Dagens who ever would have thought?

Sf-klubben i Åbo misstänks ha gjort sig skyldig till "förmedling av alkoholhaltigt ämne"
http://www.vasabladet.fi/story.aspx?storyID=29377

Åhå. Tänka sig!

Sf-klubben och Åbopolisen är säkert båda lika förvånade över att detta fall aktualiserats.

2.0

Jag måste ju erkänna att jag är lite nyfiken på nya 90210, som började sändas i USA i går. Det erkänner jag villigt trots att jag antagligen är dubbelt så gammal som den tilltänkta målgruppen, trots att jag slutade titta på originalserien långt innan den slutade sändas och trots att jag såg några avsnitt alldeles från början i julas då min syster fick första säsongen som dvd-box... och då tyckte det var så förskräckligt att jag nästan inte kunde titta utan att hålla en kudde för ansiktet. Kläderna, hurtigheten, moralpaniken - allt var så plågsamt övertydligt. Alla avsnitt hade en Mycket Klar Sensmoral som är stört omöjlig att missa eftersom den med milt våld körs ner i halsen på en, men konstigt nog störde det mig inte då. Nu däremot kändes serien som om den lika bra kunde ha varit från 1950-talet.

Jaha, blir dethär bra nu då?

Men ändå vill jag se den nya versionen, dels för att High School-serier i största allmänhet är min guilty pleasure no 1 men mest förstås för att the one and only drama queen Brenda är tillbaka (och, ja, Kelly också, och kanske nån till, men det är inte samma sak som att Brenda är tillbaka!). Och det kan ju vara skoj för gamla sentimentala tittare i 30-årsåldern, men det känns som ett intressant koncept för att introducera en ny ungdomsserie, att hela hypen och all marknadsföring fokuserar på 20 år gamla rollfigurer som får dyka upp i biroller i några avsnitt? För jag antar att det är så det är tänkt? Ingen ungdomsserie kan väl på allvar ge studiehandledaren eller den gästande dramaläraren någon särskilt framstående roll? Hur sexigt och glammigt och ungdomligt blir det? Inte så värst, väl? Och nu vill jag inte vara elak, för jag har själv jobbat med studiehandledning och det var det absolut roligaste jobb jag haft, men tv-seriematerial it wasn't, och jag är visserligen inte rätt person att uttala mig för jag har aldrig riktigt förstått mig på den här beryktade studiehandledar-/bibliotekarie-/Kelatants-sexigheten i vilket fall som helst. (Antagligen till min sambos stora besvikelse, I might add. Han jublar bara han ser mig bära scarf fast det inte snöar.) Men likväl, de som är unga nu lär knappast bry sig om Kelly och Brenda, och de som bryr sig blir antagligen bara besvikna för de vill sannolikt ha det precis som det var och kommer ändå bara sitta och kvida trånande efter Luke Perry.

Men om remakes av gamla High School-serier kommer att bli en trend här framöver så har jag ett solklar kandidat: My So-Called Life! Åh, det skulle bli så perfekt: Brian Krakow som småspydig fysiklärare i omoderna byxor, Rickie som lyckligt gay dramalärare och Rayanne som (ta-daa:) the guidance councellor! Upplägget är helt perfekt tycker jag. Angelas pappa har bildat harmonisk nyfamilj med Holly och Angela har droppat out of college och kommit hem för att driva familjetryckeriet med sin gnälliga mamma och dejt:ar någon tråkigt präktig kille medan hon i hemlighet skriver lessna små dikter om Jordan Catalano som har tre barn med nån f.d. prom queen. Det skulle bli hur bra som helst. Ja, och så kastar vi in lite nya ungdomar också, mest för syns skull.

musik

Beslöt hörsamma systerns upprop och pay tribute to britpopen. Tadaa: här får ni lite videor:

1) Ah, the moves! Guttaperkamannen i högform!



2) Coolast!



3) Sleeper, för att de aldrig riktigt fick vara med på riktigt och för att Louise Wener nu tydligen både skriver romaner och håller pokerkurser!



4) För vemodet och raden om Bono.



Hade dessutom tänkt slänga in Ash-videon där min t-shirt finns med men jag såg den inte (är det Oh Yeah?) och Terrorvision's Perseverance för att den alltid påminner mej om engelska muséer och det gör mej så glad, men dels hittade jag den inte och dels har jag lite svårt att inse dess storhet nu så här tolv år senare...

Nordirlandsbilder

Titta, titta, vad glad jag blir: husis har ett fint bildspel över mitt graduämne!

***
Det är nu nästan jämnt sex år sedan vi katastrofturistade i Belfast (samt Derry/Londonderry) och ängsligt gick och kikade över axeln efter snipers medan vi skyndade till vårt hostel. Men det var så coolt! Allt gick bra, vi blev varken beskjutna eller sprängda, och efter att jag väl hade hittat Miss Selfridges var jag inte rädd alls. Tänk nu själva, vad kan nu hända där det finns Miss Selfridges!? Åk gärna dit om ni har möjlighet - det är väldigt speciellt: spår av historien och blodigheterna finns överallt - en souvenir som vi t.ex. missade att köpa med oss hem var jättelika fanaffischer på Bobby Sands (lokal katolsk martyr med Che Guevara hår och rockstar-appeal) - men samtidigt är det mesta som i vilken engelska stad som helst. Man kan t.ex. utan problem få Marks& Spencer's sagolika Tomato & Basil Chicken Pasta. Världens godaste lunch! Man kan beställa hem den för 3,30 pund, men tyvärr kräver de att man har ett U.K. hem av något slag som de kan leverera den till.

5

Babyn är definitivt ingen baby längre. Vi har firat med Snellmans tunn-tunna kalkonskivor och en tjock gummisnodd som kom runt dagens post.

This Life + 10

Okej, i korthet ungefär så här: Först är man 25 och livet är struligt och man är lite olycklig och sen går det tio år... och man är 35 och fortfarande olycklig och ensam men bättre på att dölja det, tills allt plötsligt rasar ihop under en och man inser att det kanske ändå inte är så farligt.

När This Life först kom var den en av mina absoluta favoritserier, och de två originalsäsongerna är ännu med det bästa jag har sett i tv-serieväg, så igår kväll när jag av en slump märkte att SVT sände uppföljningsfilmen, blev jag helt extatisk. Efter en halvtimme var jag djupt förbryllad och lite oroad, efter en timme lite deprimerad och när den slutade visste jag varken ut eller in.

Efter att inte ha haft någon kontakt på många år så träffas Miles, Anna, Egg, Milly och Warren på Ferdys begravning och eftersom Egg nu är en framstående författare efter att ha skrivit en bok om deras liv i Londonhuset så följs hans liv av en ung dokumentärfilmare. Idén om att filma hela gänget tillsammans föds och de träffas ett veckoslut på Miles märkliga fängelseliknande lantgods. Upplägget i sig är så långsökt att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen, ofta minns man inte riktigt om man tittar på Midsomer Murders, någon gammal Agatha Christiefilm, en Norénpjäs eller Poppes folklustspel. Det är lite konstigt, det tjoas och springs runt i buskarna och samtidigt är det bitterhet och ångest och konflikter all around. Och man blir lite ledsen över vad tio år har gjort med personerna, för ingen har blivit trevligare direkt: Milly är en snipig och bitchig hemmafru, Warren är maniskt inne på allehanda piller och life coaching, Miles har blivit 60-talsbohemisk businessman med ny asiatisk ex-modellfru och Anna är en rehab:ad alkoholist. Egg är Egg, fast framgångsrik.

Min darling Anna och Miles är ännu så Wuthering Heights som det bara är möjligt, fast nu med betydligt större självinsikt än tidigare, så om man inte ska se This Life + 10 av någon annan orsak så tycker jag man kan se den för att se hur det gick för dem. För Anna på trappan utanför Miles bröllop med Francesca är bland det sorgligaste jag någonsin har sett på film...

Nu blev det okej. Både Anna och jag är nöjda och kan gå vidare.

adolescence revisited

Jag var upp till Österbotten i helgen och det var så fint. Jag är så ambivalent inför hela konceptet men nu var det verkligen fint (säger hon, den stora cynikern, som verkligen inte någon stor naturromantiker i vanliga fall). Jag var för ovanlighetens skull ute ensam och till fots redan kring 9-tiden på morgonen och det var alldeles lugnt. Ny fin snö och rimfrost i träden; hela landskapet var som taget ur någon Madicken-film, och jag väntade bara på att hästskjutsarna skulle skramla förbi. Men nej. Inga ponnysar och inga vadmalsfarbröder som lärde mej osedliga brännvinsvisor... Det är mest bara besvikelser för oss som vill att livet ska vara som på film. Min ambivalens igen gäller mest en massa andra saker: att det ännu känns så hemma på ett sätt som Åbo sällan gör, att man möter sin lärarinna från lågstadiet och hon ännu känner igen en, att det är så smått och inget någonsin känns som det ändras, människorna som sitter och hänger på österbottens alla simpukka-caféer ser exakt likadana ut som de gjorde för nästan två decennier sedan när jag flyttade och jag vet inte ens om det är samma gubbar eller andra, mer nytillkomna exemplar. They all look the same to me, för ser jag bara Farmfrys-pipon eller truckerkepsen. Fast jag vet att jag har fel och att saker ändras: det har kommit upp lyktstolpar på bostadsområdet där mina föräldrar bor. Jag inser att det inte låter så imponerande, men vill ändå hävda att ingen som inte är insatt förstår precis hur pass stort det är med de där lyktstolparna och hur länge invånarna väntat på eller kämpat emot dem (allt beroende på personlig preferens och läggning.) Och grannens katt är förvisso en annan än den som fanns när jag bodde där, den ser bara precis likadan ut. Och det är som det ska vara. Min mormor hade ett helt livs worth av katter som alla ser helt identiska ut på alla bilder och vi brukar ibland roa oss med att gissa vem som är Frans och vem som är Ringo och vem som är Första Fina. (Andra Fina är ingen sport alls, det är alltför lätt, hon har bott halva sitt liv hos oss, så henne känner vi bra). Så jag tar tillbaka, visst ändras det, men det är små, små nästan omärkliga saker. Och det känns tryggt, men lite märkligt.

Ja, och så har jag klippt mej. Det var lite småtraumatiskt i vanlig ordning, inte själva besöket - det var mycket trevligt och vi småpratade om allt möjligt och mest (förstås!) om gatlamporna - men resultat får mej alltid lite thrown. Jag känner aldrig igen mej själv efteråt. Nu ser jag ut som 12. En ocool 12-åring dessutom, som sitter och drar lite olyckligt i sina kvarvarande testar. Jag känner mej lika malplacerad i det här 12-årshåret nu som jag gjorde när jag verkligen började på sjuan och hade liknande frisyr och alla som gick på nian var supercoola och hade stort fluffigt tuperat och permanentat hår. Medan jag på den tiden klipptes av en ingift släkting och följaktligen hade platt och, som det hette, "friskt" hår. Nu är jag där igen. Jag har drabbats av det som min sambo benämner "österbottniskt hår", dvs lite vagt pageaktigt och uppklippt. För volym uppenbarligen, hahaha, jag hade hundra gånger mer volym när mitt hår var långt och lockigt och burrigt. Nu är mitt hår "friskt" och jag är helt ostylad och ser ut som om jag klippt mej själv med papperssaxen. Ynk, ynk.

hälsningar från flytträsket

Jag kan ju bara meddela att allt är bra med Det Nya Hemmet. Dess nuvarande ägare tycks vara av den sorten att hemmet verkligen ser likadant ut till vardags som när det är uppstädat för visning. Så är det inte hemma hos oss, kan jag ju meddela. Särskilt inte nu. Hos oss står det lådor överallt i två meter höga staplar och dessutom ligger det utdragna sorteringsprojekt lite här och var. Sådana fall som man tänkt gå igenom och sortera och slänga/sälja/packa, men sedan drabbats av sentimentalitetsanfall, utmattning eller spunk mitt i. Mina hemmabandade VHS-kassetter, med 90-talsfilm, udda avsnitt av halvt bortglömda tv-serier om ungdomar som startar fiktiva rockband, musikvideor med halvt bortglömda verkliga band, allt i en salig röra på kassetter som prydligt klätts om med film- och poppojksbilder mödosamt klippta ur tidningar och sedan kontaktplastats. Jag dör. Jag borde slänga allt, slätt, för jag kommer sannolikt aldrig att vilja se vars sig Backdraft eller The Accidental Hero igen och knappast ens gamla avsnitt av Catwalk. Och jag kommer knappast ens att ha en videospelare särskilt länge till. Men samtidigt tvekar jag för jag inser ju också hur osannolikt det är att jag någonsin mer kommer att befinna mig i en sådant livsskede att jag skulle ha ork och tid och lust att sätta mig och börja klippa ut filmbilder och klä om något...

Och så har vi ju alla tv:na! Jag har fått förklarat för mig att man under inga omständigheter får göra sig av med sin gamla 14 tums studentby-tv. Motiveringen var att om ens man/sambo får för sig att han helt plötsligt vill lämna en och han dessutom tar tv:n med sig, så tja, visserligen blev man dumpad men hey, man kan åtminstone ännu se sina favoritserier... And it all makes sense. Så nu har vi vår vanliga tv, skilsmässotv:n och dessutom en antik svartvit 60-tals tv i vit plast som mest bara ser söt ut och i.o.f.s., vad gör man inte to be an independent woman, men nog känns det ju lite jobbigt att i resten av sitt liv roada runt två oanvändbara tv-apparater?

Den här flytten har fått mej att drabbats av total overload på saker, jag är så trött på i princip allt vi har, speciellt sådana grejer som bara i största allmänhet är "bra att ha" eller som man vill ha kvar av sentimentala skäl, men som man inte orkar se på utan som bara ska magasineras någonstans för att det ska finnas till hands sedan när den där magiska stunden då man plötsligt längtar efter just den grejen plötsligt infinner sig. Alla slevar och krafsor och krukor och mappar och filtar som fridsamt legat i sina hörn och som nu ska synas och tas ställning till. Och jag fattar inte varifrån hälften ens kommer. Vi har hur många slevar som helst som ingen av oss ens vill kännas vid. Hur är det ens möjligt?

Blev just tvungen att koncentrerat stava till p-o-n-n-y-e-r för ett jobb. Jag har inte skrivit ponnyer på år och dag; ser dumt ut. Men jag tvivlar på att korrekturläsningsvärlden i stort ännu är riktigt redo för ponnysar.

För någon dag sedan fick jag hemsänt en matrikel över alla som blivit klara från SF under perioden 1996-2006. Man fyllde i uppgifterna för den i typ september och den utkom alltså nu; jag hade för länge sedan glömt bort den och när jag någon gång tänkt på den har jag tagit för givet att min beställning helt klart hade kommit bort. Så när jag drog fram den ur kuvertet blev jag både förvånad och aningen besviken över att den var så tunn och sladdrig och liksom intetsägande (för 49,- hade jag förväntat mig mer än en häftad sak på några tiotals sidor. Min fars ekonommatrikel har t.ex. pråliga guldbokstäver och står och pampar sig som om den skulle vara en mallig sladdislillebror till bra böckers lexikon...), men så slängde jag den i ett hörn och åkte på semester. Såg på den igen i går och kände igen en viss irritation och det var inte förrän jag bläddrat ett tag som jag insåg den verkliga orsaken - 1996?! - jag misstänker starkt att alla SF:are vars livsöden jag kan tänkas intressera mig för (och som jag alltså inte känner till i vilket fall som helst) redan hade gått ut före 1996. T.o.m. en kompis som började samtidigt som oss lyckades tydligen med det konststycket, enligt min kompis Neta (men vi två är naturligtvis båda med och bildade raskt en mycket blygsam klubb för inbördes beundran av våra respektive fotografier). Att så gamla är vi tydligen, men som påpekats: "vackert och bra bibehållna." Jag antar att i avsaknad av internationellt smashing karriär så är det också något. Alla små strån är nog välkomna. Famla, famla.

... och slutar de tydligen med Gimore Girls såg jag just, thank god, den har inte varit rolig en enda gång denna säsong, utan bara gnällig och irriterande.

... och sen har jag köpt en klänning jag inte vet om jag alls kan ha. Det är en egenskap jag har ärvt efter min gammelmoster. En ganska onödig egenskap på det hela taget, kan man tycka.