Wednesday, August 27, 2008

on permanent leave

Min hjärna vägrar inse att semestern är slut: den är ofokuserad på jobbet och ovillig att inlåta sig i några desto mer invecklade resonemang och helt ointresserad av att blogga om något mer kontroversiellt än kattungar och pressglasskålar.


Så tills vidare tänkte jag tipsa om Isobel som skriver intressant om kärnfamiljen och relationer, och monogami och Lisa Magnusson bra och underhållande om organiserad religion. Läs!

Min psychogranne är för övrigt i full gång igen och skriker och svär för sig själv bakom väggen. Börjar jag inte höras av har jag sannolikt blivit yxmördad när jag hämtar in katten.

förväxling

Jag har fått tillbaka en annan katt från landet än den jag skickade dit för snart två månader sen. Den gamla katten var smal och spänslig och loj. Mest låg den och sov. Den avskydde att få vatten på tassarna eller nån annanstans.

Den nya katten är en muskulös tiger som flyger fram över möblerna och ser spöken överallt. Den rivstartar och tvärbromsar och sitter på bokhyllan och krafsar på fönstret till mitt arbetsrum eller gör vilda utfall bakom sängkappan. Den nya katten kan sitta i timtal under en buske i regnet. Den sover varken dagtid eller på nätterna och den är väldigt hungrig hela tiden.

Jag är lite ledsen för oss båda: för att det blir vinter och vi bor i stan och att det ganska snart kommer att göra henne till den där passiva katten igen. Sen tänker jag att jag kanske borde bekymra mig över mitt eget motionerande istället.

Tuesday, August 26, 2008

nån slags avslutning

Det känns som det blev höst nu, butikerna är fulla med tröjor med sådana där rutor som jag inte kommer på vad de kallas: de är liksom utdragna och står på ena spetsen, lite som salmiakpastiller. Under en par veckor varje år är det som om världen översvämmas av kläder med just det här rutmönstret. Jag vet inte om någon verkligen köper dem eller om de bara finns till för att signalera att nu, nu gäller det att skärpa sig för nu blir det snart jävligt på allvar. Modets svar på rönnbär, liksom. Höstmode på det hela taget är så oerhört likriktat och tråkigt, det är samma koftmodeller och samma färger år efter år: svart, grått, senapsgult, vinrött och sån där mörkt turkosblå som enbart Ellosmodeller bär, för i verkligheten ser man mest ut som en zombie i den. Jag vill ha något fint att ha på mig, men vad? Det enda jag har är väldigt många par nya knästrumpor.
Annars har jag tillbringat en väldigt trevlig helg tillsammans med min fina familj, mina favoritsläktingar och stora och små katter. Vi har krängt ärvda tillbringare och blandade uddasaker i hällregnet på Juthbacka marknad och jag är stolt ägare till väldigt mycket mer färgat pressglas än tidigare (att fylla upp mina nya köksskåp med?) samt en ny vintagehandväska. På lördag kväll hade vi kombinerad kräftskiva, födelsedagskalas och villaavslutning. Ironiskt nog var detta det första kalas vi hållit på hela sommaren när man verkligen kunnat sitta ute utan att frysa, för ovanlighetens skull var det nämligen både soligt och alldeles lugnt. Nu är lilla huset tömt för vintern, kissen tillbaka i stan och jag känner mej lite vemodig och ynklig över att sommaren är slut.


Jag och min faster tycker INTE om när det köps av andra!


Systern inspekterar årets potatisskörd.


Mamman och Pappan.


Allt blir så mycket mer autentiskt med en skojig hatt. Eller?

Although some people would beg to disagree...


Men ljusslingor är åtminstone aldrig fel.

Wednesday, August 20, 2008

ehum, god jul, glad påsk, väldigt försenade gratulationer?

Den här var egentligen tänkt som en julklapp till G. till julen för två och ett halvt år sedan, men den blev inte klar då eftersom baksidestyget tog slut. Den blev inte klar till förra julen heller. Nu är det bara augusti så i år är jag egentligen fyra månader för tidigt ute. Och det beror enbart på att jag rusade upp kl 7 en semesterdag för att hämta ut mitt pass som sedan visade sig vara försvunnet. Så jag sydde den klart i ren frustration över att dagen ändå var förstörd. Annars är det högst osannolikt att den någonsin blivit färdig, mest troligt hade den gått samma öde till mötes som bilkudden min mamma började sy i födelsedagspresent åt min morbror våren -79, strax innan min syster föddes. Senast har det varit tal om att den kanske, eventuellt ska bli klar till deras gemensamma 30-årsdag och morbroderns 70-årsdag. (För alla oinvigda kan jag ju informera om att bilkuddar var hot på 1960-talet, när man var ute och finåkte under sommarsöndagar och ännu hade idén om att bilbaksätet helst bör inredas som en vardagsrumssoffa med plädar och en par tre broderade kuddar). 


I vilket fall som helst, om jag tar upp den till Österbotten med ponnyexpressen och den sedan väntar där någon dag för att sedan dyka upp på åland någon gång i nästa vecka så kommer den bara cirka en månad för sent till din födelsedag.

Grattis!

Tuesday, August 19, 2008

medan vi ännu har ett kök

Köket börjar sakta ta form, åtminstone på pappret. Det blir vita Solär-luckor från ikea och någon slags bänkskiva i trä. Och så borde vi ännu åka och titta på kakel. So far so good, alltså. Men det känns ändå lite daunting att packa ihop alla grejerna i lådor och glatt riva ner vad som varit ett helt funktionellt om än lite sunkigt kök och slänga ut det på altan och sen bara se hur det blir. Om man lyckas med att få uppmonterat alla sina platta paket så att de så småningom skulle bilda ett nytt kök istället, som dessutom är någotsånär rakt och inte drattar ner. När jag tittar på min plan tycker jag dessutom att det verkar se ut som en herrans massa skåp, mer skåp än två personer rimligtvis kan få behöva. Men det nya köket kommer nog inte att ha fler skåp än vad vi har nu och de är fyllda till bredden.

Egentligen önskar jag mig ett sådant där danskt kök. I danska inredningstidningar spelar det ingen roll hur stor lägenheten i övrigt är, köket är ändå alltid inklämt i ett litet hörn och består av högst tre skåp och en eller två öppna hyllor. Det verkar underbart. Jag hatar matlagning, så det skulle passa mig helt perfekt: plats för några snygga kaffemuggar, ett par glas, lite tallrikar och någon söt loppisskål att ha körsbär i. Men sen är det arcticaporslinet och pentikkopparna och iittalaglasen - allt som välmenande släktingar under årens lopp har kommit med för att bygga upp ett värdigt hushåll åt en. Allt detta skandinaviskt avskalade präktighetsporslin kräver en väldigt massa skåputrymme. Så jag undrar lite var danskarna har sitt porslin? Om det ligger och dammar någonstans utanför bild eller om de helt enkelt är förskonade från idealiserade drömmar om stora bjudningar med matchande finporslin?

Sunday, August 17, 2008

Förresten...


På tal om märkliga fenomen. På Citymarket i Länsikeskus annonserar de: "Kesäpöydälle! - Kengurun ulkofilee 16,95"

Och priset är det väl inte så mycket att säga om - jag har ingen aning om var gängse prisnivå för känguruytterfilé borde ligga, men det låter väl rimligt? - men liksom... den nonchalanta tonen i förslaget? Som om känguru numera var ett lika etablerat och naturligt inslag i finländarnas traditionella sommarmat som t.ex. gravlax och dill, rädisor och grillkorv.

- Jaha, du far till butiken? Tar du ett paket atrilli och 400 gram känguru då?

?

Försöker planera vårt eventuella nya kök med ikea:s kökplaneringsprogram. Och det funkar väl rätt bra på det hela taget, men det som jag undrar är: om programmet en gång är så pass fiffigt att det fattar att det kan bli svårt att öppna skåpdörrar och luckor i vissa lägen och alls bemödar sig om att ha synpunkter på vilka grejer man borde ha var, varför placerar det då automatiskt ena väggens skåp med baksidan ut och luckan mot väggen? Ofelbart och varje gång?! Om man som vi har ett kök som består av två skåprader mitt emot varandra med en gång emellan, är defaultinställningen tydligen att man borde ha alla skåp så att de vätter åt samma håll oavsett vilken vägg de sitter på. Så kan ju inte särskilt många vilja ha det inrett? 

Saturday, August 16, 2008

Konstens natt

Ibland känner man sig omärkligt förflyttad tillbaka till, säg, 1993. Som när Mats Prost och vänner plötsligt spelar Bruce Springsteen-covers på ranglig scen på en innergård under Konstens natt. Det är vid sådana tillfällen som man inte riktigt vet om man man är 19 och på RÅA på Kåren, eller om man befinner sig på någon AfterEight-arrangerad festival på Liljas gård eller valfritt österbottniskt fiske-, kvarn-eller smidesjippo. Det är småtrångt och nostalgitrevligt på ett genuint finlandssvenskt sätt och skulle kunna precis vara vilket som av ovannämnda, förutom att man inser att man inte känner igen en endaste en och att Gottfrid från Änglagård iförd skärmmössa av Farmfrys-stuk står och envist pressar sig närmare intill en medan han glatt svingar sin röda galonväska i takt med musiken.

Mörk och ganska suddig bandbild.

Så vi gick vidare och såg kanske 15 foton tagna av folk från S:t Karins fotoklubb, köpte en pocketbok och sen gick vi hem och inspekterade björnbärsskörden.

Björnbär poserar glatt.

Friday, August 15, 2008

square 1

Efter att två personer nu engagerat sig i tre timmar så ser min blogg så gott som identisk ut som när vi började tidigare i kväll. How fulfilling!

Thursday, August 14, 2008

instead of stressed, I lie here charmed

Min första arbetsvecka är väldigt lite arbete och väldigt mycket flipp-floppa sig hem genom en öde studentbyn vid alla tänkbara tider på dan. Och det är ju bra... på sitt sätt. Men känns konstigt.

Lyssnar på Placebo's Without you I'm Nothing och ser på hur björkarna desperat försöker fröså sig på mitt vardagsrumsgolv. Vad jag än gör så är hela golvet är fullt av små rassliga wannabe babybjörkar. Jag borde på det hela taget göra något åt min trädgård: den är vildvuxen och risig och slemmig och skadedjursangripen och ungefär allt man inte vill att ens trädgård ska vara. Inklusive sned. Men det känns helt övermäktigt och jag vet inte vad jag ska göra så jag låter bli helt.

Jag och min trädgård har tagit höst utan att det egentligen är det ännu.

Wednesday, August 13, 2008

He lives in a house, a very big house in the country

När jag läser den här artikeln om Alex James som ostfabrikör kom jag att tänka på att jag ju borde skriva något om hur mycket jag verkligen tyckte om hans självbiografi "bit of a blur" (och hur pass förvånad jag är över att jag gjorde det). Den är oväntat nog riktigt rolig och han framstår som avväpnande sympatisk, även när han berättar om sitt hejdlösa supande och sin ständiga otrohet mot sin ex-flickvän. Han ångrar ingenting för enligt hans filosofi så är det en popstjärnas plikt att inte vara tråkig och miljoner slösade på sprit och droger kan ses som en god investering, för det bygger bara bandets varumärke. Han framstår som barnsligt förtjust i hela rock n' roll-myten och måste bara få prova på att slänga ut en tv genom fönstret - men det är hans egen tv och han ser noga efter så att det inte finns folk nedanför som kan få den i huvudet.

Och nu har han gift sig, nyktrat till, bor på ett gods och fått en hel massa kids och 1 800 får och sysslar med astronomi, klassisk musik och ost. Och ser ut som jag föreställer mig att Tristan från James Herriot-böckerna borde se ut.

Monday, August 11, 2008

...

Hej. Jag är trött och har vadd i huvudet och känner mej grinig och lite 1800-talsskör, så där som att minsta lilla externa hotfullhet - som ny look på facebook - får mig att tappa fattningen och börja hyperventilera. Har dessutom haft någon slags Guldlockincident på kontoret under min frånvaro, för jag kom tillbaka och hittar inte längre något på datorn; bara en massa främmande krafs i alla historiker och nya foldrar och filer som inte är mina. Mitt inre OCD-barn är inte alls tillfreds.

Italien var jättebra, för övrigt. Jag ska försöka posta lite bilder sen. Nångång när jag fått hjärnan påslagen igen.