på tal om på den tiden

Ett av de allra säkraste tecknen på att man har blivit vuxen är att man äter tillredd varm mat på restaurang när man är ute och reser. Det känns som ett svaghetstecken, en naturlig följd av åldrandets oundgängliga förfall och alltid, alltid lite som ett nederlag. Sådana människor som reser utomlands för att uppleva lokalt cuisine tycker antagligen att jag är galen, men det kan inte hjälpas. Nu när jag är vuxen så har jag visserligen fallit till föga och äter oftast snällt ute och här hemma njuter jag t.o.m. av det, men något i mig tycker fortfarande att det är djupt suspekt.

Strategin fick sin början när jag var femton och var i Köpenhamn en vecka och levde uteslutande på granny smith-äpplen och kom hem tre kilo lättare och förbluffad över hur enkelt det hade varit att inte äta. Tre år senare i London med min dåvarande skolklass så shoppade vi som galningar hela dagarna och hängde på pubar hela kvällarna och åt ungefär en smörgås om dagen. Därifrån kom jag hem med början till lunginflammation och var sängliggande hela sportlovet och halva veckan därefter, men det var det värt.

Men den ultimata minimalistgastronomiska resan var ändå den till London när jag var typ 22?, 23? och systern kanske 16. Det var IRA och bombhot i alla tunnelbanor och vi förstod bara lite och ibland av alla grötiga varningsmeddelanden omkring oss.

Ingen av oss var typen som backpackade runt Indien efter grundskolan så vi var fortfarande tillräckligt naiva för att tycka att allt var extremt coolt och ändå tillräckligt kaxiga för att tycka att alla andra på samma resa, som var gamla typ över 30 och deltog i det arrangerade programmet, var fullkomligt hopplösa och vi skämdes å deras vägnar hela vägen från flygplatsen in till hotellet och alltid när vi såg till någon av dem. Vi shoppade som galningar på Top shop och Miss Selfridge och HMW och Virgin Megastore och satt sedan på hotellrummet hela kvällarna och sorterade våra påsar (med Oasis och Blur och Shed Seven och Terrovision och Echobelly och Lush och älsklingsElastica och i princip allt som fanns med på indielistan. Det är första och sista gången i mitt liv som indielistan och vanliga topplistan varit så gott som identiska och som jag glatt omfamnat allt, utan urskiljning). Och ännu i denna dag är jag lite förvånad över att det inte spelas Joan Osbournes "One of Us" och Terrorvisions "Whales and Dolphins" när jag kommer in på Top Shop. Det känns som att det borde göra det.

Vi var aldrig ute, utom typ en kvart den ena kvällen, vi kände oss antagligen för bortkomna och syster var kanske för ung, men vi klädde upp oss i våra nya coola Londonkläder och åkte in till Piccadilly och gick och minglade i skivbutiker och kvällsshoppade ännu mera indiepopsinglar och små chipspåsar. För det var verkligen resan som karaktäriserades av en djup kärlek till fun fingerfood; vi satt och frös i parker, på vårt nedslitna hotellrum och på trappsteg på udda sidogator till Oxford Street och åt babychipspåsar, trekantssmörgåsar, kycklingpastasallad, 1 punds pizzaslice, citronmousse på burk och nypressad juice från Marks & Spencer. Jag tror inte att vi åt en enda måltid sittandes vid ett bord på hela resan, förutom frukost. Frukost fick vi av tanten som varje morgon väste Do you want this (cornflakes) or English Brrrreakfast?" Jag såg inte en enda gäst som vågade be om English brrreakfast mer än den första morgonen, sedan förstod alla vad som förväntades av dem och åt snällt cornflakes med varm mjölk och grön marmelad. Jag tror att tanken var att vårt sätt att äta skulle vara ett billigt alternativ, som skulle göra att det blev mer shoppingpengar över, men jag undrar så här i efterskott om det verkligen var så att kassvis med små söta delikatesser från M&S:s deliavdelning verkligen var det förmånliga sättet att bli mätt eller om det var något annat mer svårgreppbart som vi var ute efter?

Kanske det bara var ännu ett led i vår strävan att på en ynka vecka lära oss att se ut som om vi hörde till? Som om vi aldrig någonsin ätit annat än meal deal-lunchmat från Boots på stående fot för att det var det naturliga valet och det enda sätt att äta som vi kände till?