Thursday, April 17, 2008

Highway Courtesans

Vantrivs lite med mitt jobb för tillfället, inget allvarligt men är uttråkad och inget känns riktigt roligt eller blir speciellt bra. Men sen satt jag uppe halva natten igår och såg dokumentärfilmen Highway Courtesans och sen kändes det inte så viktigt att gnälla längre. Det finns, som alltid, de som har de betydligt värre. Plötsligt är man ganska nöjd att man inte är född i någon av de hundratals indiska byar där en flera hundra år gammal tradition påbjuder att äldsta dottern (och ibland även yngre systrar) placeras ut som landsvägsprostituerad och den vägen förväntas försörja hela släkten. Flickorna själva har inga desto vidare avancerade framtidsplaner objektivt sett, de drömmer om att gifta sig och få en egen familj och ett vanligt liv, men det ligger inte överhuvudaget i släktens intresse. De är mycket mer lukrativa så här så de luras, tvingas och offras för det allmänna bästa.

Som västerlänning är man helt förbluffad, alla ens värderingar och allt man tar för givet ställs på ända: när filmens huvudperson Guddi bestämmer sig för att sluta och trots att hon bara ha gått grundskolan ändå lyckas få ett jobb som lärare på en skola så vägrar bröderna att prata med henne och pappan sitter och tjurar demonstrativt i ett hörn. Man vill bara slåss. Man blir så beklämd över att allt går att försvara med "såhär har vi ju alltid gjort", att alla accepterar det och tycker det är helt okej att utsätta sina tonårsflickor för det här, för när de blir sjuka och dör har det hunnit växa upp nya flickor att plocka in i deras ställe. Och framför blir man ledsen över flickorna själva, som aldrig har nåt val och är så realistiska över sin situation och samtidigt så tonårsnaiva som vilka småbrudar som helst - de fnittrar och blir kära och killar som är snälla och som man varit med flera gånger ger en inga sjukdomar, typ. Jag blir så knäckt. Jag vill adoptera dem alla, men särskilt den underbara lillasystern, och ta dem hit och sätta dem i skola. Sen läser man det här och blir ännu mer förtvivlad och inser att världen verkligen inte är något särskilt trevligt ställe.

0 kommentarer: