berries for bears.

Om min mamma råkar läsa det här så är detta tillfället då pappa lämpligen kan kallas till datorn och man kan förklara för honom att så här ska ett björnbär se ut.

Sen regnar och stormar det hela tiden så några bär får vi knappast. Men ändå: alla de små vita plupparna är outslagna blomknoppar.

julrosdilemma

Hej från trädgårdsrutan. Igår köpte jag en julros. Den är väldigt liten och klen och tämligen ynklig på det hela taget, men den blommar (tja, eller, den visar i vilket fall som helst tecken på att kunna börja blomma) i svagt grönvitt. Nu vet jag bara inte riktigt vart jag ska göra av den för att den ska trivas. Tills vidare slängde jag den ovanpå en torr barrväxt på trappan, blir det månne bra så?

I våras fick jag nämligen en likadan planta av min faster, den planterade jag ut i rabatten och den föll pladask för grupptrycket och blommade precis som alla andra i juli-augusti någon gång. Sedan dess har den inte synts till. Jag kan inte riktigt klandra den heller: liksom + 5 och permamörker? Hur det överhuvudtaget kan tänkas stimulera någon växt till blomning övergår mitt förstånd. Hjälp? Vad ska man göra? Den gillar inte att bo inne och accepterar bara "pieni pakkanen" men i övrigt då? Sol? Vill den ha sånt? Har den behov av att "utnyd dagslys"? Jag kan verkligen inte lova att det blir något med den saken. Blomma utomhus i december känns som en så alltigenom dålig idé, men ingen blir gladare än jag om det känns så att den vill försöka.

Ungefär så här, men ändå inte riktigt.

Blomtanten ger mig för övrigt djup pysselangst nu: hon har åtminstone 7 lyktor varav en i storleksklassen enorm, granris över hela trappan, mossa och kransar och jag vet inte allt. Det är som taget ur tidningen Lantliv eller något: väldigt stämningsfullt. Mest av allt vill jag ta mitt fårskinn och kura ihop mig och bo på hennes trappa. Hon brukar sätta ut äpplen också så jag skulle t.o.m. få mat. Jag är lite som julrosen: såvida det inte blir mer än pieni pakkanen skulle jag troligtvis klara mig alldeles bra.

must be krokussäsong

Mina trädgårdsambitioner är som vanligt päglade av excesser och dumglatt övermod. I går var jag för första gången i mitt liv och köpte blomlökar, sådana som man påtar ner på hösten och som sen börjar blomma tidigt nästa vår om inte fasanpappan har ätit upp dem under vintern. Det finns massor med olika blomlökar i världen, kan jag ju bara meddela. Jag blev alldeles yr och kom och släppte hela famnen med färgglada påsar framför N. som stod vid skruvhyllan. När vi hade stått där på knä och gallrat och bara de allra nödvändigaste sorterna var kvar hade jag 130 blomlökar. Jag upprepar: 130(!) lökar och vår tomt är, om inte frimärksstor, så ungefär i trakterna av en picknickfilt. Blir det för mycket?

Jag tyckte det skulle bli så fint med olika färgers krokus slumpmässigt spridda i gräsmattan, men jag blir matt ända in i själen av tanken på att gräva 130 små hål i gräsmattan, som först nu äntligen börjar se ens lite grön och jämn ut. Ungefär en halvtimme efter att jag betalat för mina små knölar insåg jag att det går alldeles utmärkt att köpa blandade krokusar i mindre förpackningar än 80 st också, för i nästa butik fanns det små påsar med krokusmix om 12 st. Men nu har vi åtminstone! Nu skulle det bara gälla att plantera dem också, för som mamma sa, "Det blir inte bra om man bara har dem i skåpet, det har jag provat flera år."

Bara så ni vet.

I övrigt ägnar jag mig åt väldigt mycket masochistisk läsning av inredningstext (ja, alltså jag gör det annars också, men nu när vi renoverar blir det ännu mer än vanligt). Artiklar i seriösa tidningar som SvD är nästan bäst, för de anstränger sig så hårt att få det att verka som fin journalistik, även om det är samma andlösa designdyrkan som i vanliga inredningstidningar. Allra mest irriterar jag mig på medelålders höginkomsttagare som utan att blinka kläcker ur sig saker som: "Det var ljuset och rymden vi föll för, vi visste genast att det var här vi skulle bo!" eller "Jag tycker att man ska vänta med att köpa möbler tills man har möjlighet att köpa det man verkligen vill ha. Jag blir så irriterad, att mässa sådana "självklarheter" idiotförklarar genast ca 90 % av befolkningen som inte antas förstå att uppskatta LJUSET och RYMDEN i de 400 kvm stora godhandlarvillorna och Östermalmsvåningarna och som är dumma nog att köpa IKEA-möbler för att de behöver stolar att sitta på genast och inte har råd (eller kanske någonsin kommer att ha råd med) de Eames- och Arne Jacobsen-stolar, som det förnuftiga besserwisserparet stilfullt har ställt i varje jävla hörn av det exemplariskt ljusa och luftiga hemmet.

Ursäkta att jag gnäller, jag är bara trött och avundsjuk och lider ett väldigt underskott på både ljus och rymd! (Och känner mig extra fattig efter att ha förköpt mig på Abstraktstommar och krokus).

Blogg ur perennbusken

Hej från trädgårdsbloggen! Nu har jag upptäckt perenner! Perenner är helt klart årets grej (och förhoppningsvis också nästa års om namnet alls är något att gå efter...). Och om jag flyttar härifrån så kommer jag antagligen att bli en sån där galen tant som lämnar det som borde ha varit trädgården som en kraterfylld katastrofzon som ser ut som om landets alla mullvadar precis dragit förbi mot nya utmaningar och med handväskan full med mina vänner perennerna. Säger nån någonting kommer jag att vara genuint förnärmad- det är ju mina perenner - juh!

Nu sitter jag i solnedgången bakom en syren och testar hur långt internet sträcker sig (och jo, vi har internet i buskarna. How lovely!). Det hela är väldigt idylliskt så det känns passande att perennblogga lite: jag har köpt en massa små oansenliga och risiga tuvor med obskyra namn och stuckit ner dem lite här och där i alla mina nya rabatter. Och sen liten lapp med namn och bild bredvid varje planta så att jag kan påminna den sen hur den borde se ut.

Jag annekterar nya odlingsytor så gott som dagligen, framför huset, bakom altanen och på gaveln. Gaveln känns för övrigt som the place to be, här finns kvällssol, utsikt över förbipasserande hundar och så är man på första parkett när det händer något intressant hos grannarna (höll på att dra ihop sig till en liten banankris, men den avvärjdes). Vi vågade knappt oss utanför vår egen lilla tomt under hela förra sommaren utan huttrade mest i skuggan, och nu är det bara april och jag har redan flyttat ut möbler och inmutat mitt nya territorium och tryckt ner en tuva gräslök (faprilör säkerhets skull komplett med bild och allt: Allium schoenoprasum - Ruohosipuli) och en vinbärsbuske på allmän mark. Jag känner mej lite som en upptäcktsresande med koloniala ambitioner, det är bara flaggan som fattas.

to always want what I can not have

Jag har:
- en stor nygrävd rabatt med tre penséer mitt på och lite krafs i hörnen
- en sluttande, knölig och ojämn gräsplätt som mest består av mossa, maskrosblad och bar jord
- några vildvuxna fruktträd som försummats under så många år att det sannolikt aldrig mer går att få någon fason på dem
- en jordgubbsbänk som till stora delar migrerat in under altanen och in i häcken mot grannen,
- löjliga mängder bioavfall som p.g.a. husbolagets brist på kompost är helt lögn att bli av med
- tre vinbärbuskar, lite malplacerade blommor som överlevt vintern och
- en liten stjälk rabarber.

Nu föreslår jag att vi jordfräser upp allt och istället inrättar något i stil med detta. Så kan vi ha kattmatsfatet där på trappsteget mitt i polen och karpar simmandes runt om. Så gör vi.

trastar

Ah, gårdagen var ett enda shoppingrus och nu är trappan full med trädgårdstillbehör och sladdriga, vingliga växter som borde komma i jorden: vit och blå klematis, flox, penséer och, till vår stora förvåning, en buxbom. Den fattade vi inte ens att vi hade köpt tills jag plockade allt ur bilen och den bara stod där och tronade bredvid babyplantorna.

- Men satte vi inte tillbaka den? frågade vi varandra och ryckte förvånat på axlarna.

- Sa vi inte att vi inte hade plats och förde tillbaka den?

Tydligen inte.

För att inte tala om kitschfaktorn på gårdagens loppisfynd. Not of this world! Vi (läs: jag) köpte en väldigt konstig bordslampa: foten var liksom utsirad och blekgul i något marmorliknande material som antingen är sten eller också låtsas väldigt bra. Skärmen var guld, men ska bytas ut mot en svart. Sen ska vi bara köpa ett större hus så kommer den säkert att passa in alldeles bra någonstans. Och bäst av allt - salt- och pepparströare i form av silvertrastar! Eller silver och silver, men något slags silverliknande material som antagligen är högst hälsovådligt. Alpackafåglar? Snart är det nästan bara en monkey lamp som fattas för att mitt hem ska kännas komplett!

Mysteriet med de försvunna lökarna

Alltså, bara för att klarlägga: jag gillar inte ens fåglar nåt särskilt, så det här ornitologibloggandet ska förhoppningsvis inte blir någon långvarig vana! Inte att jag har något särskilt emot fåglar så där av princip, men av alla djurkategorier som är stora nog att ses på ett par meters avstånd, så är fåglar nog dem jag engagerar mig minst i. Det är visserligen roligt och trevligt att grönfinkarna har flyttat in, men det går inte upp mot igelkottsungar direkt. Skulle jag ha ett igelkottsbo skulle jag antagligen bli tvungen att ta två månader tjänstledigt för att se till att allt går bra och sätta fram fat med kattmat för dem att klafsa runt i, medan fåglar och jag mest har en vänligt avvaktande inställning till varandra.

Idag är jag lite upprörd dock: Tuppfan har ätit upp mina tulpanlökar! Och nu har han dessutom fräckheten att oberört spankulera fram och tillbaka och kasta lystna blickar ner i den tomma gropen. Ser lika genuint besviken ut varje gång över att de inte magiskt har återuppstått.

Nästa år kan det hända att vi firar thanksgiving riktigt på allvar: tranbärssylt och potatismos och ugnsstekt pappatupp!

veckans naturschema

- Oroa sig för hormonstinn katt som högljutt vrålar och släpar sig Österbotten runt med brustna morrhår och oro i sitt lilla kattbröst. Snälla bilister, kör extra försiktigt, vi försöker få nya små svanstippsförsedda varelser, s.k. småtippar. Den blivande modern är en fin familjeflicka uppvuxen under skyddade förhållanden och vet inte nödvändigtvis hur allt ska gå till så vi är lite extra ängsliga.

- Köpa mossdödarmedel för att kunna utrota mossa på vår gräsmatta och ca 395 m2 annat gräs.

- Oroa sig för nya grönfinksparet så de inte kväver sig i sina mosstufsar när de stressar så med att bygga bo i världens snedaste en alldeles ovanför där ovan nämnda katt vanligtvis brukar sitta och spana på myror. Första parkett för småtipparna att öva sig att fånga småtippor.

- Köpa en massa säckar jord och plantera dahliaknölar och sladdriga småplantor.

- Oroa sig för beskäftiga tuppen som överhvudtaget inte verkar hitta nån tjej.

- Hoppas att fruktträden på något mirakulöst sätt skulle klippa sig själva, eftersom vi varken har den utrustning eller kunskap som krävs.

and then the great outdoors strikes back on whiney indoor kind of girl

Nej, alltså, det passar hemskt dåligt att komma dragandes med -1 till -4 och light snow i minst en veckas tid framåt. Jag planterade pärlhyacinter och krokus i förrgår! Och mina försummade klichétulpaner från Amsterdam ligger som bäst i blöt i en väldigt oaptitlig sörja på diskbänken (för att jag är en lousy gardener som glömde bort att plantera dem i höstas, då jag istället var fullt upptagen med att sitta inomhus och kura och äta godis framför tv-serier). Blötlagda tulpanknölar är extremt oestetiska. Så här kan jag inte ha det över hela påskhelgen: allt kommer att ruttna och Kissen kommer att med stor förtjusning dricka upp allt slime som bildas och det blir allmänt snuskigt och otrevligt.

Som ytterligare ett naturrelaterat glädjeämne kan jag ju meddela att vi nu har freakin' MYROR också! De kommer insläntrande från under golvlisten i vardagsrummet. När man sitter i soffan händer det att deras promenadstråk går rakt över en. Igår låg Milla och halvslumrade på ryggstödet bakom mig då hon plötsligt dök ner i mitt hår och rumsterade runt lite innan hon hittade något att knastra i sig. Och trots att jag uppskattar den otroligt söta gesten, vill jag helst inte ha några extra insekter vare sig på mej eller runt omkring mej så nu har jag raidat allt och alla och själva burken står där som en varning bredvid golvlisten: vi konstruerar fast flamethrowers om vi måste, men håller ni er bara inne hos grannens istället är det lugnt.

Peace!

here comes the sun

Fördelen med hemmajobbande: vårens första förmiddagskaffe i solskenet på altanen. Det var varmt och skönt men eftersom vi för första gången denna vinter faktiskt har snö nu så står tulpanerna och hänger lite ängsligt bredvid dörren så där för säkerhets skull och Milla beslöt sig för att överhuvudtaget inte ta risken (trots att hon kastade långa, längtansfulla blickar på sin älskade fårfäll) utan hon studerade istället hela processen från värmen ovanpå elementet. Sedan slog min lutheranska sida till och jag fick dåligt samvete och gick in igen.

Nästa gång blir det nog paraplydrink!

mars

Idag är det mars. Då säger fröpåsarna att man får börja så dem. Jag har säkert 20 olika blomsorter varav största delen är sådana att jag knappt ens hört talas om dem tidigare, tur att jag har stort hus och stora ägor (ehum). Och nej, jag följer inte den minimalistiska skolan som rekommenderar stora partier av några få sorter och högst tre färger. Jag tänker klämma ner allt jag hittar där jag bara kan och så får det bli survival of the fittest. Här mesar vi inte med växter i onödan.

what else is there?

Som den entusiastiska gårdsägare jag ändå är drog jag på mej en liten röd vårjacka för att gå ut och stå på altanen en stund. Det kändes dumt. Det blåste kallt. Så jag gick in efter en halsduk och sedan ut igen. Jag gick fem steg i varje riktning och inspekterade hela trädgården. Det enda av intresse som har hänt är att någon antingen har dött en vålsam död bakom körsbärsträdet eller också plötsligt bestämt sig för att rugga av sig alla sina fjädrar samtidigt. Jag sneglade lite intresserat på syrenbusken också, men den är strängt taget inte min så om det ska klippas kvistar borde jag göra det lite finkänsligt och diskret (dvs. vänta tills det blir mörkt och ingen ser). Jag tänkte också städa lite i förrådet så jag slängde tre tomma pafflådor och sen visste jag inte riktigt vad mer jag kunde göra så jag gick in igen.

Utomhusliv har aldrig varit min starka sida. Hur gör man? Det är för tidigt att kratta i februari, är det inte?

Guerilla gardener

Det finns en Londonbaserad rörelse som kallar sig guerilla gardeners, vars medlemmar smyger runt och planterar träd i vägkorsningar och ockuperar jordplättar för olovlig morotsodling. Jag är inte så insatt i deras verksamhet, men grundtesen verkar vara något i stil med att där det sticker upp tillräckligt med jord mellan betongen att man kan peta ner ett solrosfrö, så bör det växa nåt. Lite som en välartad variant av husockupation, fast istället för att ta sin sovsäck och flytta in så smyger man sig ut i nattens mörker med sin spade och trycker ner tre tagetesplantor i en försummad rondell.

Personligen har jag alldeles för fullt upp med att så och rensa helt legalt på min egen lilla radhusbakgård för att orka ta mig an nån allmän mark, men jag tilltalas ju onekligen något helt enormt av möjligheten till lite subversiv frösådd, så jag tänkte guerillaodla på mitt eget upproriska sätt genom att helt fräckt smygså lite frön redan i februari fast det strängt står mars-april på påsen.

som jag har väntat!

Fröpåsarna är förresten här nu. Snart kan man börja så frön som växer upp till små, klena plantor som slingrar och slemmar sig runt varandra för ett sedan långsamt tyna bort och dö. Fantastiskt! Jag tänkte nästan köpa en massa påsar för att kunna titta på, sortera och ha ("Nej, dom tar inte slut, jag lovar" bedyrade N.), men sen kom jag på att jag inte vill ha Hammenhögs frön, jag vill ha Weibulls. De har snyggare påsar men blankare och finare foton. Weibulls är bättre på att lura mig, när jag ser deras påsar ser jag hur min trädgård blommar och är frodig och hur allt är lika tätt och fint och intensivt som på bilden, Hammenhögspåsarna är bleka och anemiska och får mej att tänka på sjukdom, törstkatastrofer och ondsinta saker som spinner nät som dödar allt. Det märkliga är bara att båda varumärkena verkar ägas av samma företag, så jag antar att alla inte associerar som jag.

Frågan är nu bara: vad borde man satsa på om man har minimalt med plats? Vad skulle vara snyggt, lättskött och långlivat?

eh, betraktelser kring en talgboll?!

Min kropp är inte van vid räfsande i snöblandat regn och snålblåst; den känner sig lite ömklig och mörbultad idag. Note to self inför kommande år: det kan vara bättre att försöka passa in vinterstädningen av gården före det börjar snöa och slaska och snöa igen. Nu kändes det lite som att man kom och störde i någon annans förmultnelseprocess. Och det känns lite, eh, påfluget och ofint. T.ex. så räfsade jag utan problem ihop hela den långa gula slemspretiga rabarbertuvan. Gah! Och så har vi lagt upp talgbollen åt the squirrel, men den har inte kommit och hämtat den ännu utan det är mest en massa fåglar som trängs där. I synnerhet några gula som vi tror är talgoxar (vi googlar sveriges ornitologiska förening alltid when in doubt, så nu kan vi två sorter: talgoxe och koltrast) gillar den väldigt. Och jag skulle bli så glad om de verkligen var talgoxar för jag gillar namn som ens är lite logiska, och de här är verkligen suckers för sin boll. Vi har åtminstone två stammisar: en kavat tjockis och en liten smal som inte vågar sitta på själva bollen utan står och darrar på en millimeter tjock kvist och liksom sträcker på nacken för att nå. Ibland sträcker den sig så långt att den faller och då ser den alldeles generad ut.

Jag tycker annars att fåglar är lite konstiga djur, ärligt talat så förstår jag inte ens att de någonsin blivit artbestämda och kommit sig till namn; de sitter aldrig stilla, utan flyger omkring och chirpar nånstans där de inte syns. Jag tror inte jag överhuvudtaget har förmågan att lära mej känna igen fåglar utgående från hur de låter, jag måste kunna se dem. Följaktligen kan jag bara fåglar som syns fast man är närsynt: gråsparv, kråka, skata, fasan, tjäder, struts och pingvin. Och svan och flamingo. En fasan hade vi visserligen någon gång i våras men de övriga har lyst med sig frånvaro. Eller, ja, nej, skator har vi också. Men de ska inte komma och ta ekorrens talgboll! Jag föreslog att vi skulle föra ut lite aluminiumfolie eller nåt annat snyggt blankt för att pigga upp dem, men sen började vi fundera på om de har något ställe att placera snygga grejer på så här under vintern, så det blev aldrig av. Bor fåglar i sina bon under vintern? Inte väl? Sitter ute i regnet och häckar helt nonchalant bara? Är inte det lite dumt, rentav?

disco, baby

Igår var det sommarens antagligen sista flip-flopdag och jag dödade mina sommarblommor. Resterna av min trädgård ligger i en deprimerande hög och väntar på att vi någon mörk kväll ska kunna gå och smygdumpa det i åkern här bakom. Idag känns det plötsligt väldigt mycket som höst och jag håller just som bäst på att få nytt golv i "kontoret". Det blir väldigt tjusigt och jag är lite smått exalterad! Jag föreslog just att vi inte alls behöver inreda något kontor där utan har det som ett hippt litet partyrum där våra gäster kan stå och dricka sina välkomstdrinkar och glögg och sånt medan de lyssnar på obskyr lounge musik . Som ett kuddrum, ungefär, fast glöggrum. "Det blir ganska små bjudningar då", sa N. den praktiske. So? Ganska sällan har vi ändå särskilt stora bjudningar och folk får väl turas om ifall det blir trängsel...

Förutom att göra mej av med sommarblommorna så har jag också skördat tomater och klippt mitt äppelträd (det lilla på bakgården) med stor entusiasm men absolut ingen kunskap eller expertis alls. Det blev inte så bra och jag fick sågspån i ögat. Trädgårdsodlande är svårt. Jag var ganska duktig på balkongodlande, men riktigt utomhusodlande är svårt och lite skrämmande, jag kan ingenting om sådant. Man måste bry sig om saker som frost t.ex, helt nytt för mej som brukar ha pelargonerna ute ännu i december. Och man blir tvungen att handskas med små söta gröna larver som äter upp ens blad. Jag blir helt ställd av gröna larver, jag vet inte vad jag ska göra, för man kan ju inte krossa dem (squishy och baaad karma!) så jag beslöt mig en gång för att plocka ihop dem i en kopp och gå och föra ut dem i skogen. Så jag hämtade husets största emaljmugg och stod där och kände mej lika genomfalsk som Hans och Gretas pappa, men sen hittade jag bara en ynka larv och blev sedan avbruten mitt i av något, minns inte vad. Sen tog det typ tre dagar innan jag igen hittade min mugg med en ensam stackars grön mask skramlande på bottnen och då fick jag ju så dåligt samvete att jag tippade ut honom på gräset och lovade att aldrig göra så mer. Så nu har jag stora hål i alla mina blad. Vi försöker på nytt nästa sommar. Vi har för övrigt ägnat hela sommaren åt att utmattat spana ut över trädgårdsförödelsen och försökt uppmuntra varandra med tillrop av typen "nästa sommar kommer det nog att bli fint här!" För mej har det en lite illavarslande klang. "Sen, nästa sommar?" var nämligen mitt förhoppningsfulla mantra när jag var liten och denna tidsangivelse användes om allt jag hade blivit lovad att få göra i någon väldigt avlägsen och vag framtid. Det är nära besläktat med "sannolikt aldrig, not in this lifetime".

Det enda som jag har lyckats med i år är mina dahlior, jag har haft blommor att sätta i vaser i två månader nu, det är så lyx, jag känner mej lite som en engelsk överklassdam när jag går ut i trädgården och bara klipper nya blommor när det behövs. Fast egentligen så skickar de kanske butlern istället, but still. Nästa sommar när jag har bättre pli på mina grödor så kanske jag också skickar butlern, vem vet? Tills vidare får jag nöja mej med mina nya höstblommor. De är verkligen växtrikets svar på lightprodukter - låter som ett bra koncept men är i själva verket en ständig besvikelse och inte ens nära på the real thing. I hate höstblommor, de blommar fult eller inte alls och är fuktiga och stickiga och bara påminner en om att alla ens riktiga darlings ligger dumpade som prolemavfall i trädgårdens risigaste hörn.

nya huset, dag ett

Det första flyttlasset är på plats på nya stället tillsammans med 4 olika sorters skurmedel och 10 liter vit färg. Hurra! Min nya favorit är någon slags mega Cif med bleach i en mycket skrikig flaska. Igår gick jag runt hela kvällen som the Bleach Bitch impersonated och skrubbade köket. Det behövdes verkligen. Höll dessutom på att få en mindre sammanbrott när jag såg kökslådornas konstruktion: rangliga i ful, gulnad hårdplast och världens tunnaste vaddetnuvarför-skiva. Ouch, förskräckligt, all gulnad hårdplast och billig spånskiva måste bort, bort, bort. Vilket innebär hela köket, och badrumsinredningen och en hel del till... Min renoveringslista förlängs bara hela tiden.

Men under första kvällen har vi åtminstone hunnit riva den fasta inredningen i det ena klädrummet, där vi hade tänkt placera paxarna, men nu inte kommer att lägga dem heller i.o.m. att det dök upp ett batteri vi inte sett eller räknat med. Och då var vi ändå där enkom och mätte, så fråga mej inte hur det gick till... Rivningen av hyllsystemet ledde i sin tur till att vi dessutom märkte att de hade gjort hål i både golvet och golvlisten då de passat in hyllorna. Så det blir alltså nytt golv där, även om vi nästan tänkt att det gamla skulle få duga. Taket och 3 skrubbväggar är redan målade ett varv så alldeles snart kommer vi att ha en helt nyrenoverad skrubb på 1,5 kvadrat; vi får flytta in dit sen och sitta på vårt nya golv och glädjas över hur fräscht vi har det. Smått, men fräscht.

---

Vår gräsmatta består för övrigt uteslutande av maskrosor och deras blad. Lååånga maskrosor. Jag har alltid trott att jag har gillat maskrosor, men inte enbart och hela gräsmattan full. Det blir för mycket. Hela trädgården är ett katastrofområde och extremt oskött. Ett mycket litet katastrofområde, visserligen, men ändå. Fast vi har syrener utanför badrumsfönstret, det känns lite lyxigt, man kan fast sticka ut sekatören och knipsa lite diskret om man vill.

om när vi nästan fick en katt till

På lördag tog vi bilen och begav oss ut på exkursion till en plantskola i Lepplax. Där har jag aldrig tidigare varit, såvitt jag vet, och det kändes riktigt intressant. Landsbygden blir så mycket mer exotisk så fort det inte är ens egen gamla vanliga, utan någon annans. Vi kikade på kakfabriken och jag konstaterade att där skulle jag kanske kunna jobba ifall jag bodde här och det skulle vara praktiskt på så sätt att postkontoret tydligen låg i samma hus och jag har alltid så svårt att få saker på posten... Och alldeles innan man kommer fram till själva planskolan kör man igenom en liten klunga av väldigt välskötta Astrid Lindgren-bondgårdar och det var där som pappa kastade sig på bromsen och utropade: ååh, den där är HEMLÖS, jag vet det! Och mamma och jag tittade lydigt åt vänster och såg det det vi hade förväntat oss: en lurvig gul katt. Och en lurvig brun och gulspräcklig katt. Och en lurvig, gul, brun och vitfläckig... Lite längre bort stod en kvinna och rensade ogräs. Min far, som är en handlingens man, hade redan häktat av sig bilbältet: "ska jag gå och fråga om hon har kattungar?" hörde vi över axeln på honom medan han var på väg ut genom bildörren, rakt in i katthavet.

Nu fanns det visserligen inga kattungar, men om 4 veckor beräknas det födas en kull och någon stans där i rena förvirringen kastade jag mig också ut ur bilen och helt plötsligt hade vi bokat inte bara en, utan två småkissor. Milla ska inte bara bli moster, utan kanske också storsyster! En ganska avsevärd omställning för någon som är van vid att vara baby och the onliest princess vart hon än kommer. Om nu tanten bara ringer... Vi hoppas att vi inte framstod som crazy people som stalkade hennes sötiskissor, utan att hon verkligen ringer sedan när ungarna har fötts.

För övrigt inhandlade jag även löjtnantshjärta, björnbär, jordgubbsplantor och en smultronschersmin. Tillsammans med allt jag har hemma på balkongen och de 3-4 sorter som jag ännu har blivit lovad (körsbär, midsommarros, kaprifol och okänd, 2 meter hög gul höstblomma) känns min lilla gårdsplätt ganska full redan tre dagar innan jag fått möjlighet att sätta min fot på den.