semesterbok?

I avdelningen aktuella i-landsproblem: jag behöver en semesterbok!

Det är inte det lättaste, inser jag när jag står på Akademen och ser på när personalen skyfflar upp lådvis med obskyr fantasy och Stieg Larsson. Det är det enda som kommer in, varenda gång: millennium-trilogin på sju språk. Hur gör man om man vill läsa något annat? Om man behöver en bok som - förstås! - är bra, men gärna relativt lättläst (jag följer devisen att sådant som är för tråkigt hemma vill jag knappast läsa på semestern heller), samtidigt vill jag inte ha någon förutsägbar chic lit/romance bok eller fantasy. Helst inte deckare heller, men där är jag villig att göra undantag. Den ska vara tillräckligt tjock (alternativt inte fullt sååå bra) så att jag klarar mig på en bok i nästan två veckor (???) och den måste vara lätt, dvs. inga inbundna eller ens storpocketar duger (det är ryanairs fel med deras dumma 15 kilosbegränsning, se hela MR Ugly-problematiken här nedan). Den får avslutningsvis gärna vara en sån som jag utan betänkligheter kan lämna efter mig om resväskan annars blir överfull med inlagda körsbär.

Jag inser att om det här var en kontaktannons skulle jag förbli singel.

Desperately seeking syster Sara?

Gick igenom länkarna i Google reader och när jag klickade på länken märkte jag till min förskräckelse att hela Azizwal Baby Love är borttagen! Alldeles finito & gone.

Ååh, så synd.

packningsbestyr

Ägnar mig åt en av mina favorithobbyer: att skapa prydliga hopar med kläder som eventuellt får följa med på italienresan. Funderar över om jag verkligen kan ta med shorts och toppar jag hade på fjolårets resa (för 60 miljoner italienare minns mig och min semestergarderob från veckan jag tillbringade där förra sommaren och bara väntar på att peka finger och förfasa sig över att jag understår mig att bära samma kläder som då. La bella figura, you know. Gaah!) Så jag plockar och vänder och vrider och shoppar och förundrar mig över hur mycket kläder jag har och så shoppar jag lite till, för säkerhets skull. Och så psykar jag N. med menande frågor om hans klädsel och han ser helt frågande ut och förstår inte. Och jag undrar om jag borde förklara att första gången jag reste till italien med familjen sommaren 1985, så stod kaffefiltren och engångsbesticken och väntade på diskbänken i nyinköpta Tiimarikorgar redan i slutet av maj. Färdiga väntande hopar = pedantlycka!

Sen, i sinom tid, när jag äntligen har sorterat mina hopar klart så tänker jag packa ner dem i min nya resväska, Mr Ugly (förmånligt pris, lätt vikt och överträffas i fulhet enbart av sin broder Mr Uglier), och där kommer allt sen att skrynkla och korva sig och kräva ständig ompackning minst en gång om dagen, hela semestern igenom.

Stress.

Ja, och så har jag fallit för frestelsen att köpa "bekväma skor". Igår var en sån dag när jag svischade mitt kort fram och tillbaka över halva stan och brände en halv förmögenhet på praktiska men fula saker, däribland präktiga tyska (!) tantsandaler, no less. Jag gråter lite inombords och förbannar dem eftersom de lik förbannat klämmer på tårna och ger mig skavsår. Vis av skadan har jag idag bara köpt opraktiska men fabulous grejer som jag belåtet hopar upp.

berries for bears.

Om min mamma råkar läsa det här så är detta tillfället då pappa lämpligen kan kallas till datorn och man kan förklara för honom att så här ska ett björnbär se ut.

Sen regnar och stormar det hela tiden så några bär får vi knappast. Men ändå: alla de små vita plupparna är outslagna blomknoppar.

presenter!

... och så här fina grejer kan man få om ens syster åker till London:



Söt liten necessär, bok om troubled teen (en av mina favoritgenrer), liten anteckningsbok med rosa bambi på och jorgubbschoklad från Boots, s.k. Shapers. Jag älskar idén på choklad som slimmar och shape:ar upp en! Smakar ungefär som den där Mansku-chokladen som fanns här förr i tiden, men är mycket segare.

by popular demand: tantsoffan!

Här kommer den, tantsoffan från gårdagens loppisrunda! Som kanske inte var fullt så liten som jag mindes den, för av någon outgrundlig anledning ser allt alltid så mycket större ut hemma i vårt lilla hem än i någon jättelik möbelhall.



Men den är åtminstone tillräckligt stor för att en flicka och en katt ska lounge:a fint i den. Man kunde företrädelsevis vara iförd någon fin femtiotalsklänning.



Och så här ser den ut utbäddad. Precis som jag trodde är den så obekväm att man nästan stryker med: mycket träribbor och den sista delen är ganska mycket högre än resten, så det blir lite konstigt oavsett vilken kroppsdel man väljer att ha där. Det ideala kanske skulle vara att tre relativt korta barn eller dvärgar ligger tvärsöver?



Fast innertyget har någon slags fåglar på sig, det gillar vi med kissen. Vi tippar på att det är hägrar. Vi tycker det är mycket stiligt.



Efter att ha studerat den ur alla upptänkliga synvinklar konstaterar vi att vi är mycket nöjda!

exklusivitet överstyr

Jag vet hur svårt det är att formulera bra reklamtext, men har ofta väldigt roligt åt företag och produkter (och inredningstexter!) där man verkligen slagit knut på sig själv för att övertyga kunderna om sin exklusivitet och allmänna förträfflighet, som det här: vad sägs om ett vin som ger en livsstilskänsla när man dricker det... på ett lifestyleställe... med kuddar och soffor!

Jawohl! Jag tar gärna ett glas. Det är fredag, och det låter som precis vad jag behöver. Men stackars, stackars killen som blev uppringd, jag associerar genast till alla dåligt förberedda grupparbeten och föredrag man genomlevt i sitt liv, och hur man står där och våndas och babblar och inte har en aning om hur alla de fina begrepp man svänger sig med riktigt definieras.

Ingen kommer nånsin att kalla mig muffin.

På kvällarna innan vi går och lägger oss tittar vi på gamla avsnitt av Six Feet Under. Jag hade glömt hur bra och roligt och deprimerande det riktigt är. Familjen försöker äta köttfärslimpa och potatismos och prata om vad de gjort under dagen och mamman kläcker obönhörligen ur sig saker i stil med "I'm having sexual relations - with a hairdresser. Deal with it!" Alldeles oprovocerad och medan hon slevar upp kokta små ärter. Och familjen bara: "uh-mmm. okay." och himlar med ögonen åt varandra. Nu har Six Feet Under-mamman gått vidare från sin frisör (ett yrkesval som alltid verkade besvära henne) till ryske Nikolaj som äger blomaffären där hon jobbar. Han är så där temperamentsfull och dramatisk som ryssar alltid tenderar vara i amerikanska serier.

Och min N. påpekar lite förvånat hur alla alltid kallar mamman för "cup cake", varenda gång liksom, och hur det inte kan finnas någon serie där det ordet används lika frekvent som smeknamn. Och jag, helt naivt: "Men det är väl fint? Cupcake? Som muffins, liksom? Det är ju jättefint?" Han: Åh, men jag klarar bara inte av muffin, det får mig bara att tänka på DEN DÄR BOKEN!* Världens sorgligaste bok!"

Och jag försöker trösta, framhålla att herr Muffin hade ett långt och bra liv, med en fru han älskade och fina, lurviga barn och i sin ungdom var han så stark att han orkade bära en hel gurka. Herr Muffin var lycklig. Men det hjälper inte, det är för sent, han sitter redan och stirrar tomt framför sig. Och så blir jag lite ledsen också.

Hos oss kommer vi aldrig att sluta sörja ett fiktivt marsvins frånfälle.


* Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson.

modeblogg

Jag äger enbart billiga HM-toppar och noppiga svarta koftor. Allt jag har ser tråkigt ut. Jag känner mig scruffy och ful. Det borde åtgärdas snarast, eller åtminstone innan vi åker till Italien och helst på något annat sätt än genom att jag köper ÄNNU fler HM-toppar och svarta koftor.

Vivat Zuleika!

För att fortsätta på det romerska temat här nedan så vill jag verkligen rekommendera boken The Emperor's Babe (finns såvitt jag vet inte översatt till svenska). Upplägget påminner ganska mycket om Baz Luhrmanns tolkning av Romeo & Juliet eller Sofia Coppolas Maria Antoinette: Zuleika lever i 200-talets Londinium, men pratar modern slang och bär gärna Armani när hon hänger i sitt atrium och peristylium. Det tar några sidor att komma sig in i språket - den är skriven på vers - men den är rolig, sorglig och cool och historien känns konstigt nog förbluffande trovärdig. Läs, läs!



Ps. Gjorde ett halvtrött försök till bokbloggning härom veckan, men det kändes mycket, mycket ensamt... i klassen sista överlevande efter stor naturkatastrof alternativt kärnvapenkrig.

blood & gore & för mycket tv?

Men nej. Inte svimmade jag nu heller. Jag hålls vid fullt medvetande och alert genom alla morgonsamlingar och vaccinationer och blodprov, så jag får fortsätta vara nyfiken. Tittade bort medan sköterskan tappade upp tre rör blod, alldeles effektiv och business as usual, och plötsligt var jag så mycket nöjdare med mitt eget jobb. Det där tjocka, kletiga sipprandet och slurpandet fick mig att tänka på Eli. Försökte känna efter om jag ändå inte kände mig lite yr och svag. Men nej.

Eli svimmar inte heller.

Sex on the Beach som Bond?

Jag inser att eskorttjänster inte är ett alltigenom oproblematiskt ämne, men jag är beredd att tillfälligt bortse från både det och det faktum att Husis alienerat mig genom sin fula nya layout så länge de håller mig med galet roliga artiklar i stil med detta.

Jag har fnissat åt det här hela eftermiddagen, det är något med hur hela artikeln är formulerad: omnämnandet av paraplyet trots det strålande solskenet, den breda allmänbildningen, hans närmast matematiska formel för fysisk närhet till kunden, sättet att namedroppa Caesar och Marcus Aurelius (något man inte ser alla dagar) och framhållandet av skollatin som ett allmänt trumfkort i datingsammanhang och sen, mitt i allt, den något slipprigt förvirrade Bond-referensen.

Och jag som också har läst latin: jag lärde mig "slavinnan är på gården" och några andra lika catchy fraser, som jag redan glömt, men aldrig hade jag förstått att det skulle vara hårdvaluta vid raggning?

Är det på riktigt? Är det en act? Jag har en plyschkanin med en nästan identisk personlighet och framtoning, kan han anmälas?

Hell is other people, del II

Det är mycket nu: dålig smak gällande musik och män är en sak, det bryr jag mig egentligen inte om det minsta, men sen går det bara en dag och så läser jag det här. Iiiik! Vidrigt. Jag står inte ut med folk, seriously. Varför gör ni så här? Hur ska jag någonsin mer kunna semestra och bo på hotell?

Också utan att behöva läsa om sånt här snuskbeteende är jag en liten poolfascist som sitter och blänger och muttrar över alla som inte duschar före de kastar sig i, och gud att jag fick muttra senast vi var i Italien. Vi och en värdig gammal tant som makligt rasslade runt med guldsmycken, bling och matchande lädersolbränna var de enda som jag såg duscha på hela den vecka semestern räckte. Trots att det var obligatoriskt på fem språk. Jag blir så olycklig när folk inte kan läsa innantill och bara lyda. Men nej, alla andra sket i allt vad hygien hette och plaskade lyckligt runt med sina bakterier och jag satt och våndades och mådde illa.

Simhall har jag varit till jämnt en gång i år och nej tack: vattnet var fullt av osorterade små hår och otäckheter som fastnade i ens fingrar och det var så mycket folk att klordoften täcktes av en ånga av svett och billig parfym och i omklädningrummet mensblodade en fjortis ner hela golvet och jag trodde som vanligt att jag skulle dö. Jag ynkade mig hela bilresan hem och svor på att aldrig mer lämna hemmet utan min alldeles egna flaska klorin att spruta på folk som beter sig sunkigt.

populärkulturell osynk

Jaha, så Fairytale är en helt överväldigande jättebra låt, enligt den samlade europeiska övertygelse som är resultatet då både folket och någon slags "expertis" slagit sina kloka huvuden ihop, och inte nog med det, utan killen med det lätt maniska psycho-leendet är dessutom "såå söt"? Och fiolerna slank med av bara farten, för fioler are the shit nu i ESC-sammanhang, efter att grottbjörnsdansen tappat i popularitet på senare år? Jag vet inte, jag tycker alltid att det är något vagt alarmerande när man tänker "oj, så lillgammal" om personer som faktiskt redan är vuxna.

Själv kan jag inte sluta tänka på spegelfamiljen i Coraline, har de månne några medlemmar på vift?

Nej, hörni

Det blir inget jobb, istället blir det temadag för fransk och franskinspirerad pop! Så gör vi. Vi bestämmer det nu.

Och så en gammal favorit

Idag ägnar jag mig åt hemmajobbande då det går som allra sämst: klockan är nästan tio och jag har översatt cirka tre ord. Men jag har ätit gröt, druckit kaffe, bäddat, snart tvättat en maskin, lyssnat på en massa youtube-videor och läst allt som står på internet.

French Navy

Innan jag glömmer bort det: hurra, det blir en sommar i år också!

ehum, julklappstips?

Inte att jag är den som är främmande för någon typ av impulsshopping, men när jag stod där med en tio cm hög, anatomiskt korrekt pojkponny i plast från den där tyska serien av barnyard animals i lösvikt, så kunde jag inte för mitt liv komma på något som skulle ha motiverat ett inköp, just då och just där. Schleich, heter den tydligen, serien. Kolla in Andalusiern. Jag funderar på den och Haflinger-stoet lite längre ner på samma sida, jag tror att de skulle kunna få jättesöta föl tillsammans!

En krokodil skulle också vara ganska rolig att ha, krokodiler är så roliga djur. Alltid kring påsk brukar jag tänka att jag vill ha en liten krokodil att placera ut i påskgräset (som jag sedan alltid glömmer bort att så). Jag ser framför mig att jag skulle ta den på bar gärning en morgon med en liten orange plastfot i ena mungipan och gult piprensarfluff i ögonbrynen.

Deppblogg? Men... nja?

Han: bla, bla, ...men bloggen är ju ändå värdefull för en själv om inte annat, och man kan själv gå tillbaka i tiden och se vad som var aktuellt och som var betydelsefullt och upptog ens tankar just då... alltså den där själva dagboksaspekten...bla.

Jag: Men tycker du? Kanske vissa bloggar då, men inte min blogg. Jag upplever inte min blogg som en dagboksblogg. Min blogg är en sån där "sporadiska smålustiga anekdoter ibland"-blogg, den innehåller just ingenting av vad som egentligen upptar mina tankar. Om den skulle vara "betydelsefull" på det sättet skulle den behöva vara helt annorlunda.

Han: Ok, nä, kanske inte. Men skaffa en ny blogg då, en hemlig en, som du inte berättar om för mig, eller för mamma eller syster eller nån!

Jag: Typ "Marias hemliga deppblogg"?

Han: Ja typ, men kanske bra då att lämna bort detdär Maria, om du en gång ska vara helt anonym...

Jag: Deppbloggen?

Han: Frågan är ju då bara hur man ska få några läsare...

Jag: Nej, det låter kanske inte så säljande.

***

Till mitt framtida jag som eventuellt läser detta: jag utgår från att du/jag ändå inte är så naiv att vi verkligen på riktigt tror att sportande var det som upptog våra tankar och på något sätt definierade oss i maj 2009.

Peppning

Jag tjatar oupphörligen: När kommer jag att börja känna av de där omtalade endorfinkickarna? När kommer jag att flyga fram helt obehindrat, när kommer jag att tycka det är så ROLIGT att springa att jag inte kan låta bli?

Han: När det gäller dig så skulle jag säga aldrig.

Jag: Aldrig??!

Han: Neeh.

Jag: Nähäpp.

running up that hill

...och fram till den där skylten, men inte en meter till sen! 

Vi har börjat springa. Eller, rättare sagt, vi har köpt nya, fancy skor och masat oss runt en 2,5 km lång runda två-tre gånger. Den första gången låtsades vi inte ens springa, så jag antar att två gånger är närmare sanningen. Vårt system är en intrikat formel som inkluderar en del springande men promenad förbi där Söta Katten bor, ifall den vill hälsa, promenad ifall man möter Fina Hundar (ifall de vill hälsa) och säkerligen också promenad alltid när man möter någon annan som ser fin ut och verkar vilja hälsa eller man annars bara inte orkar. Vi möter aldrig några söta och fina individer och ingen vill hälsa.

Dessa två, ehum, "joggingturer" har enbart stärkt mig i min övertygelse att springande verkligen är en alltigenom motbjudande upplevelse, excuse me for saying so, men jag tycker verkligen det. Det finns liksom inget osexigare och ovärdigare än att med dålig kondis och sladdrig mage lufsa fram genom ghettoförorten.  Det är knappt så man kan ta in själva tanken på det.

- Men känns det inte BRA?, utropar N. där han lite nonchalant joggar baklänges några steg före mig.

- Nej, inte nånstans. 

Alkoholens mer okända faror.

Efter att ha ägnat en stor del av förmiddagen åt slösurfning istället för jobb och förirrat mig in på den fina (mode-?)fotobloggen nangilimaphotography och fått syn på det här:



...så står det plötsligt med all önskvärd tydlighet klart vad min syster och jag råkat ut för på den här bilden:



Vi har förstås också hackats medvetslösa av en förrymd veneziansk fågelmänniskohybrid med vass silvernäbb. Det vara bara Kissen som kunde ta ifrån sig.

dance, dance, dance

Nån som vill följa med och dansa med duvor på Köpenhamns centralstation?

nothing to report

Och ta-daa: inlägg nr tre i en serie av totalt intetsägande bloggar om precis ingenting.

Jo, bara för att förtydliga, jag är fullt medveten om att jag försummar bloggen helt katastrofalt, men hur hinner man, hur orkar man, hur fokuserar man? Hur hinner och orkar alla ni andra? Vad gör jag när ni är fokuserade och bloggar? Jag har ingen aning, ingenting tror jag. Jag har funderat över att jag borde ta bort avskavt bimbonagellack i över en vecka. Men förstås inte kommit mig för. Det har visst varit påsk här emellan också. Jag har investerat i gummistövlar för en påskbrasa som inte blev av, men de är fina. Ibland tar jag mina gummistövlar på mig när jag trippar ut för att se till mina sönderfrusna blomlökar, men oftast tar jag mina allra sladdrigaste fina tygsommarskor. Because we're so worth it, jag och skorna.

Jag har tokshoppat en massa grejer, jag har haft en mycket slösaktig period då jag inte kunnat gå in någonstans utan att köpa (t.o.m. på Claes Ohlson: "meh, ett Lost in Translation-paraply och en självlysande blomkruka - ååh, ge hit!"), tittat på första säsongen av Anna Pihl på dvd och väckt liv i min Köpenhamnsbesatthet, lyssnat på Fever Ray/Marit Bergman/A Camp på reapeat, varit sjuk, blivit frisk, äntligen träffat A., sett film, druckit vin, ätit godis, funderat, varit lite ledsen, försökt jobba, pseudomotionerat ca 1½ gång och väntat på våren. Har jag gjort något annat? Jag har ingen aning.

lite indiesvårmod är alltid rätt!

Om man klickar på bilden blir den eventuellt större. Eller jag vet inte, men prova för all del. Klicka, klicka! Från SvD.

tysk retro

Med anledning av att det på olika svenska bloggar på senare tid tycks ha rått någon slags generell ungdomsnostalgisk Blümchen-feber...



...så kan jag inte låta bli att reflektera över hur uråldrig man då inte måste vara om man minns till den här förlagan, från ca ytterligare femton år tillbaka? Titta så svängigt alla pojkarna dansar!



Min italienska krukväxtoleander som också hette Blümchen var uppkallad efter sångerskan. "Ich bin nur ein Blümchen", skulle den säga åt de tyska tullarna, men kanske tack vare att den hade en blommig badväska på huvudet största delen av tiden blev det aldrig aktuellt. Lika så skönt. Blümchen, den första krukväxten, är nu tyvärr sorgligen hädangången, men den har fär närvarande en (eller rättare sagt två) efterföljare, varav bara den ena har övertagit namnet. Allt annat skulle vara alltför förvirrande. Alla som har sett Gilmore Girls kan jämföra med konceptet the regning Lorelai, det fungerar likadant.

rödluvan

Det är det jag alltid har tyckt ända sedan jag var liten: det finns ingen ordentlig story i de här gamla folksagorna. Därför är de så tråkiga. De är som de allra första uppsatserna man själv skrev i skolan, som bara avslutades helt abrupt genom att man textade "SLUT", med versaler, oavsett var man blev i berättelsen.

the thought of a title just exhausts me, sorry

Efter att jag dystert hade övergett tankarna på att bli fashionable i sommar, ägnade vi resten av kvällen åt lite manuell snösmältning (helt i enlighet med devisen desperate times call for desperate measures), åt goda små ostfyllda, eh..., paprikor (?). Jag vet inte vad de riktigt var: små runda chilisar, kanske, men inte speciellt starka, utan mer söta? Vad heter sådana? Sådana vill jag odla, tillsammans med alla miljoner andra saker som inte blir till något och inte ger någon skörd. Vi såg också första avsnittet av familjen Babajou på SVT play. Obs, titta, titta! - jag tror det kan komma att bli jättebra. Den naiva fascinationen med "Afrika" som alla etniskt svenska rollfigurer har i serien är helt underbar: man vill så väl, men det blir lite som det blir.

Och så läste jag upp mig på bloggen black ascot som jag hittade via Therese, den känns som Bertolucci-filmen the Dreamers, fast i bloggformat och med moster/stepmonster av Miss Havisham-typ, 750 klänningar och fem kakelugnar. Åh!

oh, and the indignity of it all

Jag skulle sååå beställa efter Vintage Rose-klänningen från Kate Moss nya Topshopkollektion. Jag hade fyllt i alla uppgifterna och t.o.m. bemödat mig om att leta rätt på mitt telefonnummer (som jag aldrig kommer ihåg utantill), men sen när jag kommer till slutet och bara ska välja land så finns det plötsligt bara jättefå länder i Europa: Belgien och England och nåt land till (Sverige och Danmark, förstås. De länder där de ändå har fysiska butiker, antar jag). Men liksom, was? Hur snobbigt är inte det? Vi levererar inom EU, men naturligtvis inte alldeles vart som helst!



- Tänk om din syster skulle bo i Stockholm, då kunde hon kanske köpa den, utropar N. ever so helpful concerning all things fashion. Ja, tänk, eller tänk om min syster skulle bo i London, rentav? Då hade hon fått springa till Oxford Street redan på lunchen och roffa åt sig en som hon hade skickat i vaddapåsa tillsammans med lite andra små roliga storstadssaker. Men nu är det inte så. Jag tycker jättemycket om min syster på alla andra sätt, men hon bor i Mariehamn. Så om man vill ha 3 för 2-deal på Haribopåsar, then she's your girl.

Min syster bor på en holme mitt ute i havet och själv bor jag bakom järnridån och bloggar i en tre nummer för stor grå fleece och med sågspån och torkat fjolårsgräs på byxorna. Misär är vad det är.

med pensionärsjeans och gäddhäng, men glad ändå

Om jag bara alls skulle lyckas uppmana några tendenser till modebloggning kunde jag visa er dagens outfit, helt nyshoppad på Hullut Päivät, men neh... jag tror kanske inte det. Vi kan nöja oss med att konstatera att det är ganska illa ställt och pensionärsvarning through the roof när den enda gång man överhuvudtaget kommer sig till nya jeans är på Stockas galna dagar. Lite konstigt är det med tanke på att förutsättningarna för att prova saker i lugn och ro verkligen inte är de bästa, men tydligen funkar det på något sätt. Det är mer den maskulina shoppingstilen; man ser ett par som verkar bra, provar dem och de passar och eftersom man just spenderat en halvtimme av sitt liv med att svettas i en provrumskö så tänker man jahapp, men då tar jag väl dem då. Och så någon topp och lite krafs - snabba ryck och inget velande. Väldigt, väldigt okaraktäristiskt.. Och sen kommer man hem med en randig bomullströja som man tycker ser lite marint sportig ut sådär (nte för att man haft någon som helt dragning år varken det sportiga eller det marina, men likväl) och man undrar "att ser jag för mycket ut som A. i den här?" (A. är en tant på kontoret med många randiga trikåjumprar, typ marimekko) och pojkvän hjälpsamt bara: "nääh, den ska väl vara sådär lös", och jag "vaddå, ser den för stor ut? Det är för att den har lite såna här ärmar..." (vars namn jag onekligen skulle känna till om jag var en modebloggerska - pingvinärmar? pelikan? annan klumpig sjöfågel) varvid pojkvän i sin iver att vara till lags glatt utbrister "gäddhäng?!".

Mmkay... Så nej, det blir inga modebloggsbilder.

hope

Jaa...? Jo, nu funkar det äntligen med sladdriga små tygskor igen, så länge man bara håller sig med ett litet revir och inte drabbas av storhetsvansinne och får för sig att kliva ner från sitt trädäck.



Idag var första dagen jag kunde dricka eftermiddagskaffe ute utan vinterjacka och utan att frysa, så kanske, kanske det blir riktigt bra här ännu...? Efter kaffet pysslade jag och pensionärerna om våra respektive buskar: jag klippte ner mitt björnbär och farbrorn två lägenheter bort svepte ytterligare en presenning över Mystiska Busken, vars hela existens jag aldrig ens noterat innan den blev mumifierad för någon vecka sedan, men som måste vara något alldeles extra att döma av all uppmärksamhet och TLC den får.

Sen kunde jag inte utföra så mycket mer trädgårdsarbete för de enda andra växter som alls syntes till var träden, och någon utrustning för beskärning av träd har jag inte och även om jag hade så skulle jag ändå inte veta hur jag skulle göra. Så träden går ganska säkra. Så jag drack en kopp kaffe till och fick sedan lutheranskt dåligt samvete och gick in och hängde över datorn istället.

den åländska mördarkruppen/bunnies galore

Hej, hälsningar från sjukstugan. Världens hemskaste förkylning fortsätter att skörda sina offer. Själv är jag vacklande - än nästan frisk i flera dar och än lite småförkyld och fram och tillbaka och repeat until exhaustion, men nu är N. också sjuk och åldringspläden har åkt fram igen. Åldringspläden är röd och lite noppig och luktar syntetiskt får och får bara komma fram när man man är så pass frusen och klen att man inte riktigt klarar av att sitta själv utan stöd. Tyvärr börjar åldringspläden vara ett stående inslag i vår inredning.

What else, jag började twittra i lördags (?) och blev uttråkad och bestämde mig för att sluta efter tre minuter ungefär. Jag har två followers - syster och pojkvän - och det känns minst sagt lite ensamt och ödsligt och för att inte tala om hur i hela världen man ska få något sagt med så sorgligt få tecken! Mja, jag är skeptisk. Jag försökte just twittra min bunny-observation och hur det var så fint med tre bunniesar som hoppade på rad snett över åkern, rakt och symmetriskt efter varandra liksom i takt, och sen plötsligt svängde sig den mittersta om och tog ett litet busigt skutt mot den sista och de var så himla söta. Och just inget rymdes med, så jag blev lite ledsen. De är förresten helt vilda av våränslor idag när solen skiner igen: som mest har jag haft fem samtidigt och en rusade förbi bara en halvmeter från altandörren. Kissen och jag tycker det är så utomordentligt trivsamt. Vi är bara osäkra på twittrande är ett forum som riktigt låter skogens smådjur komma till sin fulla rätt, men vi får se.

Sen har jag på rent trots köpt uteblommor också: en pensé, en narciss och en krokus. De hann loungea på altanen i ett helt dygn och sen slog permafrosten till igen. -15,liksom? Vad för slags vårtemperatur ska det föreställa? Så nu står de i diskhon och vissnar, förstås (och här hade jag tänkt länka till ett gammalt inlägg i Marias odlarskola om hur krassliga plantor till N:s stora glädje i allmänhet tenderar hamna på diskbänken för att dra sina sista suckar, men jag kan bara inte hitta det, så ni får lov att klara er utan).

Liten iscensättning av ett exotiskt fenomen som de i utlandet kallar för "vår".

Och sedan ett par dagar tillbaka uppdaterar jag för övrigt meterologiska institutets webbsida så maniskt att förtäckta hot har uttalats om att hela sajten kanske borde filtreras bort och spärras tills jag blir tillräckligt mogen för att använda den ansvarsfullt och med eftertanke (underförstått: och det lär minsann inte bli i första taget!)

Men kolla på det här:



Ser ni flingorna??! Det enda positiva som har hänt med den här bilden de senaste tre dagarna är att den lägst utlvade nattemperaturen nu inte längre än minus 17 utan bara -13. Pensén hälsar att den skulle jubla om den bara inte nästan hade frusit ihjäl.

lysande framtidsutsikter

Bodil Malmstens blogg påminner mig alltid nu och då om insikten att ifall man bara har begåvats med ett tillräckligt överanalyserande och problematiserande sinnelag, så blir det inte bättre. Man slutar inte älta irrelvanta konstigheter. Inte ens när man är över 60. Inte ens fast man skulle bli en framgångsrik och känd författare.

Oh shit.

inställd vår

Men... vad är det här för skit? Jag jobbar hemma idag och jag blev utlovad strålande sol! Jag trodde att det skulle bli ett konkret problem att favoritutemöbeln har ruttnat bort och blivit slängd så att jag inte har något bekvämt att sitta på. Kissen och jag hade nämligen planerat loungea på altanen med kaffe och talgoxar och solsken på våra skabbiga och dammiga vinterkroppar, och istället kommer det bara Mer Jävla Snö?

Tack, men det räcker nu.

swimming pool, del II

Apropå förfallna swimmingpooler så gick det en tjej i min lågstadieklass som hade precis just en sån hemma på gården. Hennes pappa var någon slags chef på fabriken på den lilla ort där vi bodde och aldrig hemma vad det verkade (det fanns inte så hemskt många olika fabriker där, därav den bestämda formen). Mamman i familjen var mestadels hemmafru, tror jag, och de hade något så exotiskt som en inneboende barnflicka. Barnen spelade piano, i stan, det hela var väldigt posh. Familjen bodde i ett stort gammalt hus som var en blandning mellan Madickens Junibacken, huset i Den hemliga historien och något ur en Tim Burton-film. Det kändes som om det fanns hur många rum och dörrar som helst och det var ett fantastiskt ställe för kurragömmaktiga lekar. Alltid när jag var där var jag lite rädd för att gå vilse och inte hitta tillbaka, det var jag aldrig hemma hos någon av mina andra klasskompisar. Trots att det var ett fint och pampigt hus var det samtidigt ganska förfallet och hade redan då en air av att ha sett bättre dagar, men jag tyckte alltid det var helt fantastiskt fint. Gården var stor och lite vildvuxen och hade både en liten gångbro över en bäck (alla var överens om att en alldeles egen bro var något av det mest lyxiga man kunde ha!) och en sprucken tom pol med mossa och löv och murkna pinnar, där någon stackars mus alltid hade trillat ner och brutit nacken. Jag vet inte när den där poolen ursprungligen hade anlagts och om den någonsin var i användning under den tid de bodde där, det kändes inte så. Det kändes inte som en pool som det någonsin simmats i, utan mer som om någon entusiastiskt hade börjat bygga den och sen tröttnat halvvägs och bara låtit allt vara. Men jag tyckte det var fullkomligt fantastiskt att den bara fanns där, med sin spruckna turkosmålade betong.

För kanske tio år sen åkte jag förbi där senast och då stod huset helt tomt och övergivet och såg helt fallfärdigt ut och mycket, mycket mindre än jag kom ihåg det. Det kändes lite vemodigt. Jag har faktiskt ingen aning om huset ännu finns kvar och om någon bor i det?

Fever Ray

Jag är fullkomligt besatt av förfallna swimmingpooler med ruttnande löv och potentiella urtidsdjur som sannolikt dyker upp ur ingenstans och slukar en spårlöst. Och så gillar jag Karin Dreijer väldigt mycket också.



When I Grow Up

fever to tell

Jag är hemma. Jag är sjuk. Jag är hemma och sjuk för jag vet inte hur mångte dan och min värld är så väldigt, väldigt liten. På nätterna hostar jag och på dagarna jobbar jag lite på halvfart och flyttar runt muggar med skvättar av kaffe/te/varm saft/finrexin/ingefärsbrygder och allt som jag desperat häller i mig för att hosta lite mindre. Needless to say så hjälper inget, förstås. Det finns inget i världen som får mig att hosta mindre. Men det går ändå åt en hel del muggar. Jag är så dödligt trött på att dricka varmt, jag känner mig alldeles konstig av allt varmvatten och klagar över hur jag alldeles säkert kommer att få njursvikt med den här farten: "det är faaarligt att dricka tokmycket vatten" väser jag ömkligt mellan hostningarna (för så är det, för man dör knall och fall, det har jag läst på nån svensk kvällstidning... ).

Min sannolikt annalkande njursvikt är nästan det enda intressanta i mitt liv just nu. Och är det inte fascinerande hur världen har förändrats: förr kunde man gladeligen vara ute och dricka öl hela nätterna och inte reflektera en sekund över faran för njursvikt, nu dricker jag tre muggar te och är helt övertygad om att den fruktade VATTENDÖDEN står alldeles om knuten.

Kissen hälsar att hon tror det är krupp. Men det tror hon i och för sig ofta och gärna, om allt möjligt.

litet bullatrauma

Varje år tänker jag att i år blir det inga fastlagsbullar, men så blir det lik förbannat alltid så att man inte liksom kan undgå dem så i dag åt jag motvilligt årets ceremoniella enda fastlagsbulle och precis som väntat så var den äcklig. Sydfinländska fastlagsbullar är så konstiga och otäcka. Fastlagsbullarna jag minns från min barn- och ungdom var mjuka och fluffiga och kardemummiga och hade en snygg liten triangelformad hatt och fluffig grädde. Fluffig being the key word här. Men sen jag flyttade till Åbo har jag inte fått en enda ens halvokej bulle: de är grova och så torra (av typen "grovdopp" som farmödrar har i sin bullalåda och plockar fram och bjuder av omochomigen) och smakar ingenting. Och de är skurna precis mitt på, som ett hamburgarbröd och vispgrädden är alldeles för tjock och smörig i konsistensen. Och så har de någon slags konstig besk och bränd mandelblandning ovanpå.

Stackars, stackars bullar! Och nästa år kommer jag att sitta där och äta er igen fast jag egentligen inte vill ha,

utfyllnad

Inte så mycket nytt, mest känner jag att jag borde skriva något, vad som helst, för att puffa ner det ynkliga inlägget ett steg. Slutet av veckan har varit betydligt stillsammare än början och det får man väl bara vara glad för. Igår städade vi för helgens gäster: det är få helger sedan julen som vi inte drivit B&B-verksamhet och hinner knappt få undan alla extratäcken mellan varven (kan även bero på viss slapphet, det ska erkännas). Men det är roligt att få besök och träffa folk man inte ser så ofta. Det gör också att man blir väldigt bekant med IKEA:s sortiment, det är verkligen få nyheter som går mig förbi någon längre tid. Så här i efterhand kan jag inte förstå hur jag själv någon gång i tiden sett IKEA som ett spännande utflyktsmål, nu känns det ungefär lika upphetsande som S-butiken tvärs över gatan.

the strangest week

plötsligt handlar allt om babysar... fast man själv inte har några barn så är de allt man hör om och allt man tänker på: glada babyn som man av olika anledningar ännu inte har kommit sig för att hälsa på fast giraffen står och stampar anklagade i köket, fina fina lilla tjejen som helt chockartat dyker upp över en helg, för att man inte vetat, för att man inte borde bry sig efter så här lång tid men ändå gör det och den vars baby fina lilltjejen är vet att man gör det och att man kommer att bli ledsen och känner sig lite skyldig mitt i sin egen lycklighet och har inte klarat av att berätta om det. Och man blir ledsen av en hel massa orsaker och det att man inte vetat något är bara en av dem, man blir i själva verket ledsnare än man själv trott man skulle bli, så pass ledsen att man chockerar sig själv och sin sambo och sin katt, trots att man samtidigt förstås är väldigt glad för deras skull, eller åtminstone försöker man och man tror att det kanske kommer att börja gå bättre så småningom, man vet inte men man hoppas... och så det allra hemskaste, det som får en att bli alldeles handfallen och hjälplös: babyn som inte klarade sig och aldrig fick finnas och man har förstås ingen aning om hur fruktansvärt det måste vara när man inte varit i den situationen själv, men man vet hur älskad och efterlängtad den var och hur djupt saknad den nu är. Jag är så väldigt, väldigt ledsen för er skull, O och S!

tips till bokhylletillverkare!

Jag har börjat planera ett bokhyllssystem och stackars N. sågar och målar och borrar och bygger med illa dold skepsis. Allt är med andra ord precis som det brukar.

En sak som jag inte förstår: världen är full med pocketböcker - bara hemma hos oss har vi säkert flera tusen som står i tredubbla led i alla skåp och garderober och skäms - så varför gör ingen hyllor där de kan stå? En vanlig pocketbok är mellan cirka tio och tretton cm djup, ikeas billyhylla har djup 28 cm*, dvs. mer än dubbelt för mycket för mina behov. Lundia och andra stora hylltillverkare kör med liknande mått, om inte djupare. Varför gör ingen pockethyllor, det borde ju finnas en marknad? De enda pocketbokhyllor som jag hittar är stringhyllor (vilket vi redan har, men de är onödigt dyra att fylla en hel vägg med) och överdesignade små stackare som rymmer max 20 böcker. Så nu ska vi försöka konstruera själva med hjälp av no brand-metallskenor (typ elfa, fast smalare och smäckrare) och hyllplan av sågade och målade limträskivor. Det här ska vi försöka klämma upp i arbets-/gästrummet på väggen mot psychogrannen, utan att de kommer ner igen, utan att det blir väldigt fult (lite fult är okej, under omständigheterna) och utan att grannen går till attack, so wish us luck.

*Pocketinsatsen Benno har igen rätt djup, men den är å andra sidan bara tio centimeter bred och det känns också rätt ohållbart. För att inte tala om färgen, sen när har det blivit så svårt, för att inte säga stört omöjligt, att göra vit melamin som verkligen ser vit ut, sen exakt när blev smutsinstitutionsbeige det nya vita?

Pappa telefonerar, del II

Pappa ringde och vi diskuterade hantverkare, årets frösådd (han har sått, inte jag), den förestående fikonskörden (2 st), fikonstekelns liv och leverne (tämligen komplicerat) samt den ekonomiska recessionen (inte så intressant, så snabbt avklarat).

Mest upprymd var han över "I terrier italiani", italienska terrierklubbens årsbok från 1974, som tydligen var ett veritabelt fynd med schematiska teckningar över olika modeller på kuperade svansar och hundar som gick inåt med fötterna. Allt detta för endast 50 cent!

Mammas bidrag till hemmabiblioteket var en 50-tals pinup-drinkbok, som hon i sin tur verkade väldigt nöjd med. N., som är en oskyldig och oförstörd själ, förstod inte riktigt hela konceptet och vad det riktigt är för genre.  Men jag har förklarat nu efter bästa förmåga, så det är lugnt.

om hur februari är som en östtysk film som aldrig tar slut

Det är kallt och jag fryser precis hela tiden utom när jag har klätt mig alldeles för varmt och istället sitter och svettas för att batteriet precis samtidigt råkat få fnatt precis just då. Och om man frångår mitt lilla mikroplan så vet jag inte hur många klimathotsartiklar jag har läst i år som förutspått den varmaste vintern någonsin i södra Finland och mässar om hur snön kommer att bli något exotiskt forntida fenomen, och det är inte det att jag inte tar den globala uppvärmingen på allvar, för det gör jag, men det är så svårt att sörja kylan och snön när vi har halkat runt på snö och is sen nyår nu och det bara snöar sån där otäck torr och vass snö, som inte ens känns som snö utan bara svider i ansiktet och som jag hatar, och sa jag redan att jag fryser? Det är hela tiden någon slags skum diskrepans mellan hur man känner sig temperaturmässigt och hur man rimligtvis borde känna sig. För att inte tala om glappet till hur man skulle vilja känna sig: avgrundsdjupt.

Är det bra nu med vintern för i år? Kan vi inte bestämma att det är det? Jag hatar februari, februari är min absolut värsta månad och alla säger bara "Jamen, i februari börjar det redan vända och bli ljust och solen värmer och frisksport och söndagspromenader och sportlov och bla, bla, bla. Men de har fel. Om man inte råkar vara lärare (eller kanske skolköksa, vaktmästare?) har man bara sportlov under de relativt få år av ens liv då man går i skolan och det är helt ohållbart att förväntas gå runt och vara förnöjsam och glädja sig retoraktivt åt det ännu tjugo år senare, och varför skulle man vilja söndagspromenera nåt särskilt just den månad då det bara kallt som fan ? Och i övrigt händer ingenting intressant. Februari är bara fyllt med pseudohelger och hela kulturen och nöjeslivet är mer eller mindre uppbyggda kring inte mindre än två olika slags omoderna bullar som är så pass mycket äckligare än vanliga bakverk att man inte ens skulle komma på tanken att vilja ha dem annars och det där beryktade s.k. ljuset är väl inte så mycket ljus som total gråhet. Allt är så oerhört smutsigt och fult: pissgul is på smutsiga trottoarer och man vet att om man faller nu så dör man antagligen av bruten nacke, bacillskräck och skam. Och det är en evighet kvar tills det blir vår och krokusarna kommer, för om man bodde i t.ex. Paris så kanske februari med lite god vilja kunna ses som tidig vår, men här? Här kan man ju inte ens räkna med att kunna vara klädd i vårjacka utan att frysa i maj?!

Det är något med hela den där scout-käckheten som irriterar mig med februari. Det där att det egentligen är vidrigt men för att alls stå ut så låtsas att man inte tycker det och hänvisar till apelsiner och varm choklad och rosor på kind och solsken i blick. N. pratar ibland med längtan i rösten om hur underbart det var när han var liten och alla scoutpojkarna sov under vindskydd i - 25 och man åt rå länkkorvskringla och hur lycklig man var när man vaknade och ännu var vid liv. Och jag förundrar mig över hur olika vi är och inser att det är där någonstans som mitt problem ligger: pinnbröd och extreme-upplevelser och det-är-skönt-när-en-pina-upphör är so not me. Jag inser inte det där coola i att pressa mig själv, inget hade fått mig att tillbringa mina helger med att sova ute i skogen som barn, jag såg hellre på tv och åt chips.

Precis som nu, med andra ord.

...

jaha, nehej, jag hade tydligen fel, så jag stryker föregående inlägg och är back on square one: inga blogginlägg och ingen inspiration, typ. Kanske jag tittar på tv istället? Ja, så gör vi, det blir nog bäst så. 

mer om tummarna...

Ovetenskapliga men dock empiriska undersökningar tyder på ett visst samband mellan förekomsten av tummar och språkinställningen English US.

Ja/nej?

(De som inte fattar vad i hela friden jag pratar om alternativt couldn't care less - hav förtröstan, de här tummarna torde nog snart vara ett avslutat kapitel. Förhoppningsvis.

This is just to say (or why working from home sometimes can be so very satisfying)

I have eaten
the plums
that were in
the icebox

and which
you were probably
saving
for breakfast

Forgive me
they were delicious
so sweet
and so cold

- William Carlos Williams

Och när dörren ändå var öppen så passade jag på och tog de två kvarvarande IKEA-vegepizzaslicearna också (fast jag redan ätit alla utom ena kantbiten PLUS sannolikt hela förra förpackningen också)... och den sista anansglassen.

I'm so very sorry.

and while I'm on a roll...

...så finns det för all del en hel massa annat också med världen i stort och da internet i synnerhet som jag känner en viss skepsis inför.

Som nu det här nya på Facebook: att man förväntas bestämma sig för om man gillar vad alla andra har för sig? Är det nödvändigt? undrar jag och känner mig som min far när han är på sitt mest trotsiga och kverulantiska humör. Är det inte trevligare och mer personligt då att skriva en kommentar om man tycker något var särskilt fyndigt och intressant, istället för att klicka på "tumme upp" -ikon och så får någon infon att Maria minsann Likes this. Jaha, liksom? Betyder det då att jag på något sätt tar avstånd från allt annat folk har för sig? Blir folk ledsna om man avstår från att tjoa att man tycker om deras aktiviteter? Så... stressande. Men seriöst, nån måtta får det väl vara på passiviteten i umgänget även på internet. Och är inte "tumme upp" den fulaste grafiska symbol som någonsin skådats? Iiik!

Och så Google då: what's the deal med det här nya att Google alltid helt nonchalant tar för givet att man stavar som en kratta (vilket man förvisso ofta gör) och som topp-2 träffar slänger fram något helt annat ord än det man egentligen sökte efter? Why, oh why kommer något man faktiskt inte sökte efter högst uppe på paradplats? Är det inte seriöst ologiskt? Är det inte dessutom mycket mer sympatiskt att anta att folk ändå söker på det som de verkligen är intresserade av, istället för att rakt av avfärda alla som snurriga dyslektiker? Jag som har liten skärm hatar de där topp-2 träffarna som jag alltid blir tvungen att scrolla förbi för att hitta något som kanske är relevant nånstans långt nere på sidan.

Sign.
Gnällig tant som inte har något bättre för sig.

letter from the complaint department

Och inte för att jag vill klaga (eller JO, förresten, lite vill jag klaga, faktiskt)... so here it goes: illa förtäckt gnäll i frågeform: Vad har hänt med radavstånden? I tre år har jag bloggat utan att reflektera över radavstånd en enda gång: jag har skrivit, Blogger har delat upp eländet i rader och det har varit ett väldigt väl fungerande och friktionsfritt system, tills nu.

Nu slumpgenereras plötsligt enkelt och dubbelt och God knows what för radavstånd, precis hur som helst? Utan att jag gör något och utan att det syns i förhandsgranskningen. Det är lite småjobbigt och framförallt ser det väldigt fult ut. Är det straffet för att man är otrogen med ett template från en annan site? Och hur får man det att sluta?

och så "kast med liten leprachaun"

och som på beställning fick jag detta sänt till mig per mejl:

Sinead och John Kerr:

and finally, the zambonis!

Igår var jag på uppvisningen till konståknings-EM och förvandlades i ett slag till Julia Roberts på operan i Pretty woman, dvs. jag satt längst ute på stolskanten och yrslade av hänförelse för det var så himla, himla coolt! Allt var så mycket flashigare och pampigare än när man ser det på tv och som någon som sedan tre års ålder har baserat sina stilmässiga ideal på konståkningsvärlden har jag nu avsevärda problem att tackla vardagen utan en stretchig och glittrig strassklänning med kort, vippig kjol.

Jag försökte hitta syskonen Kerr's underbara lilla "leprachauner i kilt"-dans, men lyckades inte, så istället får ni Kiira Korpi:



Och upplevelsen var helt komplett i och med att jag dessutom fick se inte bara en utan TVÅ Zambonis, vilket har varit mitt stora mål här i livet ända sedan jag för någon vecka sen med stor möda lärde mig ordet efter att ha sett på Alias.

- Öh, alltså vad var det hon sa att hon gillade?

- The Zamboni.

-???

-The Zamboni, den där maskinen de kör runt i pausen för att fixa till isen.

- Jaha? Har de ett namn?! Vad hette det sa du?

-Jo., de brukar kallas Zamboni.

- (paus) Men liksom, men, ehh, vadvardetdusa att dom hette nu igen? Lite som grissini, men...?"

- ZAMBONI!

- (efter en stund) Jahaja, det var ett konstigt namn de hade de där...?

- ZAMBONISARNA!

Lite så här, men bra mycket tuffare

resident cat on the property! ♥

Vårt Toscana-hus för en vecka i juli! Förutom egen pool utlovas även en resident cat on the property. Kan det bli bättre? Nu blir vi igen tvungna att köpa små whiskasburkar i miniatyr på den lokala SPAR-butiken. Jag är väldigt spänd på hur många ben den har: vår senaste stackare till Italienkatt släpade ju sig runt på bara tre tassar... Det verkade extremt jobbigt. Fast jag antar man får utgå från full uppsättning och att de hade omnämnt det särskilt om de hade en resident three-legged cat på sin property?

På den där lilla gräsplätten har jag alltså tänkt spendera min vecka med en bok, lite plockmat och ett antal glas prosecco och på morgnarna vinkar jag bara glatt när mina medresenärer åker iväg med bilen och tittar på kyrkor och vingårdar.

oh, the excitement!

Det är söndag och jag roar mig på ett mycket stillsamt sätt: genom att slänga strumpor. Jag har kastat fler par småledsna och noppiga strumpor, sockar och strumpbyxor än jag visste att jag ägde. Det är mycket befriande och kan varmt rekommenderas, men eftersom det tropiska klimatet ännu inte riktigt infunnit sig så blev jag tyvärr ändå tvungen att spara långt mer än jag ville. Efter strumpslängningen tvättade jag ylletröjor för hand. Det här visar med andra ord alla tecken på att bli en riktig höjdardag som högst antagligen kommer att kulminera i sortering av gamla julkort eller något lika rafflande.

verandaliv

De som känner mig vet hur jag allt som oftast brukar tycka om att intala mig själv att vi i själva verket lever i ett tropiskt klimat. Japp! Så är det. Verkligheten utanför fönstret är bara ett misstag - en tillfällig glitch - sol, värme och tropiska växter är det som egentligen gäller. Ett klimat som gör det möjligt att leva stora delar av livet utomhus, i trädgården och på altanen medan den varma brisen gör att det rasslar lite i bananbladen. Som alla förstår är den här vanföreställningen inte alltid den lättaste att upprätthålla utan jag får jobba ganska hårt på det. Och nu märker jag till min stora glädje att IKEA är på helt samma spår som jag med sin nya PS-kollektion! Här kan jag lounge:a lite lojt med frangipaniblommor i håret och en fruktcoctail (på t.ex. sådana där skojiga små lychéefrukter) medan N. grillar något exotiskt åt mig. Vi sätter den på vår enorma sydstatsbalkong tycker jag, då gör det inget fast monsunregnet häver ner. Oh joy.

ihopklappad kappa

Nu är vi i mitten av januari - tänker det vara vinter länge till? Min vinterkappa ser så genomhemsk ut att jag inte vet hur mycket vinter till jag riktigt klarar av, och det säger jag helt seriöst utan minsta inslag av drama queen. Den ser för brutal ut, fast den bara är några månader gammal. Vilket man i och för sig kanske borde ha kunnat gissa, för den såg lite sådär lömsk ut redan när den var ny och fin: väldigt löst vävd, sådär som om trådar lätt skulle kunna dras ut (check!), sådär som om den skulle kunna börja noppa på ärmarna (check!), sådär som om knapparna skulle kunna lossna (check!, check!, check!!!). Man kan ju undra varför jag överhuvudtaget köpte den. Men jag antar att den ändå såg fin ut och att jag behövde en kappa, men nu är frågan om jag a) glatt kan knyckla den i soptunnan och hoppas på en tidig vår, b) ska bita ihop, sy i knapparna och vara baglady: promenera raskt och kika ner i marken och hoppas ingen känner igen mig eller c) köpa en ny soon-to-be risig kappa, i januari(!) - trots att det bara är vinter i ehhh, två-tre månader till?

De här problemen har jag konstigt nog aldrig när det gäller om jag ska köpa sommarkläder i juni. För tänker man nja, det är bara sommar en par, tre månader till så det är ingen vits, då kan man lika gärna lägga sig ner och dö direkt.

Alternativ d) skulle vara att använda en annan, tre år äldre kappa som är något mindre rufsig och har knappar, men som av N. benämns "filten" och andra motsvarande öknamn.

Mitt liv låter helt patetiskt nu. Det är inte fullt så synd om mig som det låter för jag fick en liten skinnjacka från Zara så sent som i fredags, men det är på tok för kallt för den ännu, därav min fråga.

previously skabbig loppislampa in brand new habitat

Vi skulle egentligen bara åka och titta var det fanns flest kunder för att kunna välja det bästa stället att sälja våra egna gamla kläder och saker på och jag var egentligen inte ens intresserad, men han borde verkligen ha vetat bättre efter alla dessa år och loppisturer. Udda lampor, färgat glas! Yes! My preciousss! Come to me!

Och då köpte jag inte ens den stora Jesustavlan åt mamma fast den var såå rätt: En äppelkindad Jesus med prydligt sprejade mörkblonda lockar och antydan till läppglans sitter ute på en skotsk hed (eller kanske snarare kinesisk av färgskalan att döma), iförd korallröd-rosa (!) kåpa och en kungligt blå sjal käckt kastad över ena axeln och klappar en fårskock. Den var huge och hade fejkguldram!

Eurokirppis har som vanligt de finaste grejerna och luktar minst lump, vilket talar starkt för dem, men kassatanterna är alltid lika sura och tvära och idag sålde de någon stackares läderjacka för 2 euro, fast det var helt tydligt och de var medvetna om att tantena i Vera, Ellen och Cecilia-maffian antagligen själva pillat bort den riktiga prislappen och nödtorftigt klämt fast fejklappen. Jackan pep till och med i stöldporten och jag har svårt att tro att någon betalar extra för ett stöldskydd att sätta i ett plagg man har tänkt sälja för nån euro. Jag hatar den typens fräcka snatteri: folk har flera gånger gjort samma sak mot mej, tagit t.ex. någon så gott som oanvänd, finare tröja och sen bytt prislapp med något HM-linne man säljer för 50 cent. Vips sparar man helt käckt någon euro och oftast har ju de som sitter i kassan inte någon chans att veta om det är fusk eller inte, men den här tanten var helt medveten om att det var fel lapp, men sålde den ändå. Så Euro-kirppisen föll bort, vi får väl åka till Manhattan som vanligt.

matchvikt: 5,8 kg

Igår var vi hos veterinären och tog äntligen bort den klo som spjälktes och slets loss redan i julas. Tyvärr (?) har den tydligen inte känts av något desto vidare, så chocken och förvåningen blev desto större när man slets upp från sin förmiddagslur och brutalt stuvades in i buren och hamnade på ett ställe med en massa nya människor, en skrikig katt och flera olika slags hundar. Man var storögt förvånad och intresserad.

Sen drabbas man helt oförklarligt av en fullkomligt förlamande trötthet och yrsel: trots att man är till främmands och det inte alls passar sig och trots att man spjärnar emot allt man orkar både fysiskt och mentalt så däckar man lik förbannat på ett skråmat läderklätt bord - med öppna ögon och huvudet på en bit grovt hushållspapper. Sen vaknar man tre-fyra timmar senare med dregel på tassarna och är så trött så man nästan spyr. Och benen är sladdriga och huvudet känns drogat och man är kall och olycklig och vet att det har hänt något obehagligt med en som man inte kan minnas. Man är otrygg och känner sig sjuk och eländig. När husse kommer hem är det redan lite bättre, även om man ännu är okaraktäristiskt fundersam och ibland drabbas av lite svindel. Klockan åtta när det serveras guldburk (kyckling) återvänder livsandarna och man blir sakta sig själv igen.

Att man saknar en av sina klor har man nog inte ens fattat.

Kawaii - ne desu ka

Steven undrar när någon riktigt har tänkt ta honom med till Japan? Han tror faktiskt att han skulle kunna trivas alldeles utmärkt.

Hittade länken till puricute där man kan fixa till sig extra stylish med hjälp av lite körsbär och stjärnor och sånt via roliga Japanbloggen From Tokyo With Love. Innan Steven och jag kastar oss iväg borde vi bara återuppta våra sorgligt försummade japanskastudier, för jag kom aldrig särskilt mycket längre än till diverse hälsningsfraser och att kunna säga att jag är ledsen för att jag klåpat (sumimasen). Säkert nog så användbart i sig, men känns ändå lite begränsande i ett land där man är fullkomlig analfabet.

årets första babyfrön

Min känsla inför fröpåsar påminner ganska mycket om glädjen över dyrt smink, eller ett splitternytt set om 36 tuschpennor när man var liten: man vet att man borde ha förutsättningarna att kunna åstadkomma något coolt, men att det i praktiken oftast brukar sluta med att man blir besviken.

current "I really should have known better":

än att börja fickla med templates på en annars riktigt trevlig lördag. Arrgh.

current obsessions:

- inredningsbloggar: vet inte varför jag inte har upptäckt inredningsbloggarna på allvar förrän nu (speciellt med tanke på hur mycket inredningstidningar jag ändå läser), men nu i den här sega limbokänsla efter all helger så passar det perfekt och jag är totalt hooked: alla ser lite likadana ut, alla skrivs av snygga brudar med coola fotograf-, illustratör- eller stylistjobb som dessutom driver någon liten webbshop på sidan om och alla länkar kors och tvärs och nominerar varandra för diverse pris och utmärkelser och rekommenderar samma Flickr-sidor och egna, andras och varandras bilder och konst och till slut har man inte en aning om var man är, det är bara en massa fina bilder på totalt ouppnåeliga miljöer, människor och stuff överallt. Det är som en drog. Och det finns hur många av dem som helst, när man börjar läsa inredningsbloggar behöver man aldrig jobba mer (och ja, jag inser att det låter som om jag bott under en sten de senaste 15 åren och totalt missat hela INTERNET, men det är helt fantastiskt).

- att utvidga och öppna upp mer boendeyta uppåt: ett behov som åtminstone delvis är starkt relaterat till och definitivt förvärras av punkten ovan. Låter sig inte göras i vårt nuvarande boende. På mellantaket ryms bara husmusen och eventuellt (förhoppningsvis) den stackars frusna åkersorken.

- Alias: för att N. fick hela boxen med alla fem säsongerna i julklapp. Jag vet inte ens om jag tycker det är särskilt bra, men den finns där med hur många avsnitt kick-boxing och osannolika förvecklingar som helst. Och det känns tillika tryggt med ett världsbild där världens alla skurkar i internationella brottsyndikat i stort sett kan räknas på bägge händernas fingrar och alla verkar känna alla.

- Raving rabbids-dans: för att den första medlemmen av kaninjuryn är så ohejdat entusiastisk om man gjort något bra.

- Sommarkläder: for obvious reasons.

- Lösgodis: se ovan. Kvalar alltid in.

- Att jag borde göra något kreativt.

- Att ändra utseende på bloggen: utan att det tar en halv evighet, får oss båda desperata och slutar med att jag har något som känns snäppet sämre än när jag startade, som det gick senast.

---

Dagens observation: Runebergstårtor och pärlhyacinter i butikerna nu!

ny variant på temat "Barnen i Afrika"

"Du ska vara glad att du inte är en liten åkersork!", fick jag höra imorse i bilen på väg in till stan när jag beklagade mig över hur jävla kallt det är.

Och så är det ju: onekligen hade jag ju frusit mer om jag hade varit en liten åkersork, även om det inte annars nödvändigtvis verkar vara ett så dumt liv.

Waiting for Santa Claus/Christmas Blues

introducing the band

F. undrade igår hur i hela friden vi "kom undan" med att fota Doris & co. ute på flygfältet? Det intressanta var att jag själv inte ens hade reflekterat över frågan innan hon ställde den. Jag och N. har under sex års tid fotat Doris över hela stan och ingen har hittills kommenterat det, ifrågasatt oss eller ens stannat upp. Någon har lett, någon har svängt på huvudet när de har passerat, men det är allt. Jag antar att det säger en del om det land vi bor i, eller så är det helt enkelt som så ofta annars: så länge man ser van ut och som om man har all anledning i världen att vara på ett visst ställe så kommer man undan med vad som helst.

För mej är speciellt stadsbilderna en väldigt stor del av grejen med Doris äventyr. De är jobbiga och stökiga och ofta skulle man såå mycket hellre stanna hemma och dricka glögg än att kasta sig ut på stan igen för att man halv 9 på kvällen inser att shit, vi har ingen bild tills morgondagens lucka, men utan N:s fina Dorisbilder skulle jag nog inte orka skriva hela kalendern.

julrosdilemma, part II

Genom en kommentar till ett inlägg på en annan blogg hamnade jag på en Flickr-sida (puh!) med denna bild:

Eugène Grasset "La Belle Jardinière" 1896 Décembre

Ser ni? Julrosor igen! Inte bara blommande, utan rent av metershöga! Mot en fond av lätt och fluffig pudersnö och lite urnor på ett broräcke. Min stackars julros kommer snart att få komplex.

julrosdilemma

Hej från trädgårdsrutan. Igår köpte jag en julros. Den är väldigt liten och klen och tämligen ynklig på det hela taget, men den blommar (tja, eller, den visar i vilket fall som helst tecken på att kunna börja blomma) i svagt grönvitt. Nu vet jag bara inte riktigt vart jag ska göra av den för att den ska trivas. Tills vidare slängde jag den ovanpå en torr barrväxt på trappan, blir det månne bra så?

I våras fick jag nämligen en likadan planta av min faster, den planterade jag ut i rabatten och den föll pladask för grupptrycket och blommade precis som alla andra i juli-augusti någon gång. Sedan dess har den inte synts till. Jag kan inte riktigt klandra den heller: liksom + 5 och permamörker? Hur det överhuvudtaget kan tänkas stimulera någon växt till blomning övergår mitt förstånd. Hjälp? Vad ska man göra? Den gillar inte att bo inne och accepterar bara "pieni pakkanen" men i övrigt då? Sol? Vill den ha sånt? Har den behov av att "utnyd dagslys"? Jag kan verkligen inte lova att det blir något med den saken. Blomma utomhus i december känns som en så alltigenom dålig idé, men ingen blir gladare än jag om det känns så att den vill försöka.

Ungefär så här, men ändå inte riktigt.

Blomtanten ger mig för övrigt djup pysselangst nu: hon har åtminstone 7 lyktor varav en i storleksklassen enorm, granris över hela trappan, mossa och kransar och jag vet inte allt. Det är som taget ur tidningen Lantliv eller något: väldigt stämningsfullt. Mest av allt vill jag ta mitt fårskinn och kura ihop mig och bo på hennes trappa. Hon brukar sätta ut äpplen också så jag skulle t.o.m. få mat. Jag är lite som julrosen: såvida det inte blir mer än pieni pakkanen skulle jag troligtvis klara mig alldeles bra.

skumt.

Jag är lite rädd för min blogg nu. Den lämnar trackback-länkar hos andra människor utan att fråga mig. Det är konstigt, men jag vill bara påpeka att det är min blogg som är attention seeking och inte jag. Om det är någon som blir lurad hit i misstag för att ni förväntar er insiktsfulla kommentarer om något ämne som någon annan bloggat om och ni sedan blir gruvligt besvikna så kan jag bara beklaga.

I övrigt har det inte hänt så mycket idag, jag har köpt två väldigt snygga japanska kalligrafipennor: en grågrön och en mörkt vinröd. Nu önskar jag mig bara en väldigt snygg handstil to go with. Och så har jag köpt vaniljstång. Vaniljstång måste vara med det dyrast man kan köpa: en förtorkad liten skrutt för 6,20 euro? Visserligen är den då både luomu och fair trade-odlad av vänliga och glada indier på något berg, men ändå? Jag behöver den för att koka min egen risifrutti med körsbärssås som jag hittad recept på i en tidning. Jag har lite mindre än  tre år på mig att slutföra detta projekt innan vaniljen blir gammal. Det känns lite snävt, men får lov att gå på något sätt.

no dagslys here

Ett av danska Boligmagasinets stora inredningsteman för denna månad är inte mindre än:

Udnyt dagslyset

Jaa. Let's! Är den någon som sett till nåt dagslys på sistone? Här i Åbo är bara snäppet mindre mörkt nu när klockan är kvart över 11 på förmiddagen än det var sju i morse när jag steg upp. Jag förväntar mig en liten peak där mellan lunch och halv två ungefär, innan det blir nermörkt igen. Hurra. Jag borde bara hinna hem där emellan och sätta lite krysantemer i en vas i mitt stora fina lyxhus (ja, jag skojade bara, nej, jag är inte bitter).

Och på tal om inredning: I'm so very sorry to say, men gårdagens Simon och Tomas-projekt blev helt hideous. Really, han den där tapetkillen som alltid blir mobbad, vars namn jag nu glömt, hade ju helt rätt i att tapeten mest liknade ett julpapper. Och ett väldigt skrikigt och fult julpapper dessutom. Jag hade nog antagligen börjat gråta om det var mitt vardagsrum. De skulle ha tagit den första tapeten istället, den som de bedömde vara för tantig.

Det ironiska är att när man kollar bilderna från deras eget hem i SvD: så verkar det vara vita och gråbeigea väggar genomgående. Inte tillstymmelse till julpapperstapet nånstans? Jag ser inte ens att Dick skulle ha fått snickra ihop några mdf-grejer som sedan målats i vägverksorange? Inga jäkla svamptryck med suddiga schabloner heller. Kan ni inte bara göra det snyggt åt folk, måste det vara så mycket fånigt pyssel och crazy bara för sakens skull?

vintagejul

Någon gång långt tidigare i höstas sa mamma och jag på skämt att i år så kanske vi bara köper alla julklappar på loppis, och sen tänkte jag inte mer på det tills för någon dag sedan. Och nu, efter att ha spenderat nästan hela söndagen - eller nåja, men nästan 4 timmar blev det nog - på loppis igår och kommit hem med väskan och händerna alldeles fulla med julklappar, så är jag verkligen redo för julen: bring it on! säger jag bara. Årets julklappsskörd, the vintage collection, omfattar verkligen hela spektret, från det sparsmakade och strama till det kitschiga, från det klart användbara till det totalt bisarra. Hade jag bara hittat Bodens fästning och servettringar i japanskt päronträd så hade jag slagit till, direkt.

Det bästa var att jag hade så hejdlöst roligt hela tiden medan jag höll på att man blev tvungen att dra mig ut ur butiken. Och hur ofta kan man säga detsamma om vanlig traditionell julklappsshopping? När det gäller den påminner jag för varje år mer och mer om min far som på fullaste allvar alltid utgår från att uppgiften att hitta lämpliga klappar åt oss förr eller senare kommer att bli hans död. En fullt så melodramatisk attityd har jag kanske i och för sig inte riktigt lyckats uppbåda ännu, men det är säkert på gång, ge mig ett par decennier till bara.

Men det här var roligt, och billigt dessutom! Plus att jag nu potentiellt har möjligheten att fylla vår julafton med de mest häpnadsväckande conversation pieces! Ni hör själva, det är nästan lika mångfasetterat och fantastiskt som ett kinderägg!

(Och till min syster: jo, jag har köpt nya grejer åt er också).

Doris 2007 - the making of

Enbart för verkligt entusiastiska Dorisfans (dvs. mamma): behind the scenes-special för fjolårets julkalender:

Förutom muffins är lingoncookies det enda bakverk som Doris befattar sig med. Det allra svåraste då man bakar är att hållas sittande.

Ernst sitter alldeles ensam vid en stämningsfull Hallisfors och väntar på nåt vitt och suddigt, antagligen Miffy(?)

Ernst på lekplatsen i Studentbyn. Ingen annan var där. Ernst var besviken.

Vi stalkar vår gamla lägenhet i stan sent en natt, för ingen annanstans får man den rätta julkänslan lika bra som vårt några kvadratmeter stora "Lappland" invid sopskjulet. Det var - surprise, surprise - ingen snö där heller! Mötte ingen (thank God) och det var mörkt och öde hemma hos "oss", dock stod ett hideously fult skåp på balkongen. Det var vi inte helt nöjda med och kommer antagligen att kolla upp i år igen, bara desperationen tilltar.

Här har alla gett upp både hoppet om snö och ett vettigt slut: "men, vi lägger dem på en jävla filt på altanen och tar en bild någon gång och så får det vara bra så!"

- Blir det bra så här? Syns jag?

come with me, come with me to Helsinki

en serie lösryckta observationer att förundra sig över med anledning av mitt mycket korta besök i huvudstaden (nej, jag var inte på den festen)

- hur mycket svenska det talas i Helsingfors (okej, nu häckade vi mycket inne på Stocka, så det är kanske inte helt representativt, men ändå stor skillnad jämfört med Åbo, där jag också häckar på tok för mycket på Stocka).

- hur mycket ryska det talas.

- hur många hundar som får följa med på shopping - allt från världens lurvmonster i size XL till små fula chihuahuas och en jack russel som satt på ena skinkan och var trendriktigt klädd i röd yllejumper.

- hur stylish och välklädda, eller åtminstone extremt klädda alla är, inte bara hundarna, utan även människorna. Var och varannan såg ut att platsa på HEL LOOKS. Så är det inte i Åbo, här råder Gina tricot-tvång.*

- Vilken enorm skillnad det är på Akademen där och här, vilket man har en tendens att glömma mellan varven (köpte en massa julklappar och två coming of age-romaner med swimmingpooltema till mig själv).

- hur man alltid kommer på sig själv med att längta efter en egen karpdamm. Frågade N. om karpar är ätbara och om det helt hypotetiskt månne är okej att grunda sin egen fiskodling för hemmabruk utan tillstånd och grejer. Bemöttes med ett rått skratt. Tydligen är det så att tilltron till min förmåga att steka egenuppfödd karp är rätt svag, vilket eventuellt kan bero på ett mörtrelaterat trauma för några somrar sedan när jag skulle assistera min far med nätupptagning, han har inte bett mig sedan dess.

* stark bubblare: Soaked in Luxury, som under de senaste två månaderna har gått från ett liv i det fördolda till att nu ha börjat säljas av typ ALLA och överallt. Vad är grejen med det? Är det namnet som är så oerhört lockande, för själva produkterna känns inte så vidare lyxiga eller ens speciella?Det är så tröttsamt när alla alltid ska sälja samma saker!

50-talet strikes back

alltså, jag funderar seriöst på om jag borde köpa en Brat(z) nu fort som fan? Enligt devisen att allt som är förbjudet måste per definition vara roligt och bra och för att jag hatar att se the Desperate Housewife herself vinna.

Kan Mattel redan ha hunit raida mitt lokala Anttila?

julklappstips?

Hos Therese hittar jag den här DN-länken, som jag inte för mitt liv förstår hur jag har kunnat missa: det har givits ut en hel bok om den "synnerligt vänliga skogslämmeln" och hans släktingar!

Jag dör! Jag hade inte ens vetat att det fanns ett sådant djur som skogslämmel och nu visar det sig att det till råga på allt är ett synnerligt vänligt djur! Mina lämmelkunskaper är sorgligt bristfälliga: jag känner bara till fjällämmeln som ju mest är känd för att tjurigt marschera iväg för att kasta sig utför närmsta stup. Men det här är alltså nån annan sort? Vad är det då som gör att just skogslämmeln har en så vinnande personlighet?

Jag vet ingenting.

007

Vi var och såg nya Bondfilmen på bio, mest för att ingen av vampyrfilmerna kommit ännu och jag ville se något som inte krävde något desto vidare engagemang. Grejen med Bondfilmer är bara att om det finns några filmer som jag inte förstår så är det Bond (just about any Bond) och så vissa (= ganska många) aspekter av Mullholland Drive. Jag vet inte om det är en image som lever kvar från när jag var trotsig tonåring, eller om det helt enkelt är bristande intelligens, men det är något så sövande med agentfilmer: det är hela konceptet, så fort en attachéväska skymtar i bild så klickar det till och min hjärna switchar till Off-läge och efter en stund sitter jag där och gnäller "Men vem är han då, känner vi honom? Lyckligtvis har ju alla skurkar för säkerhets skull fått ett typiskt skurkutseende, så det är lugnt på det planet: jag fattar vem som är the baddie, bara inte vem som är vem och hur i hela friden de hänger ihop.

Anyway, det är allmänt känt att jag är helt clueless, så två minuter in i filmen lutar N. sig fram och viskar liksom på skoj "säg till sen när du behöver få något förklarat" och jag ba' "nej, det är lugnt, jag är bara här för se muskulösa män i badbyxor på beachen, jag har inget behov att förstå nåt.

Men alltså, liksom, eh... att jag blev besviken!



Min nya actiohjälte är förresten Dick, byggledare i svenska TV3:s inredningsprogram Simon & Thomas, han står alldeles lugn där mitt på golvet och vad de än ber om så svarar han bara "allt är möjligt" och sen sågar han och bygger och ser glad ut.

- Åh, wow, säger jag bara.