Wednesday, February 18, 2009

the strangest week

plötsligt handlar allt om babysar... fast man själv inte har några barn så är de allt man hör om och allt man tänker på: glada babyn som man av olika anledningar ännu inte har kommit sig för att hälsa på fast giraffen står och stampar anklagade i köket, fina fina lilla tjejen som helt chockartat dyker upp över en helg, för att man inte vetat, för att man inte borde bry sig efter så här lång tid men ändå gör det och den vars baby fina lilltjejen är vet att man gör det och att man kommer att bli ledsen och känner sig lite skyldig mitt i sin egen lycklighet och har inte klarat av att berätta om det. Och man blir ledsen av en hel massa orsaker och det att man inte vetat något är bara en av dem, man blir i själva verket ledsnare än man själv trott man skulle bli, så pass ledsen att man chockerar sig själv och sin sambo och sin katt, trots att man samtidigt förstås är väldigt glad för deras skull, eller åtminstone försöker man och man tror att det kanske kommer att börja gå bättre så småningom, man vet inte men man hoppas... och så det allra hemskaste, det som får en att bli alldeles handfallen och hjälplös: babyn som inte klarade sig och aldrig fick finnas och man har förstås ingen aning om hur fruktansvärt det måste vara när man inte varit i den situationen själv, men man vet hur älskad och efterlängtad den var och hur djupt saknad den nu är. Jag är så väldigt, väldigt ledsen för er skull, O och S!

1 kommentarer:

Orange said...

Tack. Det finns alla slags situationer. Livet går vidare trots allt. Avslutet var så pass jobbigt så nu är jag mest lättad över att det är över.