När jag läser den här artikeln om Alex James som ostfabrikör kom jag att tänka på att jag ju borde skriva något om hur mycket jag verkligen tyckte om hans självbiografi "bit of a blur" (och hur pass förvånad jag är över att jag gjorde det). Den är oväntat nog riktigt rolig och han framstår som avväpnande sympatisk, även när han berättar om sitt hejdlösa supande och sin ständiga otrohet mot sin ex-flickvän. Han ångrar ingenting för enligt hans filosofi så är det en popstjärnas plikt att inte vara tråkig och miljoner slösade på sprit och droger kan ses som en god investering, för det bygger bara bandets varumärke. Han framstår som barnsligt förtjust i hela rock n' roll-myten och måste bara få prova på att slänga ut en tv genom fönstret - men det är hans egen tv och han ser noga efter så att det inte finns folk nedanför som kan få den i huvudet.
Och nu har han gift sig, nyktrat till, bor på ett gods och fått en hel massa kids och 1 800 får och sysslar med astronomi, klassisk musik och ost. Och ser ut som jag föreställer mig att Tristan från James Herriot-böckerna borde se ut.
Wednesday, August 13, 2008
He lives in a house, a very big house in the country
Upplagd av maria kl. 18:10 4 kommentarer
Tuesday, April 15, 2008
musik
Beslöt hörsamma systerns upprop och pay tribute to britpopen. Tadaa: här får ni lite videor:
1) Ah, the moves! Guttaperkamannen i högform!
2) Coolast!
3) Sleeper, för att de aldrig riktigt fick vara med på riktigt och för att Louise Wener nu tydligen både skriver romaner och håller pokerkurser!
4) För vemodet och raden om Bono.
Hade dessutom tänkt slänga in Ash-videon där min t-shirt finns med men jag såg den inte (är det Oh Yeah?) och Terrorvision's Perseverance för att den alltid påminner mej om engelska muséer och det gör mej så glad, men dels hittade jag den inte och dels har jag lite svårt att inse dess storhet nu så här tolv år senare...
Upplagd av maria kl. 21:12 1 kommentarer
Friday, October 26, 2007
it's six in the morning, you make me think of falling
Jag vet inte om det är en tecken på den gågna veckans höstmelankoliska sinnesstämning, eller om det bara är den oemotståndliga kombinationen av finskt svårmod och melodrama och svensk gladpoppighet, men jag lyssnar nästan bara på Laaksos Västerbron på konstant repeat.
Jag försökte hitta en "riktig" video, men hittade bara den här nertonade, lite långsamma och morgontv-anpassade versionen:
Jag gillar annars cd-versionen mer men fullkomligen älskar det där "Aha, men herregud kan du inte gå hem nu, det är inge roligt att prata med dej", det är mycket roligare än originalet.
En annan musikrelaterad lustighet är att Husis recensent beskrev nya Kent-cd:n som "New Order med mensvärk", jag föreställer mej att hon tyckte att hon fick till det ganska bra där. Själv har jag inte ens riktigt hört allt än, så jag kan tyvärr inte riktigt uttala mej...
Ja, det var väl ungefär det som var innehållet i dagens (årets?) musikblogg. Nästa gång: varför Death Cab bara får en att vilja börja slåss. Jag lovar att återkomma så fort jag har klurat ut det färdigt...
Upplagd av maria kl. 15:10 0 kommentarer
Tuesday, September 25, 2007
om nån känner för att hoppa lite stillsamt, varsågoda - dagens ranson av glad svensk indie
Upplagd av maria kl. 16:17 0 kommentarer
Etiketter: pop
Friday, July 20, 2007
let's dance the my sharona like it was 1993
Sommarens roligaste konsert: Marit Bergman vid Liljas hus i Jeppis! Marit själv var på det hela taget bara en glad och himla cool mix av femtiotalshemmafru à la audrey i twin peaks, rödluvan och typ drottning Silvias punkiga pixielillasyster. Både hon och bandet verkade ha roligt på scen även om de verkade lite förvånad över vart de hade hamnat och mellan låtarna fick man bl.a. veta att hon som femtonåring drömt om en finsk träskpunkarpojkvän att rädda ur ett dike och att Jakobstadsbor tydligen är väldigt bildade. Fast det senare vet jag inte var det härstammar ifrån?
Och jag älskar själva konsertkonceptet: underbart småskaligt och minst hälften av publiken verkar vara samma människor som senast jag var där för kanske sex år sedan? Alla har åldrats lite bara. Ingen annanstans ser man popstars som trippar runt festivalområdet med papiljotterna i håret. Det är helt fantastiskt. Alkoholfritt, men man får köpa rabarberpaj och muffins och sånt. Sånt gillar vi tanter. Inför obligatorisk glass med färska jordgubbar och små designerläsk på alla stora festivaler också så kan jag kanske börja gå igen.
Men hjälp vad jag frös, den finska sommaren är lite bristfällig på så sätt.
Upplagd av maria kl. 00:32 0 kommentarer
Etiketter: pop
