Igår var vi hos veterinären och tog äntligen bort den klo som spjälktes och slets loss redan i julas. Tyvärr (?) har den tydligen inte känts av något desto vidare, så chocken och förvåningen blev desto större när man slets upp från sin förmiddagslur och brutalt stuvades in i buren och hamnade på ett ställe med en massa nya människor, en skrikig katt och flera olika slags hundar. Man var storögt förvånad och intresserad.
Sen drabbas man helt oförklarligt av en fullkomligt förlamande trötthet och yrsel: trots att man är till främmands och det inte alls passar sig och trots att man spjärnar emot allt man orkar både fysiskt och mentalt så däckar man lik förbannat på ett skråmat läderklätt bord - med öppna ögon och huvudet på en bit grovt hushållspapper. Sen vaknar man tre-fyra timmar senare med dregel på tassarna och är så trött så man nästan spyr. Och benen är sladdriga och huvudet känns drogat och man är kall och olycklig och vet att det har hänt något obehagligt med en som man inte kan minnas. Man är otrygg och känner sig sjuk och eländig. När husse kommer hem är det redan lite bättre, även om man ännu är okaraktäristiskt fundersam och ibland drabbas av lite svindel. Klockan åtta när det serveras guldburk (kyckling) återvänder livsandarna och man blir sakta sig själv igen.
Att man saknar en av sina klor har man nog inte ens fattat.
Wednesday, January 14, 2009
matchvikt: 5,8 kg
Upplagd av maria kl. 10:36
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
0 kommentarer:
Post a Comment