Ingen kommer nånsin att kalla mig muffin.

På kvällarna innan vi går och lägger oss tittar vi på gamla avsnitt av Six Feet Under. Jag hade glömt hur bra och roligt och deprimerande det riktigt är. Familjen försöker äta köttfärslimpa och potatismos och prata om vad de gjort under dagen och mamman kläcker obönhörligen ur sig saker i stil med "I'm having sexual relations - with a hairdresser. Deal with it!" Alldeles oprovocerad och medan hon slevar upp kokta små ärter. Och familjen bara: "uh-mmm. okay." och himlar med ögonen åt varandra. Nu har Six Feet Under-mamman gått vidare från sin frisör (ett yrkesval som alltid verkade besvära henne) till ryske Nikolaj som äger blomaffären där hon jobbar. Han är så där temperamentsfull och dramatisk som ryssar alltid tenderar vara i amerikanska serier.

Och min N. påpekar lite förvånat hur alla alltid kallar mamman för "cup cake", varenda gång liksom, och hur det inte kan finnas någon serie där det ordet används lika frekvent som smeknamn. Och jag, helt naivt: "Men det är väl fint? Cupcake? Som muffins, liksom? Det är ju jättefint?" Han: Åh, men jag klarar bara inte av muffin, det får mig bara att tänka på DEN DÄR BOKEN!* Världens sorgligaste bok!"

Och jag försöker trösta, framhålla att herr Muffin hade ett långt och bra liv, med en fru han älskade och fina, lurviga barn och i sin ungdom var han så stark att han orkade bära en hel gurka. Herr Muffin var lycklig. Men det hjälper inte, det är för sent, han sitter redan och stirrar tomt framför sig. Och så blir jag lite ledsen också.

Hos oss kommer vi aldrig att sluta sörja ett fiktivt marsvins frånfälle.


* Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson.