Thursday, February 28, 2008

Dear makers of the Wire

inspired by the never relenting end-consumer, E.

I enjoy your show very much and find it very informative on a range of rather obscure and seldom legal activities. There are, however, some things I would like to complain about: this strange obsession with killing off all the interesting and/or nice guys. I find it very annoying and depressing.

When you first decided to kill Wallace I almost cried, since he was such a sweet, clueless kid. And then, when you went on to have D'Angelo strangled I was devastated for days (not counting the two weeks in advance due to having read spoilers on the internet), but eventually I recovered and got on quite fine for a while. Curiously enough, though, as soon as I had finally started to warm to Stringer Bell, you had him killed as well, and I'm slowly starting to sense a pattern here. So even though it really truly broke my heart when you guys got around to Bodie, I was somehow prepared. And although the street just wasn't the same without him, I grew hardened and thus was able to take the deaths of a couple of minor characters and hangers-on in my stride.

When Omar finally went down, I was able to remain strong and put my energies into comforting my mourning boyfriend and well, sad as it was, Omar really did have it coming for a long time (but that brat Kenard... - he's really starting to get on my nerves!). It was always kind of hard envisioning a happy and peaceful life of leisure for Omar. But such a shame, nevertheless.

I hope you see where I'm going with this. I feel that although I have been very tolerant and understanding through it all, there is one potential death I really could not handle.

So, please, please, please, I beg you - don't let anything happen to Sgt Ellis Carver! I might suffer a nervous breakdown and collapse and, being a self-employed translator, that is not really an option.


In the words of a rather famous Swedish indie-pop singer, Marit Bergman: "Please God (and everyone at HBO) - now that I found him, let me keep him!


Yours sincerely,

M.

kort update

Hej. Det har inte blivit så mycket bloggat för att a) jag känt mig lite apatisk och b) min laptop ännu är sönder. Jag är ännu i chock över att den kunde gå sönder för att jag la ner den i soffan. Det känns som rent trots från dess sida.

I övrigt fortgår projektet för hemmets förbättrande med oförminskad kraft. Vi innehar nu även ett särdeles vuxet soffbord (som man kan ha eh, saker på) samt en utekvast. Hurra! Så sen när vintern behagar anlända där kring vappen då är jag åtminstone beredd. Man kan ju int' plåma i knästrumpor!

Jag ser väldigt fram emot min första radhusvår: på söndag är det mars så då får man börja så frön helt legally och om bara några veckor är det påsk och då måste jag verkligen vara redo med godis ifall att det kommer några såna där virvon varvon-barn. För jag minns ju hur mycket man hatade sådana vuxna som inte hade något godis att ge en och det är jag inte beredd att utsätta mig för. Lite orolig är jag bara om jag ska komma ihåg att stå där redo med mitt godis redan på söndagen före påsk, jag har ännu inte vant mig riktigt vid det konceptet. Vi skötte vårt tiggade på påsklördagen och det är ju en dag som är ganska svår att glömma... Och vad är den korrekta reaktionen? Vad säger man? Är det okej med "glad påsk" bara eller finns det något speciellt formulär för att uttrycka tacksamhet för virvning? Jag är såå helt oinsatt i den här traditionen... Hemma räcker det med att man tränger sig in i farstun och står och ser uppfodrande ut, sedan mutas man med godis för att man ska gå igen. Det har fungerat i generationer.

Kissen har också firat våren genom att vara på rymmen två gånger på en halv vecka: första gånger slet hon sönder selen på två ställen för att ge sig av över leråkern för att kika lite på några skatbon. Andra gången var hon ute och slogs med en annan katt iförd sitt pink diva-halsband med fejkdiamanter. Utmärkande för hennes rymningar är att hon i allmänhet hittas ganska lätt, det är bara att lyssna var det verkar vara mest commotion och skränande på gång, sannolikheten är rätt stor att det är hennes party.

Thursday, February 21, 2008

med avgrundsvrål i vardagsrummet och katthår i lipglosset




Suck. Ibland känns det som om hela bloggen består av 90 % skrivfel och inte så mycket annat. Det är lite deprimerande. En annan sak som också är något enerverande är att all elektronik vi har är sönder hela tiden. Snart blir det stenålderstillvaro här för vi har inte råd att ständigt köpa nya saker i den takt de existerande föremålen tuppar av. Jag hatar att köpa elektronik; elektronik ska fungera och inte göra något desto vidare väsen av sig.

Istället vill jag köpa ett nytt kök, en miljon blomfrön, en resa till någon trevlig söderhavsö och - för att göra bloggens namn rättvisa - naturligtvis en ponny!


Istället för mobil?






På tal om blomfrön så tänkte jag delge er resultatet av min upproriska odlingssession i förra veckan men när a) datorn ännu är sönder och b) jag saknar "skrottobjektiv" till min lilla kompaktkamera, så skulle det ändå bara bli misslyckat sudd. I vilket fall som helst så är de små, men de lever!

Wednesday, February 20, 2008

a little bit of iconoclasm always brightens the morning

Jaha? Lindsey Lohan poserar som Marilyn Monroe för New York Magazine och... har aldrig någonsin sett konstigare ut. Även om jag naturligtvis gläder mej åt att det verkligen finns folk som är lika bleka och väldigt mycket fräknigare än jag, så förstår jag bara inte den här Marilyn-hypen. Den känns bara så trött och oinspirerad. Jag är övertygad om att det finns en marknad för nakenbilder på Lindsey, men kan hon inte bara få vara sig själv? Jag är så utled på alla de här s.k. Hollywood-legenderna. Vi har hållit på nu i 40 år och jublat över ständigt nya James Deans och Marilyns, kan vi inte sluta nu? Kan inte Christina Aguilera och Scarlett och the likes ändra sina fula sönderblekta frisyrer och ge upp sitt Marilyn-plutande och så utser vi lite helt nya ikoner? Ja, så gör vi!

Tuesday, February 19, 2008

confusion

Ibland tycker jag att jag är hyfsat flexibel och hanterar små omställningar och förändringar i tillvaron precis lika bra som vem som helst, men ibland blir jag lite autistisk.

Som idag t.ex.: jag befann mig i matbutiken som ligger i Anttilas källare och skulle köpa en sån där god semla. Det var allt jag skulle ha, för jag hade potatissallad med lax sedan tidigare, så jag styrde stegen direkt dit och... så fanns det inga! Och de var inte bara helt simpelt slutsålda utan hela behållaren eller ställningen för lösviktsbröd (vad heter det? tornet?!?) var försvunnen. Och jag smög tre varv runt bröddiskarna för att se om de skulle ha flyttat på hela arrangemanget, men oavsett hur jag närmade mig det kritiska stället så var det ändå bara ett gapande hål där min mat borde ha befunnit sig.

Och att köpa annat, färdigpackat bröd i påse kände helt plötsligt som en övermänsklig uppgift så jag tog min förvirring och gick.

(parentes)

Ibland är det lätt att tro att alla andras tankar och känslor är fint ordnade och klara och logiska och strukturerade och att det bara är ens egen hjärna och själ som ser ut som sladdhelvetet bakom tv:n. Alltid nu och då inser man förstås att det inte alls är så. Det är väldigt befriande.

Så mycket av allt som i vanliga fall sägs är bara upprepningar av saker som sagts förr, i liknande situationer åt samma människor. Lagom menlösa och tillrättlagda tankar och åsikter som gör att det känns tryggt och safe och fyller ut tystnader och tomrum. Därför är det alltid lika fantastiskt och inspirerande när någon förvånar en genom att säga något som känns nytt, som gör att man får en ny inblick och tycker att man förstår dem bättre.

Sunday, February 17, 2008

what else is there?

Som den entusiastiska gårdsägare jag ändå är drog jag på mej en liten röd vårjacka för att gå ut och stå på altanen en stund. Det kändes dumt. Det blåste kallt. Så jag gick in efter en halsduk och sedan ut igen. Jag gick fem steg i varje riktning och inspekterade hela trädgården. Det enda av intresse som har hänt är att någon antingen har dött en vålsam död bakom körsbärsträdet eller också plötsligt bestämt sig för att rugga av sig alla sina fjädrar samtidigt. Jag sneglade lite intresserat på syrenbusken också, men den är strängt taget inte min så om det ska klippas kvistar borde jag göra det lite finkänsligt och diskret (dvs. vänta tills det blir mörkt och ingen ser). Jag tänkte också städa lite i förrådet så jag slängde tre tomma pafflådor och sen visste jag inte riktigt vad mer jag kunde göra så jag gick in igen.

Utomhusliv har aldrig varit min starka sida. Hur gör man? Det är för tidigt att kratta i februari, är det inte?

Saturday, February 16, 2008

en sorgens dag

Det här är en trevande liten pc-blogg, för babymac:en är sönder! Jag läste en blogg, N. ropade att jag skulle komma och titta på lite bilder, och när jag kom tillbaka och lyfte upp datorn igen så var allt bara grått... Nån sladd till skärmen är troligtvis av eller ur eller nåt annat lika dåligt och kostsamt.


Här är den skyldiga bilden:


Körsbärsblommorna en vecka senare.
Tillägnas särskilt: sjuka systern, kompisen med de överväldigande tankarna och vårlängtan samt the fairy godmother.

Friday, February 15, 2008

bokblogg

Ny liten bokblogg på vanliga stället.

bloggen.fi belägrar sig

På Bloggen fi värnar de nu om sin trivsel och säkerhet så till den milda grad att det är näst intill omöjligt att nå fram till deras bloggare. Åtminstone för mig, för trots att jag registrerat mig enligt konstens alla regler och följer alla instruktioner så blir jag ändå automatiskt utloggad hela tiden? Och sen får jag gå hela vägen via portalens startsida och göra om hela proceduren. Ska det vara så? Jag tror inte att de tycker om mig. Jag tillför antagligen inte tillräckligt mycket till trivseln.

Det konstigaste är ändå moderatorn som gång på gång i kommentarsvaren till de som själv vill välja att ha fri kommentering och sedan ta bort sådant som de uppfattar som problem envist hävdar att "Förhandsmodererar man kommentarer är det inte en blogg."

Nähä? Så vad är det då?

Och det ni kallar "robotfällor" är inte alls obligatoriskt t.ex här, som det hävdas, många har bara valt att ha den funktionen aktiverad. För att det är praktiskt. Vill man att kreti och pleti spammar en så är det fullt möjligt.

En finlandssvensk bloggportal är ju ett jättebra initiativ, men varför känns tekniken alltid som den är utvecklad av någon redaktionsmedlems barn på prao?

***

Update: Okej, nu finns det en klicka-knapp i kommentatorsfältet. Puh, så skönt.

Thursday, February 14, 2008

eh, glad vändag?

Jag har lite svårt för den här dagen: alla benämningar på den känns liksom lika styltiga och ansträngda... Det kanske är för att den är lite av en importerad pseudo-högtid i sig, eller så är det bara jag. Anyway, igår när jag var och handlade på min lokala S-market så stod det en lite luggsliten rastakille ( med tygväska och fjällrävenbyxor) framför mig i kön och köpte en sån där liten fykantig tysk chokladgrej och en hjärtformad plastask med jordgubbar från något exotiskt land. Åh, så fint, tänkte jag och föreställde mej hur glad hans flickvän skulle bli och hoppades på en riktigt romantisk vändag för deras del.

Alldeles nyss var jag inne på Stockmanns och upptäckte att de har sin alldeles egna appproach på temat romantik och frukt: tre äpplen som låg inne i en hjärtformad rosa kartongform med ett sliskigt romantiskt tryck på och sen var insvept i helt vanlig plastfolie. Varför tre? Och varför just äpplen? Helt vanliga intetsägande äpplen, som inte var speciella på något sätt alls - inte gröna, inte röda, inte stora, inte små - vanliga äpplen bara. Jag såg ingen som ens vågade gå nära.

Precis på samma sätt som frukt inte är godis, så är äpplen inte jordgubbar. Det är en sak att plocka i sig ett par tre jordgubbar ur en fin hjärtformad ask och en helt annan att dra plasten av ett halvt kilo äpplen och börja hugga in.

Jag tror inte att jag kommer att få några äpplen dock så det är lugnt. Jag fick ett halsband redan i morse, efter att ha fått frågan om jag vill ha min present genast eller i kväll. - Genast, förstås, svarade jag sömndrucket (why wait?), varpå jag upplystes om att min ståndpunkt inte förvånade, me being me, men att en traditionalist säkerligen skulle föredragit att vänta.

Där ser man. Ibland spränger man gränser utan att ens vara medveten om det...

***

Dagens bästa händelse: delfinerna har vågat sig i nya poolen. Dom har övervägt saken i ett år. Nu vågade dom och märkte att det var roligt!

Tuesday, February 12, 2008

Guerilla gardener

Det finns en Londonbaserad rörelse som kallar sig guerilla gardeners, vars medlemmar smyger runt och planterar träd i vägkorsningar och ockuperar jordplättar för olovlig morotsodling. Jag är inte så insatt i deras verksamhet, men grundtesen verkar vara något i stil med att där det sticker upp tillräckligt med jord mellan betongen att man kan peta ner ett solrosfrö, så bör det växa nåt. Lite som en välartad variant av husockupation, fast istället för att ta sin sovsäck och flytta in så smyger man sig ut i nattens mörker med sin spade och trycker ner tre tagetesplantor i en försummad rondell.

Personligen har jag alldeles för fullt upp med att så och rensa helt legalt på min egen lilla radhusbakgård för att orka ta mig an nån allmän mark, men jag tilltalas ju onekligen något helt enormt av möjligheten till lite subversiv frösådd, så jag tänkte guerillaodla på mitt eget upproriska sätt genom att helt fräckt smygså lite frön redan i februari fast det strängt står mars-april på påsen.

Monday, February 11, 2008

intensive care unit

Eftersom jag gillar växter men numera är hopplöst dålig på att ta hand om dem så består mitt odlande av ett uppskruvat kretslopp på ständig fast-forward: jag köper nya och är väldigt andäktigt entuasistisk ett kort tag medan växten känner in sig och funderar på om det månne är möjligt att leva tillsammans med oss. Påfallande ofta tycks svaret bli: "Beklagar, men nej, låt mej nu tyna bort ifred och ha gärna svåra skuldkänslor. Jag står här och dör en långsam död och du kan gärna känna dig dålig för alla vet ändå att det är ditt fel".

Jag introducerar en orkidé i vårt hem, den tappar alla blommor redan dag tre.

Jag planterar om nån stackare som ser ut att ha det trångt, bladen som innan sett helt friska och fina ut torkar ihop ett efter ett och faller av så det skramlar i elementen.

Jag flyttar den omplanterade och nyvattnade till en bättre och ljusare plats, jorden torkar aldrig upp utan allt segar ihop till någon slags mumifierad slemvarelse som är både torr och rutten samtidigt.

Jag hatar dom. Dom hatar mej. Jag har en ständigt fullsatt intensivvårdsavdelning på diskbänken. Där bor de växter som jag särskilt ömsint ska vårda tillbaka till hälsa och välmåga. Ingen har någonsin ännu klarat sig tillbaka från diskbänken, såvitt jag minns. Diskbänken är en säker dödsdom, men det låtsas vi inte om. För var dag blir den allt mer belamrad. Vi når nätt och jämt fram till den längre, det går knappt ens att behjälpligt diska av kissens tallrik av att det är full beläggning på min egen privata spetälskekoloni. N. suckar och tittar bort och organiserar sitt liv kring mina döende vänner och muttrar något om normalt folk.

Nytt för denna säsong: vi vårdar nu även sjuklig frukt!

sweetie

Nu vet jag inte om det är någon annan än jag som har en crush på Sgt Ellis Carver i the Wire, men om man är intresserad finns en liten video här.

Sunday, February 10, 2008

Sunday blues for scruffy girl

"Du ser fin ut när du sitter där i soffan, trots att du är lite rough around the edges."

Rough around the edges? Rough around the edges!?!

Det är söndag och kaffet är slut, men jag har ännu inte kommit mej för att sätta på någon musik och jag ser alltså lite scruffy ut. Nu har jag visserligen försökt åtgärda det lite halvhjärtat, så nu är jag snarare suddig och diffus around the edges istället och håret hänger inte längre i våta stripor. Bättre så? Hela tiden medan jag stod och borstade tänderna satt en talgoxe i syrenbusken och tittade intresserat på. Jag kände mej nästan lika iakttagen som Kalle Anka när han badar i randigt nattlinne.

Körsbärskvistarna förvånar mej, för jag vet inget alls om träd och hade väntat mej små fina skira sakura blossoms eller åtminstone spröda ljusgröna blad, men istället får jag rosafärgade långa hängen. Ska det vara så? Är det alls ett körsbärsträd? Är det ett impostorträd som bara låtsas? Vår trädgård är så väldigt twin peaks, inget är vad det ser ut att vara.



Ska det se ut så här?

Jag är för övrigt full av beundran för folk som hela tiden laddar upp bilder på sina bloggar. Det är fint med bilder, men a) jag kan inte ta bilder och orkar inte lära mej och b) om jag ska ladda upp bilder så hamnar jag att ta fram high-techlådan och börja gräva efter sladden! Och det känns ofta som ett förvånansvärt stort hinder.


High-techlådan in all of its glory.

Ja, ni ser själva hur jobbigt det ser ut, jag förväntar mig inget annat än fulla sympatier nu.

Saturday, February 09, 2008

Carrot Cake Porn

Mine, mine, all mine!

Eftersom vi värnar om den kosmiska jämvikten och alla andra verkar GI-banta så har vi utvecklats i helt motsatt riktning, till att bli heltidsdoppare. Det är i sig lite otippat, för vi har båda två intalat oss att vi inte riktigt gillar söta bakverk, men den senaste tiden har vi likväl tuggat i oss en strid ström av muffinsar och Runebergtårtor och misslyckade fastlagsbullar och, nu senast, freakin' morotskaka. För den såg så fin ut. But of course.

Nu få det bli något slags slut på det här. Kosmos och symmetri i all ära, men jag kan ännu inte ta steget fullt ut och bli en tant som livnär sig på nedsatt gårdagsbulla och alltid har sju sorters mjukfuktiga Boströms i skåpen.

som jag har väntat!

Fröpåsarna är förresten här nu. Snart kan man börja så frön som växer upp till små, klena plantor som slingrar och slemmar sig runt varandra för ett sedan långsamt tyna bort och dö. Fantastiskt! Jag tänkte nästan köpa en massa påsar för att kunna titta på, sortera och ha ("Nej, dom tar inte slut, jag lovar" bedyrade N.), men sen kom jag på att jag inte vill ha Hammenhögs frön, jag vill ha Weibulls. De har snyggare påsar men blankare och finare foton. Weibulls är bättre på att lura mig, när jag ser deras påsar ser jag hur min trädgård blommar och är frodig och hur allt är lika tätt och fint och intensivt som på bilden, Hammenhögspåsarna är bleka och anemiska och får mej att tänka på sjukdom, törstkatastrofer och ondsinta saker som spinner nät som dödar allt. Det märkliga är bara att båda varumärkena verkar ägas av samma företag, så jag antar att alla inte associerar som jag.

Frågan är nu bara: vad borde man satsa på om man har minimalt med plats? Vad skulle vara snyggt, lättskött och långlivat?

favorit i repris

Letters to Marc Jacobs-Emi har börjat med en ny blogg: här.

Friday, February 08, 2008

duh

Jag borde jobba, men läser i svd om ännu en småbitter, oförstående och enligt egen utsago alltigenom perfekt man som förundrar sig över varför kvinnor dras till (enligt honom) fel män. Varför vill kvinnor ha farliga män? undrar han, och inte sådana som han, som är både snäll och välutbildad och ödmjuk, none the less.

För det första: det känns inte särskilt "ödmjukt" att beskriva sig själv som " [en]omtänksam, snäll, intelligent, välutbildad, ödmjuk och ansvarstagande man med ett bra arbete, en rik fritid och många vänner". Det känns snarare som aningens självcentrerat. Att man är snäll, omtänksam och ödmjuk är sådant som andra säger om en, ifall det är så att de tycker det, inte sånt man själv lite smått anklagande drämmer i bordet och kräver belöning för.

För det funkar inte så. Det finns ingen sådan automatik som han och många andra män önskar. Och ja, säkert kvinnor också men det är i allmänhet män som skriver till tidningar och beklagar sig i dessa fall. Livet är inget objektivt belöningssystem som innebär att ju snällare/duktigare/mer prydlig och skötsam man = desto snyggare/roligare/mer vältränad och bullbakande flickvän. Hur kan man vara vuxen och inte inse det här? Och hur kan man tro att det att man gnäller över att flickor "väljer fel" (dvs. vem som helst annan än en själv) får en själv att framstå som ett bättre catch? Vem är det egentligen som är arrogant här? Vad tror man att man åstadkommer? Att lämplig tjej ska inse logiken i ens resonemang och därför ompröva? Ingen kommer att reagera så.

För det andra: om det är som han säger, att alla kvinnor han träffar attraheras av fel män, är det inte minst lika intressant i så fall att fundera över vad som får de här snälla männen att i sin tur prompt attraheras av just de kvinnor som kanske attraheras av de farliga? Kan det inte lika gärna vara de som undermedvetet "väljer fel"? Och som dessutom tycks anse sig berättigade, på någon slags konstiga logiska grunder.

Wednesday, February 06, 2008

ur led är världen...

... när N. för en gångs skull sitter och tragglar med översättningsmeningar (ren pro bono-verksamhet dessutom - "tsk, tsk" väser vi ogillande) och jag slackar vid sidan om som bisittare med ansvar för teknisk support och programexpertis. Mycket märkligt.

***

Saker som irriterar mej idag:

Min tonfisksandwich är nu plötsligt 20 cent dyrare än den varit tidigare.
Dragkedjan i mina älskade vinterstövlar gick sönder och eftersom våren känns minst sagt lite shaky än så länge borde jag antingen få den fixad eller köpa nya stövlar. Och det sistnämnda brukar inte vara det lättaste precis.

Ja, det var väl ungefär det som irriterar mej idag. Två saker bara!? Jag måste vara alldeles osedvanligt harmonisk.

Monday, February 04, 2008

vid nyhetshyllan

För att vara en affär med väldigt låga hipphetsambitioner så upphör Anttila inte att alltid nu och då slå mig med häpnad. Jag gick dit för att titta på nya hörlurar till jobbet (hittade inte) och på vägen ut slängde jag en blick i deras hylla för nya cd-titlar. Och där, intill "Alf Robertssons bästa", tronar "Beyond Hamsterdam (mitt trotsiga tonårsundermedvetna trängde igenom)- Baltimore Tracks from the Wire". Jag blev så glad. Inte för att jag har tänkt köpa den (någon av dem), men en mer osannolik kombination är det svårt att så här på rak arm komma på! Och så en liten, liten bit upp till höger: Lykke Lis Youth Novels. Hurra, den har jag däremot tänkt köpa och nu slipper jag beställa.

Sunday, February 03, 2008

fönsterbrädesrapport 2



...och så vardagsrummets fönsterbräda. Notera körsbärskvistarna i fönstret. Jag väntar på resultat i form av små rosa blommor ungefär lika otåligt som Karlsson på taket när han planterade sin persikokärna. För övrigt har jag slängt bort nästan alla våra krukväxter i dag så det är bra plats där ännu så länge. Till och med penningträdet åkte i den stora utrensningen fast det känns lite olycksbådande och sympomatiskt att det var så hängigt som det var. Frågade N. om han tror att det kommer att börja gå verkligt dåligt för oss nu när vi inte har något penningträd och han svarade torrt att han nästan tyckte att hans ekonomi var bättre innan jag flyttade in med mitt penningträd. Att så. Vi får se alltså.



Och soffan kom och har installerat sig. Nu väntar vi bara på att den gamla ska åka, men det ser lite dåligt ut med den saken...

fönsterbrädesrapport

... Kissen har nu börjat sitta i köksfönstret små stunder medan vi äter frukost. Och vi är stolta som värsta sortens småbarnsföräldrar och berömmer henne och säger att hon är duktig och fin.

Milla och Ernst glädjer oss med sin lydnad. Det faller sig mer naturligt för vissa än för andra.

Och hon tittar tillbaka och tänker att det är det hon alltid har mistänkt och nu fått bekräftat: vi är idioter. Duktig? För att hon sitter på en fönsterbräda och tittar ut?

Friday, February 01, 2008

note to self

Måste bli mer finkulturell och påläst. Johnny eller inte - när ens värld har blivit så liten att ens populärkulturella referenser hänför sig till andra Piratfilmen, där nånstans om inte förr går gränsen. Nu blir jag tvungen att börja bilda mej.

Jag har tjuvstartat lite lätt med att läsa En halv gul sol, om Biafrakriget. Och hjälp, vad jag får googla på sjukdomar och parasiter och icke-existerande afrikanska stater.

I'm Good I'm Gone

Alltså, det räcker nu, I've so had it med den här arbetsveckan. Jag har inte fått just något vettigt (= inkomsbringande) uträttat, men samtidigt känns det som om någon snart får lov att komma och bända loss mej från tangentbordet för jag har suttit här så länge så det gått för mig som för de där döda piraterna som hängde med Davy Jones. Jag och datorn har vuxit ihop, jag har fastnat, armarna karpaltunnelvärker och istället för snäckor så växer det ut små datordelar på mej och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna sträcka på mej igen. Jag är en företagshälsovårdares mardröm come true alltid när jag jobbar, men i vanliga fall mår jag bara bra, men nu är alla mina datorer kaputt (ja, alltså det är inte så extravagant som det låter: men datorn hemma och på jobbet har båda drabbats av några slags besläktade åkommor som gör tangentbordet långsamt och oresponsivt och får en att hacka på tangenterna som en galning och hela tiden backa och radera och fylla i bokstäver som fattas...) och det tar livet av mina stackars armar. För att inte tala om effekten på psyke och blodtryck! Jag vill gå hem nu. Jag vill köpa nya fina sommarkläder och en tidning och sitta i nya soffan och låtsas att jag har städat och hög takhöjd och att mina krukväxter lever och det inte snöar en massa blöt snö som kommer att slaska bort alla senast i morgon eftermiddag.