fever to tell

Jag är hemma. Jag är sjuk. Jag är hemma och sjuk för jag vet inte hur mångte dan och min värld är så väldigt, väldigt liten. På nätterna hostar jag och på dagarna jobbar jag lite på halvfart och flyttar runt muggar med skvättar av kaffe/te/varm saft/finrexin/ingefärsbrygder och allt som jag desperat häller i mig för att hosta lite mindre. Needless to say så hjälper inget, förstås. Det finns inget i världen som får mig att hosta mindre. Men det går ändå åt en hel del muggar. Jag är så dödligt trött på att dricka varmt, jag känner mig alldeles konstig av allt varmvatten och klagar över hur jag alldeles säkert kommer att få njursvikt med den här farten: "det är faaarligt att dricka tokmycket vatten" väser jag ömkligt mellan hostningarna (för så är det, för man dör knall och fall, det har jag läst på nån svensk kvällstidning... ).

Min sannolikt annalkande njursvikt är nästan det enda intressanta i mitt liv just nu. Och är det inte fascinerande hur världen har förändrats: förr kunde man gladeligen vara ute och dricka öl hela nätterna och inte reflektera en sekund över faran för njursvikt, nu dricker jag tre muggar te och är helt övertygad om att den fruktade VATTENDÖDEN står alldeles om knuten.

Kissen hälsar att hon tror det är krupp. Men det tror hon i och för sig ofta och gärna, om allt möjligt.