come with me, come with me to Helsinki

en serie lösryckta observationer att förundra sig över med anledning av mitt mycket korta besök i huvudstaden (nej, jag var inte på den festen)

- hur mycket svenska det talas i Helsingfors (okej, nu häckade vi mycket inne på Stocka, så det är kanske inte helt representativt, men ändå stor skillnad jämfört med Åbo, där jag också häckar på tok för mycket på Stocka).

- hur mycket ryska det talas.

- hur många hundar som får följa med på shopping - allt från världens lurvmonster i size XL till små fula chihuahuas och en jack russel som satt på ena skinkan och var trendriktigt klädd i röd yllejumper.

- hur stylish och välklädda, eller åtminstone extremt klädda alla är, inte bara hundarna, utan även människorna. Var och varannan såg ut att platsa på HEL LOOKS. Så är det inte i Åbo, här råder Gina tricot-tvång.*

- Vilken enorm skillnad det är på Akademen där och här, vilket man har en tendens att glömma mellan varven (köpte en massa julklappar och två coming of age-romaner med swimmingpooltema till mig själv).

- hur man alltid kommer på sig själv med att längta efter en egen karpdamm. Frågade N. om karpar är ätbara och om det helt hypotetiskt månne är okej att grunda sin egen fiskodling för hemmabruk utan tillstånd och grejer. Bemöttes med ett rått skratt. Tydligen är det så att tilltron till min förmåga att steka egenuppfödd karp är rätt svag, vilket eventuellt kan bero på ett mörtrelaterat trauma för några somrar sedan när jag skulle assistera min far med nätupptagning, han har inte bett mig sedan dess.

* stark bubblare: Soaked in Luxury, som under de senaste två månaderna har gått från ett liv i det fördolda till att nu ha börjat säljas av typ ALLA och överallt. Vad är grejen med det? Är det namnet som är så oerhört lockande, för själva produkterna känns inte så vidare lyxiga eller ens speciella?Det är så tröttsamt när alla alltid ska sälja samma saker!

spik och korv - en reklamblogg

Ja hej, min syster är i Vegas och själv kommer jag just hem från Nagu. Alla hör säkert hur fundamentalt fel det låter. Idag har vi skärgårdsturistat och varit i både Nagu och Korpo. Vi har alltså riktigt åkt landvägsfärja och haft oss. Det var säkert på tiden, för efter 15 år i Åbo så har jag aldrig tidigare kommit mig längre ut än Pargas, och skulle inte min kompis C. bo där så hade jag knappast ens varit där heller, för det känns som en alldeles osannolik och surrealistisk stad. Jag hoppas att ev. pargasläsare inte blir sura, för det är inte illa menat, men det är ett väldigt speciellt ställe! Jag blir alltid lika förvånad över att Pargas verkligen finns.

Korpo verkade huvudsakligen bestå av tallskog men de hade väldigt snygga lyktstolpar i centrum (bild saknas tyvärr p.g.a. regn). Nagu var fint, men eftersom syndafloden råkade dra förbi just när vi var där så har jag inte så mycket bilder därifrån heller. Min största behållning av resan var nog ändå "Nagu korv och spik". Den ser oansenlig ut och som tagen direkt ur någon jubileumsutgåva av Världens tråkigaste vykort, men var förvånansvärt stor inuti och sålde så här tufft godis: 

De hade visserligen helt vanligt godis av typen Fazerina också, men fördelen med små obskyra och fristående butiker är att de ofta kan ha väldigt fint men konstigt no-brand och/eller utländskt godis som kan härstamma från nästan vilket som helst av de fyra senaste decennierna. Som butiksnamnet lite antyder hade de en hel del spik och sånt också, men tyvärr glömde jag helt bort att inspektera deras korvutbud. Men jag tar för givet att det fanns.

På vägen hem hade jag lite tråkigt och satt mest och läste i en tidning om folk vars koloniträdgårdsstugor är dubbelt så stora som vår lägenhet och fyllda med allehanda designprylar, däremellan roade jag mig med att bonga företag i hydraulikbranschen. Det fanns hur många som helst, det känns nästan lite konstigt och otippat (hur ofta kommer man på att man skulle behöva lite ny hydraulik? Vem köper? Andra företag kanske?)...  Eller en Pargas-thing det också?

jo, jag mår bra, tack! Inga frakturer ens...

När jag var fem tog min mamma körkort. Någonstans i samma veva fick jag mitt cykelkort, som bevis på att jag hade rätt att åka cykel utan stödhjul på "små vägar och gårdsplaner". Det hade plastficka och en bild på en liten grön cykel, urklippt ur Hobby Hall-katalogen. Jag tror att jag har berättat om det förr. Problemet är att jag aldrig har uppdaterat detta kort, dels för att jag inte vet riktigt vilken instans som har befogenhet att bestämma över mitt eventuella cyklande på stora vägar och dels för att jag inte riktigt känt mig mogen. Anledningarna till att jag inte gillar att köra bil i stan - att jag inte kan läsa trafiken och inte riktigt vet vem jag ska stanna för - kvarstår nämligen tyvärr även om jag cyklar.

Nu har jag varit ensam ute i förorten hela veckan och blivit tvungen att klura ut olika sätt att ta mig till och från stan. Buss funkar bra och är ofta ganska intressant men blir lite dyrt i längden, främst för att jag tycker att jag använder bussen så himla sällan att jag inte har brytt mig om att köpa busskort, och för att jag hela tiden blir tvungen att shoppa en massa konstiga småsaker för att sedan ha lämpliga pengar att ge busschauffören. För att han inte ska himla med ögonen och skrika åt mig. Det är ansträngande. Och att promenera är visserligen trevligt, billigt och känns tryggt, men om jag går fram och tillbaka tar det motsvarande en fjärdedel av min arbetsdag och fullt såå roligt är det inte.

Men nu gick jag ju och köpte den där cykeln som har stått där på verandan som del av en blominstallation hela sommaren... Så igår bestämde jag mig för att börja cykla till jobbet. Jag pillade beslutsamt bort det där lilla klistermärket från framdäcket som visar att den har godkänts av kontrollant nr 6 och gav mig ut i stadstrafiken som en total idiot. Utan någon som helst känsla för höger och vänster och utan giltigt cykelkort! Det var livsfarligt mest hela tiden, så om jag slutar blogga väldigt abrupt så vet ni vad det beror på.

om hur världen sedd ur en strut blir ganska begränsad och tittar man uppåt alltför länge då det regnar kan det hända att man drunkar...

Alltså, hur länge var jag borta? Tre dagar? Fyra? Och under den tiden har det öppnat typ sju nya butiker, varav tre är nya på riktigt: Nilson (skobutiken), Gina Tricot och Wayne's Coffee (som väl strängt taget inte är en butik, utan mer ett café om vi ska vara petiga). De övriga är nya varianter på affärskedjor som redan funnits. Men ändå, i en stad där folk fortfarande håller på och pratar om "nya Hemtex" då de avser en butik som flyttade förra våren (eller var det året därförinnan?) och vars enda andra nya shoppingtillskott för i år tycks vara en concept store för Crocs så får det anses vara ganska bra. Vi är inte bortskämda.

Åland var så fint och trevligt (säger jag med risk för att min syster kommer att hota med stryk). Efter alla dessa år har jag äntligen ätit på innestället Indigo, nu när alla ålänningar istället har flyttat vidare till Umbra. Så det får bli nästa projekt. Jag har på det hela taget ätit sjukt mycket god mat och druckit drinkar. Och så har jag besökt vad som måste vara Ålands snällaste veterinär: Om ni tänker semestra på Åland med sjukligt djur som ni vill styra ut med Lilla Huset på Prärien-hätta på en nationell helgdag, så rekommenderar jag verkligen Bitte Bamberg-Thalén. Hon har ett något krångligt namn men var supertrevlig! Jag har också hälsat på Enola och hennes nya fina hus. Jag har kort sagt hunnit med det mesta, utom Sparhallen. Det blev shopping och treehugging i Stockholm istället. Hela staden var full med fina blommande träd som jag inte kände igen, jag ville ta hem dem alla. Men det blev inga träd, inte ens en liten futtig Magnolia för 76,50 euro.

Nu är vi och babyn hemma igen med strut och två olika sorters piller. Hon bär sin förödmjukelse med värdighet och relativt gott humör. Såren på huvudet ser redan mycket bättre ut, men jag är lite orolig för hur det kommer att bli när vi slutar med kortisonet, för vi har ingen aning om vad någon eventuell allergi kan tänkas bero på.

what's wrong with this guy?

Men snälla, sluta tjura nu, det finns nog inte en jävel som har läst den där boken, det finns väldigt få som har intresse av att läsa den, så vitt jag vet finns det ingen som knappt ens har sett den, annat än på bild. Den är, såvitt jag förstår, utgiven i några få tusen ex, varav just inga har sålt och på ett litet totalt okänt no-brand förlag. Skulle det inte vara sån kalabalik om den jämt och ständigt skulle ingen ens komma ihåg att den nånsin funnits. Det verkar ju inte ens finnas något vidare skandalöst innehåll att vaska fram ens fast man skulle försöka, så hur skulle någon orka bry sig?

Skulle inte den här högst ordinära lovestoryn hela tiden hålla på och valsa runt i rätten skulle inte DN ha någon anledning att leta fram favorit i repris-headlinen om hur Finlands statminister gillar sex och potatis. Borde man inte om man nu en gång är statsminister kunna dra ett streck över det här nu och förklara det för ett avklarat kapitel? Bad hon inte t.o.m. om ursäkt i tidningarna i förra veckan? Let it go, kiss and make up (haha). Och, om man nu en gång är en i allra högsta grad offentlig person och samtidigt så mån om sin privacy, är det fiffigt att överhuvudtaget ge sig i kast med nätdejtande?

om när vi nästan fick en katt till

På lördag tog vi bilen och begav oss ut på exkursion till en plantskola i Lepplax. Där har jag aldrig tidigare varit, såvitt jag vet, och det kändes riktigt intressant. Landsbygden blir så mycket mer exotisk så fort det inte är ens egen gamla vanliga, utan någon annans. Vi kikade på kakfabriken och jag konstaterade att där skulle jag kanske kunna jobba ifall jag bodde här och det skulle vara praktiskt på så sätt att postkontoret tydligen låg i samma hus och jag har alltid så svårt att få saker på posten... Och alldeles innan man kommer fram till själva planskolan kör man igenom en liten klunga av väldigt välskötta Astrid Lindgren-bondgårdar och det var där som pappa kastade sig på bromsen och utropade: ååh, den där är HEMLÖS, jag vet det! Och mamma och jag tittade lydigt åt vänster och såg det det vi hade förväntat oss: en lurvig gul katt. Och en lurvig brun och gulspräcklig katt. Och en lurvig, gul, brun och vitfläckig... Lite längre bort stod en kvinna och rensade ogräs. Min far, som är en handlingens man, hade redan häktat av sig bilbältet: "ska jag gå och fråga om hon har kattungar?" hörde vi över axeln på honom medan han var på väg ut genom bildörren, rakt in i katthavet.

Nu fanns det visserligen inga kattungar, men om 4 veckor beräknas det födas en kull och någon stans där i rena förvirringen kastade jag mig också ut ur bilen och helt plötsligt hade vi bokat inte bara en, utan två småkissor. Milla ska inte bara bli moster, utan kanske också storsyster! En ganska avsevärd omställning för någon som är van vid att vara baby och the onliest princess vart hon än kommer. Om nu tanten bara ringer... Vi hoppas att vi inte framstod som crazy people som stalkade hennes sötiskissor, utan att hon verkligen ringer sedan när ungarna har fötts.

För övrigt inhandlade jag även löjtnantshjärta, björnbär, jordgubbsplantor och en smultronschersmin. Tillsammans med allt jag har hemma på balkongen och de 3-4 sorter som jag ännu har blivit lovad (körsbär, midsommarros, kaprifol och okänd, 2 meter hög gul höstblomma) känns min lilla gårdsplätt ganska full redan tre dagar innan jag fått möjlighet att sätta min fot på den.