moving on nevertheless

Det är dåligt när man i beslutsamt pms-raseri inser att inga av möblerna i ens sovrum duger, att de är helt förskräckliga, att hela rummet är helt hemskt och att det är ett under att man alls har kunnat sova en sekund i ett så alltigenom misslyckat utrymme. Olycklig sambo springer panikslaget runt med måttband och ber till gud att inga strukturella förändringar kommer att krävas. Man baxar in allt löst i bastun för att slippa se det, släpar runt sängen ett par varv i rummet trots att man vet att den är för stor för att ha någon annanstans än där den stod från början och man förbannar garderoberna och alla kläderna. Det är skitjobbigt, men efter någon timme så ser allt ut ungefär som när man började förutom att det är tomt på möbler och böcker och tidningar ligger i sneda högar på golvet (eftersom möblerna står i bastun and all that...). I linje med ens personliga inredningshistoria sneglar man på bastubänken och överväger dess användbarhet i inredningssyfte, tills man inser att man inte är en trotsig tonåring längre utan att man ju faktiskt är vuxen och jobbar och får lön. Et voilà, man kastar sig iväg till möbelaffärer med pengarna i högsta hugg, men det finns inget att köpa för allt är lika fult som det man hade från början.

Man surar i sitt tomma sovrum och vet inte alls hur man vill ha det.

(Ja, och nej, köket är inte klart än.)