inställd vår

Men... vad är det här för skit? Jag jobbar hemma idag och jag blev utlovad strålande sol! Jag trodde att det skulle bli ett konkret problem att favoritutemöbeln har ruttnat bort och blivit slängd så att jag inte har något bekvämt att sitta på. Kissen och jag hade nämligen planerat loungea på altanen med kaffe och talgoxar och solsken på våra skabbiga och dammiga vinterkroppar, och istället kommer det bara Mer Jävla Snö?

Tack, men det räcker nu.

swimming pool, del II

Apropå förfallna swimmingpooler så gick det en tjej i min lågstadieklass som hade precis just en sån hemma på gården. Hennes pappa var någon slags chef på fabriken på den lilla ort där vi bodde och aldrig hemma vad det verkade (det fanns inte så hemskt många olika fabriker där, därav den bestämda formen). Mamman i familjen var mestadels hemmafru, tror jag, och de hade något så exotiskt som en inneboende barnflicka. Barnen spelade piano, i stan, det hela var väldigt posh. Familjen bodde i ett stort gammalt hus som var en blandning mellan Madickens Junibacken, huset i Den hemliga historien och något ur en Tim Burton-film. Det kändes som om det fanns hur många rum och dörrar som helst och det var ett fantastiskt ställe för kurragömmaktiga lekar. Alltid när jag var där var jag lite rädd för att gå vilse och inte hitta tillbaka, det var jag aldrig hemma hos någon av mina andra klasskompisar. Trots att det var ett fint och pampigt hus var det samtidigt ganska förfallet och hade redan då en air av att ha sett bättre dagar, men jag tyckte alltid det var helt fantastiskt fint. Gården var stor och lite vildvuxen och hade både en liten gångbro över en bäck (alla var överens om att en alldeles egen bro var något av det mest lyxiga man kunde ha!) och en sprucken tom pol med mossa och löv och murkna pinnar, där någon stackars mus alltid hade trillat ner och brutit nacken. Jag vet inte när den där poolen ursprungligen hade anlagts och om den någonsin var i användning under den tid de bodde där, det kändes inte så. Det kändes inte som en pool som det någonsin simmats i, utan mer som om någon entusiastiskt hade börjat bygga den och sen tröttnat halvvägs och bara låtit allt vara. Men jag tyckte det var fullkomligt fantastiskt att den bara fanns där, med sin spruckna turkosmålade betong.

För kanske tio år sen åkte jag förbi där senast och då stod huset helt tomt och övergivet och såg helt fallfärdigt ut och mycket, mycket mindre än jag kom ihåg det. Det kändes lite vemodigt. Jag har faktiskt ingen aning om huset ännu finns kvar och om någon bor i det?

Fever Ray

Jag är fullkomligt besatt av förfallna swimmingpooler med ruttnande löv och potentiella urtidsdjur som sannolikt dyker upp ur ingenstans och slukar en spårlöst. Och så gillar jag Karin Dreijer väldigt mycket också.



When I Grow Up

fever to tell

Jag är hemma. Jag är sjuk. Jag är hemma och sjuk för jag vet inte hur mångte dan och min värld är så väldigt, väldigt liten. På nätterna hostar jag och på dagarna jobbar jag lite på halvfart och flyttar runt muggar med skvättar av kaffe/te/varm saft/finrexin/ingefärsbrygder och allt som jag desperat häller i mig för att hosta lite mindre. Needless to say så hjälper inget, förstås. Det finns inget i världen som får mig att hosta mindre. Men det går ändå åt en hel del muggar. Jag är så dödligt trött på att dricka varmt, jag känner mig alldeles konstig av allt varmvatten och klagar över hur jag alldeles säkert kommer att få njursvikt med den här farten: "det är faaarligt att dricka tokmycket vatten" väser jag ömkligt mellan hostningarna (för så är det, för man dör knall och fall, det har jag läst på nån svensk kvällstidning... ).

Min sannolikt annalkande njursvikt är nästan det enda intressanta i mitt liv just nu. Och är det inte fascinerande hur världen har förändrats: förr kunde man gladeligen vara ute och dricka öl hela nätterna och inte reflektera en sekund över faran för njursvikt, nu dricker jag tre muggar te och är helt övertygad om att den fruktade VATTENDÖDEN står alldeles om knuten.

Kissen hälsar att hon tror det är krupp. Men det tror hon i och för sig ofta och gärna, om allt möjligt.

litet bullatrauma

Varje år tänker jag att i år blir det inga fastlagsbullar, men så blir det lik förbannat alltid så att man inte liksom kan undgå dem så i dag åt jag motvilligt årets ceremoniella enda fastlagsbulle och precis som väntat så var den äcklig. Sydfinländska fastlagsbullar är så konstiga och otäcka. Fastlagsbullarna jag minns från min barn- och ungdom var mjuka och fluffiga och kardemummiga och hade en snygg liten triangelformad hatt och fluffig grädde. Fluffig being the key word här. Men sen jag flyttade till Åbo har jag inte fått en enda ens halvokej bulle: de är grova och så torra (av typen "grovdopp" som farmödrar har i sin bullalåda och plockar fram och bjuder av omochomigen) och smakar ingenting. Och de är skurna precis mitt på, som ett hamburgarbröd och vispgrädden är alldeles för tjock och smörig i konsistensen. Och så har de någon slags konstig besk och bränd mandelblandning ovanpå.

Stackars, stackars bullar! Och nästa år kommer jag att sitta där och äta er igen fast jag egentligen inte vill ha,

utfyllnad

Inte så mycket nytt, mest känner jag att jag borde skriva något, vad som helst, för att puffa ner det ynkliga inlägget ett steg. Slutet av veckan har varit betydligt stillsammare än början och det får man väl bara vara glad för. Igår städade vi för helgens gäster: det är få helger sedan julen som vi inte drivit B&B-verksamhet och hinner knappt få undan alla extratäcken mellan varven (kan även bero på viss slapphet, det ska erkännas). Men det är roligt att få besök och träffa folk man inte ser så ofta. Det gör också att man blir väldigt bekant med IKEA:s sortiment, det är verkligen få nyheter som går mig förbi någon längre tid. Så här i efterhand kan jag inte förstå hur jag själv någon gång i tiden sett IKEA som ett spännande utflyktsmål, nu känns det ungefär lika upphetsande som S-butiken tvärs över gatan.

the strangest week

plötsligt handlar allt om babysar... fast man själv inte har några barn så är de allt man hör om och allt man tänker på: glada babyn som man av olika anledningar ännu inte har kommit sig för att hälsa på fast giraffen står och stampar anklagade i köket, fina fina lilla tjejen som helt chockartat dyker upp över en helg, för att man inte vetat, för att man inte borde bry sig efter så här lång tid men ändå gör det och den vars baby fina lilltjejen är vet att man gör det och att man kommer att bli ledsen och känner sig lite skyldig mitt i sin egen lycklighet och har inte klarat av att berätta om det. Och man blir ledsen av en hel massa orsaker och det att man inte vetat något är bara en av dem, man blir i själva verket ledsnare än man själv trott man skulle bli, så pass ledsen att man chockerar sig själv och sin sambo och sin katt, trots att man samtidigt förstås är väldigt glad för deras skull, eller åtminstone försöker man och man tror att det kanske kommer att börja gå bättre så småningom, man vet inte men man hoppas... och så det allra hemskaste, det som får en att bli alldeles handfallen och hjälplös: babyn som inte klarade sig och aldrig fick finnas och man har förstås ingen aning om hur fruktansvärt det måste vara när man inte varit i den situationen själv, men man vet hur älskad och efterlängtad den var och hur djupt saknad den nu är. Jag är så väldigt, väldigt ledsen för er skull, O och S!

tips till bokhylletillverkare!

Jag har börjat planera ett bokhyllssystem och stackars N. sågar och målar och borrar och bygger med illa dold skepsis. Allt är med andra ord precis som det brukar.

En sak som jag inte förstår: världen är full med pocketböcker - bara hemma hos oss har vi säkert flera tusen som står i tredubbla led i alla skåp och garderober och skäms - så varför gör ingen hyllor där de kan stå? En vanlig pocketbok är mellan cirka tio och tretton cm djup, ikeas billyhylla har djup 28 cm*, dvs. mer än dubbelt för mycket för mina behov. Lundia och andra stora hylltillverkare kör med liknande mått, om inte djupare. Varför gör ingen pockethyllor, det borde ju finnas en marknad? De enda pocketbokhyllor som jag hittar är stringhyllor (vilket vi redan har, men de är onödigt dyra att fylla en hel vägg med) och överdesignade små stackare som rymmer max 20 böcker. Så nu ska vi försöka konstruera själva med hjälp av no brand-metallskenor (typ elfa, fast smalare och smäckrare) och hyllplan av sågade och målade limträskivor. Det här ska vi försöka klämma upp i arbets-/gästrummet på väggen mot psychogrannen, utan att de kommer ner igen, utan att det blir väldigt fult (lite fult är okej, under omständigheterna) och utan att grannen går till attack, so wish us luck.

*Pocketinsatsen Benno har igen rätt djup, men den är å andra sidan bara tio centimeter bred och det känns också rätt ohållbart. För att inte tala om färgen, sen när har det blivit så svårt, för att inte säga stört omöjligt, att göra vit melamin som verkligen ser vit ut, sen exakt när blev smutsinstitutionsbeige det nya vita?

Pappa telefonerar, del II

Pappa ringde och vi diskuterade hantverkare, årets frösådd (han har sått, inte jag), den förestående fikonskörden (2 st), fikonstekelns liv och leverne (tämligen komplicerat) samt den ekonomiska recessionen (inte så intressant, så snabbt avklarat).

Mest upprymd var han över "I terrier italiani", italienska terrierklubbens årsbok från 1974, som tydligen var ett veritabelt fynd med schematiska teckningar över olika modeller på kuperade svansar och hundar som gick inåt med fötterna. Allt detta för endast 50 cent!

Mammas bidrag till hemmabiblioteket var en 50-tals pinup-drinkbok, som hon i sin tur verkade väldigt nöjd med. N., som är en oskyldig och oförstörd själ, förstod inte riktigt hela konceptet och vad det riktigt är för genre.  Men jag har förklarat nu efter bästa förmåga, så det är lugnt.

om hur februari är som en östtysk film som aldrig tar slut

Det är kallt och jag fryser precis hela tiden utom när jag har klätt mig alldeles för varmt och istället sitter och svettas för att batteriet precis samtidigt råkat få fnatt precis just då. Och om man frångår mitt lilla mikroplan så vet jag inte hur många klimathotsartiklar jag har läst i år som förutspått den varmaste vintern någonsin i södra Finland och mässar om hur snön kommer att bli något exotiskt forntida fenomen, och det är inte det att jag inte tar den globala uppvärmingen på allvar, för det gör jag, men det är så svårt att sörja kylan och snön när vi har halkat runt på snö och is sen nyår nu och det bara snöar sån där otäck torr och vass snö, som inte ens känns som snö utan bara svider i ansiktet och som jag hatar, och sa jag redan att jag fryser? Det är hela tiden någon slags skum diskrepans mellan hur man känner sig temperaturmässigt och hur man rimligtvis borde känna sig. För att inte tala om glappet till hur man skulle vilja känna sig: avgrundsdjupt.

Är det bra nu med vintern för i år? Kan vi inte bestämma att det är det? Jag hatar februari, februari är min absolut värsta månad och alla säger bara "Jamen, i februari börjar det redan vända och bli ljust och solen värmer och frisksport och söndagspromenader och sportlov och bla, bla, bla. Men de har fel. Om man inte råkar vara lärare (eller kanske skolköksa, vaktmästare?) har man bara sportlov under de relativt få år av ens liv då man går i skolan och det är helt ohållbart att förväntas gå runt och vara förnöjsam och glädja sig retoraktivt åt det ännu tjugo år senare, och varför skulle man vilja söndagspromenera nåt särskilt just den månad då det bara kallt som fan ? Och i övrigt händer ingenting intressant. Februari är bara fyllt med pseudohelger och hela kulturen och nöjeslivet är mer eller mindre uppbyggda kring inte mindre än två olika slags omoderna bullar som är så pass mycket äckligare än vanliga bakverk att man inte ens skulle komma på tanken att vilja ha dem annars och det där beryktade s.k. ljuset är väl inte så mycket ljus som total gråhet. Allt är så oerhört smutsigt och fult: pissgul is på smutsiga trottoarer och man vet att om man faller nu så dör man antagligen av bruten nacke, bacillskräck och skam. Och det är en evighet kvar tills det blir vår och krokusarna kommer, för om man bodde i t.ex. Paris så kanske februari med lite god vilja kunna ses som tidig vår, men här? Här kan man ju inte ens räkna med att kunna vara klädd i vårjacka utan att frysa i maj?!

Det är något med hela den där scout-käckheten som irriterar mig med februari. Det där att det egentligen är vidrigt men för att alls stå ut så låtsas att man inte tycker det och hänvisar till apelsiner och varm choklad och rosor på kind och solsken i blick. N. pratar ibland med längtan i rösten om hur underbart det var när han var liten och alla scoutpojkarna sov under vindskydd i - 25 och man åt rå länkkorvskringla och hur lycklig man var när man vaknade och ännu var vid liv. Och jag förundrar mig över hur olika vi är och inser att det är där någonstans som mitt problem ligger: pinnbröd och extreme-upplevelser och det-är-skönt-när-en-pina-upphör är so not me. Jag inser inte det där coola i att pressa mig själv, inget hade fått mig att tillbringa mina helger med att sova ute i skogen som barn, jag såg hellre på tv och åt chips.

Precis som nu, med andra ord.

...

jaha, nehej, jag hade tydligen fel, så jag stryker föregående inlägg och är back on square one: inga blogginlägg och ingen inspiration, typ. Kanske jag tittar på tv istället? Ja, så gör vi, det blir nog bäst så. 

mer om tummarna...

Ovetenskapliga men dock empiriska undersökningar tyder på ett visst samband mellan förekomsten av tummar och språkinställningen English US.

Ja/nej?

(De som inte fattar vad i hela friden jag pratar om alternativt couldn't care less - hav förtröstan, de här tummarna torde nog snart vara ett avslutat kapitel. Förhoppningsvis.

This is just to say (or why working from home sometimes can be so very satisfying)

I have eaten
the plums
that were in
the icebox

and which
you were probably
saving
for breakfast

Forgive me
they were delicious
so sweet
and so cold

- William Carlos Williams

Och när dörren ändå var öppen så passade jag på och tog de två kvarvarande IKEA-vegepizzaslicearna också (fast jag redan ätit alla utom ena kantbiten PLUS sannolikt hela förra förpackningen också)... och den sista anansglassen.

I'm so very sorry.

and while I'm on a roll...

...så finns det för all del en hel massa annat också med världen i stort och da internet i synnerhet som jag känner en viss skepsis inför.

Som nu det här nya på Facebook: att man förväntas bestämma sig för om man gillar vad alla andra har för sig? Är det nödvändigt? undrar jag och känner mig som min far när han är på sitt mest trotsiga och kverulantiska humör. Är det inte trevligare och mer personligt då att skriva en kommentar om man tycker något var särskilt fyndigt och intressant, istället för att klicka på "tumme upp" -ikon och så får någon infon att Maria minsann Likes this. Jaha, liksom? Betyder det då att jag på något sätt tar avstånd från allt annat folk har för sig? Blir folk ledsna om man avstår från att tjoa att man tycker om deras aktiviteter? Så... stressande. Men seriöst, nån måtta får det väl vara på passiviteten i umgänget även på internet. Och är inte "tumme upp" den fulaste grafiska symbol som någonsin skådats? Iiik!

Och så Google då: what's the deal med det här nya att Google alltid helt nonchalant tar för givet att man stavar som en kratta (vilket man förvisso ofta gör) och som topp-2 träffar slänger fram något helt annat ord än det man egentligen sökte efter? Why, oh why kommer något man faktiskt inte sökte efter högst uppe på paradplats? Är det inte seriöst ologiskt? Är det inte dessutom mycket mer sympatiskt att anta att folk ändå söker på det som de verkligen är intresserade av, istället för att rakt av avfärda alla som snurriga dyslektiker? Jag som har liten skärm hatar de där topp-2 träffarna som jag alltid blir tvungen att scrolla förbi för att hitta något som kanske är relevant nånstans långt nere på sidan.

Sign.
Gnällig tant som inte har något bättre för sig.

letter from the complaint department

Och inte för att jag vill klaga (eller JO, förresten, lite vill jag klaga, faktiskt)... so here it goes: illa förtäckt gnäll i frågeform: Vad har hänt med radavstånden? I tre år har jag bloggat utan att reflektera över radavstånd en enda gång: jag har skrivit, Blogger har delat upp eländet i rader och det har varit ett väldigt väl fungerande och friktionsfritt system, tills nu.

Nu slumpgenereras plötsligt enkelt och dubbelt och God knows what för radavstånd, precis hur som helst? Utan att jag gör något och utan att det syns i förhandsgranskningen. Det är lite småjobbigt och framförallt ser det väldigt fult ut. Är det straffet för att man är otrogen med ett template från en annan site? Och hur får man det att sluta?

och så "kast med liten leprachaun"

och som på beställning fick jag detta sänt till mig per mejl:

Sinead och John Kerr:

and finally, the zambonis!

Igår var jag på uppvisningen till konståknings-EM och förvandlades i ett slag till Julia Roberts på operan i Pretty woman, dvs. jag satt längst ute på stolskanten och yrslade av hänförelse för det var så himla, himla coolt! Allt var så mycket flashigare och pampigare än när man ser det på tv och som någon som sedan tre års ålder har baserat sina stilmässiga ideal på konståkningsvärlden har jag nu avsevärda problem att tackla vardagen utan en stretchig och glittrig strassklänning med kort, vippig kjol.

Jag försökte hitta syskonen Kerr's underbara lilla "leprachauner i kilt"-dans, men lyckades inte, så istället får ni Kiira Korpi:



Och upplevelsen var helt komplett i och med att jag dessutom fick se inte bara en utan TVÅ Zambonis, vilket har varit mitt stora mål här i livet ända sedan jag för någon vecka sen med stor möda lärde mig ordet efter att ha sett på Alias.

- Öh, alltså vad var det hon sa att hon gillade?

- The Zamboni.

-???

-The Zamboni, den där maskinen de kör runt i pausen för att fixa till isen.

- Jaha? Har de ett namn?! Vad hette det sa du?

-Jo., de brukar kallas Zamboni.

- (paus) Men liksom, men, ehh, vadvardetdusa att dom hette nu igen? Lite som grissini, men...?"

- ZAMBONI!

- (efter en stund) Jahaja, det var ett konstigt namn de hade de där...?

- ZAMBONISARNA!

Lite så här, men bra mycket tuffare

resident cat on the property! ♥

Vårt Toscana-hus för en vecka i juli! Förutom egen pool utlovas även en resident cat on the property. Kan det bli bättre? Nu blir vi igen tvungna att köpa små whiskasburkar i miniatyr på den lokala SPAR-butiken. Jag är väldigt spänd på hur många ben den har: vår senaste stackare till Italienkatt släpade ju sig runt på bara tre tassar... Det verkade extremt jobbigt. Fast jag antar man får utgå från full uppsättning och att de hade omnämnt det särskilt om de hade en resident three-legged cat på sin property?

På den där lilla gräsplätten har jag alltså tänkt spendera min vecka med en bok, lite plockmat och ett antal glas prosecco och på morgnarna vinkar jag bara glatt när mina medresenärer åker iväg med bilen och tittar på kyrkor och vingårdar.

oh, the excitement!

Det är söndag och jag roar mig på ett mycket stillsamt sätt: genom att slänga strumpor. Jag har kastat fler par småledsna och noppiga strumpor, sockar och strumpbyxor än jag visste att jag ägde. Det är mycket befriande och kan varmt rekommenderas, men eftersom det tropiska klimatet ännu inte riktigt infunnit sig så blev jag tyvärr ändå tvungen att spara långt mer än jag ville. Efter strumpslängningen tvättade jag ylletröjor för hand. Det här visar med andra ord alla tecken på att bli en riktig höjdardag som högst antagligen kommer att kulminera i sortering av gamla julkort eller något lika rafflande.

verandaliv

De som känner mig vet hur jag allt som oftast brukar tycka om att intala mig själv att vi i själva verket lever i ett tropiskt klimat. Japp! Så är det. Verkligheten utanför fönstret är bara ett misstag - en tillfällig glitch - sol, värme och tropiska växter är det som egentligen gäller. Ett klimat som gör det möjligt att leva stora delar av livet utomhus, i trädgården och på altanen medan den varma brisen gör att det rasslar lite i bananbladen. Som alla förstår är den här vanföreställningen inte alltid den lättaste att upprätthålla utan jag får jobba ganska hårt på det. Och nu märker jag till min stora glädje att IKEA är på helt samma spår som jag med sin nya PS-kollektion! Här kan jag lounge:a lite lojt med frangipaniblommor i håret och en fruktcoctail (på t.ex. sådana där skojiga små lychéefrukter) medan N. grillar något exotiskt åt mig. Vi sätter den på vår enorma sydstatsbalkong tycker jag, då gör det inget fast monsunregnet häver ner. Oh joy.

ihopklappad kappa

Nu är vi i mitten av januari - tänker det vara vinter länge till? Min vinterkappa ser så genomhemsk ut att jag inte vet hur mycket vinter till jag riktigt klarar av, och det säger jag helt seriöst utan minsta inslag av drama queen. Den ser för brutal ut, fast den bara är några månader gammal. Vilket man i och för sig kanske borde ha kunnat gissa, för den såg lite sådär lömsk ut redan när den var ny och fin: väldigt löst vävd, sådär som om trådar lätt skulle kunna dras ut (check!), sådär som om den skulle kunna börja noppa på ärmarna (check!), sådär som om knapparna skulle kunna lossna (check!, check!, check!!!). Man kan ju undra varför jag överhuvudtaget köpte den. Men jag antar att den ändå såg fin ut och att jag behövde en kappa, men nu är frågan om jag a) glatt kan knyckla den i soptunnan och hoppas på en tidig vår, b) ska bita ihop, sy i knapparna och vara baglady: promenera raskt och kika ner i marken och hoppas ingen känner igen mig eller c) köpa en ny soon-to-be risig kappa, i januari(!) - trots att det bara är vinter i ehhh, två-tre månader till?

De här problemen har jag konstigt nog aldrig när det gäller om jag ska köpa sommarkläder i juni. För tänker man nja, det är bara sommar en par, tre månader till så det är ingen vits, då kan man lika gärna lägga sig ner och dö direkt.

Alternativ d) skulle vara att använda en annan, tre år äldre kappa som är något mindre rufsig och har knappar, men som av N. benämns "filten" och andra motsvarande öknamn.

Mitt liv låter helt patetiskt nu. Det är inte fullt så synd om mig som det låter för jag fick en liten skinnjacka från Zara så sent som i fredags, men det är på tok för kallt för den ännu, därav min fråga.

previously skabbig loppislampa in brand new habitat

Vi skulle egentligen bara åka och titta var det fanns flest kunder för att kunna välja det bästa stället att sälja våra egna gamla kläder och saker på och jag var egentligen inte ens intresserad, men han borde verkligen ha vetat bättre efter alla dessa år och loppisturer. Udda lampor, färgat glas! Yes! My preciousss! Come to me!

Och då köpte jag inte ens den stora Jesustavlan åt mamma fast den var såå rätt: En äppelkindad Jesus med prydligt sprejade mörkblonda lockar och antydan till läppglans sitter ute på en skotsk hed (eller kanske snarare kinesisk av färgskalan att döma), iförd korallröd-rosa (!) kåpa och en kungligt blå sjal käckt kastad över ena axeln och klappar en fårskock. Den var huge och hade fejkguldram!

Eurokirppis har som vanligt de finaste grejerna och luktar minst lump, vilket talar starkt för dem, men kassatanterna är alltid lika sura och tvära och idag sålde de någon stackares läderjacka för 2 euro, fast det var helt tydligt och de var medvetna om att tantena i Vera, Ellen och Cecilia-maffian antagligen själva pillat bort den riktiga prislappen och nödtorftigt klämt fast fejklappen. Jackan pep till och med i stöldporten och jag har svårt att tro att någon betalar extra för ett stöldskydd att sätta i ett plagg man har tänkt sälja för nån euro. Jag hatar den typens fräcka snatteri: folk har flera gånger gjort samma sak mot mej, tagit t.ex. någon så gott som oanvänd, finare tröja och sen bytt prislapp med något HM-linne man säljer för 50 cent. Vips sparar man helt käckt någon euro och oftast har ju de som sitter i kassan inte någon chans att veta om det är fusk eller inte, men den här tanten var helt medveten om att det var fel lapp, men sålde den ändå. Så Euro-kirppisen föll bort, vi får väl åka till Manhattan som vanligt.

matchvikt: 5,8 kg

Igår var vi hos veterinären och tog äntligen bort den klo som spjälktes och slets loss redan i julas. Tyvärr (?) har den tydligen inte känts av något desto vidare, så chocken och förvåningen blev desto större när man slets upp från sin förmiddagslur och brutalt stuvades in i buren och hamnade på ett ställe med en massa nya människor, en skrikig katt och flera olika slags hundar. Man var storögt förvånad och intresserad.

Sen drabbas man helt oförklarligt av en fullkomligt förlamande trötthet och yrsel: trots att man är till främmands och det inte alls passar sig och trots att man spjärnar emot allt man orkar både fysiskt och mentalt så däckar man lik förbannat på ett skråmat läderklätt bord - med öppna ögon och huvudet på en bit grovt hushållspapper. Sen vaknar man tre-fyra timmar senare med dregel på tassarna och är så trött så man nästan spyr. Och benen är sladdriga och huvudet känns drogat och man är kall och olycklig och vet att det har hänt något obehagligt med en som man inte kan minnas. Man är otrygg och känner sig sjuk och eländig. När husse kommer hem är det redan lite bättre, även om man ännu är okaraktäristiskt fundersam och ibland drabbas av lite svindel. Klockan åtta när det serveras guldburk (kyckling) återvänder livsandarna och man blir sakta sig själv igen.

Att man saknar en av sina klor har man nog inte ens fattat.

Kawaii - ne desu ka

Steven undrar när någon riktigt har tänkt ta honom med till Japan? Han tror faktiskt att han skulle kunna trivas alldeles utmärkt.

Hittade länken till puricute där man kan fixa till sig extra stylish med hjälp av lite körsbär och stjärnor och sånt via roliga Japanbloggen From Tokyo With Love. Innan Steven och jag kastar oss iväg borde vi bara återuppta våra sorgligt försummade japanskastudier, för jag kom aldrig särskilt mycket längre än till diverse hälsningsfraser och att kunna säga att jag är ledsen för att jag klåpat (sumimasen). Säkert nog så användbart i sig, men känns ändå lite begränsande i ett land där man är fullkomlig analfabet.

årets första babyfrön

Min känsla inför fröpåsar påminner ganska mycket om glädjen över dyrt smink, eller ett splitternytt set om 36 tuschpennor när man var liten: man vet att man borde ha förutsättningarna att kunna åstadkomma något coolt, men att det i praktiken oftast brukar sluta med att man blir besviken.

current "I really should have known better":

än att börja fickla med templates på en annars riktigt trevlig lördag. Arrgh.

current obsessions:

- inredningsbloggar: vet inte varför jag inte har upptäckt inredningsbloggarna på allvar förrän nu (speciellt med tanke på hur mycket inredningstidningar jag ändå läser), men nu i den här sega limbokänsla efter all helger så passar det perfekt och jag är totalt hooked: alla ser lite likadana ut, alla skrivs av snygga brudar med coola fotograf-, illustratör- eller stylistjobb som dessutom driver någon liten webbshop på sidan om och alla länkar kors och tvärs och nominerar varandra för diverse pris och utmärkelser och rekommenderar samma Flickr-sidor och egna, andras och varandras bilder och konst och till slut har man inte en aning om var man är, det är bara en massa fina bilder på totalt ouppnåeliga miljöer, människor och stuff överallt. Det är som en drog. Och det finns hur många av dem som helst, när man börjar läsa inredningsbloggar behöver man aldrig jobba mer (och ja, jag inser att det låter som om jag bott under en sten de senaste 15 åren och totalt missat hela INTERNET, men det är helt fantastiskt).

- att utvidga och öppna upp mer boendeyta uppåt: ett behov som åtminstone delvis är starkt relaterat till och definitivt förvärras av punkten ovan. Låter sig inte göras i vårt nuvarande boende. På mellantaket ryms bara husmusen och eventuellt (förhoppningsvis) den stackars frusna åkersorken.

- Alias: för att N. fick hela boxen med alla fem säsongerna i julklapp. Jag vet inte ens om jag tycker det är särskilt bra, men den finns där med hur många avsnitt kick-boxing och osannolika förvecklingar som helst. Och det känns tillika tryggt med ett världsbild där världens alla skurkar i internationella brottsyndikat i stort sett kan räknas på bägge händernas fingrar och alla verkar känna alla.

- Raving rabbids-dans: för att den första medlemmen av kaninjuryn är så ohejdat entusiastisk om man gjort något bra.

- Sommarkläder: for obvious reasons.

- Lösgodis: se ovan. Kvalar alltid in.

- Att jag borde göra något kreativt.

- Att ändra utseende på bloggen: utan att det tar en halv evighet, får oss båda desperata och slutar med att jag har något som känns snäppet sämre än när jag startade, som det gick senast.

---

Dagens observation: Runebergstårtor och pärlhyacinter i butikerna nu!

ny variant på temat "Barnen i Afrika"

"Du ska vara glad att du inte är en liten åkersork!", fick jag höra imorse i bilen på väg in till stan när jag beklagade mig över hur jävla kallt det är.

Och så är det ju: onekligen hade jag ju frusit mer om jag hade varit en liten åkersork, även om det inte annars nödvändigtvis verkar vara ett så dumt liv.

Waiting for Santa Claus/Christmas Blues

introducing the band

F. undrade igår hur i hela friden vi "kom undan" med att fota Doris & co. ute på flygfältet? Det intressanta var att jag själv inte ens hade reflekterat över frågan innan hon ställde den. Jag och N. har under sex års tid fotat Doris över hela stan och ingen har hittills kommenterat det, ifrågasatt oss eller ens stannat upp. Någon har lett, någon har svängt på huvudet när de har passerat, men det är allt. Jag antar att det säger en del om det land vi bor i, eller så är det helt enkelt som så ofta annars: så länge man ser van ut och som om man har all anledning i världen att vara på ett visst ställe så kommer man undan med vad som helst.

För mej är speciellt stadsbilderna en väldigt stor del av grejen med Doris äventyr. De är jobbiga och stökiga och ofta skulle man såå mycket hellre stanna hemma och dricka glögg än att kasta sig ut på stan igen för att man halv 9 på kvällen inser att shit, vi har ingen bild tills morgondagens lucka, men utan N:s fina Dorisbilder skulle jag nog inte orka skriva hela kalendern.

julrosdilemma, part II

Genom en kommentar till ett inlägg på en annan blogg hamnade jag på en Flickr-sida (puh!) med denna bild:

Eugène Grasset "La Belle Jardinière" 1896 Décembre

Ser ni? Julrosor igen! Inte bara blommande, utan rent av metershöga! Mot en fond av lätt och fluffig pudersnö och lite urnor på ett broräcke. Min stackars julros kommer snart att få komplex.

julrosdilemma

Hej från trädgårdsrutan. Igår köpte jag en julros. Den är väldigt liten och klen och tämligen ynklig på det hela taget, men den blommar (tja, eller, den visar i vilket fall som helst tecken på att kunna börja blomma) i svagt grönvitt. Nu vet jag bara inte riktigt vart jag ska göra av den för att den ska trivas. Tills vidare slängde jag den ovanpå en torr barrväxt på trappan, blir det månne bra så?

I våras fick jag nämligen en likadan planta av min faster, den planterade jag ut i rabatten och den föll pladask för grupptrycket och blommade precis som alla andra i juli-augusti någon gång. Sedan dess har den inte synts till. Jag kan inte riktigt klandra den heller: liksom + 5 och permamörker? Hur det överhuvudtaget kan tänkas stimulera någon växt till blomning övergår mitt förstånd. Hjälp? Vad ska man göra? Den gillar inte att bo inne och accepterar bara "pieni pakkanen" men i övrigt då? Sol? Vill den ha sånt? Har den behov av att "utnyd dagslys"? Jag kan verkligen inte lova att det blir något med den saken. Blomma utomhus i december känns som en så alltigenom dålig idé, men ingen blir gladare än jag om det känns så att den vill försöka.

Ungefär så här, men ändå inte riktigt.

Blomtanten ger mig för övrigt djup pysselangst nu: hon har åtminstone 7 lyktor varav en i storleksklassen enorm, granris över hela trappan, mossa och kransar och jag vet inte allt. Det är som taget ur tidningen Lantliv eller något: väldigt stämningsfullt. Mest av allt vill jag ta mitt fårskinn och kura ihop mig och bo på hennes trappa. Hon brukar sätta ut äpplen också så jag skulle t.o.m. få mat. Jag är lite som julrosen: såvida det inte blir mer än pieni pakkanen skulle jag troligtvis klara mig alldeles bra.

skumt.

Jag är lite rädd för min blogg nu. Den lämnar trackback-länkar hos andra människor utan att fråga mig. Det är konstigt, men jag vill bara påpeka att det är min blogg som är attention seeking och inte jag. Om det är någon som blir lurad hit i misstag för att ni förväntar er insiktsfulla kommentarer om något ämne som någon annan bloggat om och ni sedan blir gruvligt besvikna så kan jag bara beklaga.

I övrigt har det inte hänt så mycket idag, jag har köpt två väldigt snygga japanska kalligrafipennor: en grågrön och en mörkt vinröd. Nu önskar jag mig bara en väldigt snygg handstil to go with. Och så har jag köpt vaniljstång. Vaniljstång måste vara med det dyrast man kan köpa: en förtorkad liten skrutt för 6,20 euro? Visserligen är den då både luomu och fair trade-odlad av vänliga och glada indier på något berg, men ändå? Jag behöver den för att koka min egen risifrutti med körsbärssås som jag hittad recept på i en tidning. Jag har lite mindre än  tre år på mig att slutföra detta projekt innan vaniljen blir gammal. Det känns lite snävt, men får lov att gå på något sätt.

no dagslys here

Ett av danska Boligmagasinets stora inredningsteman för denna månad är inte mindre än:

Udnyt dagslyset

Jaa. Let's! Är den någon som sett till nåt dagslys på sistone? Här i Åbo är bara snäppet mindre mörkt nu när klockan är kvart över 11 på förmiddagen än det var sju i morse när jag steg upp. Jag förväntar mig en liten peak där mellan lunch och halv två ungefär, innan det blir nermörkt igen. Hurra. Jag borde bara hinna hem där emellan och sätta lite krysantemer i en vas i mitt stora fina lyxhus (ja, jag skojade bara, nej, jag är inte bitter).

Och på tal om inredning: I'm so very sorry to say, men gårdagens Simon och Tomas-projekt blev helt hideous. Really, han den där tapetkillen som alltid blir mobbad, vars namn jag nu glömt, hade ju helt rätt i att tapeten mest liknade ett julpapper. Och ett väldigt skrikigt och fult julpapper dessutom. Jag hade nog antagligen börjat gråta om det var mitt vardagsrum. De skulle ha tagit den första tapeten istället, den som de bedömde vara för tantig.

Det ironiska är att när man kollar bilderna från deras eget hem i SvD: så verkar det vara vita och gråbeigea väggar genomgående. Inte tillstymmelse till julpapperstapet nånstans? Jag ser inte ens att Dick skulle ha fått snickra ihop några mdf-grejer som sedan målats i vägverksorange? Inga jäkla svamptryck med suddiga schabloner heller. Kan ni inte bara göra det snyggt åt folk, måste det vara så mycket fånigt pyssel och crazy bara för sakens skull?

vintagejul

Någon gång långt tidigare i höstas sa mamma och jag på skämt att i år så kanske vi bara köper alla julklappar på loppis, och sen tänkte jag inte mer på det tills för någon dag sedan. Och nu, efter att ha spenderat nästan hela söndagen - eller nåja, men nästan 4 timmar blev det nog - på loppis igår och kommit hem med väskan och händerna alldeles fulla med julklappar, så är jag verkligen redo för julen: bring it on! säger jag bara. Årets julklappsskörd, the vintage collection, omfattar verkligen hela spektret, från det sparsmakade och strama till det kitschiga, från det klart användbara till det totalt bisarra. Hade jag bara hittat Bodens fästning och servettringar i japanskt päronträd så hade jag slagit till, direkt.

Det bästa var att jag hade så hejdlöst roligt hela tiden medan jag höll på att man blev tvungen att dra mig ut ur butiken. Och hur ofta kan man säga detsamma om vanlig traditionell julklappsshopping? När det gäller den påminner jag för varje år mer och mer om min far som på fullaste allvar alltid utgår från att uppgiften att hitta lämpliga klappar åt oss förr eller senare kommer att bli hans död. En fullt så melodramatisk attityd har jag kanske i och för sig inte riktigt lyckats uppbåda ännu, men det är säkert på gång, ge mig ett par decennier till bara.

Men det här var roligt, och billigt dessutom! Plus att jag nu potentiellt har möjligheten att fylla vår julafton med de mest häpnadsväckande conversation pieces! Ni hör själva, det är nästan lika mångfasetterat och fantastiskt som ett kinderägg!

(Och till min syster: jo, jag har köpt nya grejer åt er också).

Doris 2007 - the making of

Enbart för verkligt entusiastiska Dorisfans (dvs. mamma): behind the scenes-special för fjolårets julkalender:

Förutom muffins är lingoncookies det enda bakverk som Doris befattar sig med. Det allra svåraste då man bakar är att hållas sittande.

Ernst sitter alldeles ensam vid en stämningsfull Hallisfors och väntar på nåt vitt och suddigt, antagligen Miffy(?)

Ernst på lekplatsen i Studentbyn. Ingen annan var där. Ernst var besviken.

Vi stalkar vår gamla lägenhet i stan sent en natt, för ingen annanstans får man den rätta julkänslan lika bra som vårt några kvadratmeter stora "Lappland" invid sopskjulet. Det var - surprise, surprise - ingen snö där heller! Mötte ingen (thank God) och det var mörkt och öde hemma hos "oss", dock stod ett hideously fult skåp på balkongen. Det var vi inte helt nöjda med och kommer antagligen att kolla upp i år igen, bara desperationen tilltar.

Här har alla gett upp både hoppet om snö och ett vettigt slut: "men, vi lägger dem på en jävla filt på altanen och tar en bild någon gång och så får det vara bra så!"

- Blir det bra så här? Syns jag?

come with me, come with me to Helsinki

en serie lösryckta observationer att förundra sig över med anledning av mitt mycket korta besök i huvudstaden (nej, jag var inte på den festen)

- hur mycket svenska det talas i Helsingfors (okej, nu häckade vi mycket inne på Stocka, så det är kanske inte helt representativt, men ändå stor skillnad jämfört med Åbo, där jag också häckar på tok för mycket på Stocka).

- hur mycket ryska det talas.

- hur många hundar som får följa med på shopping - allt från världens lurvmonster i size XL till små fula chihuahuas och en jack russel som satt på ena skinkan och var trendriktigt klädd i röd yllejumper.

- hur stylish och välklädda, eller åtminstone extremt klädda alla är, inte bara hundarna, utan även människorna. Var och varannan såg ut att platsa på HEL LOOKS. Så är det inte i Åbo, här råder Gina tricot-tvång.*

- Vilken enorm skillnad det är på Akademen där och här, vilket man har en tendens att glömma mellan varven (köpte en massa julklappar och två coming of age-romaner med swimmingpooltema till mig själv).

- hur man alltid kommer på sig själv med att längta efter en egen karpdamm. Frågade N. om karpar är ätbara och om det helt hypotetiskt månne är okej att grunda sin egen fiskodling för hemmabruk utan tillstånd och grejer. Bemöttes med ett rått skratt. Tydligen är det så att tilltron till min förmåga att steka egenuppfödd karp är rätt svag, vilket eventuellt kan bero på ett mörtrelaterat trauma för några somrar sedan när jag skulle assistera min far med nätupptagning, han har inte bett mig sedan dess.

* stark bubblare: Soaked in Luxury, som under de senaste två månaderna har gått från ett liv i det fördolda till att nu ha börjat säljas av typ ALLA och överallt. Vad är grejen med det? Är det namnet som är så oerhört lockande, för själva produkterna känns inte så vidare lyxiga eller ens speciella?Det är så tröttsamt när alla alltid ska sälja samma saker!

50-talet strikes back

alltså, jag funderar seriöst på om jag borde köpa en Brat(z) nu fort som fan? Enligt devisen att allt som är förbjudet måste per definition vara roligt och bra och för att jag hatar att se the Desperate Housewife herself vinna.

Kan Mattel redan ha hunit raida mitt lokala Anttila?

julklappstips?

Hos Therese hittar jag den här DN-länken, som jag inte för mitt liv förstår hur jag har kunnat missa: det har givits ut en hel bok om den "synnerligt vänliga skogslämmeln" och hans släktingar!

Jag dör! Jag hade inte ens vetat att det fanns ett sådant djur som skogslämmel och nu visar det sig att det till råga på allt är ett synnerligt vänligt djur! Mina lämmelkunskaper är sorgligt bristfälliga: jag känner bara till fjällämmeln som ju mest är känd för att tjurigt marschera iväg för att kasta sig utför närmsta stup. Men det här är alltså nån annan sort? Vad är det då som gör att just skogslämmeln har en så vinnande personlighet?

Jag vet ingenting.

007

Vi var och såg nya Bondfilmen på bio, mest för att ingen av vampyrfilmerna kommit ännu och jag ville se något som inte krävde något desto vidare engagemang. Grejen med Bondfilmer är bara att om det finns några filmer som jag inte förstår så är det Bond (just about any Bond) och så vissa (= ganska många) aspekter av Mullholland Drive. Jag vet inte om det är en image som lever kvar från när jag var trotsig tonåring, eller om det helt enkelt är bristande intelligens, men det är något så sövande med agentfilmer: det är hela konceptet, så fort en attachéväska skymtar i bild så klickar det till och min hjärna switchar till Off-läge och efter en stund sitter jag där och gnäller "Men vem är han då, känner vi honom? Lyckligtvis har ju alla skurkar för säkerhets skull fått ett typiskt skurkutseende, så det är lugnt på det planet: jag fattar vem som är the baddie, bara inte vem som är vem och hur i hela friden de hänger ihop.

Anyway, det är allmänt känt att jag är helt clueless, så två minuter in i filmen lutar N. sig fram och viskar liksom på skoj "säg till sen när du behöver få något förklarat" och jag ba' "nej, det är lugnt, jag är bara här för se muskulösa män i badbyxor på beachen, jag har inget behov att förstå nåt.

Men alltså, liksom, eh... att jag blev besviken!



Min nya actiohjälte är förresten Dick, byggledare i svenska TV3:s inredningsprogram Simon & Thomas, han står alldeles lugn där mitt på golvet och vad de än ber om så svarar han bara "allt är möjligt" och sen sågar han och bygger och ser glad ut.

- Åh, wow, säger jag bara.

Doris 2008

Efter mycket möda och stort besvär och allt det där vanliga borde årets julkalender som vanligt finnas här.

(Ja, och gästboken blev vi tvungna att helt ta bort för annars hinner ingen med något annat än att rensa bort reklam för diverse potensmedel!)

Mamma messar

När ens mamma sms:ar från Barcelona mitt i natten för att meddela att hon är lyckligt framme och på hotellet nu och det är trevligt och att de har ätit middag med Albert, så inser man att man inte har en aning om huruvida Albert är en människa eller t.ex. en ny liten björn till hennes enorma samling, för den enda Albert man känner till är en död hund. Och sen vaknar man på morgonen och undrar att var det verkligen Alfredo han hette, för det låter ju mest som en animerad italiensk Disneykock, så man kollar meddelandet igen, inser att man inte har en aning om varifrån ens undermedevetande plockade Alfredo och besluter sig för att Albert kanske ändå är en business associate, för en ny spansk björn borde väl ändå snarare heta Mañuel eller Rodriguez*?

*Och Rodriguez förstås efter den olycksaliga mexikan som föll offer för Robbie's manodepressiva apa. Of course.

Statusmeddelande

Maria is totally stressed out över självpåtagna dumma jultraditioner i form av frottékaninsjulsagor.

Stupid, stupid. Igår innan jag skulle somna låg jag och tänkte på hur tur det är att jag inte skriver böcker för alla mina personer har just och jämt ett utmärkande karaktärdrag var, och det känns som lite på mindre sidan.

- Du menar att om man går in i kalendern som en ye-esbox:are så kommer man ur den som en ye-esbox:are?

Japp . Så är det.

and by the way, it wasn't curiosity that killed the kitty-umbrella

Helgen bestod av förkylning & snörvel, minutiös storstädning, glögg & praliner, nattlig snöstormspromenad, impulsshopping av ny mobiltelefon (i nyansen "kermitgrön"; eftersom min gamla tydligen allmänt ansågs som en relik från förra årtusendet*), övrig blandad shopping - dock ingen mössa, vilket hade behövts för den ovan nämnda snöstormspromenixen, 2 av förra julens storfilmer (jag säger inte att jag är snabb eller att jag har koll), varav jag gillade den jag inte trodde jag skulle tycka om och tvärtom, några julklappsfunderingar samt ganska mycket julkalenderangst (och t.o.m. eventuellt lite text).

Var helt vild i elektronikaffärerna, inte nog med att jag hittade inte bara en utan flera tänkbara telefoner - jag ville av någon outgrundlig anledning plötsligt HA ALLT: ny genomskinlig dammsugare (ehum?), ny tvättmaskin och Wii Fit-spel. Allt var blankt och fint och lyste. När jag dessutom stod och kikade intresserad på CD-spelare, blev så N. både glatt överraskad och samtidigt lite osäker och illa till mods. Han tag i mej och nästan ledde mig mot dörren.

- Tittar DU på cd-spelare? Åhå. Nu ska vi nog gå.

Jag hade inte ens hjärta att erkänna att anledningen till att jag hade tittat extra noga var att jag inte riktigt var säker på vad det var som jag såg framför mig. Så nä, nån cd-spelare behöver vi nog inte köpa, men åtminstone har min nya telefon ett pluppspel med hulatjej, en dansande krabba och 99 luftballoons i electronicaversion. Och så matchar den både min tröja och mina äppelmynthon.



* man vet att man alldeles tveklöst behöver en ny senast när man skäms för att kolla mess bland Åbos samlade språkvårdstanter.

modeblogg?

Igår köpte jag något så exotiskt som en tröja. Och det var inte ens någon cool och dyr märkeströja, utan en helt vanlig basictröja från HM. Jag var tveksam, för dels kändes det väldigt retro på nåt sätt och dels så var den randig (randigt= jättefint på alla andra, konstigt och utklätt på mig). Hela ordet känns lite gammaldags och främmande. Idag har jag den på mig och tycker att det känns som det mest geniala plagg någon har fått för sig att uppfinna. Jag brukar ju annars framhålla koftan som det enda tänkbara plagget vintertid (och ofta även sommartid), men nu älskar jag min nya tröja: den är mjuk och följsam och jätteskön, och inte alls för varm som jag trodde den skulle bli. Den är alldeles lämpligt varm och utan något extra skärp eller knappar eller något som fladdrar och trasslar sig. Jag kan inte fatta att jag har levt utan detta plagg i alla dessa år. Så nu känner jag mig lätt nyfrälst och samtidigt nästan lite indignerad: har folk använt tröjor hela den här tiden och liksom inte sagt nåt? Är det snällt?

BookCrossing

Nu har jag skaffat mig ett BookCrossing-account, så nu är det bara att börja hålla utkik efter mina dubletter och minst omtyckta böcker. Om jag hittar några som jag kan skiljas från, det vill säga. Var snälla och ta hand om mina literary orphans om ni hittar dem när de ligger där ute och fryser.

time out

Hej, jag håller paus på grund av saker som händer: saker som är ledsna, hemska och okontrollerbara, som upptar största delen av min tankeverksamhet men som jag ändå inte kan skriva om. För att det inte ens är jag som primärt berörs, utan bara indirekt, handfallet. Jag återkommer när allt slutat snurra och vardagen landat lite och vi vet hur det blir.

Dirty Dancing

feast of all saints, and then some

I has da magic! I glows waay brighter than U.


Guests are terribly busy minding the gap, playing with toy elephant of royal breed and waiting to be fed.


Se här, det börjar dra ihop sig!


Everyone was there. Even The Great Pumpkin did so appear, and this year he even brought an underling.

14/11

Och så hoppas vi att vi a ) vågar titta och b) inte har för höga förväntningar och blir väldigt besvikna.

illusionen av ett kök

Jag lovade visst bilder i något skede. Ännu saknas golvlister, taklister, mittemellan-lister och lite till. Lampor, eluttag, nån skåpdörr. Och vatten. Och avlopp. Och fläkt... Jaja, you get the picture. Vi har ett slags låtsaskök, men så här ser det ut.

moving on nevertheless

Det är dåligt när man i beslutsamt pms-raseri inser att inga av möblerna i ens sovrum duger, att de är helt förskräckliga, att hela rummet är helt hemskt och att det är ett under att man alls har kunnat sova en sekund i ett så alltigenom misslyckat utrymme. Olycklig sambo springer panikslaget runt med måttband och ber till gud att inga strukturella förändringar kommer att krävas. Man baxar in allt löst i bastun för att slippa se det, släpar runt sängen ett par varv i rummet trots att man vet att den är för stor för att ha någon annanstans än där den stod från början och man förbannar garderoberna och alla kläderna. Det är skitjobbigt, men efter någon timme så ser allt ut ungefär som när man började förutom att det är tomt på möbler och böcker och tidningar ligger i sneda högar på golvet (eftersom möblerna står i bastun and all that...). I linje med ens personliga inredningshistoria sneglar man på bastubänken och överväger dess användbarhet i inredningssyfte, tills man inser att man inte är en trotsig tonåring längre utan att man ju faktiskt är vuxen och jobbar och får lön. Et voilà, man kastar sig iväg till möbelaffärer med pengarna i högsta hugg, men det finns inget att köpa för allt är lika fult som det man hade från början.

Man surar i sitt tomma sovrum och vet inte alls hur man vill ha det.

(Ja, och nej, köket är inte klart än.)

Dagens who ever would have thought?

Sf-klubben i Åbo misstänks ha gjort sig skyldig till "förmedling av alkoholhaltigt ämne"
http://www.vasabladet.fi/story.aspx?storyID=29377

Åhå. Tänka sig!

Sf-klubben och Åbopolisen är säkert båda lika förvånade över att detta fall aktualiserats.

I make my own fun

Det värsta är sega och långsamma dagar då just inget spännande händer och man saknar all tillstymmelse till motivation utan man surfar runt lite överallt och så går man in och besvarar någon kommentar på bloggen. Sen när man gjort det så kollar man rent slentrianmässigt mejlen för att se om det kommit något roligt där och jo!, det har det och man blir riktigt upprymd en hundradels sekund innan man inser att det är ens egen bloggkommentar från alldeles nyss.

tillfälligt avbrott

Jag saknar rinnande vatten! Och avlopp! Och internet! Och min SodaStream! Allt är ur bruk. Mitt liv börjar så sakteliga anta skepnaden av u-landsmisär. Allt vanligt hushållsarbete har försummats i en evighet. Jag tittade i strykkorgen igår: där ligger grejer från Italienresan, och en klänning som jag inte kom ihåg att jag hade. Den har en jävla massa veck och liksom semipuffiga ärmar. Den har legat och skrynklat sig sedan början av augusti. Hur stryker man sånt? Jag knycklade ner den igen, allra underst. Jag kan bara stryka fyrkantiga saker och även då bränner jag mej och får parketten att slå lös från golvet av att jag ångar och sprutar vatten. Om inte N. kan fixa den åt mej så blir jag antagligen tvungen att sälja den på loppis åt någon som kan stryka eller står på god fot med en vänlig tvättinrättning. Nästan allt annat strök jag - även icke fyrkantiga saker och sånt som inte var mitt. Sen var jag martyr en stund.

Det största problemet med att inte ha ett fungerande kök är inte att det är knepigt att laga mat, jag ligger gärna på knä i ett hörn och mikrar färdig pasta på papperstallrikar (Stockmanns ost- och spenatpasta är jättegod!) utan att det försämrar min livskvalitet nåt nämnvärt. Inte heller den bristande tillgången till vatten: Kissen är starkt misstänkt för att ha druckit ur toaletten igår och hon verkar också tämligen oberörd. Det värsta är när man sjutton gånger om dan står där med sin skvätt någonting som man vill hälla ut och bara har en hibiskus att tillgå. Skvättar är min grej. Jag dricker aldrig upp något, utan det blir alltid en cm eller så över av allt: vatten, kaffe, juice. Jag vet inte varför det blir så, det är ingen medveten image eller "spara så man har"-tanke, utan det bara blir så att jag glömmer koppar och glas efter mej. Och sen står jag där med upphittade halva koppar kallt kaffe eller tre munnar juice med valfri insekt som jag vill bli av med. Men har inget avlopp och blir helt handlingsförlamad och stirrig och tömmer allt i hibiskusen. Jag borde enbart och uteslutande dricka vin, för då blir det på något mirakulöst vis aldrig några skvättar över.

kylskåpspoesi

Jag är lite svag för mina nya vänner som skriver till mig och vill att jag registrerar mig för online casino. De mejlar mig dagligen, flera gånger om dagen (de är t.o.m. värre än Seiska), men alltid under olika namn. Nu senast var det någon som kallar sig Macrostie Lohmann, som sände mig följande fullkomligt fascinerande lilla dikt (tog mig friheten att editera och sätta in lite radbyten)

Peculiarity

no one will be able to resist fire achieved.
with the inward consciousness of strength
away, had not entirely disappeared
- to unite these there ain't a many like her, sobbed alice
when captain paton to please her uncle,
and because.

Det är väldigt mycket Twin Peaks över det hela och analys av poesi var verkligen aldrig riktigt min grej. But I like it. Och jag väntar med spänning på en fortsättning. För nu tycker jag att det blev lite oklart vem Captain Paton riktigt är och hur han hänger ihop med Alices morbror? Och allra mest funderar jag över kopplingen mellan stycket ovan och rubriken Teddy Bears Abandoned in Remote Woods. Vem är hon? Hon är helt unik, det framgår tydligt, och det är bara hon som kan ena alla, det står ju också helt klart. Jag hoppas innerligt att Captain Paton hittar henne för annars blir morbrodern förbannad och björnarna fryser ihjäl i skogen.

Skynda, skynda, please.

småjobbig post

Någon - jag föreställer mig en vänligt inställd mediemogul med pipskägg - har bestämt att just jag ska få Seiska! Tidningen som är den ultimata skvallerbibeln för den vudna adhd-befolkningen med grava läs- och skrivsvårigheter och som huvudsakligen består av bilder på okända kändisar, deras dejter samt wannabe-kändisars nakna silikonbröst och så står det lite bildtext till med gul text på chockrosa bakgrund.

Den är uppenbarligen en veckotidning, men utkommer hela tiden. Var och varannan dag ligger det ett nytt nummer i brevlådan och jag blir tvungen att skämmas hela vägen till ytterdörren. För tänk om någon granne ser mig och tror att jag inte bara köper en sån tidning utan actually PRENUMERERAR, dit ryker all semblance of cred och värdighet i ett enda svep. Väl innanför hemmets trygga väggar läser vi Seiska för brinnkära livet. Förra numret innehöll en "gissa kändisarnas bröst"-tävling, där man skulle passa ihop rätt dekolletage med rätt kändis. N. tyckte det var en mycket fyndig tävling men kunde ingenting. Jag tyckte det var lite ynkligt och hävdar att en höggravid Angelina Jolie i den gröna Oscarsklänningen måste man för fasen känna igen, åtminstone! Förra numret engagerade vi oss djupt i ett litet hästdjur med randiga ben som påstods vara en korsning mellan åsna och zebra. Den bor här ganska nära, så nästa sommar kanske vi kan hälsa på: jag tar med ponnyknäcke! Numret före det handlade mest om en flashande BigBrother-deltagare som till råga på allt röstats ut innan tidningen ens kommit. Hennes största dröm var, surprise, surprise, att bli playboymodell.

Nu senast låg fokus ganska naturligt på tragedin i Kauhajoki: de psykologiska förklaringsmodellerna haglade och det finns tydligen inte en käft inom flera kilometers radie som de inte skulle ha pratat med, däribland en anonym "kamrat" från högstadietiden som sa att [...] stack ut redan då, han hade ingen flickvän men en gång sprang han runt och hotade några flickor med en käpp. Och bevisligen var ju det här en störd kille som man i efterhand lätt kan konstatera att det gick snett för i något skede, men ändå, är inte det här att göra det väl enkelt för sig i sitt amatörpsykologiserande? I min högstadieskola, som inte ligger så väldigt långt därifrån, var detta mer eller mindre standardbeteende, och för de flesta tror jag livet ordnade upp sig riktigt bra ändå.

Och jag vill ju inte vara otacksam när nu någon en gång har bemödat sig om att jag ska få en present, helt gratis, men vilken genomusel tidning. Ni får sluta skicka nu, jag kommer nog inte att beställa. Inte ens fast jag tack vare er nu vet att miljonääri-Jussi-Funi är förlovad med en simhoppare och ni teasar mig med zebroider.

Stackare som hamnat i dåligt sällskap.

om och om igen

Jaha, men kan vi börja ändra vapenlagarna så småningom? Och satsa på psykvård och göra något mer konkret än att oj:a och voj:a och förfasa oss? Det hjälper inget, allt bara faller i glömska tills det händer igen. Vilket det ju kommer att göra.

Lisa - än en gång

Jag ♥ Lisa Magnusson. Hon är min absoluta favoritkrönikör just nu. Hon har en fullkomligt orädd attityd, är sjukt rolig och skriver argt och underhållande om allt mellan himmel och jord, medan alla andra kvinnliga krönikörer verkar ha gått ner sig totalt i hemmafruträsket och mest bloggar bilder på sitt potatismos.

teknik

N. tycker jag är lite tråkig för att jag inte intresserar mig för teknik. - Kan du inte vara med som din syster? undrar han alltid när saken kommer på tal.

Både min sambo och min syster älskar sina prylar som går på batterier. De brukar bond:a över teknik och plättar. Jag är oftast ganska likgiltig. Men så ibland plingar det till lite i mitt centrum för teknikuppskattning och så får jag för mig att jag vill ha något: nu senast en dvd-spelare (jag vet inte vad det är för märke, eller vad den gör som skiljer den från alla andra dvd-spelare) men den är liksom champagnefärgad. Det räcker för mig, jag tycker den är så fin! Jag har inte sett den i verkligheten utan i en tidning och jag är helt övertygad om att vi skulle bli bästa vänner.

- Är den dyr, tror du? kastar jag ur mig lite nonchalant, för att jag tror att det kanske händelsevis är en bra sak. Naiv som jag är så tror jag att han ska bli helt till sig, för han har hatat vår nuvarande dvd-spelare allt sedan den kom. I flera år nu har han progagerat för hur vi verkligen borde köpa en ny, för att den vi har kommer att gå sönder när som helst. Men den bara håller och håller. Vår nuvarande dvd är verkligen allt annat än dyr, vi har vunnit den på lotteri. Jag älskar den just för att vi fick den helt slumpmässigt, den känns som en present, och visserligen är den inte bra, men med lite övertalning och trixande spelar den ändå upp det mesta. Så när vår cd-spelare gick sönder för något år sedan lyckades jag argumentera emot att vi skulle köpa en ny, för man kan ju ändå spela cd-skivor i dvd-spelaren om det skulle behövas.

Men nu, när jag har hittat en mojäng jag gillar och som dessutom högst antagligen är tillräckligt dyr för att vara accepterad även i nördkretsar, så då står han ändå och lusläser Giganttibladen.

- Vad kikar du på?! Står du där och kikar på nåt billigt skit?
- Jo.

You just can't win.

stavfningsfråga?

En sak som jag länge har förundrat och irriterat mig över är ovanan att använda gammaldags eller annars alternativ stavning för att markera att något är exklusivt och unikt. Ett exempel är finnarnas användning av "wanha" om t.ex. lägenheter och antikviteter. Om man läser bostadsannonser t.ex. är formuleringar med wanha (med "w") så gott som liktydiga med kakelugn och takhöjd på över tre meter. Och vägen mellan Åbo och Helsingfors är fylld med lador och skjul och hallar som annonserar ut Wanhaa Tavaraa, vilket i praktiken innebär allehanda skrot som gör anspråk på att vara antikviteter.

En annan liknande företeelse - som kan vara företrädelsevis österbottnisk eftersom jag oftast har stött på den i bloggar på den österbottniska bloggportalen - är att beskriva sig själv och andra som en "qvinna" (eller alternativt "quinna"). Vad är det här för oskick? Vad betyder det riktigt? Jag förstår inte på vilket sätt qvinnor skiljer sig från vanliga kvinnor, förutom att det är underförstått att det används i positiv bemärkelse, som ett slags beröm. Är de mer feminina, mer feministiska, mera rriot girls? Kan de sticka och sy och klubbar de huggorm med samma frejdigt goda humör som de kokar vinbärssaft? Stavar de bara fånigt? Jag har faktiskt ingen aning, så jag frågade min sambo N.

Han visste inte heller exakt, men han tror att det antagligen har något att göra med scrapbooking.

Riktiga qvinnor scrapbook:ar? Är det så enkelt? Är det nån som vet?

helgrapportering

Suck, jag borde verkligen veta bättre än att säga att jag ska återkomma till något ämne, för det gör jag ändå aldrig. Efter att något väl är över och förbi så har jag i allmänhet inget som helst intresse av att blogga om det. Det känns nästan lika meningslöst som att skriva vykort, vilket jag också avskyr. Så det enda jag tänker säga om helgens krigsövningar är att jo, Stars Hollow-känslan var ganska påtaglig och det var roligt till en början, men det var väldigt utdraget och jag höll på att frysa ihjäl innan det äntligen var över, så när trupperna började retirera norrut så var jag inte sen att hänga på.

Det planerade kattmötet avlöpte sådär. Stora katten tillbringade en traumatisk helg med att ligga och morra upprört längst in under varierande möbler medan den nya lilla katten (a.k.a. the pikkumurris) hade väldigt trevligt och fick många nya vänner. Så olika kan det vara.

nästan lika bra som krokodiltv?

Om jag var lite ambivalent inför den nya versionen av 90210 så är jag alltigenom förväntansfull inför True Blood. Vampyrserie! HBO! Alan Ball (som gjorde Six feet under)! Kaxig blondinbrud med övernaturlig förmåga som blir kär i dark and brooding vampyr med markerat käkparti mot en bakgrund av sömnig småstad full med lantisweirdos som alla förstås är charmigt eccentriska och ser smashing ut. Det bara måste vara såå bra! Dessutom utspelar sig serien i den amerikanska södern (dekadent sumpmarksromantik - ååh!). Till all lycka behöver jag ju inte bekymra mig om skådespelarnas accenter låter trovärdiga eller inte, vilket tydligen irriterat många amerikanska tittare, för jag har ändå ingen aning om hur det borde låta.

Som jag har saknat vampyrkultur på sista tiden!

systern: ska ni på krig i helgen?

Detta är tveklöst veckan för otippade evenemang: i går var jag på ÅA:s 90-årsjubileum och smuttade vin och åt småplock på Arkens innergård. Det var oväntat festligt och trevligt och jag skakade hand med en av Svenskfinlands mesta dignitärer (vars fru jag känner) och kände mig lite allmänt sofistikerad alltmedan jag hela tiden gick och sneglade över axeln ifall rektor skulle komma och bestämt leda iväg mig från buffetbordet.

Tips inför 100-årsjubileet: skriv inbjudan så klart att även de mer tröga kan lista ut huruvida dejt får medföras eller ej. "Personal och vänner" liksom? Vaddå vänner? Jag är jättevänligt inställd mot ÅA... räknas det?

I vilket fall som helst så gick det bra och min närvaro ifrågasattes inte förrän alldeles i slutet när jag mötte min f.d. graduhandledare på vägen hem: han såg särdeles förvånad ut över att se mig där (som han ofta verkar göra när man möter honom på stan eftersom jag misstänker att han är för fåfäng för att bära glasögon fastän han kanske borde). Blev inbjuden tillbaka till insten för att skriva doktorsavhandling och det skulle vara jätteroligt, jag vet bara inte... Dels känns insten som om den har ändrats väldigt mycket sen jag började där (och inte till det bättre) och dels så, tja, har jag ju ett jobb, som tar upp väldigt mycket av min tid. Men det känns lite lockande...på något bisarrt sätt. Dock misstänker jag att det hör till de där sakerna som verkar roligare i teorin än om man verkligen skulle vara där, så vi får se.

Och i helgen ska jag gå på ödesdagar, som är något så pass pittoreskt som låtsaskrig för att fira (hedra, kanske?) ett slag vi förlorade för 200 år sedan. Jag har ingen aning om hur det kan tänkas vara men jag förväntar mig ett evenemang i sann Stars Hollow-anda. Med Kirk som Adlercreutz, annars blir jag besviken. Återkommer med rapport!

Real live re-enactors - ett måste för varje håla med självaktning och en krigshistoria med tveksamt utfall?

sen eftersläntrare undrar

Hörni, alla ni som tittar på doktorn, och nu med allt ert prat fått även mej förledd*, hur förhåller ni er till reinkarnation? Är ni okej med det? Jag förstår att det är en del av hela konceptet, men jag är inte helt övertygad ännu. Vänjer man sig vid ny doktor?

Jag försöker fortfarande förstå hur det är möjligt att doktorn och Rose kan resa tvärs igenom hela universum och alla tidsåldrar och ändå jämt stöter på samma "folk" (i ordets vidaste bemärkelse)? Det stör mej, jag har inga problem alls med tidsresande och sånt, men den där typens slump känns för osannolik och gör att jag sitter och kvider lite olyckligt om vikten av lite realism (haha)...

För övrigt är det väldigt fascinerande hur man hela tiden lär sig nya saker om sina medmänniskor: själv har jag tydligen en sambo som kan imitera the empty child helt perfekt. Skrämmer nästan livet ur mig, men säkerligen en väldigt användbar talang i rätt sammanhang.



*anledningen till att jag trots allt har klarat mej undan ganska länge ,är för att jag tyckt att hela konceptet låtit lite som ett av mina värsta hatbarnprogram: Bröderna Dal. Hade inte de också någon konstig resemanick?

must be krokussäsong

Mina trädgårdsambitioner är som vanligt päglade av excesser och dumglatt övermod. I går var jag för första gången i mitt liv och köpte blomlökar, sådana som man påtar ner på hösten och som sen börjar blomma tidigt nästa vår om inte fasanpappan har ätit upp dem under vintern. Det finns massor med olika blomlökar i världen, kan jag ju bara meddela. Jag blev alldeles yr och kom och släppte hela famnen med färgglada påsar framför N. som stod vid skruvhyllan. När vi hade stått där på knä och gallrat och bara de allra nödvändigaste sorterna var kvar hade jag 130 blomlökar. Jag upprepar: 130(!) lökar och vår tomt är, om inte frimärksstor, så ungefär i trakterna av en picknickfilt. Blir det för mycket?

Jag tyckte det skulle bli så fint med olika färgers krokus slumpmässigt spridda i gräsmattan, men jag blir matt ända in i själen av tanken på att gräva 130 små hål i gräsmattan, som först nu äntligen börjar se ens lite grön och jämn ut. Ungefär en halvtimme efter att jag betalat för mina små knölar insåg jag att det går alldeles utmärkt att köpa blandade krokusar i mindre förpackningar än 80 st också, för i nästa butik fanns det små påsar med krokusmix om 12 st. Men nu har vi åtminstone! Nu skulle det bara gälla att plantera dem också, för som mamma sa, "Det blir inte bra om man bara har dem i skåpet, det har jag provat flera år."

Bara så ni vet.

I övrigt ägnar jag mig åt väldigt mycket masochistisk läsning av inredningstext (ja, alltså jag gör det annars också, men nu när vi renoverar blir det ännu mer än vanligt). Artiklar i seriösa tidningar som SvD är nästan bäst, för de anstränger sig så hårt att få det att verka som fin journalistik, även om det är samma andlösa designdyrkan som i vanliga inredningstidningar. Allra mest irriterar jag mig på medelålders höginkomsttagare som utan att blinka kläcker ur sig saker som: "Det var ljuset och rymden vi föll för, vi visste genast att det var här vi skulle bo!" eller "Jag tycker att man ska vänta med att köpa möbler tills man har möjlighet att köpa det man verkligen vill ha. Jag blir så irriterad, att mässa sådana "självklarheter" idiotförklarar genast ca 90 % av befolkningen som inte antas förstå att uppskatta LJUSET och RYMDEN i de 400 kvm stora godhandlarvillorna och Östermalmsvåningarna och som är dumma nog att köpa IKEA-möbler för att de behöver stolar att sitta på genast och inte har råd (eller kanske någonsin kommer att ha råd med) de Eames- och Arne Jacobsen-stolar, som det förnuftiga besserwisserparet stilfullt har ställt i varje jävla hörn av det exemplariskt ljusa och luftiga hemmet.

Ursäkta att jag gnäller, jag är bara trött och avundsjuk och lider ett väldigt underskott på både ljus och rymd! (Och känner mig extra fattig efter att ha förköpt mig på Abstraktstommar och krokus).

sunday night toast

Till fläktskåpet! Först på plan och redo för frysformar, pepparkaksmått och annat udda krafs. 

all is good

Hej, jag lever och mår bra. Vår renovering går framåt, men ganska långsamt: inget löper smidigt eller passar automatiskt. Det är hål i golvet där det inte borde vara det och parkett där det borde vara hål i golvet. Så vi sågar och lappar och målar och jämnar ut och bänder loss och ignorerar sånt vi inte riktigt förstår oss på och hoppas att det ska fixa sig själv like magic. 

Hela vardagsrummet är fullt möblerat med köksskåp och hallen svämmar över av paffemballage, små osteoporösa plastben och hundratals papperslappar där en tecknad liten mini-ingvar förevisar hur skåpben kracks:ar sönder och samman på X antal olika sätt så fort man kommer nära, så för säkerhets skull tar jag stora lovar runt. Och om N. rör sig oförsiktigt skriker jag "akta BENEN!" Hur skåpen alls ska klara av att stå för sig själva på dessa vingliga tingestar övergår mitt förstånd. Men det blir ett snare problem, tills vidare kryssar vi frammed stor försiktighet och aktar BENEN! och lyckas på något sätt både leva och äta mitt i allt kaos. 

Nu blir det strax parmesanlax och grönsaksgratäng. Fast utan halvfabrikat och en kockande sambo skulle jag antagligen ha dött en plågsam skörbjuggsdöd för länge sen här bland mina fina, nya skåp. 

dagens "vill ha"

En till katt, gärna färdigt försedd med vingar, så vi kan börja flygträningen så snart som möjligt.

Nästa sommar får den hjälpa till med att hålla småfåglarna borta ur plommonträdet.

2.0

Jag måste ju erkänna att jag är lite nyfiken på nya 90210, som började sändas i USA i går. Det erkänner jag villigt trots att jag antagligen är dubbelt så gammal som den tilltänkta målgruppen, trots att jag slutade titta på originalserien långt innan den slutade sändas och trots att jag såg några avsnitt alldeles från början i julas då min syster fick första säsongen som dvd-box... och då tyckte det var så förskräckligt att jag nästan inte kunde titta utan att hålla en kudde för ansiktet. Kläderna, hurtigheten, moralpaniken - allt var så plågsamt övertydligt. Alla avsnitt hade en Mycket Klar Sensmoral som är stört omöjlig att missa eftersom den med milt våld körs ner i halsen på en, men konstigt nog störde det mig inte då. Nu däremot kändes serien som om den lika bra kunde ha varit från 1950-talet.

Jaha, blir dethär bra nu då?

Men ändå vill jag se den nya versionen, dels för att High School-serier i största allmänhet är min guilty pleasure no 1 men mest förstås för att the one and only drama queen Brenda är tillbaka (och, ja, Kelly också, och kanske nån till, men det är inte samma sak som att Brenda är tillbaka!). Och det kan ju vara skoj för gamla sentimentala tittare i 30-årsåldern, men det känns som ett intressant koncept för att introducera en ny ungdomsserie, att hela hypen och all marknadsföring fokuserar på 20 år gamla rollfigurer som får dyka upp i biroller i några avsnitt? För jag antar att det är så det är tänkt? Ingen ungdomsserie kan väl på allvar ge studiehandledaren eller den gästande dramaläraren någon särskilt framstående roll? Hur sexigt och glammigt och ungdomligt blir det? Inte så värst, väl? Och nu vill jag inte vara elak, för jag har själv jobbat med studiehandledning och det var det absolut roligaste jobb jag haft, men tv-seriematerial it wasn't, och jag är visserligen inte rätt person att uttala mig för jag har aldrig riktigt förstått mig på den här beryktade studiehandledar-/bibliotekarie-/Kelatants-sexigheten i vilket fall som helst. (Antagligen till min sambos stora besvikelse, I might add. Han jublar bara han ser mig bära scarf fast det inte snöar.) Men likväl, de som är unga nu lär knappast bry sig om Kelly och Brenda, och de som bryr sig blir antagligen bara besvikna för de vill sannolikt ha det precis som det var och kommer ändå bara sitta och kvida trånande efter Luke Perry.

Men om remakes av gamla High School-serier kommer att bli en trend här framöver så har jag ett solklar kandidat: My So-Called Life! Åh, det skulle bli så perfekt: Brian Krakow som småspydig fysiklärare i omoderna byxor, Rickie som lyckligt gay dramalärare och Rayanne som (ta-daa:) the guidance councellor! Upplägget är helt perfekt tycker jag. Angelas pappa har bildat harmonisk nyfamilj med Holly och Angela har droppat out of college och kommit hem för att driva familjetryckeriet med sin gnälliga mamma och dejt:ar någon tråkigt präktig kille medan hon i hemlighet skriver lessna små dikter om Jordan Catalano som har tre barn med nån f.d. prom queen. Det skulle bli hur bra som helst. Ja, och så kastar vi in lite nya ungdomar också, mest för syns skull.

Eländes elände! I morse hade vi is på vindrutan. Nu börjas det igen!

Hemma hos oss har vi det ungefär så här:

Andra halvan av vårt kök ligger sönderslaget på altanen. Espressomaskinen har flyttat ut i tamburen och allehanda köksprylar ligger travade huller om buller i centralgarderoben, med det mest ömtåliga underst. Kryddorna har jag stoppat i en skolåda och förlagt. Det går snabbare än man tror att ödelägga en radhuskök. Frågan är snarare om man någonsin lyckas bygga upp det igen. 

Bakom vår gamla trotjänare till fläkt av östtysk planhushållningsmodell såg det ut såhär: tre grova rör med handtag och tiotals meter lös fladdrande Jesustejp virat kring allting. Veckans läsartävling blir härmed att komma med förslag på hur monstrositeten nedan lättast och behändigast inkorporeras i en så där trevlig modern fläktkupa av rostfritt stål. Vinnande förslag premieras med en trevlig kryddhylla. 

Pappa... - hjälp!