Thursday, March 01, 2012

finaste lilla pargasbruden?

Men ååh! HUR ska man veta var och hur man ska bo? Jag förstår ärligt talat inte hur folk bär sig åt för att fatta beslut i de här stora frågorna. Ska barnet bli en storstadsunge som står och spottar utanför Hansa på fredagskvällarna (ångest) eller ska hon bli en emo liten småstadsbrud som förbannar sitt öde för att hon tvingades växa upp i en liten håla? Kommer hon att bli rotlös för att jag är det här i den här delen av världen där vi nu bor? Och hur långa resvägar står man ut med för att ta sig till jobbet? Och hur långa dagisdagar blir det då för den som blir tvungen att vänta i andra ändan? Hur dyrt är det att värma ett hus med elvärme? Ser stenfoten bra ut? Och skorstenen? Skorstenarna, till och med.

- Är det finaste lilla Pargasbruden? frågade N. när lilla hon kom kurvande runt hörnet i morse.

Är det?

Wednesday, December 07, 2011

kalas! paket!

Vi är i full fart med att förbereda vårt första barnkalas. Och när jag känner hur prestationsångesten smyger sig på trots att barnet själv inte bryr sig och det bara är den närmaste släkten som är bjudna, hur ska det då bli sedan när dagiskompisar kommer och man ska konkurrera med alla möjliga riddar- och cirkuskalas? Huu. Nu blir det ett old school kalaskalas. Och min brainstorming hittills har lett mig fram till: fruktsallad. Kalaskalas med en stark prägel av sjuttiotal, med andra ord. Det blir nog årets tema. Kan det bli mycket festligare än konserverad ananas?

Tuesday, December 06, 2011

förvirrade tankar om föräldraskap och (o)mognad

Angående den här diskussionen hos esmes mamma:

Eftersom jag var med alla mått mätt "gammal" när jag blev mamma åt min ettåring, så har jag också fått min beskärda del av mer eller mindre uttalade antydningar om att "när (om) du blir förälder så kommer du att förstå", men liksom också esmes mamma så måste jag säga att de där stora insikterna till största delen har uteblivit. Jag är precis samma person och precis lika mycket mogen eller omogen som jag var innan lilla hon kom. Jag älskar henne massor och jag har ju tvingats bli "vuxnare" på ett rent administrativt/praktiskt plan: vi stiger upp kl. 7 oavsett om det är vardag eller helg, ser till att hon får mat och att vi är hemma efter kl. 20 på kvällarna när hon ska sova. Så livet är definitivt mer inrutat i och det är hon och hennes behov som sätter ramarna för vad vi kan göra. Sen ser jag nog antagligen betydligt mer sliten ut också, men mentalt? Nja, jag tror nog inte riktigt på den där teorin om att föräldraskap är det enda som får en att växa upp och mogna "riktigt på riktigt, så där så att det räknas även i andras ögon. Om man blir förälder som riktigt ung, dvs. i brytningstiden mellan ungdom och vuxen, tror jag absolut att det kan vara så, att man pushas att ta det där steget över till vuxenvärlden lite tidigare än man annars gjort och att kompisarna som blir kvar kan kännas som yngre och mer omogna, men efter tjugofem, trettio? Jag har aldrig riktigt förstått det där behovet av att lyfta fram föräldrarollen på det sättet.

Sedan tänker jag också mycket på fina, fina Annika, som drabbats av nåt så ofattbart skrämmande och hemskt och som ändå orkar både skriva och engagera sig i andra och jag hoppas så att hon blir frisk och i framtiden får möjligheten att vara någons mamma. Dels för att det är något som jag verkligen unnar alla som vill det och dels för att det känns som att just hon skulle vara så himla bra på det.

Thursday, December 01, 2011

1 december

Long time no see (och är inte DET ett bisarrt uttryck om man tänker efter? Och så blir jag tvungen att googla angående dess ursprung, och så blev vi lite klokare igen en gång), men det jag egentligen tänkte berätta var att december innebär ny Doriskalender. Som Doris själv skulle säga: Klicka, klicka för allt i världen!

Tuesday, August 16, 2011

Passing the blame

Idag var det dags för åttamånaderskontroll, allt gick bra förutom att hon nu verkligen inte tänkte befatta sig med och pincettgreppa några småpärlor på nåt löjligt snöre, hon skulle stirra på tanter. Allvarligt och lite misstänksamt satt hon där och vägrade släppa vare sig läkare eller rådistant med blicken. Annars gick hon fogligt med på alla dumheter de ville hon skulle göra och lät sig mätas och klämmas på (och naken dessutom!? The indignity!) Och sen, kom den oundvikliga standardfrasen som upprepas varje gång vi är där: jaa..., hon tycks ta efter mamma när det gäller längden... Det är tydligen det vedertagna och artiga sättet att påpeka att hon är en seriöst kort brud. Och att det är mitt fel.

- Men, men, men (vill jag alltid påpeka), jag kanske ser kort ut NU, men jag var en lång och reslig baby! Faktiskt. När jag berättade om det här för Agnes mommo, så instämde hon med eftertryck : Nänä, det är nog inte ditt fel, du var ju jättelång som baby, det där är nog mosters fel. Hon först var en kort baby!

Jag måste komma ihåg att påpeka det nästa gång vi är där.

Wednesday, August 10, 2011

det här är inte ett försök till omvändelse

En vän skrev om sin ambivalens inför moderskapet och jag började fundera. För jag var likadan och hade ganska samma invändningar då, förr nångång. Vad var det som fick mig att ändra mig? För det gjorde jag ju, bevisligen. Jag var nämligen heller aldrig någon som dök med huvudet före ner i alla vagnar och ooh:ade och om nån ville att jag skulle hålla deras baby så blev jag snarast rädd. Hundvalpar och kattungar var söta, babysar var mest konstiga och kladdiga. Möjligtvis kunde jag tänka mig en söt och trevlig treåring, men ett spädbarn? Njae. Noll babylängtan tills jag var långt över trettio. Eller ja, jag funderade väl över det och förstod på ett rent intellektuellt plan att någon biologisk klocka tickade, men jag kände aldrig något sug på det viset. Jag såg skrikiga och trotsiga och kladdiga ungar på stan och försökte föreställa mig att jag skulle få en sån överräckt att ta hand om och liksom ryggade tillbaka inför hela tanken: vad skulle jag göra med en sån, liksom? Inte nära min ryamatta, tack. Plus att jag var livrädd för hela processen kring att föda barn. Alltså verkligen skräckslagen.

För på nåt sätt såg jag bara de mest odrägliga barnen och försökte tänka in dem i min lägenhet och insåg liksom inte att det där mjukglasskladdet inte kommer ensamt utan att det är en hel liten person man får. En tidvis ganska kladdig person, men ändå. Och fast den har sin egen distinkta personlighet redan från början så är den också väldigt anpassningsbar och är gjord för smälta in i den familj den kommer till. Det är precis som när husdjurslösa personer inte fattar hur man kan ha katt för man blir ju så bunden och de klöser på möbler och tar fåglar och sprätter kattsand omkring sig och hårar ner. Det verkar ju inte heller rationellt och vettigt.

För mig tror jag sist och slutligen att det var något slags socialt "tryck" lika mycket som biologiskt som sist och slutligen fick mig att ändra mig. Vårt umgänge var väldigt länge helt förvånansvärt barnfritt (och är det i viss mån än idag), så barn var inget jag hamnade att ta ställning till så särskilt ofta, jämfört med om mina vänner alla ha fått barn vid 22. Men plötsligt startade nån slags liten babyboom, visserligen utspridd över flera år, men ändå. Och det verkade... roligt? Eller åtminstone som något jag inte ville gå igenom livet utan att testa. Jag kunde fortsättningsvis inte se mig som vare sig gravid eller med en baby, utan jag fokuserade fortsättningsvis mest på min potentiella treåring (simringar, pärlplattor, målarböcker!).

Nu är jag mest förvånad... över hur mycket jag verkligen tycker om att ha just en baby. Att hon är liten men så enormt kaxig och oförstörd. Hon tycker själv att hon är den sötaste och coolaste och spexigaste babyn i hela världen och det är så fantastiskt.




Tuesday, August 09, 2011

åhå

Kolla, kolla - jag har en blogg? Tyvärr har den (och dess ägare?) lite tappat sin riktning här i livet, men åtminstone håller jag på och uppdaterar länklistan. På sistone har det mer varit så att jag läst alla bloggar i världen utom just de jag länkar till, väldigt ostrukturerat och slafsigt. Och vissa i listan har jag skandalöst nog helt glömt bort, fast jag till och med vill läsa. Men sedan då - hur får jag den här såkallade ponnybloggen att bli nån slags mammablogg? För det verkar ju liksom inte bli någon ponny här, och vilda bebin är all around så hon är svår att hålla utanför. Jag känner mig ärligt talat inte tillräckligt smal & snygg & modemedveten för att ha en mammablogg. Det blir sunkmammabloggen liksom. Så sorgligt.

Friday, March 18, 2011

letters from agnes

I fortsatt väntan på inspiration pågår ett annat litet bloggexperiment här.

(Och lokalpatriotism i all ära, men ratata är en prövning, säger jag er...Huh.)

Thursday, January 27, 2011

undecided

ibland blir jag så inspirerad av alla er andra som orkar blogga och fota och byta headers och templates och så tänker jag att jag borde vara likadan och eftersom jag dessutom fick en superfancy kamera i julklapp så borde jag också orka fota min brand new:a baby och mina frukostar (som intas på stående fot under tidig eftermiddag och verkligen inte ser mycket ut på världen) och annat sådant som bloggare plägar fota och bara blogga om nånting, vad som helst, men sen blir det ändå inte av. För att jag inte kan bestämma mig om jag ska flytta bloggen nånstans eller stänga ner den, köpa en strömsladd till datorn eller en ny dator och ja typ nånting alls. Helt fullständigt oförmögen att fatta några som helst beslut nu.

Sunday, January 09, 2011

bakslag

Någon ynka dag efter min hemkomst från bb så jublade jag triumferande på facebook över att jag varit UTE PÅ STAN och i pre-preggokläder no less! Det jublades tillbaka och nån tyckte att jag sku skämmas lite över att redan då få på mig vanliga kläder. Sedan tyckte ödet att jag nog verkade lite överdrivet kaxig, så jag överansträngde mig och fick så ont att jag knappt ens kunde stå och än mindre röra mig mellan butikshyllor och nu flera veckor efter får jag fortfarande inte på mig några fler av mina kläder än precis den där ena, ynka kjolen (fast i övrigt mår jag bra igen).

Eftersom jag mest har häckat i soffan bland halvtomma tuttflaskor och drivor av hushållspapper så har det inte känts som något stort problem, men nu börjar det onekligen gå mig på nerverna. Jag kan ju inte ha bara ETT PLAGG* som jag kan bege mig ut bland folk i! Är det inte lite väl mycket Utvandrarna över det? Nå, vänta lite medans jag drar på mig stadskjolen så kan vi åka sen. Och nej, jag vägrar befatta mig med några graviditetsrelaterade plagg whatsoever. Och mjukisbyxor av alla de slag är också bara acceptabla på barnvagspromenader i skymning och snöstorm. Jag behöver nya kläder, som inte skulle vara preggokläder, men ändå lite förlåtande, som man säger på tantspråk. Kläder som inte ställer några överdrivna krav på en midja, men som man ändå ser förhållandevis stylish ut i. Jag vet inte var man köper sånt och särskilt inte mitt i eftersviterna av nyårsrean, men jag känner hur huvudvärken kryper sig på bara jag skriver det här...


- My dear sir, would you bring me another one of those drinks, please?

* Däremot har jag aldrig i mitt liv ägt så många par dyra och icke-noppiga strumpisar som nu. Varje gång jag kommer till stan och misslyckas med uppgiften att på under tio minuter (eller innan baby A. sätter igång med sin helt bedårande liggdans som betyder att snaaaart vaknar jag) köpa nåt nytt ute-bland-folk-plagg, så kompenserar jag med att åtminstone rafsa åt mig ett par strumpbyxor. Jag är övertygad om att det är något slags because I'm worth it-tänkande som slår lite snett där...

Tuesday, January 04, 2011

ineffektiv

Om livet med en tre-och-en-halvveckors har lärt mig något så är det att jag inte fattar hur bloggmorsorna funkar. De som verkar lyckas ha normala liv och gå på stan och bygga och inreda egnahemshus och svänga ihop middagar som de dessutom bjuder in gäster till och babyn är snäll och glad och hänger med lite där på sidan om. Jag är så djupt imponerad av sånt att jag inte vet vart jag ska ta vägen!

Här äter vi frukost i skift nån gång efter tolv fast vi varit uppe sen fem eller sju, blir stressade om vi har dejt med rådis före halv ett och känner oss verkligt lyckade om vi lyckas få middag på bordet före klockan nio på kvällen. Tiden däremellan gör två vuxna precis just ingenting förutom att servera mat åt baby, byta blöjor, tvätta och hänga upp babys ständiga tvättberg och försöka hålla baby tyst och glad och nöjd och gärna få henne att sova nån timme nattetid så att nån annan också får göra det. Åtminstone föreställer jag mig att grannarna skulle uppskatta att få lite lugn och ro.

Tv-soffan och dess näromgivning ser oftast ut som om kriget just tog en sväng förbi, jag har inte bäddat sängen på jag vet inte när och efter fem minuter på stan kallsvettas jag av stress över att baby a) ska börja panikskrika eller b) folk ska hosta på henne så hon blir jättesjuk.

Hur GÖR alla andra? Hur är era babysar så snälla och fogliga att de bara hänger med som nån liten käck accessoar?

Friday, December 31, 2010

världens finaste firar 3 och så är det visst nytt år igen också

Ifjol den här tiden sammanfattade jag 2009 med att det på det hela taget varit ett rätt crappy år när inget minnesvärt hände och sen började 2010 och jag bloggade typ... ingenting på hela året. Nu sitter jag här med en brand new treveckorstjej som somnat i framstupa sidoläge iförd min egen gamla svamppyjamas och med intorkad mjölk i hela pannluddet och är bra mycket nöjdare med mitt liv än hon som var jag för ett år sen. Och då är jag inte ens nån babyperson! Åtminstone trodde jag aldrig att jag var det.

Wednesday, December 01, 2010

Doris

Någon slags Doris-kalender, the 2010-edition, finns på det vanliga stället, dvs. här. Jag tror att det kanske blir en lightversion, med förbehåll för alla möjliga eventuella pauser, uppehåll och plötsliga slut. Visserligen brukar julen alltid hänga lite löst för Doris men i år kan det nog komma att bli ännu mer så än vanligt. Hon är inte alls nöjd.

Tuesday, November 09, 2010

ledig


Babyn vittvättar sin första maskin (på sparkdräktsprogrammet, naturligtvis) och jag har lite långtråkigt. Jag betvivlar starkt att jag har saker så att det räcker för fem veckors tvättande och strykande och då har jag ändå en hel del.

Också i övrigt börjar vi bli ganska välutrustade: vi har vagn som man både kan sitta...

och sova i (Hunden demonstrerar här bägge funktionerna med samma glada humör)

...samt en kombinerad bilstol och sån där grej som tyska turister sitter i på badsemestern.


Dessutom har vi ännu mera kläder och filtar och trasor och flaskor och krafs. Täcken och filtar och påslakan i all världens olika dimensioner, dock inga som passar ihop. Och en babybjörn-sele som babyn fått ärva av Siv & co (tack!) och Gulliver-spjälis från ikea (nej, det bidde ingen dansk design-säng, det är mycket, mycket tragiskt). Och inom loppet av bara tre dagar gick babyn dessutom från att säkerställa sin Very First (and second) Rabbit till att inkassera även kanin nummer tre-sex.

Rent materiellt börjar vi känna oss ganska redo.

Thursday, October 21, 2010

oh crap!

Inte nog med att den ansvarsfulla modern-to-be totalt GLÖMT BORT att förlossningsförberedelsen flyttats fram en vecka och alltså börjar ta-daa: idag och inte nästa torsdag. Vi är dessutom sjuka och extremt smittspridande bägge två. Någon slags finsk föreläsningsserie på samma tema som hölls för över en månad sen glömde vi också bort att gå på. Det börjar kännas som någon slags mental blockering det här. Baby kommer att få lov att stanna där den är, jag ser ingen annan lösning.

Tuesday, October 05, 2010

den stora citrondöden 2010



Hjärtskärande är vad det är. Jag blir alldeles beklämd av det karakteristiska lilla hårda ploppet mot parketten. Bara två kvar nu, jag önskar nästan att de också lossnar så snart som möjligt så att jag kan andas ut sedan.

Tuesday, September 28, 2010

loppis igen

... och jag var väldigt peppad där ett tag tills vi började bära in stora kassar med allehanda bråte och tröjor senast burna år 1991 ur förrådet. Hur är det ens möjligt att något plagg har hängt med så länge? Det var då jag blev en aningens aning modfälld, för det känns inte så särdeles inspirerande att för sjunde gången prismärka om och rada fram samma högar med "svarta finbyxor". Vad är det för fel på folk, behöver ingen svarta finbyxor längre? Lämpar sig för exempelvis arbetsintervjuer till jobb där det inte är så noga.

En stor bubblare är för övrigt kategorin "misslyckade preggoplagg", finns i så gott som alla vedertagna storlekar och modeller. Inget passar, allt är misslyckat och så gott som oanvänt. Om man är snabb kan man få en pocketbok eller liten möbel på köpet.

Friday, September 24, 2010

Men tänk på barnen i Afrika!

Vi väntar på leverans av Fpa:s moderskapsförpackning och jag har surfat runt lite på olika forum för att försöka utröna hur länge det ungefär kan tänkas ta från det att man fått inlämnat sin ansökan. Nå, det hittar jag ingen info om och det är ju inte på nåt sätt brådskande heller, men jag är helt fascinerad över diskussionstonen på t.ex. kaksplus och suomi24. Man blir ju alldeles rädd: kritisera någon beståndsdel i mammalådan är nog det sista man ska göra, för om nån stackare vågar sig på det då griper omedelbart minst trettio personer in för att upplysa henne om hur SATANS JÄVLA OTACKSAM hon är (fast på finska då) och HUR MAN TÄCKS?! och HUR KAN MAN INTE FÖRSTÅ ATT FINLAND ÄR VÄRLDENS BÄSTA LAND ATT BO I?!?

Nu har jag ju visserligen bestämt mig för att ta den där lådan jag också, så jag inser att jag därigenom diskvalificerat mig från att ha en åsikt, men ärligt talat: känns inte mammalådan som en märklig krigstida relik? Det vilar en air av marthor och kyrkligt engagerade tanter i svarta hucklen och en oduglig slashas till far som supit upp lönen från bruket/kolgruvan redan innan klockan åtta på lördagskvällen kring hela den där mammalådan. De stora barnen hungrar och har trasiga skor och bleka nyförlösta moran ligger i den dragiga kammaren och tyar inte, och voilà: mammalådan saves the day! Tanken att inga spädisar ska behöva frysa ihjäl under sitt första halvår är ju i och för sig väldigt fin, men hela idén att packa ihop en laddning med grådaskiga unisexplagg känns som att den bygger på ett fattigdomssamhälle som lyckligtvis inte är så värst utbrett längre. Det känns helt enkelt inte som någon särskilt modern biståndsform.

Och sen blir jag nästan lite provocerad av allt prat om vilken fantastiskt UNIK och FANTASTISK förmån det här är och hur PRIVILIGIERADE vi är här i Finland, för INGEN ANNANSTANS får man en mammalåda, minsann! Men varför är just mammalådan så fantastisk: det finns ju många andra former av bidrag och understöd också (studiestöd, bostadsbidrag, arbetslöshetsunderstöd, socialbidrag) som är nog så betydelsefulla och har ett mycket högre monetärt värde som folk tar emot utan att reflektera över att de förväntas gå runt och vara aktivt tacksamma och inte framföra några som helst åsikter om systemet. Varför är just mammalådan så helig? Är det för att det är grejer istället för pengar: att det känns mera som en personlig present till just mig och mitt barn?

För visserligen kan det vara alldeles sant att mammalådan är unik för Finland, men åtminstone jag skulle gärna byta ut hela mammalådan mot det föräldraledighetssystem som de har i Sverige, t.ex.

Thursday, September 23, 2010

skåp

Nåja, här är det nu, in all of its ljusblåa glory. Dock har vi inte tänkt att det ska stå så där på snedden mitt i vardagsrummet. Jag vet inte riktigt VAR det ska stå, men inte där. Det torkar nu det sista och sen får HUNDEN och hans vänner flytta in på allvar och babyn bara vänta på mera krääsä.

...

Nånstans tackar jag ändå försynen som har gett hispiga mig en relativt lätt och smärtfri graviditet så här långt: speciellt tydligt blir det när jag läser om hur Linn har det och inser att så kan det också vara. Usch. Kosmisk styrka till henne och duktiga envisa babyn som kämpar så duktigt! Själv läste jag två(!) förlossningsböcker på raken igår kväll och blev alldeles skakig bara av det rent teoretiska lidandet. Däremot tyckte jag att det var väldigt lustigt och särdeles förutseende av N. att ha kastat ner Trotsboken också i samma beställning. Ni ser, vi går systematiskt till väga här hos oss och har inte för avsikt att bli överrumplade av nån ostyrslig två-åring. Då blåser pappa dammet av trotsboken och vi är startklara på fem röda sekunder.

Wednesday, September 22, 2010

life with a supreme being

Undrar ibland om det är sunt att vänta en halv dag för att få komma till och tvätta ett sängöverkast bara för att man inte vill väcka sin sovande katt? Det är inte direkt som hon inte skulle få ihop sina timmar ändå.

Tuesday, September 21, 2010

syster

bloggar igen. Jee, jee. Nya bloggen finns här!

rådis

Jag tror det blev rätt oavgjort mellan mig och rådgivningen idag: lyckades uttrycka mitt missnöje med hur vi bollas mellan nya människor precis vareviga gång och bli av med nån slags oanmäld sjukskötarpraktikant som plötsligt bara dök upp ur ingenstans (fjärde nya sjukskötaren på lika många besök), men sen å andra sidan så var läkaren helt fenomenalt ointresserad av de krämpor och symptom jag försökte beskriva.

- Jaja, men annars är allt bra då?, envisades hon innan hon demonstrativt vände sig till N. och undrade hur HAN hade mått då.

Monday, September 20, 2010

skrotupplag

Ursäkta mitt ständiga tjat över vår platsbrist men igår möblerade vi om hela dagen. Målet var att få in en hel massa funktioner - vuxensovrum, gästrum, kiddierum, bibliotek/arbetsrum och lagerlokal för semiantika möbler - i två ganska små sovrum och det går på sin höjd halvbra. Idéer som presenterats och förkastats hittills: vi skrotar vår 1,60:s säng och går ner på 1,20, vi skippar kontoret* "för jag ska ju ändå inte jobba" och N. tar med bordsdatorn till jobbet och bildbehandlar där, vi hänger babyn att sväva i en sån där indianvagga (alltså en sån här eller kanske ännu hellre en sån?) i taket samt för minst hälften av alla möblerna till Purmo, limbot där alla möbler väntar på nästa reinkarnation.

Sånt som vi ännu funderar över: vägghängt skötbord? Funkar det? Kommer gipsväggen ner? Borde man ha ett vanligt istället och i så fall, var ska det stå? Måste man alls ha ett skötbord? Kan man få en färdigt rumsren baby? Och varför har Brio världens sämsta webbsidor som det inte ens går att länka ordentligt till? Och vart i hela friden har Manhattan slarvat vår bokning?


* fast ordet "kontor" är kanske aningen vilseledande, det handlar alltså om ett ganska litet skrivbord, en lådhurts och en stol.

Saturday, September 18, 2010

baby wants

Babyn, som ämnar blir ett Mycket Bortskämt Barn, vill ha i princip allt från det danska märket sebra. Allra helst vill den ha en sån här mycket fancy spjälis:



...som man kan ta bort sidorna på och dra ut till 1, 50 lång när man blir större. Den vill också gärna ha sådana där färgglada små kubhyllor att sätta på väggen.



Mer sannolikt är väl att det kanske blir en virkad nallebjörnsskallra. Och nån mer prisvärd tråksäng, från typ ikea.

Thursday, September 16, 2010

dagens look, typ

Det är ständigt nya nederlag för allt vad mode och stil och värdighet heter nu. Idag blev jag tvungen att klippa upp mina strumpisar i linningen. Resultat blev över förväntan bra! Både babyn och jag kunde andas lite lättare och kunde ta lite vitchoko-blåbärsgodis till. Vi upplever en viss tidspress nu ifall vi eventuellt hamnar i godisförbud på tisdag.

Wednesday, September 15, 2010

det tar sig!

Min personliga slipcentral jobbar kvällarna igenom med det eländiga skåpet som sakta men säkert börjar anta en lovande fulfuru-nyans. Sen kommer han in hålögd och hostande och grönblek nån gång efter mörkrets inbrott och jag berömmer och skäms och lovar att vi aldrig mer ska köpa några loppismöbler, åtminstone inte på ett bra tag och särskilt ingenting fernissat, och försäkrar att babyn kommer att vilja ha det alltid, alltid. Oavsett vad den sen kanske i sin ungdomliga enfald inbillar sig att den vill ha nåt nytt och modernt från ikea så tar jag självmant på mig att vara den som guilt-trippar babyn helt skamlöst med inlevelsefulla anekdoter om hur det var: hur mamma satt i soffan och jäste med en bok och hur pappa slipade fingeravtrycken helt suddiga och ådrog sig dammlunga för att babyn skulle ha nånstans att förvara sin hund.

Monday, September 13, 2010

hormonal much?

Jaha. Vad ska jag skriva om? Ni får så väldigt gärna komma med förslag för det enda jag tänker på är: 91 dagar kvar, 91 dagar kvar, 91 dagar kvar. Och dels vet jag inte om jag vill skriva nån mammablogg och dels tycker jag att 91 dagar är fruktansvärt många dagar och jag kommer att bli galen om det är det enda jag tänker på. (Hör ni det Manhattan: jag behöver min loppisplats. Förströelse och distraktion. Nu!)

Och till alla som harklar sig och känner hur "slappna av och njuut av graviditeten" pockar på och vill fram. Det är ingen vits! Jag lovar er. Jag är ingen avslappnad person, har aldrig varit. Kommer sannolikt inte att bli nu heller. Alldeles särskilt inte nu. Och jo, jag är jätteglad över att det verkar som att vi kommer att få en ny liten kort människa, men - ärligt talat - är själva processen så himla njutningsfull egentligen? Är det inte mest en enda lång, oviss transportsträcka och ändlös/andlös väntan på att man ska bli sig själv igen, utan andfåddhet och yrsel och halsbränna och höftont och ryggont och karpaltunnelsyndrom och sjölejonsmidighet, men med en baby på utsidan? Är det inte det som är hela grejen? Jag vägrar liksom att tro att det är DETHÄR som är grejn.

Jag förstår inte heller vad det är som jag ska "passa på" med, förutom typ sova då, för allt jag kan tänkas vilja göra är antingen förbjudet, extremt omständigt eller ses åtminstone på med ett starkt ogillande. Det gör mig så olycklig.

Jag hör inte heller till dem som med stor tillförsikt ser fram emot förlossningen som någon höjdarupplevelse direkt, tror inte på kaskelotsång eller någon typ av new age-flum överhuvudtaget och har noll kontakt med min inre urmoder. Är helt cynisk och hemsk och vill bara ha min baby och att allt ska vara som vanligt igen. Och nu vågar jag knappt skriva det här, för jag har minsann också varit inne på familjeliv och lärt mig att INGET blir som vanligt igen, någonsin, och babyn kommer inte att sova på flera ÅR och allt kommer sannolikt att bli jättehemskt och sen separerar vi till följd av alltings jävlighet och det är just därför som jag borde ha njutit och passat på nu.

Känner mig stressad.

Saturday, September 11, 2010

Babys shopping

Det här är sannolikt olidligt intressant för alla utom den innersta kretsen, I know, I know. But here we go:



Babyns Stockholmsbodys, som den inhandlade på Åhléns i maj när den helt inkognito var och hälsade på tant Zingo: en grön-turkos katvig att ha på växten, en gulrandig grej och en grodprins. Ingen garderob känns riktigt komplett utan en grodprins!



HUNDEN är ju en gammal bekant redan! Här poserar den med någon basic ugglebody och nåt slags slända. Ganska basic sådär på det hela taget, men det kan ju inte vara fest jämt.



Pyjamasar: panda och tassavtryck. Och två par dinosauriestrumpor. Inte så jättespännande det heller, men förhoppningsvis praktiskt? Jag har ingen aning.



Två stycken basicbodys i lila och turkost, från HM, och ett par s.k. Lill-Bosse-byxor i brun sammet. Ett par till väntar hos mommos.



Byxorna är sån där ganska tight fit och med hög midja, hälsar Ernst. Men snygga, förvisso.



Babyn har varit i Nice och kom hem med 2-pack kaninbodys från älskade Monoprix, en tämligen exklusiv kattdräkt i sammet med trampdynor, La Petite Vache och så Sophie då.



Väldigt fina lila kattpåslakan, ytterligare en body (grön och ribbstickad) samt en rosa haklapp i frotté.



Ingen större risk för dregel och klott här, hälsar Pricken. Dock var knäppena skittrånga och näst intill omöjliga att få fast och upp, så en viss strypningsrisk känns som att den föreligger, vilket förstås är mindre bra. Pricken drog en suck av lättnad när den var av. Glasögonen är varken babyns eller Prickens, utan s.k. fotorekvisita.



Storshopping på Lindex: ett par randiga hängselbyxor, rävbody, ugglemössa och en slags fleecejacka, fast i väldigt lurvig plysch och försedd med öron. Samt en kanintröja från Zara. Om babyn visar sig börja trivas med en godsägarlook så tänker den köpa alla sina kläder på Zara! Inte att just kanintröjan är särskilt representativ för den stilen, men ändå: för godsägarlook gå till Zara.



Sist men inte minst: lejonhalare i ljusgrönt manchestertyg. Kan byggas om till någon slags sovpåse, vilket gjorde ett djupt intryck på pappa. Samt en grå Pingufilt.

Thursday, September 09, 2010

nästan som makaronilåda

Sagt igår:

- Åh, det finns liksom så mycket av dig överallt nu...

- Ehum, jaha, men alltså tack liksom?!

- Nej, nej, men det är BRA, jag tycker ju om dig, det är bra att att det finns mycket... det är sådär som med makaronilåda, att man blir glad om det finns en STOR form...

Friday, September 03, 2010

trångt

Tycker att jag går i en ständig väntan på besked om loppisplats. Jag kan inte riktigt fatta att jag köper så mycket saker (tydligen?) och att jag alltid är så naivt förhoppningsfull om att andra människor intresserat ska kasta sig över mina ratade "fynd". Min tilltro till loppis känns nästan lite osund. Nu är det värre än vanligt, det senaste halvåret har jag gått igenom ovanligt mycket kläder och hela vår "walk in closet" (= trånga skrubb) är ett enda rangligt och deprimerande klädberg. Det enda sättet att hantera situationen är att stå en bra bit bort och liksom kasta in saker och samtidigt hoppas att inget annat kommer ut istället, och det gör mig lite deprimerad.

Jag läser annonser om gamla övergivna folkskolor som är till salu nånstans långt ute på landsbygden och tänker ååh, men en sån? 450 kvadratmeter och ribbstolar känns som precis vad vi behöver. Nånstans där man inte hela tiden måste flytta på saker för att kunna komma fram och stå på tårna på en stol och lyfta ut sjutton pytsar för att hitta en kakform (jepp, min årliga bakning gick av stapeln i tisdags). Jag är så trött på att bo trångt, jag vill ha en slöjdsal och inre frid.

Friday, August 27, 2010

night

Tuesday, August 24, 2010

Utrensning/bortges!

Vill nån ha någon av följande böcker:

Babes in Beijing - Rachel Dewoskin
Drömmar ur snö - Anna Jansson
All together dead - Charlaine Harris
Hembiträdet - Marie Hermansson
Break no bones - Kathy Reichs
Labyrintti - Kate Mosse
Poikani Kevin - Lionel Shriver
Tiden det tar - Hanne Orstavik
Ursinne -Salman Rushdie

Avhämtas i Åbo, leverans till ev. andra platser i den mån jag eventuellt nån gång i framtiden kommer dit.