packningsbestyr

Ägnar mig åt en av mina favorithobbyer: att skapa prydliga hopar med kläder som eventuellt får följa med på italienresan. Funderar över om jag verkligen kan ta med shorts och toppar jag hade på fjolårets resa (för 60 miljoner italienare minns mig och min semestergarderob från veckan jag tillbringade där förra sommaren och bara väntar på att peka finger och förfasa sig över att jag understår mig att bära samma kläder som då. La bella figura, you know. Gaah!) Så jag plockar och vänder och vrider och shoppar och förundrar mig över hur mycket kläder jag har och så shoppar jag lite till, för säkerhets skull. Och så psykar jag N. med menande frågor om hans klädsel och han ser helt frågande ut och förstår inte. Och jag undrar om jag borde förklara att första gången jag reste till italien med familjen sommaren 1985, så stod kaffefiltren och engångsbesticken och väntade på diskbänken i nyinköpta Tiimarikorgar redan i slutet av maj. Färdiga väntande hopar = pedantlycka!

Sen, i sinom tid, när jag äntligen har sorterat mina hopar klart så tänker jag packa ner dem i min nya resväska, Mr Ugly (förmånligt pris, lätt vikt och överträffas i fulhet enbart av sin broder Mr Uglier), och där kommer allt sen att skrynkla och korva sig och kräva ständig ompackning minst en gång om dagen, hela semestern igenom.

Stress.

Ja, och så har jag fallit för frestelsen att köpa "bekväma skor". Igår var en sån dag när jag svischade mitt kort fram och tillbaka över halva stan och brände en halv förmögenhet på praktiska men fula saker, däribland präktiga tyska (!) tantsandaler, no less. Jag gråter lite inombords och förbannar dem eftersom de lik förbannat klämmer på tårna och ger mig skavsår. Vis av skadan har jag idag bara köpt opraktiska men fabulous grejer som jag belåtet hopar upp.