om hur februari är som en östtysk film som aldrig tar slut

Det är kallt och jag fryser precis hela tiden utom när jag har klätt mig alldeles för varmt och istället sitter och svettas för att batteriet precis samtidigt råkat få fnatt precis just då. Och om man frångår mitt lilla mikroplan så vet jag inte hur många klimathotsartiklar jag har läst i år som förutspått den varmaste vintern någonsin i södra Finland och mässar om hur snön kommer att bli något exotiskt forntida fenomen, och det är inte det att jag inte tar den globala uppvärmingen på allvar, för det gör jag, men det är så svårt att sörja kylan och snön när vi har halkat runt på snö och is sen nyår nu och det bara snöar sån där otäck torr och vass snö, som inte ens känns som snö utan bara svider i ansiktet och som jag hatar, och sa jag redan att jag fryser? Det är hela tiden någon slags skum diskrepans mellan hur man känner sig temperaturmässigt och hur man rimligtvis borde känna sig. För att inte tala om glappet till hur man skulle vilja känna sig: avgrundsdjupt.

Är det bra nu med vintern för i år? Kan vi inte bestämma att det är det? Jag hatar februari, februari är min absolut värsta månad och alla säger bara "Jamen, i februari börjar det redan vända och bli ljust och solen värmer och frisksport och söndagspromenader och sportlov och bla, bla, bla. Men de har fel. Om man inte råkar vara lärare (eller kanske skolköksa, vaktmästare?) har man bara sportlov under de relativt få år av ens liv då man går i skolan och det är helt ohållbart att förväntas gå runt och vara förnöjsam och glädja sig retoraktivt åt det ännu tjugo år senare, och varför skulle man vilja söndagspromenera nåt särskilt just den månad då det bara kallt som fan ? Och i övrigt händer ingenting intressant. Februari är bara fyllt med pseudohelger och hela kulturen och nöjeslivet är mer eller mindre uppbyggda kring inte mindre än två olika slags omoderna bullar som är så pass mycket äckligare än vanliga bakverk att man inte ens skulle komma på tanken att vilja ha dem annars och det där beryktade s.k. ljuset är väl inte så mycket ljus som total gråhet. Allt är så oerhört smutsigt och fult: pissgul is på smutsiga trottoarer och man vet att om man faller nu så dör man antagligen av bruten nacke, bacillskräck och skam. Och det är en evighet kvar tills det blir vår och krokusarna kommer, för om man bodde i t.ex. Paris så kanske februari med lite god vilja kunna ses som tidig vår, men här? Här kan man ju inte ens räkna med att kunna vara klädd i vårjacka utan att frysa i maj?!

Det är något med hela den där scout-käckheten som irriterar mig med februari. Det där att det egentligen är vidrigt men för att alls stå ut så låtsas att man inte tycker det och hänvisar till apelsiner och varm choklad och rosor på kind och solsken i blick. N. pratar ibland med längtan i rösten om hur underbart det var när han var liten och alla scoutpojkarna sov under vindskydd i - 25 och man åt rå länkkorvskringla och hur lycklig man var när man vaknade och ännu var vid liv. Och jag förundrar mig över hur olika vi är och inser att det är där någonstans som mitt problem ligger: pinnbröd och extreme-upplevelser och det-är-skönt-när-en-pina-upphör är so not me. Jag inser inte det där coola i att pressa mig själv, inget hade fått mig att tillbringa mina helger med att sova ute i skogen som barn, jag såg hellre på tv och åt chips.

Precis som nu, med andra ord.