Läs detta. Underbart, men sorgligt, skrivet om minnen, släktskap och vår relation till egna och andras saker...
Jag har en sån sak, ett litet oansenligt glas utan något som helst värde för någon annan, som jag skulle bli alldeles jätteledsen över om det gick sönder. För det är allt jag har som bevis på att den personen någonsin levat.
Hennes hus var världens underbaraste för mig som liten - det var litet och rött och fyllt från golv till tak med konstiga, udda tavlor, småplock och föremål som jag inte hade sett någon annanstans: kuddar med dockor på, uppstoppade ejdrar, gungstolar och exotiska blommor. Så ville jag ha det när jag blev stor. Nu har jag varken några foton på henne eller hennes hus, men jag har glaset.
Friday, May 12, 2006
om saker
Upplagd av maria kl. 09:39
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 kommentarer:
Precis så är det som han skriver!! Det finns inte mycket som just sånt här som drar sån energi ur en, och ångestfyllda beslut om vad som vad behålla och inte nån annan sak, vilka urvalsprinciper som ändå ändrar från en stund till en annan. he is spot on!
jo, jag tror dig att det är svårt. För helst vill man säkert spara allt, fast man vet att det inte går och inser att det ändå inte ändrar något...
Men åtminstone kommer man till insikt om att man själv inte borde spara så mycket och göra sig av med onödigheter innan de har börjat kännas sentimentala
Post a Comment