Kalles avlägsna kusin slår till igen

Alltså jag har försökt undvika att blogga om Hollywoodfruarna och jag-äter-brosk-för-hajar-består- av-brosk-och-dom-får-aldrig cancer- och ”vill mannen ha en avsugning på morgonen så får man ställa upp”-Anna Anka, men hon ger sig inte*. Och man tänker att det är en rätt krävande och jobbig gubbe hon har för fast han är 70, och de dagliga avsugningarna till trots, så kan han inte åka nånstans själv utan hon MÅSTE åka med överallt dit han ska, för annars kommer han att vara otrogen och lämna henne. När hon sen rafsat ihop sina femton Louis Vuitton-väskor för en övernattning plus barnflickor och ungar och snällt följer med för att visas upp så har de ändå skilda sovrum på hotellet och han vill inte ens umgås med henne utan hon sitter där alldeles ensam och knastrar i sig sitt room service-brosk. Och man tänker att hjälp, vad omodernt det verkar vara med livegenskap och kan lite ihoplånade diamanthalsband verkligen vara värt all the hassle?

Det andra man tänker är att skivbolagen är galna som klagar över den illegala nedladdningen. Det är inte rimligt nånstans att en farbror som haft EN hitlåt,och det på 1950-talet, fortsättningsvis svischar runt i privatjet och en hel stab med tjänstefolk. Det måste tyda på att någonting är seriöst snett.

* hon är alltså "den söta hundvalpen", får man anta.

nästan lika bra som krokodiltv?

Om jag var lite ambivalent inför den nya versionen av 90210 så är jag alltigenom förväntansfull inför True Blood. Vampyrserie! HBO! Alan Ball (som gjorde Six feet under)! Kaxig blondinbrud med övernaturlig förmåga som blir kär i dark and brooding vampyr med markerat käkparti mot en bakgrund av sömnig småstad full med lantisweirdos som alla förstås är charmigt eccentriska och ser smashing ut. Det bara måste vara såå bra! Dessutom utspelar sig serien i den amerikanska södern (dekadent sumpmarksromantik - ååh!). Till all lycka behöver jag ju inte bekymra mig om skådespelarnas accenter låter trovärdiga eller inte, vilket tydligen irriterat många amerikanska tittare, för jag har ändå ingen aning om hur det borde låta.

Som jag har saknat vampyrkultur på sista tiden!

sen eftersläntrare undrar

Hörni, alla ni som tittar på doktorn, och nu med allt ert prat fått även mej förledd*, hur förhåller ni er till reinkarnation? Är ni okej med det? Jag förstår att det är en del av hela konceptet, men jag är inte helt övertygad ännu. Vänjer man sig vid ny doktor?

Jag försöker fortfarande förstå hur det är möjligt att doktorn och Rose kan resa tvärs igenom hela universum och alla tidsåldrar och ändå jämt stöter på samma "folk" (i ordets vidaste bemärkelse)? Det stör mej, jag har inga problem alls med tidsresande och sånt, men den där typens slump känns för osannolik och gör att jag sitter och kvider lite olyckligt om vikten av lite realism (haha)...

För övrigt är det väldigt fascinerande hur man hela tiden lär sig nya saker om sina medmänniskor: själv har jag tydligen en sambo som kan imitera the empty child helt perfekt. Skrämmer nästan livet ur mig, men säkerligen en väldigt användbar talang i rätt sammanhang.



*anledningen till att jag trots allt har klarat mej undan ganska länge ,är för att jag tyckt att hela konceptet låtit lite som ett av mina värsta hatbarnprogram: Bröderna Dal. Hade inte de också någon konstig resemanick?

2.0

Jag måste ju erkänna att jag är lite nyfiken på nya 90210, som började sändas i USA i går. Det erkänner jag villigt trots att jag antagligen är dubbelt så gammal som den tilltänkta målgruppen, trots att jag slutade titta på originalserien långt innan den slutade sändas och trots att jag såg några avsnitt alldeles från början i julas då min syster fick första säsongen som dvd-box... och då tyckte det var så förskräckligt att jag nästan inte kunde titta utan att hålla en kudde för ansiktet. Kläderna, hurtigheten, moralpaniken - allt var så plågsamt övertydligt. Alla avsnitt hade en Mycket Klar Sensmoral som är stört omöjlig att missa eftersom den med milt våld körs ner i halsen på en, men konstigt nog störde det mig inte då. Nu däremot kändes serien som om den lika bra kunde ha varit från 1950-talet.

Jaha, blir dethär bra nu då?

Men ändå vill jag se den nya versionen, dels för att High School-serier i största allmänhet är min guilty pleasure no 1 men mest förstås för att the one and only drama queen Brenda är tillbaka (och, ja, Kelly också, och kanske nån till, men det är inte samma sak som att Brenda är tillbaka!). Och det kan ju vara skoj för gamla sentimentala tittare i 30-årsåldern, men det känns som ett intressant koncept för att introducera en ny ungdomsserie, att hela hypen och all marknadsföring fokuserar på 20 år gamla rollfigurer som får dyka upp i biroller i några avsnitt? För jag antar att det är så det är tänkt? Ingen ungdomsserie kan väl på allvar ge studiehandledaren eller den gästande dramaläraren någon särskilt framstående roll? Hur sexigt och glammigt och ungdomligt blir det? Inte så värst, väl? Och nu vill jag inte vara elak, för jag har själv jobbat med studiehandledning och det var det absolut roligaste jobb jag haft, men tv-seriematerial it wasn't, och jag är visserligen inte rätt person att uttala mig för jag har aldrig riktigt förstått mig på den här beryktade studiehandledar-/bibliotekarie-/Kelatants-sexigheten i vilket fall som helst. (Antagligen till min sambos stora besvikelse, I might add. Han jublar bara han ser mig bära scarf fast det inte snöar.) Men likväl, de som är unga nu lär knappast bry sig om Kelly och Brenda, och de som bryr sig blir antagligen bara besvikna för de vill sannolikt ha det precis som det var och kommer ändå bara sitta och kvida trånande efter Luke Perry.

Men om remakes av gamla High School-serier kommer att bli en trend här framöver så har jag ett solklar kandidat: My So-Called Life! Åh, det skulle bli så perfekt: Brian Krakow som småspydig fysiklärare i omoderna byxor, Rickie som lyckligt gay dramalärare och Rayanne som (ta-daa:) the guidance councellor! Upplägget är helt perfekt tycker jag. Angelas pappa har bildat harmonisk nyfamilj med Holly och Angela har droppat out of college och kommit hem för att driva familjetryckeriet med sin gnälliga mamma och dejt:ar någon tråkigt präktig kille medan hon i hemlighet skriver lessna små dikter om Jordan Catalano som har tre barn med nån f.d. prom queen. Det skulle bli hur bra som helst. Ja, och så kastar vi in lite nya ungdomar också, mest för syns skull.

Brideshead revisited

Jag tittar på Brideshead på nytt, och den är naturligtvis helt förtjusande and all och Jeremy Irons är som alltid en stor favorit, men det enda jag tänker på när jag nu ser serien igen efter alla dessa år är hur i hela friden han egentligen blev cast:ad för den rollen från första början? Charles och Sebastian ska föreställa vara 18-19 år när de träffas, och Charles står bara och ser ut som en liten prydlig engelsk mysfarbror precis hela tiden, i en ännu högre grad än rollen i sig skulle kräva. Serien spelades in 1981 och då var Jeremy Irons, som är född 1948, redan 33 år. Liksom förresten även killen som spelade Sebastian, men för mej är han ändå en snäppet mer trovärdig tonåring av någon anledning. Det roliga är när man börjar kolla igenom skådespelarna på imdb så är alla i snitt femton år äldre än den person de spelar, vilket antagligen är praktiskt längre fram i serien vartefter personerna blir äldre och bittrare och eländigare. Men så här efter två avsnitt känns han som en ännu mer överårig nittonåring än Dylan i Beverly Hills 90210.

Aloysius gör dock en alldeles lysande rolltolkning som Högt Älskad Björn!

This Life + 10

Okej, i korthet ungefär så här: Först är man 25 och livet är struligt och man är lite olycklig och sen går det tio år... och man är 35 och fortfarande olycklig och ensam men bättre på att dölja det, tills allt plötsligt rasar ihop under en och man inser att det kanske ändå inte är så farligt.

När This Life först kom var den en av mina absoluta favoritserier, och de två originalsäsongerna är ännu med det bästa jag har sett i tv-serieväg, så igår kväll när jag av en slump märkte att SVT sände uppföljningsfilmen, blev jag helt extatisk. Efter en halvtimme var jag djupt förbryllad och lite oroad, efter en timme lite deprimerad och när den slutade visste jag varken ut eller in.

Efter att inte ha haft någon kontakt på många år så träffas Miles, Anna, Egg, Milly och Warren på Ferdys begravning och eftersom Egg nu är en framstående författare efter att ha skrivit en bok om deras liv i Londonhuset så följs hans liv av en ung dokumentärfilmare. Idén om att filma hela gänget tillsammans föds och de träffas ett veckoslut på Miles märkliga fängelseliknande lantgods. Upplägget i sig är så långsökt att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen, ofta minns man inte riktigt om man tittar på Midsomer Murders, någon gammal Agatha Christiefilm, en Norénpjäs eller Poppes folklustspel. Det är lite konstigt, det tjoas och springs runt i buskarna och samtidigt är det bitterhet och ångest och konflikter all around. Och man blir lite ledsen över vad tio år har gjort med personerna, för ingen har blivit trevligare direkt: Milly är en snipig och bitchig hemmafru, Warren är maniskt inne på allehanda piller och life coaching, Miles har blivit 60-talsbohemisk businessman med ny asiatisk ex-modellfru och Anna är en rehab:ad alkoholist. Egg är Egg, fast framgångsrik.

Min darling Anna och Miles är ännu så Wuthering Heights som det bara är möjligt, fast nu med betydligt större självinsikt än tidigare, så om man inte ska se This Life + 10 av någon annan orsak så tycker jag man kan se den för att se hur det gick för dem. För Anna på trappan utanför Miles bröllop med Francesca är bland det sorgligaste jag någonsin har sett på film...

Nu blev det okej. Både Anna och jag är nöjda och kan gå vidare.

Albert

För alla er stackare som liksom mig bor där ljuset och sveriges tv inte naturligt når har jag bara ett råd: skaffa kabel-tv omgående. Vi gjorde det i höstas och för 9 euro i månaden bänkar vi oss smått religiöst varje måndagskväll kl. 21 och titta på dessa två herrar:



Och särskilt då Albert! Jag vill också att Albert ska komma och sova så där sött i mitt gästrum...

Albert - jag låser in kattskrället och köper hem nåt gott och så får dina hussar måla om hela mitt hem i orange om det behövs och gjuta av varandra i gips, I don't care. Huvudsaken är att du kommer! Har du alla nödvändiga shots och chip i örat?

En intervju med Alberts husse, Simon Davies, kan man läsa här.

sweetie

Nu vet jag inte om det är någon annan än jag som har en crush på Sgt Ellis Carver i the Wire, men om man är intresserad finns en liten video här.

it's all in the game, yo

Sgt Ellis Carver (t.h.) - favoritsällskap in the modern urban crime environment

Vi ser aldrig på tv som normalt folk längre utan upptäcker i regel en serie ungefär 6 år efter alla andra och på äkta bulimikervis hetsar vi sen oss igenom alla säsonger på no time at all så att vi ändå alltid mer eller mindre hinner komma ikapp innan den slutligen läggs ner.

Och nu, nu ser vi alltså på The Wire. Maniskt. Brottsligheten i Baltimore är för närvarande prioritet nr 1 hemma hos oss. Vi hejar solidariskt på bägge sidorna. Först lever vi oss med i de struliga polisernas frustration över ogiltiga bevis, plea bargains, tystade vittnen och pampar som alltid kommer undan och sen sörjer vi över knarkhandlare vi gillar som blir lurade, fängslade och dödade. För att det är så tydligt att de aldrig hade en chans, och om den fanns där så förstod de ändå inte var den låg. Och även om inget egentligen händer så måste vi hela tiden få veta hur det går så alla våra kvällar inrutas och bedöms efter hur många avsnitt vi kommer att hinna se (färre än tre leder till frustration & abstinens) och den första tanken efter att vi fått höra att leveransen av nya soffan blir först i slutet av nästa vecka var: hur ska vi orka titta timtal av the wire om vi varken har en soffa att sitta i eller luta oss mot?

För titta måste vi ju. Och jag som inte ens gillar polisserier och aldrig riktigt får grepp om hur alla olika gubbar hänger ihop och hur det alls kan finnas så många olika chefshierarkier inom någon organisation som det verkar finnas inom Baltimorepolisen, jag nickar bara medlidsamt när någon igen muttrar "chain of command" och förstår verkligen inte vad det är som manipulerar mej så.

Blev just tvungen att koncentrerat stava till p-o-n-n-y-e-r för ett jobb. Jag har inte skrivit ponnyer på år och dag; ser dumt ut. Men jag tvivlar på att korrekturläsningsvärlden i stort ännu är riktigt redo för ponnysar.

För någon dag sedan fick jag hemsänt en matrikel över alla som blivit klara från SF under perioden 1996-2006. Man fyllde i uppgifterna för den i typ september och den utkom alltså nu; jag hade för länge sedan glömt bort den och när jag någon gång tänkt på den har jag tagit för givet att min beställning helt klart hade kommit bort. Så när jag drog fram den ur kuvertet blev jag både förvånad och aningen besviken över att den var så tunn och sladdrig och liksom intetsägande (för 49,- hade jag förväntat mig mer än en häftad sak på några tiotals sidor. Min fars ekonommatrikel har t.ex. pråliga guldbokstäver och står och pampar sig som om den skulle vara en mallig sladdislillebror till bra böckers lexikon...), men så slängde jag den i ett hörn och åkte på semester. Såg på den igen i går och kände igen en viss irritation och det var inte förrän jag bläddrat ett tag som jag insåg den verkliga orsaken - 1996?! - jag misstänker starkt att alla SF:are vars livsöden jag kan tänkas intressera mig för (och som jag alltså inte känner till i vilket fall som helst) redan hade gått ut före 1996. T.o.m. en kompis som började samtidigt som oss lyckades tydligen med det konststycket, enligt min kompis Neta (men vi två är naturligtvis båda med och bildade raskt en mycket blygsam klubb för inbördes beundran av våra respektive fotografier). Att så gamla är vi tydligen, men som påpekats: "vackert och bra bibehållna." Jag antar att i avsaknad av internationellt smashing karriär så är det också något. Alla små strån är nog välkomna. Famla, famla.

... och slutar de tydligen med Gimore Girls såg jag just, thank god, den har inte varit rolig en enda gång denna säsong, utan bara gnällig och irriterande.

... och sen har jag köpt en klänning jag inte vet om jag alls kan ha. Det är en egenskap jag har ärvt efter min gammelmoster. En ganska onödig egenskap på det hela taget, kan man tycka.