ehum, god jul, glad påsk, väldigt försenade gratulationer?

Den här var egentligen tänkt som en julklapp till G. till julen för två och ett halvt år sedan, men den blev inte klar då eftersom baksidestyget tog slut. Den blev inte klar till förra julen heller. Nu är det bara augusti så i år är jag egentligen fyra månader för tidigt ute. Och det beror enbart på att jag rusade upp kl 7 en semesterdag för att hämta ut mitt pass som sedan visade sig vara försvunnet. Så jag sydde den klart i ren frustration över att dagen ändå var förstörd. Annars är det högst osannolikt att den någonsin blivit färdig, mest troligt hade den gått samma öde till mötes som bilkudden min mamma började sy i födelsedagspresent åt min morbror våren -79, strax innan min syster föddes. Senast har det varit tal om att den kanske, eventuellt ska bli klar till deras gemensamma 30-årsdag och morbroderns 70-årsdag. (För alla oinvigda kan jag ju informera om att bilkuddar var hot på 1960-talet, när man var ute och finåkte under sommarsöndagar och ännu hade idén om att bilbaksätet helst bör inredas som en vardagsrumssoffa med plädar och en par tre broderade kuddar). 

I vilket fall som helst, om jag tar upp den till Österbotten med ponnyexpressen och den sedan väntar där någon dag för att sedan dyka upp på åland någon gång i nästa vecka så kommer den bara cirka en månad för sent till din födelsedag.

Grattis!

medan vi ännu har ett kök

Köket börjar sakta ta form, åtminstone på pappret. Det blir vita Solär-luckor från ikea och någon slags bänkskiva i trä. Och så borde vi ännu åka och titta på kakel. So far so good, alltså. Men det känns ändå lite daunting att packa ihop alla grejerna i lådor och glatt riva ner vad som varit ett helt funktionellt om än lite sunkigt kök och slänga ut det på altan och sen bara se hur det blir. Om man lyckas med att få uppmonterat alla sina platta paket så att de så småningom skulle bilda ett nytt kök istället, som dessutom är någotsånär rakt och inte drattar ner. När jag tittar på min plan tycker jag dessutom att det verkar se ut som en herrans massa skåp, mer skåp än två personer rimligtvis kan få behöva. Men det nya köket kommer nog inte att ha fler skåp än vad vi har nu och de är fyllda till bredden.

Egentligen önskar jag mig ett sådant där danskt kök. I danska inredningstidningar spelar det ingen roll hur stor lägenheten i övrigt är, köket är ändå alltid inklämt i ett litet hörn och består av högst tre skåp och en eller två öppna hyllor. Det verkar underbart. Jag hatar matlagning, så det skulle passa mig helt perfekt: plats för några snygga kaffemuggar, ett par glas, lite tallrikar och någon söt loppisskål att ha körsbär i. Men sen är det arcticaporslinet och pentikkopparna och iittalaglasen - allt som välmenande släktingar under årens lopp har kommit med för att bygga upp ett värdigt hushåll åt en. Allt detta skandinaviskt avskalade präktighetsporslin kräver en väldigt massa skåputrymme. Så jag undrar lite var danskarna har sitt porslin? Om det ligger och dammar någonstans utanför bild eller om de helt enkelt är förskonade från idealiserade drömmar om stora bjudningar med matchande finporslin?

Förresten...

På tal om märkliga fenomen. På Citymarket i Länsikeskus annonserar de: "Kesäpöydälle! - Kengurun ulkofilee 16,95"

Och priset är det väl inte så mycket att säga om - jag har ingen aning om var gängse prisnivå för känguruytterfilé borde ligga, men det låter väl rimligt? - men liksom... den nonchalanta tonen i förslaget? Som om känguru numera var ett lika etablerat och naturligt inslag i finländarnas traditionella sommarmat som t.ex. gravlax och dill, rädisor och grillkorv.

- Jaha, du far till butiken? Tar du ett paket atrilli och 400 gram känguru då?

?

Försöker planera vårt eventuella nya kök med ikea:s kökplaneringsprogram. Och det funkar väl rätt bra på det hela taget, men det som jag undrar är: om programmet en gång är så pass fiffigt att det fattar att det kan bli svårt att öppna skåpdörrar och luckor i vissa lägen och alls bemödar sig om att ha synpunkter på vilka grejer man borde ha var, varför placerar det då automatiskt ena väggens skåp med baksidan ut och luckan mot väggen? Ofelbart och varje gång?! Om man som vi har ett kök som består av två skåprader mitt emot varandra med en gång emellan, är defaultinställningen tydligen att man borde ha alla skåp så att de vätter åt samma håll oavsett vilken vägg de sitter på. Så kan ju inte särskilt många vilja ha det inrett? 

Konstens natt

Ibland känner man sig omärkligt förflyttad tillbaka till, säg, 1993. Som när Mats Prost och vänner plötsligt spelar Bruce Springsteen-covers på ranglig scen på en innergård under Konstens natt. Det är vid sådana tillfällen som man inte riktigt vet om man man är 19 och på RÅA på Kåren, eller om man befinner sig på någon AfterEight-arrangerad festival på Liljas gård eller valfritt österbottniskt fiske-, kvarn-eller smidesjippo. Det är småtrångt och nostalgitrevligt på ett genuint finlandssvenskt sätt och skulle kunna precis vara vilket som av ovannämnda, förutom att man inser att man inte känner igen en endaste en och att Gottfrid från Änglagård iförd skärmmössa av Farmfrys-stuk står och envist pressar sig närmare intill en medan han glatt svingar sin röda galonväska i takt med musiken.

Mörk och ganska suddig bandbild.

Så vi gick vidare och såg kanske 15 foton tagna av folk från S:t Karins fotoklubb, köpte en pocketbok och sen gick vi hem och inspekterade björnbärsskörden.

Björnbär poserar glatt.

square 1

Efter att två personer nu engagerat sig i tre timmar så ser min blogg så gott som identisk ut som när vi började tidigare i kväll. How fulfilling!

instead of stressed, I lie here charmed

Min första arbetsvecka är väldigt lite arbete och väldigt mycket flipp-floppa sig hem genom en öde studentbyn vid alla tänkbara tider på dan. Och det är ju bra... på sitt sätt. Men känns konstigt.

Lyssnar på Placebo's Without you I'm Nothing och ser på hur björkarna desperat försöker fröså sig på mitt vardagsrumsgolv. Vad jag än gör så är hela golvet är fullt av små rassliga wannabe babybjörkar. Jag borde på det hela taget göra något åt min trädgård: den är vildvuxen och risig och slemmig och skadedjursangripen och ungefär allt man inte vill att ens trädgård ska vara. Inklusive sned. Men det känns helt övermäktigt och jag vet inte vad jag ska göra så jag låter bli helt.

Jag och min trädgård har tagit höst utan att det egentligen är det ännu.

He lives in a house, a very big house in the country

När jag läser den här artikeln om Alex James som ostfabrikör kom jag att tänka på att jag ju borde skriva något om hur mycket jag verkligen tyckte om hans självbiografi "bit of a blur" (och hur pass förvånad jag är över att jag gjorde det). Den är oväntat nog riktigt rolig och han framstår som avväpnande sympatisk, även när han berättar om sitt hejdlösa supande och sin ständiga otrohet mot sin ex-flickvän. Han ångrar ingenting för enligt hans filosofi så är det en popstjärnas plikt att inte vara tråkig och miljoner slösade på sprit och droger kan ses som en god investering, för det bygger bara bandets varumärke. Han framstår som barnsligt förtjust i hela rock n' roll-myten och måste bara få prova på att slänga ut en tv genom fönstret - men det är hans egen tv och han ser noga efter så att det inte finns folk nedanför som kan få den i huvudet.

Och nu har han gift sig, nyktrat till, bor på ett gods och fått en hel massa kids och 1 800 får och sysslar med astronomi, klassisk musik och ost. Och ser ut som jag föreställer mig att Tristan från James Herriot-böckerna borde se ut.

...

Hej. Jag är trött och har vadd i huvudet och känner mej grinig och lite 1800-talsskör, så där som att minsta lilla externa hotfullhet - som ny look på facebook - får mig att tappa fattningen och börja hyperventilera. Har dessutom haft någon slags Guldlockincident på kontoret under min frånvaro, för jag kom tillbaka och hittar inte längre något på datorn; bara en massa främmande krafs i alla historiker och nya foldrar och filer som inte är mina. Mitt inre OCD-barn är inte alls tillfreds.

Italien var jättebra, för övrigt. Jag ska försöka posta lite bilder sen. Nångång när jag fått hjärnan påslagen igen.

gästblogg: Steven i Stockholm

Eftersom det är fint väder och jag ännu har semester finns det ingen chans att jag ska sabotera mitt goda humör (och blodtryck) genom att börja slåss med bloggen.fi:s uppfattning om bildhantering (som är sooo not of this world, om man frågar mig). Dessutom vill jag inte messa med kronologin, så Steven får snällt gästblogga ut sina bilder här så länge.

 ***

Här är vi på båten. Vi tyckte att Ellen var ett löjligt namn på en aperitif, så vi gick direkt på rödvinet.

Efter en jobbig dag på stan är det skönt när man äntligen får checka in på hotellet och pusta ut...

...och svalka sig i hotellets takpool. Hit åker jag definitivt fler gånger!

Jag leker Nils Holgersson. Eller nåt. Tyvärr har jag inte läst den boken så jag vet inte vad jag ska säga eller göra så det blir ganska snabbt lite tråkigt.

I brist på torn kan ju en krona vara lite kul, fast den var alldeles för tung för att prova.

Här är jag på väg hem: det var nästan det närmaste jag kom ett torn på hela resan.

Hälsningar, Steven

...det är nästan overkligt ljust och jag har nya linser jag är ovan med och bloggar därför i blindo under mitt äppelträd. För alla som eventuellt har oroat sig sjuka så kan jag ju meddela att jag har fått mitt pass nu, ceremoniellt överräckt av min potentiella låtsastvilling på åbo polisstation. Hon verkade trevlig. Låtsastvillingar var all the rage en tid när jag var liten, man efterlyste dem i tidningar som EOS och Bamse och vad man nu läste, och sen antar jag att man typ brevväxlade eller något och myste över sin delade födelsedag, men jag kan ju inte vara säker, för jag sökte aldrig efter någon låtsastvilling då så jag saknar all praktisk erfarenhet. Men nu skulle jag alltså ha haft min chans. 

Var i Nådendal igår igen, simmade och åt middag på Kaivohuone. Funderade på att beställa en kanna Strawberry margarita för den rätta känslan av somrig dekadens, men ändrade mig och tog bara ett glas. Det räckte mer än väl. Kom hem och satt och drack vin ute på altanen. Tittade väldigt många gånger på foton av min systers nya katt på datorn: den ser fin ut.

***

Min granne påminner om en silverfisk. Han är grå och lite halvt genomskinlig och pilar snabbt undan så fort man dyker upp. Silverfisken bygger också altan. När man själv inte är ute hör man honom kratta grus på andra sidan staketet. Han har krattat ihärdigt alla dar denna vecka och jag väntar med spänning på nästa steg i processen. Men när man kommer ut hör man krattskaftet slå i backen och en dörr som dras igen. Besvärligt. Våra andra grannar packade sina coola ungar i en husbil igår och reste på semester. När vi kom hem första gången höll de på att packa ihop sig och provhängde ut genom alla fönster och takluckan. Skulle jag ha coola ungar skulle jag också stuva in dem i en husbil och åka någonstans med dem hängandes ut genom takluckan. Det måste vara världens bästa sätt att semestra när man är liten!

osynk

Det är den 24:e juli och idag är första gången i sommar jag verkligen har simmat på riktigt. Ankungarna har redan hunnit bli stora medan jag har ägnat mej åt andra, helt ovidkommande saker. Jag fattar inte riktigt hur det gått till.

Jag är lite ledsen både över att jag har missat ankorna och att jag precis håller på att missa Håkan nu dessutom. Jag har varit allmänt försumlig. Men på söndag åker jag till Stockholm och nästa helg till Italien. Det blir bra. Bara mitt nybeställda pass återfinns nu först. Det har tydligen tappat bort sig i informationsförmedlingen, förklarade en tant för mig.

Pandora's boxes

Dagens irritationsmoment: min japanska kottepalm. På internet hävdar den kaxigt att den genetiskt sett inte har utvecklats just alls på de senaste 200 miljoner åren och att den kan klara sig i nästan vilka miljöer och under vilka förhållanden som helst. Förutom i mitt kök, tydligen. En evolutionär form som varit gångbar i hundratals miljoner år står sig slätt mot två veckor på min köksbänk för nu ser den hur sunkig och sjuk ut som helst. Jag hatar växter. Eller, nej, jag gillar växter, men den känslan tycks inte vara särskilt ömsesidig.

***

Har just kommit tillbaka från Österbotten. På grund av ett ombyggnadsprojekt i föräldrarnas garage har jag ägnat en stor del av en semestervecka åt att gå igenom cirka tio pafflådor blandade ägodelar från förr: kläder, gamla mattehäften, krytiska små lappar kompisar skickat i sjuan, Londonarmband, massa teckningar på mamma och mig som skidar (ironiskt, i.o.m. att det är en aktivitet vi aldrig någonsin ägnar oss åt i det verkliga livet), trebenta plasthästar, enarmade dockhusdöttrar och spillror av hundra gamla pussel. I samma veva snubblade jag över vad jag tror måste en ny fysikalisk lag, den s.k. "Dockpojksparadoxen". I korthet går ut på att allt som är helt, rent och i bra skick och därför kunde sparas till ev. kommande generationer är sådant som från första början var fult, hårt, kantigt och småelakt - och varför skulle ens potentiella barnbarn vilja ha grejer man själv aldrig lekte med eller använde för att man ofelbart klämde sig på dem varenda gång man ens gick nära? Och tvärtom: de saker man verkligen älskade till döds är nu så slitna och trasig och oigenkännliga att man har svårt att ens själv inse deras storhet, och ännu mindre kommer man att kunna förklara den för någon annan. Resultatet blir komplett förvirring och en stor matthet: slänga hela saker, slänga trasiga saker, slänga allt, häva ner allt i lådan igen och spara hela skiten tills man känner sig starkare? Och gäller verkligen samma regler även för pojkbildsurklipp och klistermärken? Och när man efter moget övervägande äntligen beslutar sig för att lägga en dockpojke med vassa tår i loppishögen så riktar ens syster en djupt anklagande blick mot en och undrar om man verkligen på riktigt tänker göra sig av med Totte och ens mor rycker snabbt upp stackaren ur loppislådan där han ligger och ser ynklig ut tillsammans med några obegripliga pedagogiska trä-och-snöreleksaker och tre plastbilar, som uppenbarligen är de enda hela föremål som kan avvaras från min och systerns barndomar. Beslutsamt stegar hon iväg med honom till någon privat gömma av överblivna dockpojkar och man känner sig verkligen som en genomdålig människa.

men kattmat är bara så himla äckligt!

spik och korv - en reklamblogg

Ja hej, min syster är i Vegas och själv kommer jag just hem från Nagu. Alla hör säkert hur fundamentalt fel det låter. Idag har vi skärgårdsturistat och varit i både Nagu och Korpo. Vi har alltså riktigt åkt landvägsfärja och haft oss. Det var säkert på tiden, för efter 15 år i Åbo så har jag aldrig tidigare kommit mig längre ut än Pargas, och skulle inte min kompis C. bo där så hade jag knappast ens varit där heller, för det känns som en alldeles osannolik och surrealistisk stad. Jag hoppas att ev. pargasläsare inte blir sura, för det är inte illa menat, men det är ett väldigt speciellt ställe! Jag blir alltid lika förvånad över att Pargas verkligen finns.

Korpo verkade huvudsakligen bestå av tallskog men de hade väldigt snygga lyktstolpar i centrum (bild saknas tyvärr p.g.a. regn). Nagu var fint, men eftersom syndafloden råkade dra förbi just när vi var där så har jag inte så mycket bilder därifrån heller. Min största behållning av resan var nog ändå "Nagu korv och spik". Den ser oansenlig ut och som tagen direkt ur någon jubileumsutgåva av Världens tråkigaste vykort, men var förvånansvärt stor inuti och sålde så här tufft godis: 

De hade visserligen helt vanligt godis av typen Fazerina också, men fördelen med små obskyra och fristående butiker är att de ofta kan ha väldigt fint men konstigt no-brand och/eller utländskt godis som kan härstamma från nästan vilket som helst av de fyra senaste decennierna. Som butiksnamnet lite antyder hade de en hel del spik och sånt också, men tyvärr glömde jag helt bort att inspektera deras korvutbud. Men jag tar för givet att det fanns.

På vägen hem hade jag lite tråkigt och satt mest och läste i en tidning om folk vars koloniträdgårdsstugor är dubbelt så stora som vår lägenhet och fyllda med allehanda designprylar, däremellan roade jag mig med att bonga företag i hydraulikbranschen. Det fanns hur många som helst, det känns nästan lite konstigt och otippat (hur ofta kommer man på att man skulle behöva lite ny hydraulik? Vem köper? Andra företag kanske?)...  Eller en Pargas-thing det också?

Yey me

Första bokbloggningen på ett halvår! Poäng kanske?

03.12 le matin j'ai rencontré mon ami canadien

Mitt i natten textar Steven från LA och är euforisk. Han har varit på Disneyland och träffat en annan Resande Björn, en kanadensare som vi inte vet namnet på. De har tydligen haft mycket trevligt och förevigat sig själva medelst en mängd olika medier. Det känns mycket passande att två resande björnar från olika kontinenter träffas och blir vänner just på Disneyland av alla ställen. Jag tror att USA överlag är som gjort för björnar; de har ofta väldigt extroverta personligheter och gillar när allt är extra big och flashy och Musse Pigg lurar i buskarna. Jag vet inte ens hur vi ska våga bjuda med honom till Riva del Garda när vi åker i augusti. Den subtila charmen hos små trattorior och hänförande landskap kommer att vara helt bortkastad på någon som just kommit hem från Vegas. Tanken på Steven i Vegas skrämmer mig lite, risken finns att han blir så exalterad och överväldigad av alla fejkade torn och pyramider att han i misstag spelar bort min syster på Blackjack.

om hur kallt sommarväder gör mej lätt makaber

...och jag är alldeles perplex över hur snabbt det svängde igen. Jag gick tydligen för hårt ut med semestern och slösade bort mitt presumtiva program för +15 dagar under de första 25-gradiga semesterdagarna och nu har jag redan uttömt alla mina möjligheter att fynda tokskrymmande möbler, uppstoppade ejdrar och svindyrt kantstött pressglas i åbonejden. Visserligen hittade jag inga uppstoppade fåglar, men det var likväl synnerligen obetänksamt. Jag har t.o.m. städat förrådet (i den mån det kan kallas städning att man skruvar sönder en soffa i dess beståndsdelar, plastar in och trycker in den där det ryms...) så vad händer nu? 

Idag har jag roat mig med att hänga på polisstation största delen av dan för att ansöka om nytt pass, och oh my god vilken långsam sysselsättning det är. Det kändes som jag föreställer mig tillvaron i det gamla sovjetunionen; en känsla av loj uppgivenhet och någon gång fram emot eftermiddagen börjar man mentalt ställa in sig på att komma på nytt följande morgon och då medföra egen höna att koka middag på, för man har redan väntat i tre timmar och ens kö har betjänat två och tjänstemannen irrar planlöst än hit och än dit. Men i något skede tog de sig samman och sen började det gå undan. Försökte vara mitt alla mest charmerande jag när jag kom fram till disken, men det gick inget vidare. Först när jag tackade för mig fick jag någon slags gensvar så antagligen var han bara glad över att bli av med mig. Beklagade mig över hur min svunna ungdom förstör mina chanser att charma wannabe-men inte riktigt-poliser och N. kontrade med att samma kille minsann varit all smiles och glittriga ögon åt den vithåriga tanten framför mig. Jahapp. Not helping. Sen enades vi om att det också kan ha berott på att jag såg lätt spetälsk ut på passfotot. Ingen ansvarskännande byråkrat vill ha någon som plötsligt börjar tappa fingerspetsar vid just deras luckor.

bara motgångar nu

Jag kan bara inte skicka MMS-bild på världens största och klurigaste loppisskåp till Sverige hur jag än försöker och Systern hittar inte Sofias vin på brännvinsboden i L.A.

Det är en sån där dag då man bara borde få hoppa på sitt privatjet för att riktigt få något uträttat på allvar.

just like izzie

- Don't you see? I'm Bambi. I'm Bambi, George. If anyone in this situation is a sad little cartoon character, it's me. I'm all alone in the forest, all alone in the forest, George. And my mother's been shot by a hunter and where are you? Where the hell are you?

Bås 48 på Manhattan sommarrear till den 17:e: - 50 % på allt. 

***

- Hm, min inre minimalist har ibland svårt att riktigt hävda sig mot utmärglade bambisar och annat...

- Din inre minimalist ligger helt flat på golvet!

drömjobb?

Fruktflickan skrev något på temat jobb och någon svensk sommarpratare som fick mej att börja tänka: nämligen att hon inte vet om hennes jobb "är det roligaste och mest tillfredsställande [hon] kan göra". Mitt jobb är det definitivt inte: det är snarast okej. Det är inget jag är fruktansvärt begåvad på, inget jag är passionerat intresserad av och skulle jag av någon anledning bli tvungen att sluta så skulle jag knappast sakna det överdrivet. Det är absolut ingen "förlängning av mig själv". Nu har jag inte själv lyssnat på programmet och känner inte till Fredrik som föreläser "inom kreativitet" och bor i Singapore och på en egen ö i Stockholm skärgård, men sådana där life coach-aktiga råd irriterar mej lite. På ett sätt är det ju sant: man borde ju följa sina instinkter och arbeta på att få sitt liv att se ut som man vill ha det, i synnerhet om man aktivt vantrivs med det man har. Det låter ju på alla sätt slugt. Samtidigt tycker jag att det är ett så väldigt förenklat synsätt.

Om man ser det så att man har en rent objektiv skyldighet gentemot sig själv att se till att man hela tiden har det allra roligaste jobbet man kan tänka sig, det mest passionerade förhållandet och det mest ultimata allt, så låter det samtidigt väldigt ångestskapande och stressande. För om man hela tiden håller på och frågar sig själv "är jag verkligen optimalt lycklig precis just nu (eller borde jag först ha gårdsbutik /trycka tygväskor/börja resa runt och föreläsa om kreativtet?)" så känns det som om man lätt gör sig själv olycklig även om man inte var det från början. För det låter inte heller som någon avslappnad och kravlös tillvaro, direkt.

Och även om man bortser från att ens hobby kanske inte alls är lika rolig och givande när den går från att vara bara en hobby till att vara ett jobb (som ofta är ganska repetitivt av naturen) så bygger ju hela resonemanget på att a) alla antingen inte ska våga ta steget utan att största flertalet ska bli kvar på sina tråkjobb (och gärna också betala för att lyssna på konsulter som berättar om hur vi borde våga förverkliga våra drömmar) eller b) att alla har så pass olika drömmar att det fortfarande finns någon som vill syssla med alla vardagliga rutingrejer som får samhället att gå runt och tycker att det är det genuint mest tillfredsställande de kan tänka sig. Faran är ju annars att alla lyssnat på samma föreläsare och konsulter, läst samma lifestyle magazines och sett samma Ernstprogram om hur man renoverar sommartorp, med andra ord att drömmarna och föreställningarna om vad som utgör det perfekta livet till stor del är kulturellt betingade och att alla sedan slutar sina jobb för att sitta i var sitt torp och trä pärlhalsband och koka sylt på "granstruntar" eller vad som nu råkar vara populärt just det året. Hur lever man på det? Hur betalar man torpamorteringen och varifrån får man pengarna för att pendla mellan sin ägandes ö och sin asiatiska miljonstad? Jag känner mej så himla cynisk nu, för det är ju klart att man ska sträva efter att bli lycklig och få ett bra liv, men samtidigt tycker jag att det är lite skumt och tveksamt att bygga sin karriär på antyda att folk borde känna sig som om deras liv nog måste vara lite misslyckade och värdelösa om de inte är framgångsrika och driftiga som Steve Jobs.

Och nej, jag vet ännu inte vad jag vill bli när jag blir stor...

haltande

Jag måste köpa skor. Snygga, bekväma och svala skor. Skorna vanligen jag brukar ha torkar sedan i söndags, utan att någon påfallande förändring ännu kan skönjas. Jag bär mina dyra flip-flops. Mina dyra flip-flops är otäcka: de skär in mellan tårna och har något slags stöd för min obefintliga hålfot som gör att foten kastas av och an på ett väldigt oförutsägbart sätt. De är fina, men jag vet inte om de tar mig så långt som till skobutiken. Det känns högst osäkert.

dagens bloggfynd

Coola, bloggande systrar - från mina gamla hoods, no less. Fast jag flyttade nästan innan de ens fanns.

Hälsningar, en tant

semester snart?

...jag behöver det verkligen. Alldeles nyss hade jag tappat bort ikonen för mitt mejlprogram och jag höll aldrig på att hitta den och jag hann redan tänka att Gud, så många problem som löser sig i ett svep (fast samtidigt kan det ju ge upphov till en del nya också). Hela mitt arbetsliv blev plötsligt lite som en elektronisk variant av den legendariske sommarjobbarens mapp "Privat": Skriv på bara för all del, men allt sugs ner av mitt very own svarta hål och det är oändligt stort och djupt och har vassa tänder så vänta er inget i retur.

Fast sen dök den upp igen, lika plötsligt som den försvann.

Besvikelse.

alla vägar bär till västnyland...

... men ingen är särskilt rak och frågan är om man någonsin hittar hem igen?

Visserligen är det inte ofta vi är ute och äventyrar med bil i Karis, men hittills har vi aldrig lyckats åka samma väg mer än en gång utan vi möts av ständigt nya frivilliga brandkårer hela tiden! Så länge man inte har alltför uppskruvade förväntningar känns det nästan lite exotiskt. Därifrån jag kommer tänker vi mer att det som brinner får brinna och sen sopar vi ihop askan och tar stora kliv över grunden i 20 år eller så och sen när alla har vant sig och slutat vänta på någon slags åtgärd bygger vi något plötsligt något osannolikt pampigt vi inte behöver och låtsas att vi bor i stan.

- Titta så spännande landskap dom har, säger jag och pekar, det är ju alldeles bergigt! Varpå han ser på mig med den genuina förvåningen hos någon med Vidare Horisonter. Varpå jag i min tur ger honom den där Inget Om Plattland Nu, Du Vet Att Jag Inte Tål Det-blicken och muttrar något om att det är lite ångestskapande när man inte ser någonstans för att det bara är en massa backar och skit emot i alla riktningar.

Men vi kom fram och jag träffade en massa människor jag inte har sett på alltför länge och det var väldigt roligt. Kram på er!

jo, jag mår bra, tack! Inga frakturer ens...

När jag var fem tog min mamma körkort. Någonstans i samma veva fick jag mitt cykelkort, som bevis på att jag hade rätt att åka cykel utan stödhjul på "små vägar och gårdsplaner". Det hade plastficka och en bild på en liten grön cykel, urklippt ur Hobby Hall-katalogen. Jag tror att jag har berättat om det förr. Problemet är att jag aldrig har uppdaterat detta kort, dels för att jag inte vet riktigt vilken instans som har befogenhet att bestämma över mitt eventuella cyklande på stora vägar och dels för att jag inte riktigt känt mig mogen. Anledningarna till att jag inte gillar att köra bil i stan - att jag inte kan läsa trafiken och inte riktigt vet vem jag ska stanna för - kvarstår nämligen tyvärr även om jag cyklar.

Nu har jag varit ensam ute i förorten hela veckan och blivit tvungen att klura ut olika sätt att ta mig till och från stan. Buss funkar bra och är ofta ganska intressant men blir lite dyrt i längden, främst för att jag tycker att jag använder bussen så himla sällan att jag inte har brytt mig om att köpa busskort, och för att jag hela tiden blir tvungen att shoppa en massa konstiga småsaker för att sedan ha lämpliga pengar att ge busschauffören. För att han inte ska himla med ögonen och skrika åt mig. Det är ansträngande. Och att promenera är visserligen trevligt, billigt och känns tryggt, men om jag går fram och tillbaka tar det motsvarande en fjärdedel av min arbetsdag och fullt såå roligt är det inte.

Men nu gick jag ju och köpte den där cykeln som har stått där på verandan som del av en blominstallation hela sommaren... Så igår bestämde jag mig för att börja cykla till jobbet. Jag pillade beslutsamt bort det där lilla klistermärket från framdäcket som visar att den har godkänts av kontrollant nr 6 och gav mig ut i stadstrafiken som en total idiot. Utan någon som helst känsla för höger och vänster och utan giltigt cykelkort! Det var livsfarligt mest hela tiden, så om jag slutar blogga väldigt abrupt så vet ni vad det beror på.

California!

En sak till: det verkar som om Steven bloggar igen!

the great potato death of 2008

Bloggmotivationen är inte på topp, om man säger så... Jag antar att det märks. Är ensam hemma och gör mat med jäst! Visserligen använder jag torrjäst, som är betydligt mindre intimidating än riktig. Men likväl. Så nu medan jag väntar på att min jästmat ska do its thing stod valet mellan att uppdatera bloggen och att sätta potatis (tre stycken som jag hittade underst i ena kylskåpslådan och som jag tänkte peta ner under tomaterna som ändå inte verkar blir till nåt). 

Konsulterade mamman, som är min auktoritet gällande trädgårdens nyttoväxter*, och vi kom överens om att jag kan ju försöka. Teorin var att de är ju besläktade på något sätt så de gillar kanske liknande växtförhållanden också. Dock med det förbehållet att bara jag sedan håller reda på vad vilka plantor som är vilka och inte börjar plocka i mig giftiga potatisfrukter.

Googlade lite och kom till den slutsatsen att potatis verkligen är fullkomligt livsfarligt - är det inte det gröna** i kokt potatis som man ska vara rädd för så är det sneaky potatis som utger sig för att vara tomat. Är det bara jag eller är de inte förvirrande lika?

Update: För övrigt vill jag bara framföra att jag hatar att baka, jag hatar att laga mat och att jag vill att min käre sambo omedelbart lagar sig hem från Borgåskären och räddar mej från äggpensling*** och annat fanskap.

* Och för att inte såra någons känslor måste jag ju påpeka att pappa ju naturligtvis är min auktoritet i fråga om all annan slags odling, och i synnerhet då det rör sig om trilskande små medelhavsträd.

** Som alla vet så är det mystiska gröna i potatis ungefär det farligaste man kan utsätta sig för, näst efter att simma inom en timme efter minsta lilla saftglas och dö den fruktade get-the-cramps-and-die-döden.

*** Varför? Varför ska det vara en tunn hinna av omelett på bakverk? Vem har bestämt att det ska vara så? Får man göra uppror?  Eller blir man slagen till marken av blixten då. Eftersom det är ett öde vi lite har i släkten så jag vet inte om jag vågar chansa...

you know me, I'm an introverted excavator

Det händer inte så mycket; jag har jordgubbsfläckar på tangentbordet och det har plötsligt blivit kallt. Ibland regnar det cirka sju strategiska droppar på min katt så att hon ska komma hem när hon har rymt. Kosmos står på min sida out of pure pity för att jag är världens sämsta matte och potentiell förälder. Det är fest att vara katt när det är bara hon och jag hemma. Då upptäcker vi världen. Husse är sträng och lite ängslig, jag är hejbara-inkompetent och slapp. Jag har anammat min farmors inställning från när hon försökte hålla styr på sina fyra äldsta barn som var små samtidigt: så länge ingen blir slagen med en yxa i bakhuvudet är det en bra dag.

Det blev ingen vindsurfing i helgen, det var för kallt och blåsigt. Och innan någon besserwisser invänder att vind rent objektivt sett är en förutsättning för vindsurfing, så vill jag förekomma er med att säga: NEJ, inte när jag är med. Jag vill surfa nästan omärkligt sakta rakt fram på grunt vatten. Går det för snabbt blir jag nämligen tvungen att kasta mig av. Så är det bara. Det är f.ö. min standardmetod för att hantera alla former av trilskande fortskaffningsmedel, oavsett om det gäller envisa ponnysar eller att lära sig cykla. Den impulsen förklarar också varför jag inte är en särskilt lyckad bilförare, tror jag.

Anyway, surfprojektet blev uppskjutet på obestämd framtid. Jag simmade inte ens, men nu har jag åtminstone tantdoppat mig snabbt (oh, the indignity). Det blev inte någon ponny heller. Hästhagen fanns kvar och var bebodd, men min ponny är försvunnen! (Prickig korv? Vet inte). Däremot såg jag Highland cows på bara någon meters håll, vilket var mer än jag lyckades med under en hel månad i Skottland. De var fina, men det är inte riktigt samma sak. På söndag hälsade vi på hos N:s kusin A. och hennes man och coola kids. Yet another tant-moment för min del, de var särdeles frekvent förekommande denna helg. Vad säger man riktigt åt folks kids utan att framstå som en idiot?

På jobbet är det bara J. och jag för andra veckan nu, det är mycket stillsamt och vi låtsas att vi bara sommarjobbar där och inte kunde bry oss mindre. Alla konstiga och/eller jobbiga önskemål arkiveras i mappen "Privat". So don't even bother.

förberedelser

Same procedure as every year; om några timmar tar jag katt och camera obscura och åker österut för att titta på ponnyhästar och lupiner. Och hav och fina gamla hus och andras släktingar.

hm?

jag älskar ironin i det här, hur testningen av den nya så gott som heltäckande burkinin sker just då badplatsen har sin nakenbadarkväll.

Fniss.

lately she seems to get all of her thrills from open heart surgery and, well, broken hearts in general

Hjälp, det är juni. Nu är det stressigt. Maj är en snäll och mellow månad när man får ta det lugnt och det känns som man har all tid i världen och hela sommaren ligger framför en. Är det fint väder är man glad, för det är ännu inte sommar på riktigt så allt över 15 grader är en extra bonus och inget man tar för givet, men juni är redan lite pressure och folks pappor tittar olycksbådande upp i skyn och suckar om att "snart är det förbi". Man borde Uppleva Saker och Njuta av det Fina Vädret och allt det där. Man borde vara en sådan där solbränd och social och på alla vis perfekt sommarlovsmänniska för att bara inte missa Något Viktigt.

Men vi har misskött oss, vi har inte upplevt något storslaget, förutom en snabb afterworkmiddag på Panini i fredags så har största delen av helgen gått åt till att vi hängt ute på altanen, i någon slags långsamt amöbaaktigt tillstånd som bara har avlösts av korta utflykter för att jaga parasollfötter, glass och andra livsnödvändigheter. Och på kvällarna tittar vi på Grey's tills jag är i upplösningstillstånd och yr och skakig av allt adrenalin. I'm a cheap date.

på promenad

gula hus, underifrån

Om ett tag, eller trettio år, när vi slutligen har tröttnat på stillheten i vårt långsamma förortsghetto och känner oss redo för stan igen så flyttar vi kanske hit: närmare centrum och med väldigt vackert läge vid åstranden. Det känns som perfekta hus att komma hemtuffande till på sin vespa iförd en perfekt sommarklänning efter att man varit till torget på körsbärsshopping.

... and he says it like it's such a bad thing?

Men den bohemiska och upproriska sidan av mej dras också till huset två steg bort. Hur ska jag kunna motstå ett osannolikt litet fykantigt hus som gömmer sig i en djungelträdgård fylld med allehanda konstigheter? Jag vill köpa en flock rufsiga hundar och placera ut lite överallt. N. tycker det är lite förskräckligt. - Men, trädgunga! säger jag då. Han himlar med ögonen och ser lite besvärad ut. Han säger att det är som Thailand, att det bara hönorna är som fattas. - Precis! säger jag lyckligt.

Och så sötaste änglaflickan. Bara för att.

ikea

Ålandstidningen nämner sådär helt i förbifarten att nya ikeavaruhuet i Reso ju öppnar 12.6 , som om det var något vi vetat hela tiden. Ha! Jag är så nöjd, för det innebär att jag hela tiden haft rätt om alla de mystiska "löydä itsesi" och "olemme perillä" som tejpats upp på bussat och stolpar. Och jag älskar att ha rätt. Men som jag har sökt officiella uppgifter som skulle bekräfta det datumet. Det kan helt enkelt inte vara meningen att det ska vara offentligt än, i så fall tycker man att även andra än ålandstidningen skulle ha känt och rapporterat om datumet?

Småstadsmentaliteten med dess motvilja mot onödigt tjafs förnekar sig aldrig: det är samma sak med eftertraktad populärkultur - oavsett hur mycket hemlighetsmakeri som är involverat och hur storslagna releasehappenings som hålls på Oxford Street något visst klockslag så kan man vara säker på att något Halpa-Halli eller Anttila i Österbotten redan har sålt skivan eller boken i flera dar.

12 juni är om jämt två veckor - I will sooo be there.

Uppdatering: Nej, jag hade fel, tydligen fanns nyheten även i pappers-ÅU.

win-win situation

Jag är en hemsk person, jag tar bara metro om utdelaren råkar vara snygg. Annars tackar jag nej och är miljövänlig och sparar skog. Ha ha.

dressed up lika a car crash - the 2nd coming of the accidental fashionista

Oh my god. Efter ett snabbt varv in på expressen konstaterar jag att jag tydligen är mer inne än jag tror: det som gäller i sommar, enligt tidningens nygamla trendspanare Ebba von Sydow, är nämligen plastiga solglasögon (Nja, plastiga vanliga ok?), jeans med hål på (Check! Yep, my darlings som varit bygg- och fixarbyxor de senaste tre-fyra åren) samt jeansjacka (Eh, jaha, mmm, okej då, jag har ännu inte lyckats köpa någon ny jacka, så varför inte... om ni envisas så!). 

De här jeansplaggen ska dock inte bäras tillsammans, är Ebba noga med att betona, vilket jag är lika så nöjd för, annars hade det känts lite väl mycket ungdomsdans i Forsby cirka sommaren 1988! För det enda som den här outfiten egentligen kräver i form av accessoarer är ett par fransiga mockasiner och en risig och lite blekt pudelpermanent och jag skulle kunna vara den perfekta parodin på mej själv som trotsig 15-åring. De grekiska fiskarmössorna lär förresten också vara på gång igen, jag har kvar den också. Den har ett Top Gun-märke och en massa blandade pins (Madonna och U2 och Ior  - all still going strong) på sig färdig från senast det begav sig. Jag är en sån tant, jag har redan allt som blir modernt. Jag har haft det hur länge som helst, säg vad som helst så dammar jag bara av det behjälpligt och är trendigast i stan. Yes. Men jag vet bara inte om världen är redo? Jag är inte alldeles säker på att det är en look vi behöver igen, åtminstone inte på länge än....

Min mamma förvaltar bilderna som bevisar att jag och min familj aldrig någonsin sett så förskräckliga ut som just då, en hel sommar står vi på olika nordiska torg och äter glasstrutar i snålblåsten i våra stentvättade jeansjackor med blektblondinpermanentade slingor som fastnat i mungipan. Det är sådana foton som man kan ta fram vartannat år och rysa åt i avskräckande syfte, och som man hickar till och blir alldeles förskräckt över om man råkar snubbla över oförberedd och av misstag. Man förstår bara inte att vi gick med på att ha sådana kläder och frisyrer och att det på något plan till och med var resultatet av ett aktivt och frivilligt val? Någon hade ballongkjol, och det borde ju rimligtvis ha varit jag för jag var alltid den som hade allt konstigt, men jag tror att det kanske var systern, på första maj. Själv hade jag antagligen turkosgröna lågklackade pumps, som förresten väldigt mycket liknar skor som säljs på Bianco nu. De var mina favoritskor halva högstadiet. Jag hade två par precis likadana, för det här var liksom under planekonomins tid när samma kläder fanns i butikerna for ages. När jag tittar på de där bilderna försöker jag desperat komma ihåg hur vi kände oss, tyckte vi att vi var fina? Jag antar det. Jag minns inte. 

oh, the joys of gardening

Men! Till exempel så här fint kan det tydligen bli om man inte envisas med att prompt odla sina egna plantor, utan ödmjukt biter ihop och åker och köper dem istället. Ens egna plantor lämpar sig inte för några photo shoots: de är 1) långa, 2) trådsmala, 3) bleka, 4) på god väg att slå knut på sig själva på de mest nyskapande sätt och 5) ser sjukliga och halvt döende ut.

...och ironiskt nog beskriver väl adjektiven ovan ganska exakt vad som förutsätts för att man ska ha chans att bli en riktigt framgångsrik mänsklig modell, men likväl.

Pappa telefonerar

Pappa ringde igår och lät hemlighetsfullt triumferande. Han har ekorrbabysar på mellantaket. De bor där med sin ekorrmamma och övar sig i att inte trilla ner i väntande kattgap.

Nå just så! Han ska nu alltid ha de coolaste och bästa djuren. Jag kommer dragandes med mina harar och fasaner, mesar och finkar, björktrastar, koltrastar och andra trastar. Pappa drämmer till med uttrar utanför kontorsfönstret, igelkottsungar under spireabusken och småekorrar på mellantaket.

Tröjor

Jahapp. Reklamtröjorna har anlänt. Jag provade just min och passform och kvalitet verkar väl vara okej, för att vara en reklamtröja. Herrmodellen såg aningens kort och bred ut (en älskad klassiker, I know !), fast det är svårt att säga säkert utan någon real live specimen av karl att prova på. Trycket var till min stora förskräckelse bara på finska, vilket jag inte riktigt hade insett, men man kan ju alltid hasa fram längs med lämplig vägg om det känns så.

Jag inser att hela släkten nu sitter och gnuggar händerna av iver över att få ikläda sig detta ståtliga plagg, så ska försöka få ut dem så snabbt som möjligt.

Och tack till alla för att ni låter mej hållas och med god min bara tar emot...

Edit: 

När jag kom hem med mitt tröjberg utbrast N. förtjust att oj, nu kan hela klanen ha UNIFORM när ni besöker Juthbacka marknad!

Javisst! Och på Rockoff och midsommar och den där krigsjubileumsfesten som jag inte vet vad den kallas... Inte en gång i sommar kommer man att behöva fundera på vad man ska ha på sig.

Observera dock hur smidigt han exkluderade sig själv.

Helgen som gick försvann i ett suddigt töcken av kolla bloggar, kolla mejl, kolla facebook, kolla vädret. Jag tror inte att jag har så uttråkad i hela mitt liv. I ett skede kollade jag på lite cyklar också, men det fanns bara samma cyklar på alla ställen och jag kan inte bestämma mig för vilken som borde bli den cykel som jag antagligen ändå inte kommer att använda, så jag köpte ingen.

Utöver allt detta kollande har jag planterat lite sommarblommor, städat lite och missfärgat min favoritbadhandduk i en kall mintgrönt nyans. Coolmint, för att använda hipp tandkrämsterminologi. Och så har jag sett två ishockeymatcher från början till slut, och det om något säger väl allt. Och ätit rabarberpaj av egen rabarber. Det känns extremt lyxigt. Jag har ännu inte kommit över den där förundran över att saker faktiskt övervintrar och fortsätter växa från år till år. Så där att man på vintern helt nonchalant kan blicka ut över sin leråker och tänka att jaja, där på den där fläcken, där kommer rabarbern.

För övrigt förstår jag inte hypen med Grey's anatomy, snälla förklara? Jag har nu sett halva första säsongen och den är väl okej, men? Den känns precis som Ally McBeal fast i sjukhusmiljö och varför är den arma Meredith så tråkpräktigt perfekt hela tiden? Hon är någon slags liten praktikantdoktor och ändå är hon duktigast av alla på hela sjukhuset och när alla andra står handfallna kommer hon skuttande som en modern Cherry Ames och vet alltid precis vad som borde göras. Hon är lite jobbig. Jag gillar i så fall Izzie bättre, och Christina.

frozen

bloggen.fi - igen, någon slags metablogg

Finlandssvenska bloggportalen bloggen.fi har uppdaterat sig rejält på senaste tiden och fått en massa nya, användbara features som den tidigare saknat: månadsarkiv, möjlighet att länka till enskilda inlägg och inte bara en bloggs ingångssida, möjlighet att ange status, taggar etc. Den ser proffsig och luftig ut och äntligen känns den som en riktig bloggportal mer än ett gulligt hobbyprojekt och för första gången tänker jag att det kanske skulle gå att ha bloggen där trots allt. Men förstås låter inte reaktionerna vänta på sig, förutom Netti, och kanske nån till som är positiv, så är det ingen ände på allt gnäll: folk "spyr" över förändringarna, folk ska sluta blogga för allt är så dåligt och inget fungerar och allt är så fult och komplicerat och inget förstår dom. Trots att folk jobbar hela tiden på att fixa buggar och beakta bloggarnas önskemål, trots att nya bloggen funnits i kanske tre dagar och ingen rimligtvis ännu ens kan veta hur den nya bloggen kommer att fungera när den är helt klar. Så nej, folk hittar inte de bloggar de brukar läsa för att ingångssidan ser annorlunda ut (länklista i egen blogg, favoriter i webbläsaren??, rss-feed???). Någon hade t.o.m. problem med att hitta sin egen blogg, och man tänker bara: snälla nån! Inte lätt att vara admininstratör där. 

Man kan ju inte ha en webbtjänst som aldrig får lov att utvecklas. Någon som väldigt mycket saknar internet som det såg ut 1994?  

dagens ord: sommargummidräkt

a.k.a. det blidde ingen cykel...

Jag älskar internet: annars skulle jag bli tvungen att gräva igenom alla mina arkiverade kassetter som ligger i förvaringsboxar högst uppe i min garderob för att komma på att bandet som tjejen bakom termen "sommargummidräkt" spelade i hette Whipped Cream och att hon själv hette Elizabeth Punzi. Det var ett svenskt band som fanns under tidigt -90-tal och var mest kända för sin melankoliskt drömska cover på låten Observatory Crest. Bandets sångerska Elizabeth deltog i något lekprogram på tv som kan ha letts av Arne Hegerfors (?) iförd just en sommargummidräkt. Hon var rolig och väldigt cool och hade en kanin, som jag tror var grå. Tyvärr hittar jag inte själva låten någonstans.

Själva ordet sommargummidräkt kan lämpligen användas i överförd betydelse för att beskriva alla former av obskyra och bisarra klädesplagg som inte riktigt faller in i någon annan kategori och man därför gör bäst i att undvika, men i all synnerhet för latexinspirerade overaller med korta ärmar och ben.

Har nu införskaffat en kraftigt prisnedsatt sommargummidräkt i neopren på Stadium och bara det blir sommar på riktigt ska jag återuppta mitt projekt och verkligen lära mej att svänga den där jäkla vindsurfingbrädan. Ifall det misslyckas riktigt får N. sitta färdigt redo med motorbåten vid estniska gränsen och nappa mej i flykten när jag susar förbi...

sommar, anyone?

Åh, men jag fryser ihjäl, jag har verkligen inga kläder (deklamerade hon med eftertryck som den drama queen hon är), men allvarligt, ska det inte bli varmt snart? Jag struntade ju i att köpa vårjacka för att jag tänkte att det ordnar sig, det blir varmt och så använder jag en kofta. Men nu är det + 2 på morgnarna och favoritkoftan börjar kännas tunn och gick dessutom sönder här redan en gång, och now I'm not so sure. Och nu finns det inga jackor längre, nu finns det billiga basic toppar och skrikiga tunikor. "Hurra, precis vad mänskligheten behöver mer av", tänker jag bittert inombords medan jag shoppar för brinnkära livet. För jag vet ju att när det blir varmt sedan i juli så kommer de antagligen också att vara slut. Men nu skulle jag annars kunna tänka mig en sån där liten svart tunn läderjacka som alla sålde i mitten av mars. T.ex. Zara hade fina sådana, men den jag provade kändes pytteliten och konstigt snäv i ärmarna och M var den största storlek som fanns och sen blev jag arg för att jag kände mej som Hulken och gick därifrån utan jacka och nu står jag här och fryser i min trasiga kofta. Jag känner att det drar ihop sig till ett ynkläge snart.

...men seriously, det måste finnas fler?!

I söndags var jag bara så nära mitt genombrott till ära och berömmelse och stora cash - jag skulle nämligen lansera mitt eget dietprogram! Det var en helt briljant metod, lämpar sig för alla och väldigt lätt att förstå och ta till sig. En slags ny Atkins- eller GI-metod, eller nåt, komplett med glammiga små inspirationskokböcker i glada färger, preppyga och lite småsexiga förkläden samt mina egna köksknivar (fast int' så vassa för då skär jag mig).

Fast nu är hela planen tills vidare lagd på is, i brist på lämpliga grönsaker. För när jag satt och brainstormade sådana som skulle vara både goda och multifunktionella och passa in i systemet , dvs. inga omoderna nördgrönsaker som sallad, gurka och tomat, som folk äter mycket av annars också, och inget otäckt, utan enbart sympatiska trendveggies liksom, då kom jag till nio. Och den siffran inkluderar ändå både jordgubbar och champinjoner, vilkas grönsaksstatus är lite sådär. Och nio är på tok för lite för att konceptet skulle fungera som det var tänkt, så nu regroupar jag, i väntan på uppkomsten av helt nya grönsaker. Det är väldigt harmt, nu blir det ingen föreläsningsserie med mig och min avokado.

Har någon slags semester. Sådan där som går ut på att man stiger upp halv åtta på morgonen och ägnar sig åt hårt kroppsarbete hela dagen till tio på kvällen. Mina sommarhusvistelser går till 90 % ut på att måla något jag redan har målat minst tre gånger tidigare och såpskura golv. Såpskurade golv är ett ondskefullt skämt, det funkar precis så dåligt som det låter. De där människorna i inredningstidningar som har 250 m2:s hus, tre barn och och hund samt såpskurade golv kan inte vara PÅ RIKTIGT! Jag har cirka 9 m2 att skura och jag gör inget annat än svabbar. Det spelar ingen roll om någon är nära det ens, det där golvet drar till sig all lös smuts i hela norra Österbotten.

Dagens höjdpunkt: jag har pratat med en irländsk varghund. Pappa tvärbromsade med skrikande däck och vi kastade oss ur i farten. Den var snäll och tog uppståndelsen med ro, lutade sig lite uppmuntrande mot mina ben bara. Jag behöver ovillkorligen en hund i ponnystorlek! I morgon ska jag såpskura mera. Sen är det tillbaka till jobb och stan igen, där moppar vi bara lite planlöst med Ajax ibland.

En stockholmare och my beloved neighbours

Javisst, andras naturbilder är i allmänhet hur tråkiga som helst, men jag har inga skrupler och saknar all självkritik, so here we go..


Ett fint, blommigt träd som jag träffade i Stockholm. På Kungsholmen alldeles nära Room.


Lilla fejkäppelträdet övar sig inför sommarens grillpartyn.


Körsbärsträdet tycker övning är bara tjafs och har mer en I want it all and i Want it now-attityd. Sakura power.


Den här stod utanför planket och såg trist och oansenlig ut hela förra sommaren. Ett litet träd? En stor buske? Men, blommar ju!!!

topless or not?

För dagens konstigaste slutsats står en fritidsnämnd som tydligen dessutom innehar expertis gällande mekanismerna bakom anorexi. Man får tycka vad man vill om toplessbadande i sig, men enligt min erfarenhet så är det få saker som så effektivt tar ner en och ens kroppsuppfattning på jorden som ett vanligt simhallsbesök! Där är man verkligen så långt från photoshoppade reklamkroppar som man bara kan komma, snarare blir man nästan lite förskräckt ibland över hur folk verkligen ser ut.

Hur just toplessbad skulle öka faran för anorexia mer än vanligt, simpelt bikinibad förblir något oklart, däremot är det inte särskilt svårt att se en koppling mellan den enorma sexfixeringen som just kvinnors kroppar i synnerhet ständigt utsätts för och just t.ex. anorexia. I det här fallet så är det snarare en fråga om moralpanik och allmän sedlighetsiver som förklätts till någon slags vag omtanke om sköra och väna unga flickor. Som alltid.

Jag vet inte ens varför jag stör mig på den här argumentationen, men den känns väldigt falsk.

om hur världen sedd ur en strut blir ganska begränsad och tittar man uppåt alltför länge då det regnar kan det hända att man drunkar...

Alltså, hur länge var jag borta? Tre dagar? Fyra? Och under den tiden har det öppnat typ sju nya butiker, varav tre är nya på riktigt: Nilson (skobutiken), Gina Tricot och Wayne's Coffee (som väl strängt taget inte är en butik, utan mer ett café om vi ska vara petiga). De övriga är nya varianter på affärskedjor som redan funnits. Men ändå, i en stad där folk fortfarande håller på och pratar om "nya Hemtex" då de avser en butik som flyttade förra våren (eller var det året därförinnan?) och vars enda andra nya shoppingtillskott för i år tycks vara en concept store för Crocs så får det anses vara ganska bra. Vi är inte bortskämda.

Åland var så fint och trevligt (säger jag med risk för att min syster kommer att hota med stryk). Efter alla dessa år har jag äntligen ätit på innestället Indigo, nu när alla ålänningar istället har flyttat vidare till Umbra. Så det får bli nästa projekt. Jag har på det hela taget ätit sjukt mycket god mat och druckit drinkar. Och så har jag besökt vad som måste vara Ålands snällaste veterinär: Om ni tänker semestra på Åland med sjukligt djur som ni vill styra ut med Lilla Huset på Prärien-hätta på en nationell helgdag, så rekommenderar jag verkligen Bitte Bamberg-Thalén. Hon har ett något krångligt namn men var supertrevlig! Jag har också hälsat på Enola och hennes nya fina hus. Jag har kort sagt hunnit med det mesta, utom Sparhallen. Det blev shopping och treehugging i Stockholm istället. Hela staden var full med fina blommande träd som jag inte kände igen, jag ville ta hem dem alla. Men det blev inga träd, inte ens en liten futtig Magnolia för 76,50 euro.

Nu är vi och babyn hemma igen med strut och två olika sorters piller. Hon bär sin förödmjukelse med värdighet och relativt gott humör. Såren på huvudet ser redan mycket bättre ut, men jag är lite orolig för hur det kommer att bli när vi slutar med kortisonet, för vi har ingen aning om vad någon eventuell allergi kan tänkas bero på.

Blogg ur perennbusken

Hej från trädgårdsbloggen! Nu har jag upptäckt perenner! Perenner är helt klart årets grej (och förhoppningsvis också nästa års om namnet alls är något att gå efter...). Och om jag flyttar härifrån så kommer jag antagligen att bli en sån där galen tant som lämnar det som borde ha varit trädgården som en kraterfylld katastrofzon som ser ut som om landets alla mullvadar precis dragit förbi mot nya utmaningar och med handväskan full med mina vänner perennerna. Säger nån någonting kommer jag att vara genuint förnärmad- det är ju mina perenner - juh!

Nu sitter jag i solnedgången bakom en syren och testar hur långt internet sträcker sig (och jo, vi har internet i buskarna. How lovely!). Det hela är väldigt idylliskt så det känns passande att perennblogga lite: jag har köpt en massa små oansenliga och risiga tuvor med obskyra namn och stuckit ner dem lite här och där i alla mina nya rabatter. Och sen liten lapp med namn och bild bredvid varje planta så att jag kan påminna den sen hur den borde se ut.

Jag annekterar nya odlingsytor så gott som dagligen, framför huset, bakom altanen och på gaveln. Gaveln känns för övrigt som the place to be, här finns kvällssol, utsikt över förbipasserande hundar och så är man på första parkett när det händer något intressant hos grannarna (höll på att dra ihop sig till en liten banankris, men den avvärjdes). Vi vågade knappt oss utanför vår egen lilla tomt under hela förra sommaren utan huttrade mest i skuggan, och nu är det bara april och jag har redan flyttat ut möbler och inmutat mitt nya territorium och tryckt ner en tuva gräslök (faprilör säkerhets skull komplett med bild och allt: Allium schoenoprasum - Ruohosipuli) och en vinbärsbuske på allmän mark. Jag känner mej lite som en upptäcktsresande med koloniala ambitioner, det är bara flaggan som fattas.

tech support

Ernst installerar nya datorn åt mig.

to always want what I can not have

Jag har:
- en stor nygrävd rabatt med tre penséer mitt på och lite krafs i hörnen
- en sluttande, knölig och ojämn gräsplätt som mest består av mossa, maskrosblad och bar jord
- några vildvuxna fruktträd som försummats under så många år att det sannolikt aldrig mer går att få någon fason på dem
- en jordgubbsbänk som till stora delar migrerat in under altanen och in i häcken mot grannen,
- löjliga mängder bioavfall som p.g.a. husbolagets brist på kompost är helt lögn att bli av med
- tre vinbärbuskar, lite malplacerade blommor som överlevt vintern och
- en liten stjälk rabarber.

Nu föreslår jag att vi jordfräser upp allt och istället inrättar något i stil med detta. Så kan vi ha kattmatsfatet där på trappsteget mitt i polen och karpar simmandes runt om. Så gör vi.

trastar

Ah, gårdagen var ett enda shoppingrus och nu är trappan full med trädgårdstillbehör och sladdriga, vingliga växter som borde komma i jorden: vit och blå klematis, flox, penséer och, till vår stora förvåning, en buxbom. Den fattade vi inte ens att vi hade köpt tills jag plockade allt ur bilen och den bara stod där och tronade bredvid babyplantorna.

- Men satte vi inte tillbaka den? frågade vi varandra och ryckte förvånat på axlarna.

- Sa vi inte att vi inte hade plats och förde tillbaka den?

Tydligen inte.

För att inte tala om kitschfaktorn på gårdagens loppisfynd. Not of this world! Vi (läs: jag) köpte en väldigt konstig bordslampa: foten var liksom utsirad och blekgul i något marmorliknande material som antingen är sten eller också låtsas väldigt bra. Skärmen var guld, men ska bytas ut mot en svart. Sen ska vi bara köpa ett större hus så kommer den säkert att passa in alldeles bra någonstans. Och bäst av allt - salt- och pepparströare i form av silvertrastar! Eller silver och silver, men något slags silverliknande material som antagligen är högst hälsovådligt. Alpackafåglar? Snart är det nästan bara en monkey lamp som fattas för att mitt hem ska kännas komplett!

Highway Courtesans

Vantrivs lite med mitt jobb för tillfället, inget allvarligt men är uttråkad och inget känns riktigt roligt eller blir speciellt bra. Men sen satt jag uppe halva natten igår och såg dokumentärfilmen Highway Courtesans och sen kändes det inte så viktigt att gnälla längre. Det finns, som alltid, de som har de betydligt värre. Plötsligt är man ganska nöjd att man inte är född i någon av de hundratals indiska byar där en flera hundra år gammal tradition påbjuder att äldsta dottern (och ibland även yngre systrar) placeras ut som landsvägsprostituerad och den vägen förväntas försörja hela släkten. Flickorna själva har inga desto vidare avancerade framtidsplaner objektivt sett, de drömmer om att gifta sig och få en egen familj och ett vanligt liv, men det ligger inte överhuvudaget i släktens intresse. De är mycket mer lukrativa så här så de luras, tvingas och offras för det allmänna bästa.

Som västerlänning är man helt förbluffad, alla ens värderingar och allt man tar för givet ställs på ända: när filmens huvudperson Guddi bestämmer sig för att sluta och trots att hon bara ha gått grundskolan ändå lyckas få ett jobb som lärare på en skola så vägrar bröderna att prata med henne och pappan sitter och tjurar demonstrativt i ett hörn. Man vill bara slåss. Man blir så beklämd över att allt går att försvara med "såhär har vi ju alltid gjort", att alla accepterar det och tycker det är helt okej att utsätta sina tonårsflickor för det här, för när de blir sjuka och dör har det hunnit växa upp nya flickor att plocka in i deras ställe. Och framför blir man ledsen över flickorna själva, som aldrig har nåt val och är så realistiska över sin situation och samtidigt så tonårsnaiva som vilka småbrudar som helst - de fnittrar och blir kära och killar som är snälla och som man varit med flera gånger ger en inga sjukdomar, typ. Jag blir så knäckt. Jag vill adoptera dem alla, men särskilt den underbara lillasystern, och ta dem hit och sätta dem i skola. Sen läser man det här och blir ännu mer förtvivlad och inser att världen verkligen inte är något särskilt trevligt ställe.

jag är skeptisk!

Tja, omdömet efter en och en halv dag med bloggläsande via Google-readern är nja. Jag gillar i och för sig det där att inte behöva flänga runt och vakta på om någon har bloggat nåt nytt, utan att ha bara ett ställe att hålla koll på och där bli informerad om och när det här hänt nåt, men samtidigt blir det så anonymt och tråkigt med nån standardiserad googlelook på allt. Jag saknar bloggarnas olika templates och personligheter. Jag insåg att jag har ganska klara förväntningar på vad jag kommer att mötas av för text redan innan jag går in på en blogg, jag vet vem det är som jag har tänkt läsa och ungefär vad jag kommer att få i form av stil och stämningar. Nu är allt en enda sörja, man stressar sig igenom nya inlägg i en fasligt takt utan att ens riktigt inse vem det är man läste eller vad texten riktigt handlar om innan man redan är i slutet. Individuella bloggarna, jag saknar er redan!

Guilty pleasure: Shimura Trouble

Iiik! Jag har fått den nya Sujata Masseyboken!!! Den och en tidning. Det har varit en bra dag, tydligen har jag varit snäll. Jag planerar nu vara okontaktbar och världsfrånvänd och bara sitta och läsa om hur Rei löser sina helt osannolika Kittymysterier i vintage designerkläder ärvda av mamma och äter konstiga picklesgrejer med sjögräs i. Jag hoppas på romantiska förvecklingar med minst två före detta lovers och åtminstone en ny lovande karriär.

Jag har minst sagt höga förväntningar.

Om jag var en modebloggare kunde jag meddela att idag är jag iförd självuppknäppande prickblus (konstruktionsfel, föreställer jag mig: knapphålen är för stora!) och röda strumpbyxor. Hade jag verkligen varit en ordentlig fashionista borde jag antagligen ha presterat en bild på min mundering också men nu får ni bara tro mej när jag säger att min klädsel känns som ett samprojekt mellan Marit Bergman och Lorne. Jag har inte haft röda strumpbyxor sedan jag var fem och det känns som... att det kanske finns en orsak. Men för all del, visst kan jag gå runt och se ut som en av the Deathwok Clan en dag, alla strumpor brukar ändå kännas som att de är relativt engångs.

Igår var Teknisk Tisdag hemma hos oss och nu har jag prenumererat på feed:ar från alla mina favoritbloggar (som har den möjligheten) och inläggen ploppar snällt upp i Google Reader vartefter någon bloggar nåt nytt. Det känns väldigt modernt. Inget går mig förbi. Jag behöver aldrig gå in och se om någon bloggat något nytt utan allt kommer till mig - hurra, hurra! Eller, hmm, få se hur det börjar kännas...

Vi förresten inledde grillsäsongen igår. När jag burit ut alla tillbehör och vi just skulle börja äta började det regna. Jag drog fram parasollet och vi tänkte försöka vänta ut regnet, men när vi satt oss började det hagla stora isiga korn i potatissalladen så vi gav upp och gick in. Då blev det fint igen.

musik

Beslöt hörsamma systerns upprop och pay tribute to britpopen. Tadaa: här får ni lite videor:

1) Ah, the moves! Guttaperkamannen i högform!



2) Coolast!



3) Sleeper, för att de aldrig riktigt fick vara med på riktigt och för att Louise Wener nu tydligen både skriver romaner och håller pokerkurser!



4) För vemodet och raden om Bono.



Hade dessutom tänkt slänga in Ash-videon där min t-shirt finns med men jag såg den inte (är det Oh Yeah?) och Terrorvision's Perseverance för att den alltid påminner mej om engelska muséer och det gör mej så glad, men dels hittade jag den inte och dels har jag lite svårt att inse dess storhet nu så här tolv år senare...

perspektiv

Om man har blivit alltför entusiastisk och lockats att köpa något som man inte riktigt behöver eller ens vill ha: nån topp i nån konstig färg som man vet att man kommer att använda max en gång, mystiska jeans med dålig passform eller någon udda, märklig möbel som inte riktigt blev så chict rätt som man hade tänkt sig, så kan man alltid läsa Bodil Malmsten och trösta sig med att man inte har det värst, för åtminstone har man inte impulsshoppat en guldfärgad Volvo som man skäms över att åka till butiken i. Det låter lite jobbigt.

väldigt girlie parfymblogg

Fast så där obscent stor är verkligen inte min flaska.

Ny parfym för oss som tilltalas av somrigt urblekt Virgin Suicides-estetik. Eller ny och ny, jag vet inte när den kom ute i stora världen, men hit till vår lilla avkrok av världen kom den idag. En barsk tant har plockat förpackningarna i militäriskt raka led hela halva eftermiddagen och ger alla som vågar sig fram mördande blickar. Blommorna är av något slags mjukt silikonaktigt material och helt oemotståndliga.

Nan Goldin

Hej, liten kulturblogg medan N. är ute i duggregnet och jordbrukar. I fredags var vi i Helsingfors och såg bl.a. Nan Goldins fotoutställning på Kiasma. Den var berörande men otäck, vilket jag antar är meningen, men ändå: den var otäck! Och jag gillar vanligen socialrealism inom foto och i "största allmänhet allt som är sorgligt och eländigt", enligt vissa. Men dethär... tog andan ur mig. Alltför många bilder på knarkande, självdestruktiva, sjuka, döende människor som har sex och misshandlar varandra och bränner sig själva med cigaretter blir lätt lite mycket. Man mår lite illa och tänker "hey, det är fredag och jag är ledig och varför står jag här och blir ledsen över de här människorna som jag inte känner och som varit döda i snart tjugo år? Jag är ledsen men jag är ytlig och gillar vackra och fina bilder. Ta mej härifrån."

Utanför ett av diabildsrummen stod t.o.m. en skylt med texten "Kan vara upprörande för barn och mycket känsliga vuxna".

- Titta, sa jag, så omtänksamt. Här skriver dom om mej.

Favoriter: Cookie-serien, bildspelet Sisters, Saints and Sybils samt en anonym snögubbe.

En snäll bild: Guido on the dock

Brideshead revisited

Jag tittar på Brideshead på nytt, och den är naturligtvis helt förtjusande and all och Jeremy Irons är som alltid en stor favorit, men det enda jag tänker på när jag nu ser serien igen efter alla dessa år är hur i hela friden han egentligen blev cast:ad för den rollen från första början? Charles och Sebastian ska föreställa vara 18-19 år när de träffas, och Charles står bara och ser ut som en liten prydlig engelsk mysfarbror precis hela tiden, i en ännu högre grad än rollen i sig skulle kräva. Serien spelades in 1981 och då var Jeremy Irons, som är född 1948, redan 33 år. Liksom förresten även killen som spelade Sebastian, men för mej är han ändå en snäppet mer trovärdig tonåring av någon anledning. Det roliga är när man börjar kolla igenom skådespelarna på imdb så är alla i snitt femton år äldre än den person de spelar, vilket antagligen är praktiskt längre fram i serien vartefter personerna blir äldre och bittrare och eländigare. Men så här efter två avsnitt känns han som en ännu mer överårig nittonåring än Dylan i Beverly Hills 90210.

Aloysius gör dock en alldeles lysande rolltolkning som Högt Älskad Björn!

Divaani

Jag har nu köpt två nummer av nya inredningstidningen Divaani, som liksom den danska föregångaren Bo Bedre främst tycks gå ut på att kränga svindyra italienska sittmöbler som ser obekväma ut men som otvetydigt ser ut at vara som gjorda för att passa bra i ens 80 m2 stora vardagsrum som annars går mestadels i rå betong.

Problemet är att Bonnier då i gengäld har dragit bort Bo Bedre från den finska marknaden, och det känns ju lite problematiskt. Om jag ska stå ut med så där mycket avskalad och kylig design så behöver jag åtminstone danskan. Jag vill läsa om hur de chic:a danskorna som jobbar med mode/inredning/design/reklam och alltid är iförda lång, blommiga klänningar och deras snygga fotografmän fluffar sina "puder" och placerar ut sina "kurver" och skapar sin enormt överdödiga "hyggekrog" nånstans i sin drömmebolig alldeles invid Öresund, men istället har jag nu nån jäkla näverslöjdande JuhlaMokka-tant som sitter och myser i sin bastukammare vid stockstugan i Lojo.

I Danmark är det hygge och Bullerbysommar nästan jämt! (bild ur Boligmagasinet.)

Nordirlandsbilder

Titta, titta, vad glad jag blir: husis har ett fint bildspel över mitt graduämne!

***
Det är nu nästan jämnt sex år sedan vi katastrofturistade i Belfast (samt Derry/Londonderry) och ängsligt gick och kikade över axeln efter snipers medan vi skyndade till vårt hostel. Men det var så coolt! Allt gick bra, vi blev varken beskjutna eller sprängda, och efter att jag väl hade hittat Miss Selfridges var jag inte rädd alls. Tänk nu själva, vad kan nu hända där det finns Miss Selfridges!? Åk gärna dit om ni har möjlighet - det är väldigt speciellt: spår av historien och blodigheterna finns överallt - en souvenir som vi t.ex. missade att köpa med oss hem var jättelika fanaffischer på Bobby Sands (lokal katolsk martyr med Che Guevara hår och rockstar-appeal) - men samtidigt är det mesta som i vilken engelska stad som helst. Man kan t.ex. utan problem få Marks& Spencer's sagolika Tomato & Basil Chicken Pasta. Världens godaste lunch! Man kan beställa hem den för 3,30 pund, men tyvärr kräver de att man har ett U.K. hem av något slag som de kan leverera den till.

Karma be damned

Nu har ponnybloggen låtit personlighetstesta sig här, och fått reda på att den är en "omtänksam idealist". Aha? Så det är därför som alla lukrativa sponsoravtal och önskemål om namedropping och produktplacering lyser så med sin frånvaro? Är det??! No need, i så fall. Ge mig fina saker så ska jag säkert kunna sno ihop något snällt.

Idag är inte den lättaste dagen att vara en omtänksam idealist bara, jag var just ute på en godis&tidningsraid och trottoarerna är helt täckta (iiik, iiik!) av daggmaskar som ligger och kippar efter andan alldeles hjälplöst och utmattat.

Min fellow idealistvän Mahatma Gandhi får säga vad han vill, men om man inte är flygkunnig så går det bara inte att ta sig fram utan att krossa en hel drös. Ugh. Men man måste ju kunna gå ut? Här ute in the hood trotsar vi tappert vilka element som helst för att få vårt godis (jag) och våra öltaxar (typ precis alla andra?) - och nu låter jag moraliserande, jag vet - men så mycket ölhandlande på en vanlig simpel onsdag och med småkidsen i släptåg?

Det är verkligen extremt sällan som jag känner mej särskilt posh, förutom just när jag handlar på vår local, där alla tycks handla mer tobak att rulla själv än mat (volymmässigt dessutom, inte prismässigt) och vartannat bankkort av en eller annan anledning verkar spottas ut. Och ALLA ska prompt ha öl precis hela tiden. Bah. Jag känner mej lite som en modern Marie Antoinette som präktigt vill gå runt och mässa: Köp jordgubbar istället! Och choklad! Ät bakelser!

spridda funderingar

- Jaha? Mina fötter har krympt en storlek? Eller har det mixtrats med skostorlekarna utan att jag har blivit informerad om det? I vilket fall som helst så misstänker jag starkt att jag kommer att ha två par skor som båda klämmer sönder mina stackars hälar till blodigt gegg bara sommaren kommer. Men det känns dumt också att köpa skor som känns alldeles för stora.

- Rabarbern har vaknat till liv. Jubel från min sida - "jaha?" från N. Jag tror ibland att jag är på tok för lättimponerad av naturen: jag tar det alltid som en personlig komplimang när saker växer liksom av sig själva! Och utan att jag står bredvid och hejar. Men nu är jag fått mig till livs en både spännande (involverade en jordfräs) och sedelärande historia om hur det är snudd på omöjligt att utrota rabarber, så jag är lite stukad och tilltufsad (och jublar tyst inombords bara).

- Är helt besatt av tanken på sådant där surt socker som finns på vissa sorters godis. Var får man köpa sånt? Jag behöver det när jag ska börja tillverka min egen torkade melon! ("Jamen förstås!" suckas det runt om i landet) . I Thailand köpte jag nämligen torkat melongodis med något slags pulver som samtidigt smakade sött, surt OCH starkt, men i brist på det kan jag nöja mig med sött och surt, typ. Jag borde dessutom få tag på det snabbt för melonen, tja, finns redan och väntar inte länge till...

underachievers please try harder

Jaha, medan mina bloggvänner är fullt upptagna av byggande och husförsäljning, avhandlingar och rosaskimrande förälskelse, så händer det inte så mycket på den här fronten.

Det är trevligt att det blir vår, men samtidigt ganska förutsägbart. Av alla årstider känns tidig vår som den allra mest förutsägbara: det är kallt och regnigt och man fryser mest hela tiden för jackor med trekvartsärm är det mest hjärndöda nånsin när det gäller att hålla sig varm, man våndas över småplantor som lider och dör, man upptäcker att man bara har fula kläder som i bästa fall bara kan säljas på loppis, man säljer grejer på loppis, man får ännu hemskare grejer i retur (som man sen trycker ihop längst inne i förrådet och försöker förtränga) och så håller det på.

I anfall av allmän rastlöshet står man och sliter och drar lite halvhjärtat i alla vinkar och vrår och allt känns lite dammigt och fel och borde organiseras om och eller byggas om eller köpas nytt och sen blir allt ett så överstort projekt och man blir så matt av bara tanken att man inte orkar göra något alls utan ser på tv istället. Och önskar att man var Snusmumriken och satt i ett litet tält med bara en eländig melodica. Fast det är också komplicerat för blockflöjten finns i någon obestämbar låda 400 km bort och tältet ligger och dammar igen i ett loppisbås.

Jag har funderat och kommit till att vad mitt liv behöver är en resa till en lagom kulturell stad med vackra glada människor, trevliga caféer och dekorativa små limsaflaskor, solsken samt ballerinaskor och någon slags femtiotalsinspirerad kjol eller klänning - något som Audrey Hepburn skulle gilla eller Rory i fjärde säsongen av Gilmore Girls, efter att hon kommit tillbaka från Europa. Det blir bra. Lämpliga kläder för att åka vespa och gå på pumpakarneval. Och så + 20 grader. Och en gemytlig liten karneval för att fira lämplig grönsak. Då blir jag glad igen. Tack på förhand!

Mysteriet med de försvunna lökarna

Alltså, bara för att klarlägga: jag gillar inte ens fåglar nåt särskilt, så det här ornitologibloggandet ska förhoppningsvis inte blir någon långvarig vana! Inte att jag har något särskilt emot fåglar så där av princip, men av alla djurkategorier som är stora nog att ses på ett par meters avstånd, så är fåglar nog dem jag engagerar mig minst i. Det är visserligen roligt och trevligt att grönfinkarna har flyttat in, men det går inte upp mot igelkottsungar direkt. Skulle jag ha ett igelkottsbo skulle jag antagligen bli tvungen att ta två månader tjänstledigt för att se till att allt går bra och sätta fram fat med kattmat för dem att klafsa runt i, medan fåglar och jag mest har en vänligt avvaktande inställning till varandra.

Idag är jag lite upprörd dock: Tuppfan har ätit upp mina tulpanlökar! Och nu har han dessutom fräckheten att oberört spankulera fram och tillbaka och kasta lystna blickar ner i den tomma gropen. Ser lika genuint besviken ut varje gång över att de inte magiskt har återuppstått.

Nästa år kan det hända att vi firar thanksgiving riktigt på allvar: tranbärssylt och potatismos och ugnsstekt pappatupp!