show me new tricks, you can get me on the beeper, I'm a pure new pleasure seeker

Vi har firat långhelg med hela familjen och det gick som vanligt i renoverandets tecken: nu är taket på andra våningen äntligen klart och så har jag fått ett nytt, fint trägolv nere. Och så har vi målat, målat, målat.

Det lustiga med familjeliv är hur likadant det alltid är och hur alla har sina givna roller som man automatiskt glider in i och hur svårt det är att komma ur det. När jag kommer hem är jag t.ex. alltid hon som har så hopplöst kort tålamod och aldrig, aldrig kan göra något klart utan lämnar allt vind för våg för att skutta vidare till nästa grej. Det är helt oifrågasatt att det är så, det vet alla. Det spelar liksom ingen roll att jag i mitt "egna", separata liv har slutfört två universitetsexamina, att jag alltid fortsatt gå till jobb där jag har vantrivts och alldeles oavsett hur mycket jag än syr, slipar, målar och bygger. I Åbo, med N., är det snarare tvärtom: där är jag den nästan maniskt envisa som sitter med mina projekt tolv timmar i sträck om det behövs utan att ens riktigt hinna äta och som skrev gradu långa varma sommarkvällar efter jobbet med bara en timmes simpaus mellan 21 och 22. Men hemma är jag känd för att vara den som är hopplöst inkapabel att slutföra ens den simplaste grej och jag tror att den uppfattningen baserar sig på att a) jag som barn gillade att tömma ut min mammas låda med fådda vykort över vardagsrumsgolvet medan det var ganska tråkigt att plocka in dem i lådan igen, b) att jag en gång som 4-5 åring har jag slängt min cykel i diket och gått hem istället för att snällt lära mig cykla och c) kanske också för att jag som sexåring fick en korsstygntavla med en katt på som jag sydde ungefär sju rader gräs på innan jag tröttnade och gav upp.

Det lustiga är att alla dessa händelser inträffade för cirka tjugofem-trettio år sedan och ingen av de här grejerna i efterhand framstår som speciellt extrema eller unika för just mig (vilken fyraåring gillar att plocka upp?, hur energiskt handarbetar man i förskoleåldern?). Men ändå har jag i en hel massa år själv också gått runt och liksom trott på den här definitionen av mig själv bara för att den allmänna övertygelsen om att det är sån jag är har varit så dominerande.