shopping - a.k.a. what was I thinking?

Gud, att jag är ett hopplöst case när det gäller shopping... Alla butiksägares darling. I förrgår var jag på stan för att jag hade bestämt att jag skulle köpa en tunn tröja alternativt kofta att ha på jobbet. Lite så där vuxen och sofistikerad och lagom varm för sådana här dagar när det är + 8 på morgonen och + 22 på eftermiddagen. Och dessutom skulle den vara ett led i min strävan efter en classy ny dress code. Efter två timmars butiksresearch och provning och trettio sekunders hjärnsläpp kom jag trots alla goda föresatser hem med en grön och vitprickig rygglös bomullstrikåtopp! Och den är riktigt fin nog på sitt sätt, men inte en kofta och inget att ha på jobbet och jag vet inte i vilket universum den skulle kunna kallas för "tidlös glamour"...

Sedan blev jag tvungen att köpa 2 nya HM-necessärer också - stor gul och liten, tja, turkos eller (veochfasa!) kanske t.o.m. mintgrön?, för att färgerna var så somriga och för att de kommer att se så glada ut när de står där i boden med mina flaskor och burkar i... Men det bisarraste av alla mina inköp var ändå en liten gul ögonskugga för att den såg så fin ut i den lilla necessären. Den motiveringen för inköp av konstigt smink måste väl ändå kvala in ganska högt på topplistan? För jag kan ärligt talat inte se så hemskt många tillfällen när jag skulle behöva eller klä i en gul ögonskugga?

Kvar på önskelistan står ett nytt exemplar av The Secret History, som jag har läst över tio gånger för att jag inte har den på engelska och för att omslaget är snyggt. Och så skulle jag kanske behöva något att ha till den nya toppen, kanske, tja, en liten tunn kofta? Och så tror jag att jag skulle behöva en gul väska inför sommarsäsongen (att matcha med nya ögonskuggan).

Antagligen var jag en Amishflicka i mitt förra liv. Någon orsak måste det finnas till allt detta irrationella beteende. Väl?