...och fram till den där skylten, men inte en meter till sen!
Vi har börjat springa. Eller, rättare sagt, vi har köpt nya, fancy skor och masat oss runt en 2,5 km lång runda två-tre gånger. Den första gången låtsades vi inte ens springa, så jag antar att två gånger är närmare sanningen. Vårt system är en intrikat formel som inkluderar en del springande men promenad förbi där Söta Katten bor, ifall den vill hälsa, promenad ifall man möter Fina Hundar (ifall de vill hälsa) och säkerligen också promenad alltid när man möter någon annan som ser fin ut och verkar vilja hälsa eller man annars bara inte orkar. Vi möter aldrig några söta och fina individer och ingen vill hälsa.
Dessa två, ehum, "joggingturer" har enbart stärkt mig i min övertygelse att springande verkligen är en alltigenom motbjudande upplevelse, excuse me for saying so, men jag tycker verkligen det. Det finns liksom inget osexigare och ovärdigare än att med dålig kondis och sladdrig mage lufsa fram genom ghettoförorten. Det är knappt så man kan ta in själva tanken på det.
- Men känns det inte BRA?, utropar N. där han lite nonchalant joggar baklänges några steg före mig.
- Nej, inte nånstans.
Thursday, May 07, 2009
running up that hill
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 kommentarer:
Oj, vad jag känner igen mig! Jag försöker gång på gång intala mig att det är kul att jogga..men det är ju faktiskt inte det! Och jag väntar också på den där endorfinkicken..
Nej, precis, det är ju inte det! På samma sätt som frukt ju faktiskt inte är godis. Jag tror det är nån ondsint konspiration som står bakom dessa villfarelser.
Känns det ens lite skönt eller duktigt EFTERÅT? Det kan det göra för mig, även om det är en plåga medan man håller på. Och då springer jag inte ens inför publik i nån förort. (Nu får jag det att låta som jag springer kontinuerligt, men jag har väl klarat de där samma två gångerna i år jag också)
EFTERÅT? Jo, eventuellt, men min förmåga till abstrakt tänkande tycks aldrig vara svagare än när jag springer.
Post a Comment