Mysteriet med de försvunna lökarna

Alltså, bara för att klarlägga: jag gillar inte ens fåglar nåt särskilt, så det här ornitologibloggandet ska förhoppningsvis inte blir någon långvarig vana! Inte att jag har något särskilt emot fåglar så där av princip, men av alla djurkategorier som är stora nog att ses på ett par meters avstånd, så är fåglar nog dem jag engagerar mig minst i. Det är visserligen roligt och trevligt att grönfinkarna har flyttat in, men det går inte upp mot igelkottsungar direkt. Skulle jag ha ett igelkottsbo skulle jag antagligen bli tvungen att ta två månader tjänstledigt för att se till att allt går bra och sätta fram fat med kattmat för dem att klafsa runt i, medan fåglar och jag mest har en vänligt avvaktande inställning till varandra.

Idag är jag lite upprörd dock: Tuppfan har ätit upp mina tulpanlökar! Och nu har han dessutom fräckheten att oberört spankulera fram och tillbaka och kasta lystna blickar ner i den tomma gropen. Ser lika genuint besviken ut varje gång över att de inte magiskt har återuppstått.

Nästa år kan det hända att vi firar thanksgiving riktigt på allvar: tranbärssylt och potatismos och ugnsstekt pappatupp!

veckans naturschema

- Oroa sig för hormonstinn katt som högljutt vrålar och släpar sig Österbotten runt med brustna morrhår och oro i sitt lilla kattbröst. Snälla bilister, kör extra försiktigt, vi försöker få nya små svanstippsförsedda varelser, s.k. småtippar. Den blivande modern är en fin familjeflicka uppvuxen under skyddade förhållanden och vet inte nödvändigtvis hur allt ska gå till så vi är lite extra ängsliga.

- Köpa mossdödarmedel för att kunna utrota mossa på vår gräsmatta och ca 395 m2 annat gräs.

- Oroa sig för nya grönfinksparet så de inte kväver sig i sina mosstufsar när de stressar så med att bygga bo i världens snedaste en alldeles ovanför där ovan nämnda katt vanligtvis brukar sitta och spana på myror. Första parkett för småtipparna att öva sig att fånga småtippor.

- Köpa en massa säckar jord och plantera dahliaknölar och sladdriga småplantor.

- Oroa sig för beskäftiga tuppen som överhvudtaget inte verkar hitta nån tjej.

- Hoppas att fruktträden på något mirakulöst sätt skulle klippa sig själva, eftersom vi varken har den utrustning eller kunskap som krävs.

eh, betraktelser kring en talgboll?!

Min kropp är inte van vid räfsande i snöblandat regn och snålblåst; den känner sig lite ömklig och mörbultad idag. Note to self inför kommande år: det kan vara bättre att försöka passa in vinterstädningen av gården före det börjar snöa och slaska och snöa igen. Nu kändes det lite som att man kom och störde i någon annans förmultnelseprocess. Och det känns lite, eh, påfluget och ofint. T.ex. så räfsade jag utan problem ihop hela den långa gula slemspretiga rabarbertuvan. Gah! Och så har vi lagt upp talgbollen åt the squirrel, men den har inte kommit och hämtat den ännu utan det är mest en massa fåglar som trängs där. I synnerhet några gula som vi tror är talgoxar (vi googlar sveriges ornitologiska förening alltid when in doubt, så nu kan vi två sorter: talgoxe och koltrast) gillar den väldigt. Och jag skulle bli så glad om de verkligen var talgoxar för jag gillar namn som ens är lite logiska, och de här är verkligen suckers för sin boll. Vi har åtminstone två stammisar: en kavat tjockis och en liten smal som inte vågar sitta på själva bollen utan står och darrar på en millimeter tjock kvist och liksom sträcker på nacken för att nå. Ibland sträcker den sig så långt att den faller och då ser den alldeles generad ut.

Jag tycker annars att fåglar är lite konstiga djur, ärligt talat så förstår jag inte ens att de någonsin blivit artbestämda och kommit sig till namn; de sitter aldrig stilla, utan flyger omkring och chirpar nånstans där de inte syns. Jag tror inte jag överhuvudtaget har förmågan att lära mej känna igen fåglar utgående från hur de låter, jag måste kunna se dem. Följaktligen kan jag bara fåglar som syns fast man är närsynt: gråsparv, kråka, skata, fasan, tjäder, struts och pingvin. Och svan och flamingo. En fasan hade vi visserligen någon gång i våras men de övriga har lyst med sig frånvaro. Eller, ja, nej, skator har vi också. Men de ska inte komma och ta ekorrens talgboll! Jag föreslog att vi skulle föra ut lite aluminiumfolie eller nåt annat snyggt blankt för att pigga upp dem, men sen började vi fundera på om de har något ställe att placera snygga grejer på så här under vintern, så det blev aldrig av. Bor fåglar i sina bon under vintern? Inte väl? Sitter ute i regnet och häckar helt nonchalant bara? Är inte det lite dumt, rentav?

drama queen

Min idol när det gäller inredning är just nu en kvinna i en tidning som tog sin tonårsson och sin exotiska pudel och flyttade från sin 250 kvadratmeter stora hus i någon posh stockholmsförort till en liten gårdsbyggnad på 45 kvadrat, uppdelat på tre våningar. Och hon är nöjd och harmonisk och sitter ute på sin stentrappa och coola men välartade sonen står i dörröppningen och ser stolt men lagom oengagerad ut gentemot mammas reportageprojekt och skäms bara lite och hunden sitter förstås inne på de mjuka soffkuddarna, på den s.k. Bästa Platsen som alla fluffdjur genast tillskansar sig i varje ny bostad de kommer i kontakt med. Jag tänker på henne när jag packar och ibland går det bra och jag kommer med tvärsäkra uttalanden som att vi inte ska ha någon bokhylla och vi ska föra både risiga vardagsrumssoffan och risiga fåtöljen till ekotorget och jag ser framför mig någon slags idyllisk tillvaro där vi inte just gör något (och därför inte heller behöver några möbler/kastruller/bylsiga vinterkläder) utan mest bara är och någon fotar sådana där suddiga bilder på oss där en liten blomvas är det enda som är skarpt och resten är ur fokus och jag är glamorös i designerklänningar och barfota och solen skiner jämt och för det mesta har vi nybakt jordgubbspaj. Med citronmeliss på. Men sen börjar jag känna mig osolidarisk med fattiga studentjag som funderade i en halv evighet innan jag äntligen beslöt mig för att köpa just den där samma soffan och om vi inte ändå behöver någon slags möbel för våra böcker, i.o.m. att vi ändå har hundratals... Och N. påpekar gång på gång att "du minns väl att det inte är en liten etta vi flyttar till utan att vi kommer att rymmas riktigt bra".

Jaja. Men jag vill ju att det ska bli snyggt och jag gillar inte riktigt när det är övermöblerat. Såvida det inte rör sig om ett lyxigt dekadent weekendhus i Vermont med gökur och lakansövertäkta plyschmöbler och uppstoppade ejdrar och skilda salonger för korsstygnsömnad och piprökning eller också hemma hos familjen Mumin - stilen är ungefär densamma. När jag var liten hade en gammal släkting en uppstoppad ejder och jag tyckte det var det mest exotiska som fanns. Så ville jag också ha det när jag blev stor. På loppis finns visserligen en uppstoppad skata som är så ruggig att den ser ut att ha blivit överkörd på nytt efter att själva uppstoppningen var slutförd, men det är inte samma sak och jag har svårt att se att den och N. skulle kunna samexistera i samma lägenhet... Och i och med att vårt nya hem i allra högsta grad är en standard 90-talslägenhet, alldeles utan lönngångar bakom de icke-existerande inbyggda bokhyllorna, så har jag svårt att se hur jag skall lyckas förhandla bort nyttomöbler till förmån för någon slags skabbig fjäderglamourlook.


Och för den oinvigde kan jag ju meddela att en ejder är en slags sjöfågel som ser ut ungefär så här. Denna är dock inte uppstoppad utan verkar bara ligga och chilla i snön. Det visste jag inte att de gjorde, men jag har i.of.s. också bara träffat den där som ofrivilligt stod på en byrå. Så jag är ingen auktoritet direkt. Om ni vill lära er mer om ejdrar, kolla t.ex. här.