småjobbig post

Någon - jag föreställer mig en vänligt inställd mediemogul med pipskägg - har bestämt att just jag ska få Seiska! Tidningen som är den ultimata skvallerbibeln för den vudna adhd-befolkningen med grava läs- och skrivsvårigheter och som huvudsakligen består av bilder på okända kändisar, deras dejter samt wannabe-kändisars nakna silikonbröst och så står det lite bildtext till med gul text på chockrosa bakgrund.

Den är uppenbarligen en veckotidning, men utkommer hela tiden. Var och varannan dag ligger det ett nytt nummer i brevlådan och jag blir tvungen att skämmas hela vägen till ytterdörren. För tänk om någon granne ser mig och tror att jag inte bara köper en sån tidning utan actually PRENUMERERAR, dit ryker all semblance of cred och värdighet i ett enda svep. Väl innanför hemmets trygga väggar läser vi Seiska för brinnkära livet. Förra numret innehöll en "gissa kändisarnas bröst"-tävling, där man skulle passa ihop rätt dekolletage med rätt kändis. N. tyckte det var en mycket fyndig tävling men kunde ingenting. Jag tyckte det var lite ynkligt och hävdar att en höggravid Angelina Jolie i den gröna Oscarsklänningen måste man för fasen känna igen, åtminstone! Förra numret engagerade vi oss djupt i ett litet hästdjur med randiga ben som påstods vara en korsning mellan åsna och zebra. Den bor här ganska nära, så nästa sommar kanske vi kan hälsa på: jag tar med ponnyknäcke! Numret före det handlade mest om en flashande BigBrother-deltagare som till råga på allt röstats ut innan tidningen ens kommit. Hennes största dröm var, surprise, surprise, att bli playboymodell.

Nu senast låg fokus ganska naturligt på tragedin i Kauhajoki: de psykologiska förklaringsmodellerna haglade och det finns tydligen inte en käft inom flera kilometers radie som de inte skulle ha pratat med, däribland en anonym "kamrat" från högstadietiden som sa att [...] stack ut redan då, han hade ingen flickvän men en gång sprang han runt och hotade några flickor med en käpp. Och bevisligen var ju det här en störd kille som man i efterhand lätt kan konstatera att det gick snett för i något skede, men ändå, är inte det här att göra det väl enkelt för sig i sitt amatörpsykologiserande? I min högstadieskola, som inte ligger så väldigt långt därifrån, var detta mer eller mindre standardbeteende, och för de flesta tror jag livet ordnade upp sig riktigt bra ändå.

Och jag vill ju inte vara otacksam när nu någon en gång har bemödat sig om att jag ska få en present, helt gratis, men vilken genomusel tidning. Ni får sluta skicka nu, jag kommer nog inte att beställa. Inte ens fast jag tack vare er nu vet att miljonääri-Jussi-Funi är förlovad med en simhoppare och ni teasar mig med zebroider.

Stackare som hamnat i dåligt sällskap.