sommarens första riktiga möte med havet

Igår när vi kom ut till Runsala så låg det nästan en tung sensommarvärme i luften fast det bara var mitten av maj och när vi dessutom genast efter vi stigit ur bilen möttes av en lång rad någon slags nedsågade lövträd så kändes allt som i Virgin Suicides och man förstod att det här måste bli bra. Jag skulle så gärna vilja skriva att träden var almar, men jag har verkligen ingen aning. Jag vet inget om träd. I vilket fall som helst var det riktiga träd, dvs. inte något av de där tråksorterna som finns hemma: tallgranbjörkal.

Men vattnet var kallt och fötterna blev alldeles stela fast lyckliga. Och stranden var full med folk som picknickade och alla hade fula hundar. Jag är i allmänhet inte svår att få nöjd då det gäller hundar, jag gillar att se på hundar, men igår var den ena hunden verkligen mer anskrämlig än den andra: skabbiga rottweilers och flåsande överviktiga bulldoggar och sådana som bara såg allmänt konstiga ut utan att man riktigt kunde sätta fingret på varför. Den enda som såg ut som om man skulle släppa in den innanför dörren var halvstor och ljus och burrig och satt och såg allvarlig ut. "Vad var det där?" sa N. "den såg ut som en schnauzer, men den var liksom vit och lockig och trasslig?" Vad var det där för en schnauzer, så där ser de ju inte ut..." "Nä, jag vet", svarade jag, "de fick den säkert på billigt, kanske."

Vi var ute för att titta på hus som vi aldrig kommer att ha råd med, så där som vi brukar, och jag satt på en platt sten och tittade på tullbåtar och myror och tänkte att om jag får ett sånt här hus med torn och havslukt och kan driva min lilla sommarkiosk snett nedanför och bara ha öppet när jag har lust så kommer jag att vara lycklig.