad - och flera andra gånger, liksom idag, har jag sett andra män som betraktat den allvarsamt inspekterande uppifrån och på avstånd. De är alla av samma sort, inte speciellt långa, intetsägande kläder, inga särskilda yttre kännetecken förutom en satt kroppshydda och en likgiltigt butter uppsyn och det är omöjligt att säga säkert hur gamla de är, det kan vara vad som helst mellan 20 och 60, och de är den typen som ser ut att spotta oftare än de frivilligt pratar. Gropen ser också ständigt likadan ut, det är svårt att se att något vare sig skulle ha lagt till eller tagits bort.

Jag antar att de håller på med någon ytterst angelägen typ av underhåll, men hur ändras aldrig något och varför blir det aldrig färdigt???

sommarens första riktiga möte med havet

Igår när vi kom ut till Runsala så låg det nästan en tung sensommarvärme i luften fast det bara var mitten av maj och när vi dessutom genast efter vi stigit ur bilen möttes av en lång rad någon slags nedsågade lövträd så kändes allt som i Virgin Suicides och man förstod att det här måste bli bra. Jag skulle så gärna vilja skriva att träden var almar, men jag har verkligen ingen aning. Jag vet inget om träd. I vilket fall som helst var det riktiga träd, dvs. inte något av de där tråksorterna som finns hemma: tallgranbjörkal.

Men vattnet var kallt och fötterna blev alldeles stela fast lyckliga. Och stranden var full med folk som picknickade och alla hade fula hundar. Jag är i allmänhet inte svår att få nöjd då det gäller hundar, jag gillar att se på hundar, men igår var den ena hunden verkligen mer anskrämlig än den andra: skabbiga rottweilers och flåsande överviktiga bulldoggar och sådana som bara såg allmänt konstiga ut utan att man riktigt kunde sätta fingret på varför. Den enda som såg ut som om man skulle släppa in den innanför dörren var halvstor och ljus och burrig och satt och såg allvarlig ut. "Vad var det där?" sa N. "den såg ut som en schnauzer, men den var liksom vit och lockig och trasslig?" Vad var det där för en schnauzer, så där ser de ju inte ut..." "Nä, jag vet", svarade jag, "de fick den säkert på billigt, kanske."

Vi var ute för att titta på hus som vi aldrig kommer att ha råd med, så där som vi brukar, och jag satt på en platt sten och tittade på tullbåtar och myror och tänkte att om jag får ett sånt här hus med torn och havslukt och kan driva min lilla sommarkiosk snett nedanför och bara ha öppet när jag har lust så kommer jag att vara lycklig.

duh!

Ibland känner man sig trögare än vanligt, men ända tills idag hade jag ingen aaaning om att han den där läkarkillen Jack i Lost är samma typ som storebrorsan Charlie i Party of Five! Nu har han ju visserligen biffat till sig ordentligt på de här tio+ åren, men ändå, det är något i den där ständigt indignerat förebrående blicken som jag ju rimligtvis borde ha känt igen...

shopping - a.k.a. what was I thinking?

Gud, att jag är ett hopplöst case när det gäller shopping... Alla butiksägares darling. I förrgår var jag på stan för att jag hade bestämt att jag skulle köpa en tunn tröja alternativt kofta att ha på jobbet. Lite så där vuxen och sofistikerad och lagom varm för sådana här dagar när det är + 8 på morgonen och + 22 på eftermiddagen. Och dessutom skulle den vara ett led i min strävan efter en classy ny dress code. Efter två timmars butiksresearch och provning och trettio sekunders hjärnsläpp kom jag trots alla goda föresatser hem med en grön och vitprickig rygglös bomullstrikåtopp! Och den är riktigt fin nog på sitt sätt, men inte en kofta och inget att ha på jobbet och jag vet inte i vilket universum den skulle kunna kallas för "tidlös glamour"...

Sedan blev jag tvungen att köpa 2 nya HM-necessärer också - stor gul och liten, tja, turkos eller (veochfasa!) kanske t.o.m. mintgrön?, för att färgerna var så somriga och för att de kommer att se så glada ut när de står där i boden med mina flaskor och burkar i... Men det bisarraste av alla mina inköp var ändå en liten gul ögonskugga för att den såg så fin ut i den lilla necessären. Den motiveringen för inköp av konstigt smink måste väl ändå kvala in ganska högt på topplistan? För jag kan ärligt talat inte se så hemskt många tillfällen när jag skulle behöva eller klä i en gul ögonskugga?

Kvar på önskelistan står ett nytt exemplar av The Secret History, som jag har läst över tio gånger för att jag inte har den på engelska och för att omslaget är snyggt. Och så skulle jag kanske behöva något att ha till den nya toppen, kanske, tja, en liten tunn kofta? Och så tror jag att jag skulle behöva en gul väska inför sommarsäsongen (att matcha med nya ögonskuggan).

Antagligen var jag en Amishflicka i mitt förra liv. Någon orsak måste det finnas till allt detta irrationella beteende. Väl?

Sommarbo

Nu skulle jag egentligen ha postat foton på vårt fina lilla hus, men när vi har slarvat kameran efter oss så blir det inget med det. Jag får försöka berätta lite istället: vi har alltså fått oss ett snett och vingligt hus, som är ungefär 3x4 meter stort och består av två våningar. Man kan nätt och jämt stå rak ibland och på vissa utvalda ställen, lite beroende på hur kort alternativt kutryggig man är. Dörren är extra låg och det i kombination med att trappan sjunkit ner i mossan gör att man hamnar att ta ett jättekliv för att komma upp på avsatsen utanför dörren innan man panikduckar för att gå in. Sedan kan man igen räta lite på ryggen om man bara minns att akta sig för de tvärgående takbalkarna. Ett steg åt höger leder sedan en ganska brant stege upp till andra våningen och där, mitt under taknocken, är det ganska tryggt och riktigt svårt att desto vidare slå huvudet i något.

Så när man renoverar och rör sig mycket ut och in och upp och ner blir det helt omedvetet så att man lägger sig till ett rörelsemönster som Gollums: man går kutryggigt framåtböjd hela tiden men med långa, skuttigt krafsiga kliv. Mycket elegant.

Men nu har vi målat så gott som hela huset ett varv på insidan (utom sådana ställen som kändes otäcka/farliga/hopplösa eller bara behövde dammsugas) och har nästan ett 3/4-delars paneltak. Tyvärr blir färgen gulfläckig när den torkar och panelbräderna tog slut och nu är vi här igen och nu händer inget igen på flera veckor.

Boring.

valborgsrenovering

Lite bilder från helgens renoveringsprojekt:

Här målas takbräder...
Kaffepaus. Notera Paris Hilton-shadesen...
Bodmålning.
Nya villatrappan!

ghosts in the machinery

Bloggen har tagit över och gör härmed som den vill. Jag trodde jag hade tagit bort och ändrat det gula påsktemat, men märkte sedan att det hade jag tydligen inte alls för det gula poppade tandkrämsfläcksenvist upp gång på gång fast det inte rimligtvis borde, och sedan till slut så orkade jag inte med det längre, utan tänkte: fine, någon annan mer energirik dag, i någon annan dimension, i något annat liv och så sket jag helt i att ens försöka spara mina ändringar. Men så plötsligt, ett halvt dygn senare, så var det gula ändå borta. Vi fick rött istället. Hoppas alla kan leva med det tills bloggen vill byta färger nästa gång.

Sen trodde jag att jag postade ett inlägg också tidigare i dag, men tydligen ansågs det för kort och dåligt och fel för det dök aldrig upp här.

Så nu fösöker jag ödmjukast se om vi skulle kunna komma överens. Jag har inget vidare viktigt att säga, tänkte bara jubla lite över att sommaren äntligen har kommit och att jag har varit ute i världen utan strumpor, men med skavsår på lilltån. Så där som det brukar vara. Det var allt. Tack.

Sommar

För första gången känns det så där sommarljumt i luften och jag är ute i världen utan strumpor men med skoskav. Allt är som det ska vara alltså.

Konstiga shopping experiences

Element i Åbo har en ny, fullkomligt slumpmässig prissättningspolicy. Samma wesc-kjol som jag köpte på deras outlet store för tre veckor sedan för 30€ har nu flyttat in i en av deras "riktiga" butiker och kostar 90 €. Precis samma. Och ur årets kollektion?

Sen var jag och skulle köpa lunch också men istället kom jag ut med en såndär stor flaska jordgubbsessans som de brukar ha på barer att blanda t.ex. smoothies och strawberry margaritas av. Underbart! En sån har jag önskat mig hur länge som helst. Hädanefter skall vi enbart äta mat med konstgjord jordgubbsarom i. Vissa dagar känns det mer än vanligt som om Stocka är det enda som räddar den här staden...

hamsteravatar?

Sällan har jag förstått så lite av en svensk text. Ett spel där man interaktar med sin hamster? For real?

Jag citerar: "... försöker du undkomma en avatar som kontrolleras av en mänsklig hamster som jagar ett motoriserat lockbete vilket motsvarar dig...". Först en vanlig hamster och sen ännu en mänsklig hamster dessutom? Vad pratar de riktigt om? Varför är jag så trög idag?

Tur att jag är släkt med en flicka med hamster. I'm dying to find out.

Eh?

Har Linda Skugge infört en ny, separat betalblogg? Är det så det ska tolkas? Om man betalar 69,- så får man läsa om hennes trädgård och graviditet? Meh! Varför skulle man? När så många andra bloggar så mycket roligare och bättre gratis?

Snälla, säg att jag har missuppfattat och att ingen är fullt så sniken...

mitt nya, mogna jag?

Nu har jag fått veta från båda mina grupper av potentiella vappgäster, att nej, tyvärr, de kommer inte att komma över i år och för bara några år sedan så skulle jag ha blivit sur och jättebesviken över att inte ens fått ha illusionen av en sådan typisk Åbovapp med vänner och bubbel och picknick och extra allt, men nu känns det riktigt ok, konstigt nog.

Det positiva är att nu behöver jag inte stressa runt som besatt alla kvällar efter jobbet för att hitta sommarkläder, skor, jacka, perfekt picknickmat och dryck, fundera var man borde boka bord och vart man borde gå sen. Sen är alltid det jobbigaste. Utan istället packar jag mitt rosa postorderverktygsset och jeans och så ägnar jag långhelgen åt att skrapa och spika och måla på mitt lilla hus.

Det blir bra. Hoppas jag.

Wow, nu är den här!

Skynda, skynda och läs! Hereby I'm proudly presenting: Enolas blogg!
Enola, ska lägga in dig i länklistan också bara jag hinner...

dagens vy från en trädgård

Ser ni vad jag har???!

Svar: rabarber.

balkongen by night

Så här såg det ut på vår balkong igår kväll: vattenfall och stjärnhimmel.

Sunday - Day of the Gardening Pin-up

Dagens rollmodell för gårdagen - att inspireras och ta lärdom av: hårdpermanentad odlingspinuppa à la 1952.

Se och ta lärdom. Att man håller på och fixar med trädgården är ingen orsak att avstå från vare sig den röda finklänningen eller strumpebanden! Något att hålla i minnet inför nästa år...

Vi har också fixat vår "trädgård" i ordning nu, tyvärr bara med mycket mindre glamorös mundering, mer typ fleecejacka.

titta!

Vad jag hittade när jag letade bild från Onedinlinjen: bilder från den där Muminserien som ingen annan än jag verkar minnas och som jag redan hade börjat tro att jag drömt ihop.


Här är t.ex. Muminmamman med sin handväska och så hittade jag en bild på en figur som jag verkligen inte minns till, men som på engelska kallas Edward the Booble. Känner ni Edward? Han ser ganska rolig ut.








Mer bilder finns här.

Onedinlinjen på mitt hallgolv

Det kom ett vykort från en vän idag. Den förtryckta texten lyder "Dia de 15 de Fevereiro de 1986. Veloc. Max. do Vento 250 kms/h. Altura de Rebentacão 60m." Under står det hastigt nedkrafsat med blyerts "T/S Helena håller på att gå upp i sömmarna, men hoppas vi kommer till Europa iallafall." Och sen inget mer.

Hjälp! Sån dramatik! Men vad lite man får veta? Har de hamnat amputerat nån med kökskniv? Har lillkillen uppe i masten klarat sig från att spolas överbod? Har de böldpest ombord och hur utbredd är skörbjuggen? Och hur ska det gå med vårt kaffe och vår bomull och alla våra exotiska kryddor!



Nej, men seriously, nu är jag lite orolig - borde man skicka ut en räddningspatrull?

ännu en grej...

Jag vet att det är trist att bara referera till kvällstidningarna och jag vet att det inte egentligen angår mig, men jag kan inte låta bli.

Vad är det för fel på Angelina???

Vem åker till Namibia för att föda? Är det slugt? Liksom för att man tycker det är ett coolt land? Trots livsfarliga sjukdomar och allmänt minst sagt skraltig sjukvård? Är det inte ett besynnerligt statement - åka runt i världen och föda barn på de platser man tycker verkar natursköna? Finns det inget vettigare sätt att hedra landet eller vad hon nu sa att hon ville göra, typ donera pengar till något sjukhus för alla de som tvingas föda där och inte tycker att det är så himla glamoröst att ligga i bushen och förblöda utan när som helst mer än gärna skulle byta med Angelina och istället åka till Californien och föda på något posh Hollywoodsjukhus omringad av läkare och specialister. Jag tror nämligen inte att de desto vidare uppskattar hennes generösa gest.

Dagens enkätfråga får alltså bli:

Vilket är värre - att tvingas föda barn i Namibia eller att ha Tom Cruise som står och dreglar över en redo att hugga in på moderkakan?

sorg

Mina fina ståtliga pelargoner kom hem från sin vintervila som små flämtande intensivvårdsfall. Jag tänker aldrig mer klippa ner några växter, jag tänker inte sluta vattna dem till vintern. När jag tidigare år bara har gjort ingenting så har de stått och sett gröna och fina ut hela vintern och börjat blomma i mitten av mars och varit stans ståtligaste fram till mitten av september. Och nu när jag har agerat efter konstens alla regler så är de i så dåligt skick att de nästan inte finns. Jag trodde inte ens att det gick att få död på pelargoner?

Tydligen går det.

straight from the ministry of funny walks

En sak som man inte så ofta tänker på är hur lustig en afghanhund blir när den går i motvind: hög svajig benföring, extremt smal framtill och övergår en stor fluffig plym från ungefär mitt på hunden och bakåt.

Bokstavligen som om den dragits genom en tät granhäck och sedan sprayats med Ultra strong hold.

post-påsk

Det har varit en hård påsk i år, men på ett positivt sätt. För en gång skull har jag inte bara pressat ner godis utan verkligen gjort saker. Jag är så nöjd. Jag har motionscyklat, jag har byggt ett hus (nästan), jag har 27-kalasat, haft litterära diskussioner (den där gröna där längst uppe till vänster, vad är det för en? Och var är Dockornas Dal då?), begrundat påskens olika skeden (vem Jesus mötte när, vad som sades och var Åsnan riktigt kom in i bilden), bränt the påskbrasa of the century (brann i 6 h, give or take), planterat om plantbabysarna och invigt utesäsongen på balkongen.

Nu är jag tillbaka på jobbet. Det känns särdeles otillfredsställande.

Mango

Vår mangobutik har öppnat! Och ingen har sagt något. Jag missar allt nuförtiden... Men idag var jag där och det verkade trevligt. Jag gillar den där nyöppnad butik-stämningen, förväntningsfulla expediter, ljusa, rena och fräscha lokaler och något ditrest skyltningsproffs som har hängt upp alla kläderna snyggt och färgkoordinerat så att allt framstår som så mycket mer åtråvärt än det egentligen är. I want to be deceived, thankyouverymuch. Speciellt förtjust är jag i den där luftigheten som kännetecknar nya butiker, varför kan de aldrig hålla kvar den längre än vecka ett?

De hade bl.a. en vit handväska i något kladdigt plastliknande material som påminde om en av mammas gamla avlagda som jag lekte med som liten. Den var perfekt att stoppa legogubbar och pärlhalsband i när man skulle gå på diverse bjudningar eller annars bara. Får kanske fundera på den.

liten vårnyhet

Jag ville egentligen bara säga att Prismas kesäpiha äntligen har öppnat! Vilket betyder att våren officiellt är här nu!

Titta bara så fint det blev! Mina egna sådda penséer är ca 1 cm höga och har ett ynka struttblad åt vart håll så vi får återkomma till dem lite senare på säsongen...

everything must go

Vi ska sälja allt vi äger på loppis. Eller åtminstone nästan. Kvällarna går åt till att åka runt och rekogonsera på olika ställen: vad folk säljer, prisnivå, klientel... Och sen kommer vi hem och raidar lådor och skåp och trycker ner linnekjolar och ostkupor i ljusröda plastsäckar som det står 3,50 på. För att vara beredda och kunna rycka ut sedan när det väl blir av! Ljuvligt. Bara själva förberedelseprocessen är befriande. Föremål som hittills helt fredligt bara legat och drällt ses plötsligt med nya ögon och man tänker MenVadÄrDetHär? Och plötsligt vill man inte alls kännas vid någon relation till föremålet i fråga: att man själv valt ut det och t.o.m. betalt för det, utan sakerna är bara främlingar som existerar oberoende av en själv, bara på samma utrymme, och som nu SKA BORT. Och nu, när det ligger inpackat i påsar så är det liksom inte vårt problem längre, vi har redan kapat banden. Det är dom som inte betalat och hämtat sakerna ännu, vi bara förvarar dem under tiden.

"Kirppis", sa N. igår, "vad heter det nu igen på svenska. Lumppis?"

excusez-moi...

men är det någon mer än jag som tycker att 11 000 kronor är ett överpris för att måla sina kylskåpsluckor så att de ser ut som rostfritt stål?

tips mottages

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: jag behöver en ny stil. Jag är trött på alla HM-toppar som man knappt ens vill ha när man ser dem i butiken. Men sen tar man dem ändå, för det är det som finns och som man tycker man har råd med och man vill ha något nytt. För man tror att det blir roligare då och det blir det visserligen ibland, men oftast blev man bara ägare till ytterligare en märklig topp som inte riktigt passar med något annat man har.

Jag tror jag vill ha någon slags tidlös glamourstil, men ändå tuff. Något som åldras med stil och som jag kan ha i trädgården sedan när jag är en excentrisk tant som bara pratar med tagetesarna och igelkottarna. Och som ännu då har ett visst skimmer över sig och andas en svunnen storhet.

Lite Brideshead revisited, lite rocknroll och lite skogsälva. Och som tål kattklor och inte är för fladdrigt.

Hjälp mig. Vad borde jag köpa?

tidningsjunkie

Linda Skugge är riktigt ordentligt rolig igen, för första gången sedan typ 1995 då hon var överlägset roligast hela tiden... Hon målar upp ett framtidsscenario som känns skrämmande nära. Jag är ett år äldre än henne och känner mig redan träffad: barfota - jo, ibland, speciellt på sommaren; linne - jo, basplagg no 1; dyra jeans - ja tack, gärna; allt det där brukar jag vara och ha, nu är det bara lådvinet det gäller att akta sig för. Annars kan det hända att man blir sån här, och det verkar minst sagt ganska vidrigt. Lådvinsbegäret och ordningsmanin driven till sin spets och man får en liten skotsk by som framstår som lika avslappnad och naturlig som den pastelliga villaidyllen i Edward Scissorhands.

Själv gillar jag som vanligt Linna bäst. Hon är så cool. Alltid när de här mediadebatterna - oavsett ämne - för länge sedan urartat till att mest bestå av diverse personangrepp och tjafs, och honsa och hansa och jagbara, så dyker hennes inlägg i frågan upp och hon sätter alltid fingret på någon helt ny synvinkel som alla andra förbisett och säger "hey, kan vi inte diskutera det här istället" och man tänker: Ja!, precis, just det, så är det ju.

Och slutligen, gorillababyn mår uppenbarligen bättre. Skönt.

ny vårlook

Hjälp, vad det finns mycket fula bloggtemplates i världen, jag häpnar.

defeated

Jag förlorar, det går långsamt men obevekligt. Resultatet kommer att bli det samma hur mycket jag än spottar och fräser och kämpar emot. Vilket jag gör.

En ful nylonfrisbee.

När vi istället kunde ha fått en stor happybouncy badboll med somrig nyplastlukt. Snyft.

Mary Ellen Mark

... sen så var söndagen även en dag för kulturella utsvävningar, vilket var bra mycket intressantare.

Såg den amerikanska fotografen Mary Ellen Marks fotoutställning i Salo. Tyvärr finns den inte längre kvar där, annars skulle jag uppmana alla att åka dit och se den. Vackra, men ofta också obehagliga svartvita bilder på bl.a. tvillingpar, amerikansk fattigdom samt enstaka kändisar och floridapensionärer.

Och hjälp, vad hennes Johnny Deppbild skulle pigga upp hemma hos oss!

Jag har varit på trädgårdmässan "Trädgårdens Vår". Den var tråkig. Det fanns ett par miljarder blomlökar, ganska många salladskrukor, sådana där muik-fiskar (vad-de-nu-heter-på-svenska?) och just inget mer. Och så delade de ut smakprov på nutrilett. Så konstigt.

Inga trädgårdsmöbler. Inga roliga stenar och buskar. Inga fina krukor och burkar. Inga fancy små dammar med vattenfall och fontäner. Inga spottande grodor och sedesamt blyga david-statyer. Inga studsmattor, gungor eller broar att gå över sin lilla damm på. Nada. Inte ens något litet asiatiskt lusthus.

En sån fantasilös vår det kommer att bli för trädgården! Bara en massa, massa dahlior och tulpaner och sen inget mer? Hur hög glamfaktor är det på det?

Och hur kan man få för sig att arrangera en trädgårdmäsa utan att ha lyckats få med en enda liten trädgårdstomteförsäljare?

Now people, this is what a garden looks like...

Mitt problem är nu att jag allt till trots ändå lurades att köpa sådana där blomlökar jag också (meh, detvar ju allt som fanns!), trots att jag är lite rädd för dem. När jag kom hem insåg jag genast mitt misstag och sparkade snabbt in dem i ett hörn bakom torkställningen to be dealt with later. Så nu ligger de där i sin påse och gläfser ilsket.

N. tyckte att han också behövde ha ett odlingsprojekt så han köpte frön till eukalyptusträd. Jag är mycket spänd på att få se resultatet. Det kan bli över hundra meter högt så jag tror att det kommer att pryda sin plats på balkongen.

desperate housewife

Klockan är bara halv tio och jag har dammsugit hela hemmet, är redan på min andra tvättmaskin och planerar nu resten av min förmiddag: plantera om apelsinträdet, så oleander eller göra min egen citronlikör? Observanta läsare märker genast att det är en mycket viktig ingrediens som saknas här för att göra bilden komplett: den toscanska villan! Det är ack så mycket coolare att plantera apelsintäd och göra citronlikör i den toscanska villan än i den finländska höghuslägenheten.

Varför matchar aldrig mina omgivningar med aktiviteterna? Det skulle vara så mycket mera prydligt så.

opålitligt fluff

Oj, så stora fluffiga snöflingor. Var höll ni hus i, säg, december??? Det här är ju helt fel. "Mars, april har knopp i håret" heter det ju så käckt. Ge mej några bloody knoppar nu nån gång...

dagens bubblare

...är Hartwalls Friss nya Peach-smak! Limefrissen smakade som en blaskig urvattnad sprite (och då anser de säkert att de har lyckats ganska bra, för jag antar det var det som de strävade efter). Äppelsmaken smakade bara klistrig kalktablett och var allmänt taget tämligen ryslig. Men den här verkar ganska lovande, den är som en lite tristare och bra mycket präktigare kusin till de engelska smaksatta vattnen (pesikosmakande då företrädelsevis). Så där som det brukar vara. Men man kan inte få allt antar jag och den var ändå riktigt okej.

Ja, det var ungefär det största som har hänt i min värld idag. Förutom då att jag äntligen fick med mig den flera veckor gamla nya kaffemuggen till jobbet och för första gången på tre år så hade vi varken förmiddags- eller eftermiddagskaffe. Jaha. Så jag satt för mig själv vid mitt skrivbord och drack genomskinligt bubbelvatten ur en liten fin mugg med rött mönster och mest av allt kände jag mig som om jag var på dockkalas.

practising survival skills

"Så fort hon tror att någon kommer för att äta upp henne lägger hon sig ner och låtsas vara död".

Märkliga djur de där pungråttorna.

På allmänhetens begäran

Tadaa! Introducing "den lilla pungråttan".



"Så fort han tror att någon kommer för att äta upp honom lägger han sig ner och låtsas vara död."

i sann Aagot Ljung-anda

Ja, jag vet ju inte hur mycket blommor ni orkar med och jag har ju som vanligt sått en miljon frön, för jag tänkte att det blir lämpligt så, för det får inte bli för lite & glest, men sen så började köpesplantorna också propsa på att få vara med och visa upp sig, så det bliiir lätt lite mycket, jag inser det, men jaja okejdå:

Men det var allt på temat gula blommor för idag. Nu får ni bara klara er så här, det hjälper inte ens att tjata.

babyplantorna är här!

Det har varit kallt så länge att man inte ens förväntar sig något annat. Man har alldeles slutat hoppas på en förändring utan resignerat och insett att this is it, det blir inte bättre än så här utan man är dömd till att evigt vandra runt i sin snyggt skräddade men tunna och sönderskavda vinterkappa och blåtonade händer. Tänk Anna Karenina så förstår ni ungefär. Det har ju visserligen sin egen estetik det med, men det blir ack så tröttsamt i längden...

Och sen plötsligt så dyker babyplantorna upp på bara två dagar! Det stod "gror på 7-14 dagar" på påsen och jag sådde på torsdag kväll, tänkte" syns kring påsk" och åkte bort över helgen och sen på söndag så stod de bara där helt självsäkert, som om de aldrig gjort nåt annat. Tyvärr har jag ingen bild på dem än men påsen ser ut så här:

ljusgula tagetespojkar!

älskar kvällstidningar!

Kvällstidningar är jätteroliga. På expressen idag erbjuds vi följa med gorillafödsel med deras sms-tjänst. Oj, säger jag. Behövs en sån tjänst? Finns det en efterfrågan? Vem behöver och vill ha 1-7 uppdateringsmeddelanden i veckan om hur en gorillafödsel framskrider? Är det sådana som av nån anledning hamnar att resa bort från civilisationen och bredbandsuppkopplingen som beställer eller vem är det som är så olidiligt nyfiken på gorillaungar att de inte kan vänta på att expressen själva förser oss med senaste nytt som att "nu duger bara apelsiner" eller "nu mullrar magen" utan prompt måste få infon first hand i telefonen? Snälla berätta, jag är så himla nyfiken.

mer om min syster, böcker, öar och krokodiler

Min syster har hamnat i ofrivillig exil på en liten, liten ö. Lite som greven av Monte Christo kanske, fast det vet jag inte säkert för jag kom aldrig någon vart i den boken, fast alla gammelfastrar och mostrar i min släkt hade den som favoritbok och trugade den till höger och vänster. Och det var ännu på den tiden när jag läste i princip allt som kom i min väg oavsett hur tråkigt det var och lärde mig snabb skumläsning till perfektion. Om det är något som jag är bra på så är det att läsa snabbt och slarvigt och jag tror att det beror på alla erbarmligt sega moderniserade klassiker (urk) och det lokala bibliotekets utbud av 70-talistungdomsböcker där huvudpersonen i regel både fick en allvarlig sjukdom och blev gravid samt tog hand om en småalkoholiserad mamma/kompis och deltog i ett par, tre demonstrationståg. Gud, ingen skulle tvinga på vuxna så dåliga och deprimerande böcker. Om det verkligen var så det var på sjuttiotalet så är jag glad att jag var så liten att det mesta elände utom Storpotäten gick mig förbi utan att jag förstod vad det var som hände. Anyway, jag misstänker starkt att tanterna egentligen kanske inte gillade boken utan hade sett någon miniserie (åtminstone vet jag for a fact att de gillade Törnfåglarna p.g.a. fader Vad-han-nu-hette). Så jag vet inget om boken utom att jag tror att den handlar om en greve och en ö. Kanske. Men min syster bor på i vilket fall som helst på en ö, mycket motvilligt, och vi brukar hälsa på ibland.

Alltid när vi kommer till åland så är allt precis likadant som senaste gång. Vi tar en runda på stan och tittar på a) lokalt konsthantverk och b) billig asiatisk plast och sen brukar vi gå till ett ställe med en fancy taklampa och begrunda folklivet. Det är tryggt med rutiner. Så gjorde vi även denna gång, men med dålig framgång. Konsthantverket var riktigt fint men lite för dyrt och plasten var inte tillräckligt billig (det var nåt italienskt tjafs - det ska vara asiatiskt! säger jag ju. Sån där som är lite genomskinlig och av varierande tjocklek. Sån som fanns här på 1950-60 talen. Ska det vara så svårt?) . Lampan fanns kvar men den såg lite dammig ut. Vi beställde drinkar av typen "helst lite syrlig" och "fruktigt röd" och sen när alla andra hade förfestat färdigt och stod och väntade på taxin som skulle ta dem till stan så gick vi hem och skulle se på krokodiltv.

Tyvärr handlade det om fåglar så vi kunde inte titta för att inte bli förkylda. Besvikelse. Om jag åker till åland förväntar jag mig krokodiler. Det är något fascinerande med så fula djur som dessutom verkar vara dumma som spån. Hur har de kunnat klara sig genom evolutionen? När jag var liten hade jag en gummikrokodil (??? varför? vem har gett mig en sån?). Den luktade mystiskt och saknade all personlighet. Jag förstod aldrig vad man förväntades göra med den. Den passade varken in med mjukisdjuren eller småbilarna, möjligtvis kunde den stå och väsa utanför dockhuset med sina sladdriga käftar, men den var dålig på det också. Vad jag minns fångade den aldrig någon och det var lite svagt med tanke på att åtminstone dockpappan var ganska gravt invalidiserad.

Vart jag vill komma? Jag vet inte riktigt. Jag antar att hela detta inlägg kunde sammanfattas med: "Vi var på åland, det var bra men det hände inget särskilt och nu är vi hemma igen."

mera resa

Och sen kom vi till Stockholm. Jag vet att det anses vara lite av landsförräderi (eller åtminstone högst olämpligt och inte så lite suspekt av mig) men jag älskar verkligen Sverige! Så fort man stiger av båten så känns det liksom lite roligare och lättare att andas. Piggelinglädjen från när man var liten och på semester går aldrig riktigt ur och det är så skönt. Redan reklamerna i hamnen är lite roligare (för de är uttänkta och skrivna på svenska och inte översatta), och sedan fortsätter det bara: tidningarna är tjockare och kläderna är finare. Och framförallt: de färdiga smörgåsarna är både fler och godare. Det finns ingen mat som gör mig så nöjd och får mig att känna mig så busy och kontinental som färdiga smörgåsar och annat rolig plastförpackad mat.

När jag och syster var mindre och yngre och för första gången på egen hand i London så levde vi en hel vecka på smörgås och pizzaslice och små söta burkar med juice och citronmousse från Marks& Spencer. Resten av pengarna gick till cd-n och topshoptoppar och det var ett perfekt arrangemang. Och alla vet ju att London är ytterligare snäppet bättre, London är ungefär så lycklig man blir medan det ännu är kallt och ruggigt ute.

Mer plastsmörgås = mer utvecklad kultur = mer lycka, liksom.

We were very tired, we were very merry
We had gone back and forth all night on the ferry.
It was bare and bright, and smelled like a stable
But we looked into a fire, we leaned across a table,
We lay on a hill-top underneath the moon;
And the whistles kept blowing and the dawn came soon

(Recuerdo, Edna St. Vincent Millay)

Det verkar som om det aldrig varit speciellt glamoröst att åka båt, men åtminstone var det tydligen betydligt mer romantiskt förr? Nu är det bara päronkonjak i minityrflaskor till frukost och kalla fiskbiffar och en påklistrad tunn fasad av någon slags konstig, näst intill uppgiven, glättighet som nog inte lurar någon. Om man inte är som hon som med ett mycket begränsat svenskt ordförråd försökte få de två flickorna från sydösterbotten att förstå att det går att betala med båda valutorna fast hela summan slås in i kassan på en gång. De var självsäkert landsortssävliga med blandade småmynt och korgen full med åtråvärd tax free-sprit och hon såg ut som någon som var ända in i märgen trött på påstridiga kryssningsresenärer. Hennes min när hon rev sönder kassakvittot och började slå in alla varorna på nytt, grupperade enligt den valuta var och en sak skulle betalas i, var den mest stoiska och resignerade jag sett.

Jag gjorde en tappert försök att förklara situationen för den ena tjejen, men hon bara ruskade otåligt på pannluggen som ett motsträvig shetlandsponny, blängde ner på sina enkronor och svängde ryggen till. Om och om igen rabblade hon fundersamt halvt för sig själv upp olika alternativ för hur det skulle funka och hennes kompis skämdes och ville gå därifrån och det var mycket givande. Sedan när det blev min tur så tänkte jag att jag skulle vara den föredömliga resenären som bara har två varor och tillräckligt med pengar färdigt i handen. Det gick bra, men tror inte att det uppskattades så särskilt, så jag tänkte what the hell och att det är så otacksamt med socialt engagemang och så gick vi till à la carten och åt tusen sorters lax och kranade istället.

Vårdagjämning!

Då är det dags för alla att dra på sig sina nya fina vårskor!

vi hörs!

Haft mycket att göra, men samtidigt inget, verkligen inget, som kan vara av det minsta intresse för någon annan. Dessa aktiviteter har knappt ens kunnat engagera mig själv, och ens då medan det ännu var aktuellt. Och nu är alla spår av dem totalt utsuddade. jag minns ingenting et je suis desolée. Eller så inte.

Nu ikväll åker vi på en liten scandinavian tour till Stockholm och Mariehamn. Kul! Sedan när vi kommer hem igen är det förhoppningsvis vår och allt känns roligare och mer inspirerande och allmän bot och bättring utlovas.

allra sista os-bloggen

Linna uttrycker det så bra på expressen idag: "Ingen förlorade så vackert som det finska hockeylaget gjorde den här gången."

Det är sant, jag tänkte det också men utan att kunna formulera det i ord. Det var något så gripande över det finländska hockeylandslaget igår efter att de just förlorat os-guldet. Den finländska stolta, tystlåtna och behärskade manligheten när den är som bäst.

i could never be her girl figure skater

Efter lite självrannsakan kom jag fram till att den främsta orsaken till att jag inte riktigt gillar stora idrottstävlingar är att de är så kompetitiva. Jag gillar alltså inte det där själva tävlingsmomentet för jag har själv världens sämsta tävlingsinstinkt (åtminstone tycker jag det själv, helt ärligt, och det bekymrar mig lite, men N. brukar skratta dovt och ihåligt när jag nån gång för det på tal ) och det är därför en så plågsam form av underhållning... Lite som skräckfilm, som jag inte heller gillar, för varför skulle jag vilja bli rädd?

Så min favorit var alltså som vanligt konståkningsuppvisningen då alla fick skrinna och vara glada och det inte var något obehagligt tävlande alls involverat. Konståkningen är lite speciell på så vis eftersom det väl är den enda gren där man verkligen får och liksom förväntas bedöma folk efter deras allmänna utstrålning och stil och kläder. Som man ju egentligen alltid ändå gör.

Konståkningen var min absolut första modeinfluens och den som lämnat det mest bestående intrycket. Redan när jag var jätteliten brukade jag se på konståkning som en symbol för vuxenvärlden; när jag blev stor var det så där jag skulle se ut: granna färger och pärlor och glitter och en liten kort kjol med liksom matchande trosor under. Det var liksom höjden av sofistikation för mej som liten. Det och de kopiösa mängderna ljusblå ögonskugga. Jag var redan då väldigt medveten om mina begänsningar och tänkte aldrig att jag riktigt skulle kunna åka skridskor på det där viset, så rent karriärsmässigt ville jag bli en sån där som åkte runt och samlade ihop blommor som publiken slängt ut på isen, men jag ville åtminstone ha de där kläderna.


När jag var ca 5-6 år fick jag ärva en röd gymnastikdräkt med vit kant runt halslinningen av min sex år äldre svenska kusin. Den var mitt favoritplagg i flera års tid tills den ohjälpligen blev alldeles för liten. Den tillsammans med en vit spetsunderkjol är nog nästan det närmaste perfektion jag nånsin varit.

Och trots att jag inser att konståkningsmodet alltid finns där nånstans i mitt bakhuvud och och lyckligt piper ja! ja! ja! åt fladder och paljetter och och allehanda fluff, så är det ändå lite vemodigt att se konståkning så här som vuxen, för jag kan inte riktigt komma ifrån tanken på att jag har gjort lilla mej väldigt besviken. Jag kan varken göra piruetter eller trippel Salkov, jag har inga sådana där små korta fransiga skridskoprinsessklänningar som jag då tyckte var det finaste i världen och jag klär inte ens i blå ögonskugga.

Jag är lite rädd att jag kanske missat min grej... Jag kanske verkligen borde ha blivit konståkare? Eller cheer leader? Eller ens körtjej åt The Ark? Jag tror att Ola Salo kanske också blev lika imponerad och betagen av konståkarna som jag när han var liten. Han skulle nog förstå, det tror jag.

ishockeykort?

Och hela ishockeyn kom och gick och jag har inte ens några såna där blanka fina kort som man hade på fotbollspojkar förr i tiden. Tanken dök upp redan tidigare men senast under semifinalen blev det helt uppenbart hur något helt väsentligt fattades: de små blanka korten som ger en all nödvändig bakgrundsfakra i form av längd, vikt, ålder, axelbredd och annan livsnödvändig trivia.

Så jag blev tvungen att forska och sammanställa mina egna. Nu kan jag meddela att Saku Koivu och Kimmo Timonen är precis lika långa, men att den senare åtminstone för fyra år sedan var två kilo tyngre. Och att Teemu Selänne är äldre och längre och tyngre än oss alla tre.

Det här gjorde mig så upprymd mitt i besvikelsen att jag blev tvungen att dela med mig av mina nya kunskaper.

M: - Men Selänne är äldre än mig! Han är 35!
N: - Jaha, jo men det måste han ju nog nästan vara, tycker jag.
M: - Ja, och så är han 183 lång och väger 93 kilo, står det här... Så han är ganska lång och tung också...
N: - Ja, han är nog säkert större ut än dej också.

!

De svenska ishockeyspelarna har BÅDE tänder och guldmedaljer. Det är extremt orättvist.

Av de os-tävlingar jag har sett, och där vi alls haft någon deltagare med, har vi förlorat typ... vareviga en.

brad and his dad

Okej, nu har jag också fallit för grupptrycket och börjat se på os. På vår nya nationalsport curling. Och så förlorade vi ju förstås. Mea culpa. Ber killen med Vanhanen-looken och det omöjliga namnet så mycket om ursäkt...

Kandensarna såg särdeles osympatiska ut, som bullies hela bunten, förutom min favorit Brad som mest såg ut som en mer världsvan bror till Kirk från Gilmore Girls. Men allra bäst var ändå hans far "Brad's Dad" som var så stolt där han myste på läktaren. Brad och Brad's dad var vad som gjorde min curlingkväll, förlusten till trots.

Nu tittar vi på ishockey och spanar in vem som har framtänder och vem som inte har. Vi har börjar med att ha ett tema som vi behandlar alltid när vi ser på ishockey; senast var det "nödvändigheten av vattendrickande och pauser" (när Baggio alltid var tvungen att springa och vara törstig i timtal i den fyrtiogradiga värmen, så varför ska målvakten här ha vattenflaska med sig för tjugo minuters stillastående?) och i dag "framtänder: för eller emot".

I och med att jag i grunden är så pass ointresserad av själva sporterna blir jag tvungen att roa med att hitta på nya vinlingar att problematisera. Att se sport med mig är utmärkt träning inför att umgås med en treåring.

de flesta olyckor

...sker ju som bekant i hemmet. Och för vår katt har nu ytterligare en sak tillkommit på listan över om inte potentiellt livshotande så ändå otäcka händelser som kan inträffa i företrädelsevis köket.

I farlighets-/otäckhetsordning:

1. Tomatkrosstänk i ögat om man står för nära konservburk som håller på att öppnas
2. Vinägerflaskor och kökredskap som faller från hyllan ovanför matplatsen medan man står under och äter
3. Senap på skulderbladet (ingen vet riktigt hur det gick till...)
4. Senap i munnen när man slickar av den märkligt kladdiga sörjan man just fått på axeln

och så dagens bubblare:

5. Riven fryst pizzaost på ryggen (när man står under en fryspizza som öppnas vänligt men bestämt).

allergisk?

Kanske jag inte är förkyld - kanske jag är allergisk? Jag satt och jobbade i morse och hade så otroligt sjuk hals att jag inte visste om jag skulle andas eller låta bli. Sen tog jag paus och nu har jag plockat ner och vikt ihop tvätt, bäddat sängen, plockat upp kringslängda saker och plockat ur diskmaskin samt duschat och gjort lunch åt mig. Och mått hur bra som helst. Nu satte jag mig vid datorn igen och, yes, jättesjuk hals igen! Hur är det ens möjligt?

sjuk

Jag är sjuk och febrig och allmänt ynklig. Väldigt långt från gårdagens stolta jag som lite kaxigt konstaterade att konstigt nog har jag inte alls varit sjuk i år och smådrygt funderade över hur det kan komma sig att jag fått en sån dunderfysik helt plötsligt att inga virus biter på mig? (Ja tänk!) Tur att jag sa det då, för det är en replik som inte fungerar längre fr.o.m. idag.

Men just nu känns det faktiskt ganska okej, jag är nyligen finnrexinad och sitter uppkrupen i soffan och feberhallucinerar inte ens. Och sen har jag fått min speciella "sjukmat" (mannagrynsgröt och saftsoppa) också, jag är extremt bortskämd och odräglig. Att ha sin speciella sjukmat är nästan är som att vara liten och få guljaffa och blåbärssoppa när man spyr, fast kanske snäppet mer glamoröst.

os

Jag inser att det bör kommenteras på något sätt, om inte annat så för att bevisa att jag, åtminstone ibland, också lever i samma värld som er andra. Så nej, i motsats till vissa har jag klarat mig förunderligt väl från att dras ner i det beryktade os-träsket. Som min syster så vist påpekade häromdagen. "Jag visste att det var du som ringde, ingen annan skulle ringa mitt i ishockeyn."

Jag är plågsamt medveten om att det här ett personlighetsdrag som allmänt ses som djupt suspekt. But I really couldn't care less. Jag inser att det är en fin tanke med globalisering och att vi alla över hela vintersportvärlden sitter som klistrade framför våra respektive burkar och fascineras över samma mystiska curling (är det en sport? really, truly?), utom en viss expressenreporter som ser det hela live och mest oroar sig över om hon någonsin kommer att hitta tillbaka till sitt hotell. Sån skulle jag också vara. Sån är jag också. Jag vill veta var wc finns, hur man kommer hem på natten och att lakanen alldeles säkert är rena. Gud att stå ute i regnet mitt i natten i ett främmande land för att man hamnat skriva om curling.

Fast jag har tittat. Jag såg invigningen för en kompis gästade och jag tänkte att hon kanske ville se den, för hon är mer normal och trevlig än jag och sen såg jag en halv ishockeymatch för N. mutade mig med chips. Chips hör tydligen till när man ser på ishockey. Öl skulle egentligen också ha hört till, men butiken säljer inte öl efter kl 21...

Sen så kan mitt sportintresse helt plötsligt blomma upp, men det gäller att vara snabb för att hinna lägga märke till det för i vanliga fall är det av en snabbt övergående karaktär. Under VM 1987 hade jag t.ex. en crush på Andy Grünenfelder som kom 4:a i någonting och det var syndast om honom i hela världen för han tog ut sig så och så fick han inte nån jäkla medalj ens utan det var nån trist svensk, förstås. Jag klippte ut en liten suddig bild på honom ur Vasabladet och var extremt fascinerad av längskidåkning i kanske tre dagar. Men så där i allmänhet så är jag lite som Ferdinand, jag bryr mig inte om all the fuss och lek ni bara jag får vara ifred.

resume

Jag har jobbat så duktigt och hårt och mycket att jag inte har hunnit blogga! Och inte har jag hunnit maila heller! Eller ens slösurfa! Jag har varit något alldeles fruktansvärt effektiv att jag nästan skrämmer mig själv. Alltid när jag suttit vid datorn har det varit fråga om textproduktion av det mer seriösa slaget. Det känns lite konstigt. Jag är inte van vid att det ska vara på det viset och vet inte riktigt om jag tycker om det.

Ingen har missat särskilt mycket dock. Jag försöker fortsättningsvis lura mig själv att det är vår och har både hunnit inleda jordgubbsäsongen (tadaa!) med mitt livs första egyptiska gubbar som tyvärr både såg ut och smakade som äpplen mer än något annat. Men nevermind, det är själva jordgubbskänslan som räknas och det har varit ett långt och plågsamt uppehåll sedan förra säsongen avslutades någonstans kring lillajul. Jag blir rastlös och beklämd när det inte finns jordgubbar; så länge man får tag på dem så är det sommar och varmt åtminstone nånstans på klotet så det finns hopp om att världen ännu tar sig, men när de inte alls syns till så vet man aldrig... Sedan finns det sådana som inleder säsongen nån gång runt den första juli också för att de rynkar på näsan åt allt som inte är finska gubbar. Men jag har aldrig varit någon jordgubbspatriot så jag är jorbgubbslycklig oavsett.

Det andra vårtecknet är att jag har sått små, små frön också. Egentligen ville jag ha basilika, men några sådana frön hade vi inte så det blev rucola, tagetes och penséer istället. Resten skulle sås på friland i april så valet föll sig ganska naturligt.

Vi har också varit och tittat på en ny lägenhet. Den hade ett underbart läge och var fin (och dyr), men lite liten och hade precis jämt fyra små garderober. Vad för slags människor klarar av att bo så? Inte vi. Vi har en massa grejer och alldeles i synnerhet sådant som lämpligtvis förvaras i skåp. Jag börjar kallsvettas bara av blotta tanken på att jag och kylväskor och datasladdar och julprydnader och allt ska samsas i vardagsrummet. Hur kan det vara tänkt så? Är det ingen annan som äger fult uddaskräp? Så det blev ingetn nytt hem, fast det berodde kanske mest på att det inte riktigt fanns någon balkong fast hur mycket mäklaren än försökte övertyga både sig själv och oss att det gjorde det. En smal liten gång som leder fram till ytterdörren och en liten bit förbi och som ligger i skugga ca 98 % av året doesn't quite do it for me. Jag ansvarar ju faktiskt för en två meter hög vinbärsbuskes trevnad också. Men gud vad jag kommer att blänga på den där eländiga busken - som gett hela två bär på tre somrar - i juli när jag inser att jag faktiskt, really, ihan aikuisten oikeasti, kunde bo 50 meter från havet...

just so Bollywood

Åh, jag vill bli filthy rich NU så att jag skamlöst kan ägna mig åt fullständigt onödiga utsvävningar i stil med att en helt vanlig fredag köpa små förpackningar med ätbara blommor à la 5,95 € st och inte ha det minsta dåligt samvete. Tänk sedan att sitta där med gaffeln i högsta hugg framför sina penséer och andra mer okända storheter och bara vänta på att få hugga in...? Så förtjusande dekadent!

Jag försökte faktiskt odla ätbara blommor på balkongen i somras; fick något en meter stort lila, tre ringblommor samt något som såg ut som en maskäten luktärt. Av en hel bloody påse frön. Det var det enda av allt jag sådde som överhuvudtaget började blomma så jag hade förstås inte hjärta att äta upp dem. Plus att jag tycks ha nån sorts inbyggd spärr mot att slita åt mej av trädgårdsblommorna och bara börja tugga där man står. Det känns fel, det känns potentiellt livsfarligt, men samtidigt har det en konstig lockelse.

De här var bättre, det var bara själva blommorna utan stjälkar så de såg inte lika svårtuggade ut. Borde jag slå till? Vad ska jag ta för sort? Hur äter man dem? Som tilltugg, typ chips? Eller i sallad? Kanske på glass?

Smask?

jag & Newton

Igår när jag var och simmade, så tänkte jag först på pingviner, så där som man gör, och sen på Newton. Sir Isaac, ni vet. Det var inget särskilt med det egentligen, annat än att jag vad jag kommer ihåg aldrig någonsin tänkt på honom tidigare, men nu gjorde jag det. Jag hoppas att han förstår att uppskatta det. Kisse och jag övar på hans tredje lag här hemma: vi knuffar på varandra och ser om vi påverkar varandra med samma, men motsatt kraft. Vi vet inte riktigt.

Men förutom små korta sinnesförvirrade stunder så är jag inte så särdeles intresserad av fysik, så det mest fascinerande är att han efter 50 års funderande och 4 500 skrivna sidor kom fram till att jordens undergång kommer att inträffa år 2060. Om en 54-55 år, alltså. Då är jag 88 år.

Nästa gång jag sportar ska jag försöka komma ihåg att tänka på t.ex. nån känd filosof. Om det här är en ihållande trend kommer det att göra under för folkbildningen! I'll keep you posted...

green is the new black

Grönt är veckans tema. Jag vet inte om det är min längtan efter våren eller om det mest är Veronica Mars fel, men helt plötsligt kan jag inte få tillräckligt mycket grönt i mitt liv och det plågar mig. Jag vill också leva mitt liv genom ett färgfilter! Jag inser att jag kanske inte kan sätta in gröntonade fönsterglas hemma, men jag har allvarligt funderat på hur det skulle bli med färgade glödlampor - skulle det funka? Skulle de ge den rätta surrealistisk känslan av serietidningsvärld?

Mellan varven suckar jag längtansfullt över löjligt stora och dyra krukväxter, som inte ens skulle överleva bilresan hem, för att de har så extra djupgröna och liksom friska blad. Jag driver rastlöst omkring i det shoppinglimbo som inträtt efter det att den otäcka januarirean äntligen dragit sina nästsista suckar och slutligen imploderat och den enda tanke som maler runt i mitt huvud är måste-måste-måste-ha-nåt-grööönt. Ni hör hur bisarrt det låter: jag behöver precis vad som helst, men det måste vara grönt. Trots att det alltid får mig att se lite sjuk ut. Trots att jag vet att jag känner mig som Benjamin Syrsa. Trots att själva ordet är så extremt fult. This is what it's come to.

Jag köpte förresten en ny t-shirt idag. Den är vårig och fin. Ljusgrön.

Feed the fire, fan the flame, till the world remembers your name

Trots kylan så har vissa börjat hoppas på våren och den tropiska solen:

Igår duschade jag den med sprutkannan på de små, små babybladen och viskade uppmuntrande åt den att monsunregnen nog snart är på väg. Jag vet inte om den trodde på mig, men jag hoppas det. Jag har fyllt rummet den står i med billig asiatisk plast i turkost och gröna och rosa kuddar i sarityger och gett den en monstera och en sned bambuplanta som kompisar så att den ska känna sig hemma och trivas.

Jag duschade dem alla och pekade på solen och sa: Men visst är det väl ganska okej nu? Visst? Snälla? Men jag tror den känner på sig att nåt är fel, den vet att jag bara luras och att det är -18 ute och att solen inte egentligen har nån chans att hävda sig och att några ynkliga droppar plastigt vatten inte är något monsunregn.

Den är smartare än så och den kan inte förstå hur den har hamnat här och den trivs inte och tappar alla bladen så fort de blir ens lite större, men på nåt sätt lever den ännu fast varken den själv eller jag riktigt vet hur det går till och hur länge det kan fortsätta på det här viset och nån enstaka varm sommarnatt är den nästan lycklig, men det är alldeles för få av dem och sen är det misär igen och bladen svartnar och faller av och det är en intensiv men mestadels olycklig kärlek; den allra bästa sorten.

Och om den bara orkar leva tillräckligt länge så ska jag bli tillräckligt rik och köpa en liten, liten plätt jord nånstans där solen är rätt och bygga ett hus åt mig och gräva ner den i jorden som Natalie Portman i Léon och vi ska nicka åt varandra och konstatera att här får vi det nog bra och den ska växa sig stor och bli ett träd.

Och då, äntligen, tänker den blomma och vara finast i världen.

frysbränna

Vi har haft en i allra högsta grad håglös och tråkig söndag och alldeles i med synk med känslan förmedlad av världen utanför ägnat oss åt något så trivialt och meningslöst som att frosta av frysen.

Så nu har jag fått slängt all sådan mat som vi pliktskyldigast fryst in för att ingen av oss riktigt ville den ha in the first place, men som vi ändå fick någon slags dåligt världssamvete av att kasta bort då när det begav sig. Pity food, som två stycken halva jästpaket, liten rimfrostig påse med 4 skivor rostbröd (från vilket årtusende?), 1½ dl kokosmjölk från tre år tillbaka (sparad för vilket ändamål?, man undrar) och fem ensamma egenhändigt odlade ärtskidor. Det sistnämnda kändes onekligen lite vemodigt. All den energin som gick åt, vattna och plantera och hålla andan och svära över lössen och bekanta som vattnade för mycket eller för lite och inte älskade dem på rätt sätt och vara ledsen över att inte själv vara på plats för att skörda... Och så åt vi dem inte ens!

Fyra burkar äppelmos från 2004 och en stor burk krusbär som jag slängde in i höstas för att jag inte hann eller orkade rensa dem och de började liksom svälla och spricka och och se lite obscent jästa ut var också nära att stryka med, men räddaddes i sista sekund och väntar nu ännu på att deras tid äntligen ska komma. Kanske det nästa vecka känns som att vi vill ha just problemkrusbär från augusti 2004? Man vet aldrig.

Avfrostning av frysen gör mig alltid lite beklämd, det enda man egentligen borde få ha i sin frys är frozen pizza och isglass och halvgräddade örfilar. Mat som aldrig nånsin har en chans att göra en ledsen.

thank god it's Friday

Vi har omstrukturerat oss på jobbet, så nu jobbar jag på sätt och vis som en frilans: kan påverka mina egna tider och får lön efter vad jag rent konkret presterar. Det lät som en så bra idé och jag såg framför mig sovmorgnar och att kunna äta frukost i lugn och ro innan man sedan vid en tiotiden lojt bänkar sig framför datorn med en stor mugg kaffe och katt, redo för att möta världen på distans. Jag hann också börja fantisera om långa lunchpauser på stan och lediga eftermiddagar med promenader i vårsolen. I min personliga föreställningvärld var det alltså en stark betoning på all den där extra ledigheten jag trodde jag skulle komma att ha.

Nu har jag upplevt tre dagar av det nya systemet; av dessa tre dagar har jag varit på plats kl 8 varje morgon, jobbat flera timmar extra två av kvällarna och hunnit äta lunch bara en gång. Reality sucks.