En stockholmare och my beloved neighbours

Javisst, andras naturbilder är i allmänhet hur tråkiga som helst, men jag har inga skrupler och saknar all självkritik, so here we go..


Ett fint, blommigt träd som jag träffade i Stockholm. På Kungsholmen alldeles nära Room.


Lilla fejkäppelträdet övar sig inför sommarens grillpartyn.


Körsbärsträdet tycker övning är bara tjafs och har mer en I want it all and i Want it now-attityd. Sakura power.


Den här stod utanför planket och såg trist och oansenlig ut hela förra sommaren. Ett litet träd? En stor buske? Men, blommar ju!!!

topless or not?

För dagens konstigaste slutsats står en fritidsnämnd som tydligen dessutom innehar expertis gällande mekanismerna bakom anorexi. Man får tycka vad man vill om toplessbadande i sig, men enligt min erfarenhet så är det få saker som så effektivt tar ner en och ens kroppsuppfattning på jorden som ett vanligt simhallsbesök! Där är man verkligen så långt från photoshoppade reklamkroppar som man bara kan komma, snarare blir man nästan lite förskräckt ibland över hur folk verkligen ser ut.

Hur just toplessbad skulle öka faran för anorexia mer än vanligt, simpelt bikinibad förblir något oklart, däremot är det inte särskilt svårt att se en koppling mellan den enorma sexfixeringen som just kvinnors kroppar i synnerhet ständigt utsätts för och just t.ex. anorexia. I det här fallet så är det snarare en fråga om moralpanik och allmän sedlighetsiver som förklätts till någon slags vag omtanke om sköra och väna unga flickor. Som alltid.

Jag vet inte ens varför jag stör mig på den här argumentationen, men den känns väldigt falsk.

om hur världen sedd ur en strut blir ganska begränsad och tittar man uppåt alltför länge då det regnar kan det hända att man drunkar...

Alltså, hur länge var jag borta? Tre dagar? Fyra? Och under den tiden har det öppnat typ sju nya butiker, varav tre är nya på riktigt: Nilson (skobutiken), Gina Tricot och Wayne's Coffee (som väl strängt taget inte är en butik, utan mer ett café om vi ska vara petiga). De övriga är nya varianter på affärskedjor som redan funnits. Men ändå, i en stad där folk fortfarande håller på och pratar om "nya Hemtex" då de avser en butik som flyttade förra våren (eller var det året därförinnan?) och vars enda andra nya shoppingtillskott för i år tycks vara en concept store för Crocs så får det anses vara ganska bra. Vi är inte bortskämda.

Åland var så fint och trevligt (säger jag med risk för att min syster kommer att hota med stryk). Efter alla dessa år har jag äntligen ätit på innestället Indigo, nu när alla ålänningar istället har flyttat vidare till Umbra. Så det får bli nästa projekt. Jag har på det hela taget ätit sjukt mycket god mat och druckit drinkar. Och så har jag besökt vad som måste vara Ålands snällaste veterinär: Om ni tänker semestra på Åland med sjukligt djur som ni vill styra ut med Lilla Huset på Prärien-hätta på en nationell helgdag, så rekommenderar jag verkligen Bitte Bamberg-Thalén. Hon har ett något krångligt namn men var supertrevlig! Jag har också hälsat på Enola och hennes nya fina hus. Jag har kort sagt hunnit med det mesta, utom Sparhallen. Det blev shopping och treehugging i Stockholm istället. Hela staden var full med fina blommande träd som jag inte kände igen, jag ville ta hem dem alla. Men det blev inga träd, inte ens en liten futtig Magnolia för 76,50 euro.

Nu är vi och babyn hemma igen med strut och två olika sorters piller. Hon bär sin förödmjukelse med värdighet och relativt gott humör. Såren på huvudet ser redan mycket bättre ut, men jag är lite orolig för hur det kommer att bli när vi slutar med kortisonet, för vi har ingen aning om vad någon eventuell allergi kan tänkas bero på.

Blogg ur perennbusken

Hej från trädgårdsbloggen! Nu har jag upptäckt perenner! Perenner är helt klart årets grej (och förhoppningsvis också nästa års om namnet alls är något att gå efter...). Och om jag flyttar härifrån så kommer jag antagligen att bli en sån där galen tant som lämnar det som borde ha varit trädgården som en kraterfylld katastrofzon som ser ut som om landets alla mullvadar precis dragit förbi mot nya utmaningar och med handväskan full med mina vänner perennerna. Säger nån någonting kommer jag att vara genuint förnärmad- det är ju mina perenner - juh!

Nu sitter jag i solnedgången bakom en syren och testar hur långt internet sträcker sig (och jo, vi har internet i buskarna. How lovely!). Det hela är väldigt idylliskt så det känns passande att perennblogga lite: jag har köpt en massa små oansenliga och risiga tuvor med obskyra namn och stuckit ner dem lite här och där i alla mina nya rabatter. Och sen liten lapp med namn och bild bredvid varje planta så att jag kan påminna den sen hur den borde se ut.

Jag annekterar nya odlingsytor så gott som dagligen, framför huset, bakom altanen och på gaveln. Gaveln känns för övrigt som the place to be, här finns kvällssol, utsikt över förbipasserande hundar och så är man på första parkett när det händer något intressant hos grannarna (höll på att dra ihop sig till en liten banankris, men den avvärjdes). Vi vågade knappt oss utanför vår egen lilla tomt under hela förra sommaren utan huttrade mest i skuggan, och nu är det bara april och jag har redan flyttat ut möbler och inmutat mitt nya territorium och tryckt ner en tuva gräslök (faprilör säkerhets skull komplett med bild och allt: Allium schoenoprasum - Ruohosipuli) och en vinbärsbuske på allmän mark. Jag känner mej lite som en upptäcktsresande med koloniala ambitioner, det är bara flaggan som fattas.

tech support

Ernst installerar nya datorn åt mig.

to always want what I can not have

Jag har:
- en stor nygrävd rabatt med tre penséer mitt på och lite krafs i hörnen
- en sluttande, knölig och ojämn gräsplätt som mest består av mossa, maskrosblad och bar jord
- några vildvuxna fruktträd som försummats under så många år att det sannolikt aldrig mer går att få någon fason på dem
- en jordgubbsbänk som till stora delar migrerat in under altanen och in i häcken mot grannen,
- löjliga mängder bioavfall som p.g.a. husbolagets brist på kompost är helt lögn att bli av med
- tre vinbärbuskar, lite malplacerade blommor som överlevt vintern och
- en liten stjälk rabarber.

Nu föreslår jag att vi jordfräser upp allt och istället inrättar något i stil med detta. Så kan vi ha kattmatsfatet där på trappsteget mitt i polen och karpar simmandes runt om. Så gör vi.

trastar

Ah, gårdagen var ett enda shoppingrus och nu är trappan full med trädgårdstillbehör och sladdriga, vingliga växter som borde komma i jorden: vit och blå klematis, flox, penséer och, till vår stora förvåning, en buxbom. Den fattade vi inte ens att vi hade köpt tills jag plockade allt ur bilen och den bara stod där och tronade bredvid babyplantorna.

- Men satte vi inte tillbaka den? frågade vi varandra och ryckte förvånat på axlarna.

- Sa vi inte att vi inte hade plats och förde tillbaka den?

Tydligen inte.

För att inte tala om kitschfaktorn på gårdagens loppisfynd. Not of this world! Vi (läs: jag) köpte en väldigt konstig bordslampa: foten var liksom utsirad och blekgul i något marmorliknande material som antingen är sten eller också låtsas väldigt bra. Skärmen var guld, men ska bytas ut mot en svart. Sen ska vi bara köpa ett större hus så kommer den säkert att passa in alldeles bra någonstans. Och bäst av allt - salt- och pepparströare i form av silvertrastar! Eller silver och silver, men något slags silverliknande material som antagligen är högst hälsovådligt. Alpackafåglar? Snart är det nästan bara en monkey lamp som fattas för att mitt hem ska kännas komplett!

Highway Courtesans

Vantrivs lite med mitt jobb för tillfället, inget allvarligt men är uttråkad och inget känns riktigt roligt eller blir speciellt bra. Men sen satt jag uppe halva natten igår och såg dokumentärfilmen Highway Courtesans och sen kändes det inte så viktigt att gnälla längre. Det finns, som alltid, de som har de betydligt värre. Plötsligt är man ganska nöjd att man inte är född i någon av de hundratals indiska byar där en flera hundra år gammal tradition påbjuder att äldsta dottern (och ibland även yngre systrar) placeras ut som landsvägsprostituerad och den vägen förväntas försörja hela släkten. Flickorna själva har inga desto vidare avancerade framtidsplaner objektivt sett, de drömmer om att gifta sig och få en egen familj och ett vanligt liv, men det ligger inte överhuvudaget i släktens intresse. De är mycket mer lukrativa så här så de luras, tvingas och offras för det allmänna bästa.

Som västerlänning är man helt förbluffad, alla ens värderingar och allt man tar för givet ställs på ända: när filmens huvudperson Guddi bestämmer sig för att sluta och trots att hon bara ha gått grundskolan ändå lyckas få ett jobb som lärare på en skola så vägrar bröderna att prata med henne och pappan sitter och tjurar demonstrativt i ett hörn. Man vill bara slåss. Man blir så beklämd över att allt går att försvara med "såhär har vi ju alltid gjort", att alla accepterar det och tycker det är helt okej att utsätta sina tonårsflickor för det här, för när de blir sjuka och dör har det hunnit växa upp nya flickor att plocka in i deras ställe. Och framför blir man ledsen över flickorna själva, som aldrig har nåt val och är så realistiska över sin situation och samtidigt så tonårsnaiva som vilka småbrudar som helst - de fnittrar och blir kära och killar som är snälla och som man varit med flera gånger ger en inga sjukdomar, typ. Jag blir så knäckt. Jag vill adoptera dem alla, men särskilt den underbara lillasystern, och ta dem hit och sätta dem i skola. Sen läser man det här och blir ännu mer förtvivlad och inser att världen verkligen inte är något särskilt trevligt ställe.

jag är skeptisk!

Tja, omdömet efter en och en halv dag med bloggläsande via Google-readern är nja. Jag gillar i och för sig det där att inte behöva flänga runt och vakta på om någon har bloggat nåt nytt, utan att ha bara ett ställe att hålla koll på och där bli informerad om och när det här hänt nåt, men samtidigt blir det så anonymt och tråkigt med nån standardiserad googlelook på allt. Jag saknar bloggarnas olika templates och personligheter. Jag insåg att jag har ganska klara förväntningar på vad jag kommer att mötas av för text redan innan jag går in på en blogg, jag vet vem det är som jag har tänkt läsa och ungefär vad jag kommer att få i form av stil och stämningar. Nu är allt en enda sörja, man stressar sig igenom nya inlägg i en fasligt takt utan att ens riktigt inse vem det är man läste eller vad texten riktigt handlar om innan man redan är i slutet. Individuella bloggarna, jag saknar er redan!

Guilty pleasure: Shimura Trouble

Iiik! Jag har fått den nya Sujata Masseyboken!!! Den och en tidning. Det har varit en bra dag, tydligen har jag varit snäll. Jag planerar nu vara okontaktbar och världsfrånvänd och bara sitta och läsa om hur Rei löser sina helt osannolika Kittymysterier i vintage designerkläder ärvda av mamma och äter konstiga picklesgrejer med sjögräs i. Jag hoppas på romantiska förvecklingar med minst två före detta lovers och åtminstone en ny lovande karriär.

Jag har minst sagt höga förväntningar.

Om jag var en modebloggare kunde jag meddela att idag är jag iförd självuppknäppande prickblus (konstruktionsfel, föreställer jag mig: knapphålen är för stora!) och röda strumpbyxor. Hade jag verkligen varit en ordentlig fashionista borde jag antagligen ha presterat en bild på min mundering också men nu får ni bara tro mej när jag säger att min klädsel känns som ett samprojekt mellan Marit Bergman och Lorne. Jag har inte haft röda strumpbyxor sedan jag var fem och det känns som... att det kanske finns en orsak. Men för all del, visst kan jag gå runt och se ut som en av the Deathwok Clan en dag, alla strumpor brukar ändå kännas som att de är relativt engångs.

Igår var Teknisk Tisdag hemma hos oss och nu har jag prenumererat på feed:ar från alla mina favoritbloggar (som har den möjligheten) och inläggen ploppar snällt upp i Google Reader vartefter någon bloggar nåt nytt. Det känns väldigt modernt. Inget går mig förbi. Jag behöver aldrig gå in och se om någon bloggat något nytt utan allt kommer till mig - hurra, hurra! Eller, hmm, få se hur det börjar kännas...

Vi förresten inledde grillsäsongen igår. När jag burit ut alla tillbehör och vi just skulle börja äta började det regna. Jag drog fram parasollet och vi tänkte försöka vänta ut regnet, men när vi satt oss började det hagla stora isiga korn i potatissalladen så vi gav upp och gick in. Då blev det fint igen.

musik

Beslöt hörsamma systerns upprop och pay tribute to britpopen. Tadaa: här får ni lite videor:

1) Ah, the moves! Guttaperkamannen i högform!



2) Coolast!



3) Sleeper, för att de aldrig riktigt fick vara med på riktigt och för att Louise Wener nu tydligen både skriver romaner och håller pokerkurser!



4) För vemodet och raden om Bono.



Hade dessutom tänkt slänga in Ash-videon där min t-shirt finns med men jag såg den inte (är det Oh Yeah?) och Terrorvision's Perseverance för att den alltid påminner mej om engelska muséer och det gör mej så glad, men dels hittade jag den inte och dels har jag lite svårt att inse dess storhet nu så här tolv år senare...

perspektiv

Om man har blivit alltför entusiastisk och lockats att köpa något som man inte riktigt behöver eller ens vill ha: nån topp i nån konstig färg som man vet att man kommer att använda max en gång, mystiska jeans med dålig passform eller någon udda, märklig möbel som inte riktigt blev så chict rätt som man hade tänkt sig, så kan man alltid läsa Bodil Malmsten och trösta sig med att man inte har det värst, för åtminstone har man inte impulsshoppat en guldfärgad Volvo som man skäms över att åka till butiken i. Det låter lite jobbigt.

väldigt girlie parfymblogg

Fast så där obscent stor är verkligen inte min flaska.

Ny parfym för oss som tilltalas av somrigt urblekt Virgin Suicides-estetik. Eller ny och ny, jag vet inte när den kom ute i stora världen, men hit till vår lilla avkrok av världen kom den idag. En barsk tant har plockat förpackningarna i militäriskt raka led hela halva eftermiddagen och ger alla som vågar sig fram mördande blickar. Blommorna är av något slags mjukt silikonaktigt material och helt oemotståndliga.

Nan Goldin

Hej, liten kulturblogg medan N. är ute i duggregnet och jordbrukar. I fredags var vi i Helsingfors och såg bl.a. Nan Goldins fotoutställning på Kiasma. Den var berörande men otäck, vilket jag antar är meningen, men ändå: den var otäck! Och jag gillar vanligen socialrealism inom foto och i "största allmänhet allt som är sorgligt och eländigt", enligt vissa. Men dethär... tog andan ur mig. Alltför många bilder på knarkande, självdestruktiva, sjuka, döende människor som har sex och misshandlar varandra och bränner sig själva med cigaretter blir lätt lite mycket. Man mår lite illa och tänker "hey, det är fredag och jag är ledig och varför står jag här och blir ledsen över de här människorna som jag inte känner och som varit döda i snart tjugo år? Jag är ledsen men jag är ytlig och gillar vackra och fina bilder. Ta mej härifrån."

Utanför ett av diabildsrummen stod t.o.m. en skylt med texten "Kan vara upprörande för barn och mycket känsliga vuxna".

- Titta, sa jag, så omtänksamt. Här skriver dom om mej.

Favoriter: Cookie-serien, bildspelet Sisters, Saints and Sybils samt en anonym snögubbe.

En snäll bild: Guido on the dock

Brideshead revisited

Jag tittar på Brideshead på nytt, och den är naturligtvis helt förtjusande and all och Jeremy Irons är som alltid en stor favorit, men det enda jag tänker på när jag nu ser serien igen efter alla dessa år är hur i hela friden han egentligen blev cast:ad för den rollen från första början? Charles och Sebastian ska föreställa vara 18-19 år när de träffas, och Charles står bara och ser ut som en liten prydlig engelsk mysfarbror precis hela tiden, i en ännu högre grad än rollen i sig skulle kräva. Serien spelades in 1981 och då var Jeremy Irons, som är född 1948, redan 33 år. Liksom förresten även killen som spelade Sebastian, men för mej är han ändå en snäppet mer trovärdig tonåring av någon anledning. Det roliga är när man börjar kolla igenom skådespelarna på imdb så är alla i snitt femton år äldre än den person de spelar, vilket antagligen är praktiskt längre fram i serien vartefter personerna blir äldre och bittrare och eländigare. Men så här efter två avsnitt känns han som en ännu mer överårig nittonåring än Dylan i Beverly Hills 90210.

Aloysius gör dock en alldeles lysande rolltolkning som Högt Älskad Björn!

Divaani

Jag har nu köpt två nummer av nya inredningstidningen Divaani, som liksom den danska föregångaren Bo Bedre främst tycks gå ut på att kränga svindyra italienska sittmöbler som ser obekväma ut men som otvetydigt ser ut at vara som gjorda för att passa bra i ens 80 m2 stora vardagsrum som annars går mestadels i rå betong.

Problemet är att Bonnier då i gengäld har dragit bort Bo Bedre från den finska marknaden, och det känns ju lite problematiskt. Om jag ska stå ut med så där mycket avskalad och kylig design så behöver jag åtminstone danskan. Jag vill läsa om hur de chic:a danskorna som jobbar med mode/inredning/design/reklam och alltid är iförda lång, blommiga klänningar och deras snygga fotografmän fluffar sina "puder" och placerar ut sina "kurver" och skapar sin enormt överdödiga "hyggekrog" nånstans i sin drömmebolig alldeles invid Öresund, men istället har jag nu nån jäkla näverslöjdande JuhlaMokka-tant som sitter och myser i sin bastukammare vid stockstugan i Lojo.

I Danmark är det hygge och Bullerbysommar nästan jämt! (bild ur Boligmagasinet.)

Nordirlandsbilder

Titta, titta, vad glad jag blir: husis har ett fint bildspel över mitt graduämne!

***
Det är nu nästan jämnt sex år sedan vi katastrofturistade i Belfast (samt Derry/Londonderry) och ängsligt gick och kikade över axeln efter snipers medan vi skyndade till vårt hostel. Men det var så coolt! Allt gick bra, vi blev varken beskjutna eller sprängda, och efter att jag väl hade hittat Miss Selfridges var jag inte rädd alls. Tänk nu själva, vad kan nu hända där det finns Miss Selfridges!? Åk gärna dit om ni har möjlighet - det är väldigt speciellt: spår av historien och blodigheterna finns överallt - en souvenir som vi t.ex. missade att köpa med oss hem var jättelika fanaffischer på Bobby Sands (lokal katolsk martyr med Che Guevara hår och rockstar-appeal) - men samtidigt är det mesta som i vilken engelska stad som helst. Man kan t.ex. utan problem få Marks& Spencer's sagolika Tomato & Basil Chicken Pasta. Världens godaste lunch! Man kan beställa hem den för 3,30 pund, men tyvärr kräver de att man har ett U.K. hem av något slag som de kan leverera den till.

Karma be damned

Nu har ponnybloggen låtit personlighetstesta sig här, och fått reda på att den är en "omtänksam idealist". Aha? Så det är därför som alla lukrativa sponsoravtal och önskemål om namedropping och produktplacering lyser så med sin frånvaro? Är det??! No need, i så fall. Ge mig fina saker så ska jag säkert kunna sno ihop något snällt.

Idag är inte den lättaste dagen att vara en omtänksam idealist bara, jag var just ute på en godis&tidningsraid och trottoarerna är helt täckta (iiik, iiik!) av daggmaskar som ligger och kippar efter andan alldeles hjälplöst och utmattat.

Min fellow idealistvän Mahatma Gandhi får säga vad han vill, men om man inte är flygkunnig så går det bara inte att ta sig fram utan att krossa en hel drös. Ugh. Men man måste ju kunna gå ut? Här ute in the hood trotsar vi tappert vilka element som helst för att få vårt godis (jag) och våra öltaxar (typ precis alla andra?) - och nu låter jag moraliserande, jag vet - men så mycket ölhandlande på en vanlig simpel onsdag och med småkidsen i släptåg?

Det är verkligen extremt sällan som jag känner mej särskilt posh, förutom just när jag handlar på vår local, där alla tycks handla mer tobak att rulla själv än mat (volymmässigt dessutom, inte prismässigt) och vartannat bankkort av en eller annan anledning verkar spottas ut. Och ALLA ska prompt ha öl precis hela tiden. Bah. Jag känner mej lite som en modern Marie Antoinette som präktigt vill gå runt och mässa: Köp jordgubbar istället! Och choklad! Ät bakelser!

spridda funderingar

- Jaha? Mina fötter har krympt en storlek? Eller har det mixtrats med skostorlekarna utan att jag har blivit informerad om det? I vilket fall som helst så misstänker jag starkt att jag kommer att ha två par skor som båda klämmer sönder mina stackars hälar till blodigt gegg bara sommaren kommer. Men det känns dumt också att köpa skor som känns alldeles för stora.

- Rabarbern har vaknat till liv. Jubel från min sida - "jaha?" från N. Jag tror ibland att jag är på tok för lättimponerad av naturen: jag tar det alltid som en personlig komplimang när saker växer liksom av sig själva! Och utan att jag står bredvid och hejar. Men nu är jag fått mig till livs en både spännande (involverade en jordfräs) och sedelärande historia om hur det är snudd på omöjligt att utrota rabarber, så jag är lite stukad och tilltufsad (och jublar tyst inombords bara).

- Är helt besatt av tanken på sådant där surt socker som finns på vissa sorters godis. Var får man köpa sånt? Jag behöver det när jag ska börja tillverka min egen torkade melon! ("Jamen förstås!" suckas det runt om i landet) . I Thailand köpte jag nämligen torkat melongodis med något slags pulver som samtidigt smakade sött, surt OCH starkt, men i brist på det kan jag nöja mig med sött och surt, typ. Jag borde dessutom få tag på det snabbt för melonen, tja, finns redan och väntar inte länge till...

underachievers please try harder

Jaha, medan mina bloggvänner är fullt upptagna av byggande och husförsäljning, avhandlingar och rosaskimrande förälskelse, så händer det inte så mycket på den här fronten.

Det är trevligt att det blir vår, men samtidigt ganska förutsägbart. Av alla årstider känns tidig vår som den allra mest förutsägbara: det är kallt och regnigt och man fryser mest hela tiden för jackor med trekvartsärm är det mest hjärndöda nånsin när det gäller att hålla sig varm, man våndas över småplantor som lider och dör, man upptäcker att man bara har fula kläder som i bästa fall bara kan säljas på loppis, man säljer grejer på loppis, man får ännu hemskare grejer i retur (som man sen trycker ihop längst inne i förrådet och försöker förtränga) och så håller det på.

I anfall av allmän rastlöshet står man och sliter och drar lite halvhjärtat i alla vinkar och vrår och allt känns lite dammigt och fel och borde organiseras om och eller byggas om eller köpas nytt och sen blir allt ett så överstort projekt och man blir så matt av bara tanken att man inte orkar göra något alls utan ser på tv istället. Och önskar att man var Snusmumriken och satt i ett litet tält med bara en eländig melodica. Fast det är också komplicerat för blockflöjten finns i någon obestämbar låda 400 km bort och tältet ligger och dammar igen i ett loppisbås.

Jag har funderat och kommit till att vad mitt liv behöver är en resa till en lagom kulturell stad med vackra glada människor, trevliga caféer och dekorativa små limsaflaskor, solsken samt ballerinaskor och någon slags femtiotalsinspirerad kjol eller klänning - något som Audrey Hepburn skulle gilla eller Rory i fjärde säsongen av Gilmore Girls, efter att hon kommit tillbaka från Europa. Det blir bra. Lämpliga kläder för att åka vespa och gå på pumpakarneval. Och så + 20 grader. Och en gemytlig liten karneval för att fira lämplig grönsak. Då blir jag glad igen. Tack på förhand!

Mysteriet med de försvunna lökarna

Alltså, bara för att klarlägga: jag gillar inte ens fåglar nåt särskilt, så det här ornitologibloggandet ska förhoppningsvis inte blir någon långvarig vana! Inte att jag har något särskilt emot fåglar så där av princip, men av alla djurkategorier som är stora nog att ses på ett par meters avstånd, så är fåglar nog dem jag engagerar mig minst i. Det är visserligen roligt och trevligt att grönfinkarna har flyttat in, men det går inte upp mot igelkottsungar direkt. Skulle jag ha ett igelkottsbo skulle jag antagligen bli tvungen att ta två månader tjänstledigt för att se till att allt går bra och sätta fram fat med kattmat för dem att klafsa runt i, medan fåglar och jag mest har en vänligt avvaktande inställning till varandra.

Idag är jag lite upprörd dock: Tuppfan har ätit upp mina tulpanlökar! Och nu har han dessutom fräckheten att oberört spankulera fram och tillbaka och kasta lystna blickar ner i den tomma gropen. Ser lika genuint besviken ut varje gång över att de inte magiskt har återuppstått.

Nästa år kan det hända att vi firar thanksgiving riktigt på allvar: tranbärssylt och potatismos och ugnsstekt pappatupp!

veckans naturschema

- Oroa sig för hormonstinn katt som högljutt vrålar och släpar sig Österbotten runt med brustna morrhår och oro i sitt lilla kattbröst. Snälla bilister, kör extra försiktigt, vi försöker få nya små svanstippsförsedda varelser, s.k. småtippar. Den blivande modern är en fin familjeflicka uppvuxen under skyddade förhållanden och vet inte nödvändigtvis hur allt ska gå till så vi är lite extra ängsliga.

- Köpa mossdödarmedel för att kunna utrota mossa på vår gräsmatta och ca 395 m2 annat gräs.

- Oroa sig för nya grönfinksparet så de inte kväver sig i sina mosstufsar när de stressar så med att bygga bo i världens snedaste en alldeles ovanför där ovan nämnda katt vanligtvis brukar sitta och spana på myror. Första parkett för småtipparna att öva sig att fånga småtippor.

- Köpa en massa säckar jord och plantera dahliaknölar och sladdriga småplantor.

- Oroa sig för beskäftiga tuppen som överhvudtaget inte verkar hitta nån tjej.

- Hoppas att fruktträden på något mirakulöst sätt skulle klippa sig själva, eftersom vi varken har den utrustning eller kunskap som krävs.

le coq sportif

- Öh, har ni fest, eller?

Ovan ser ni vår nya inneboende (eller snare uteboende, kanske?) - tillika självutnämnd väktare och överste odlingsinspektör. Han struttar omkring ganska självsäkert och kaxigt och muttrar högt och missbelåtet när han noterar något som inte är till hans fulla belåtenhet (och lite annars också, bara för säkerhets skull) , men han är lite blyg och pratar inte gärna så om han får syn på någon annan invånare travar han iväg förvånansvärt snabbt och graciöst. Han befattar sig helst inte med annat än asfalterade och vid behov plogade vägar så ibland kan han bli tvungen att springa långt innan han bedömer att faran är över; spikrakt framåt fast med nacken svängd 180 grader bakåt och magen guppandes boing, boing, boninggg.

snäll och bara lite konstig familj söker...

Senaste update på trädgårdsfronten: ni minns hur jag planterade krokus och pärlhyacinter och det genast samma natt blev minusgrader för typ första gången på en månad? Igår sprätte jag ut några överblivna tulpanlökar och nu har hela tundran brett ut sig hit ända.


Idag när vi kom hem hade det drivat snö framför ytterdörren. Det var helt nytt och lite småexotiskt, sådär som att kanske, kanske vi snöar-in-och-får-stanna-hemma-från-skolan imorgon. I alla fall om vi skulle bo i något anglosaxiskt land; i Finland existerar det överhuvudtaget inte så mycket snö och is och djävulskap att det någonsin skulle ursäkta någon form av passivitet och behov av kura ihop sig inomhus, men det kändes lite hoppfullt där ett tag.

Påsken kom och gick och den följde standardmodellen till punkt och pricka: obscena mängder mat och mer moderata mängder vin, alltför få påskhäxor och en brasa som inte ville brinna trots att sammanlagt tre karlar stod och stampade och drog i den och försökte se ut om om de visste vad de gjorde. Vi tröttnade, vi gick in och satte oss vid den riktiga brasan som verkligen brann och med jämna mellanrum rusade vi upp när hela himlen lystes upp och det hördes dova "pouff!" utifrån isen. Det var den enträgne patriarken gick till attack med allehanda flaskor och burkar som han hittat i vedlidret. Det visade sig vara helt lönlöst dock, det finns nog inget som kunde få det där riset att brinna... I vilket fall som helst inget som normala pappor har i sina förråd.

I övrigt så har jag just kommit på vad det är vårt påskfirande saknar: några trevliga renässansmänniskor med lämplig klassisk bildning! Gärna med inriktning på konst, biblisk historia (påsken gör oss alltid så osäkra: mamma hävdar att två olika Barabbasar var involverade vid korsfästningen - kan det vara sant? En slump???), svarta hål, och böldpest. Botanik och övrig naturvetenskap är mer valfritt, men man får gärna spela luta eller något annat pling-plonginstrument (men bara små korta stunder). Det skulle vara en sån enorm tillgång i våra kvasiintellektuella wanna-be diskussioner om ämnen vi saknar all tillstymmelse till kunskap i. Vad vi söker är alltså någon som kunde fungera lite som en levande wikipedia. Man får vara lagom excentrisk, bara man är rolig och snäll. Är man snygg är det naturligtvis ett extra plus. Och man får väldigt god mat.

Ja, och så har vi uppenbarligen helt oförhappandes dragits in i någon slags small-town vendetta, det är nytt. Eller nytt och nytt, det är åtminstone inget som jag traditionellt förknippar med just påsken.

bah, en extra arm hit eller dit är väl inte hela världen?

Det här var en ganska rolig blogg om hur det kan gå när man blir alltför caught up i sitt photoshoppande...

nästan jubileum

Idag är det nästan ett år sedan vi mötte radhuset!

Onsdag 21.3 började vi nätdejta lite smått och följande söndag var vi och hälsade på för första gången. Men sen tog det visserligen ända till 1.7 innan vi flyttade ihop...

Det gick ganska snabbt där i början, så sedan dess har det här första året mest gått åt till att vi försiktigt har lärt känna varandra.

Albert II

Neeej - Albert har dött?!

Vad ledsen jag blev.

(Kondoleanserna strömmar in per sms nu, det hade nog Albert uppskattat!)

gnällig konsumentblogg - ännu en gång

Dagens tema är: transvestitunderkläderna - eh, what's the deal with that?

Närmare bestämt, hur i hela världen kommer det sig att det verkar som om alla de stora klädkedjorna - men HM är som vanligt värst - enbart fokuserar på transvestitmarknaden när de saluför sina underkläder? Kan det verkligen vara en så stor kundgrupp att det lönar sig? Är det någon annan som har märkt att det liksom inte är ingen skillnad längre vad det står i en bh att den är för storlek, för med stigande storlek så tycks mängden stoppning också öka exponentiellt, så fast den ser större ut så känns det inte som om utrymmet inne i den tycks öka just alls? Är det inte lite märkligt tänkt? Är det inte nästan så att själva idén med att alls ha olika storlekar går om intet just precis där någonstans?

Den här utvecklingen har visserligen pågått i flera år redan, men det här sista halvåret eller så har förhållandet bh/stoppning blivit helt absurt löjligt. Det värsta av allt är att nu är uppenbarligen ute med sådana lösa "kuddar", så nu kan man inte ens ta bort nåt av allt extra stuff de har klämt in i den, utan nu är hela skiten insydd och omöjlig att komma åt.

Jag är så nyfiken, har det gjorts marknadsundersökningar om det här? Vill folk verkligen HA det så här? Är det så att alla oavsett kupstorlek står utanför fabrikerna och skriker efter vadd och skumplast och butikerna har inget annat val än att foga sig?

Kom igen nu, börjar inte det här kännas omodernt snart? Det är obekvämt och gör att hela plagget känns styvt, oföljsamt och bylsigt, plus att det är skitfult.

***

Och ja, jag inser att det finns präktiga tantmärken med säkerligen en hel massa olika käcka hudfärgade modeller utan minsta lilla tillstymmelse till padding någonstans. Not helping!

5

Babyn är definitivt ingen baby längre. Vi har firat med Snellmans tunn-tunna kalkonskivor och en tjock gummisnodd som kom runt dagens post.

nån slags egendesignad skohylla

Tappert och tålmodigt målad och skruvad av N. Själv har jag mest varit i vägen.

Fashion

Vad är det för fel på den här stan? Varför får vi inga roliga utställningar hit längre, varför känns det som om Salo av alla ställen är where it's at? Om ni har möjlighet så gå och titta på fotoutställningen Fashion på Salon Taidemuseo (med fotograferna Bruce Gilden, Martin Parr och Alec Soth). Jättefina lokaler, coola foton och billigt inträde, 3 euro för vuxna, 2 euro med S-bonuskort och 1 euro för studerande. Och låt er inte skrämmas av temat, man behöver verkligen inte vara någon fashionista extraordinaire för att se den, modetemat är minst sagt fritt tolkat.

Pyttelitten bild på glittersandaler

Och efter moget övervägande kom jag fram till att detta nog kommer att bli min look inför sommaren 2008.

Plymturbanen - känd för att gå bra med det mesta!

This Life + 10

Okej, i korthet ungefär så här: Först är man 25 och livet är struligt och man är lite olycklig och sen går det tio år... och man är 35 och fortfarande olycklig och ensam men bättre på att dölja det, tills allt plötsligt rasar ihop under en och man inser att det kanske ändå inte är så farligt.

När This Life först kom var den en av mina absoluta favoritserier, och de två originalsäsongerna är ännu med det bästa jag har sett i tv-serieväg, så igår kväll när jag av en slump märkte att SVT sände uppföljningsfilmen, blev jag helt extatisk. Efter en halvtimme var jag djupt förbryllad och lite oroad, efter en timme lite deprimerad och när den slutade visste jag varken ut eller in.

Efter att inte ha haft någon kontakt på många år så träffas Miles, Anna, Egg, Milly och Warren på Ferdys begravning och eftersom Egg nu är en framstående författare efter att ha skrivit en bok om deras liv i Londonhuset så följs hans liv av en ung dokumentärfilmare. Idén om att filma hela gänget tillsammans föds och de träffas ett veckoslut på Miles märkliga fängelseliknande lantgods. Upplägget i sig är så långsökt att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen, ofta minns man inte riktigt om man tittar på Midsomer Murders, någon gammal Agatha Christiefilm, en Norénpjäs eller Poppes folklustspel. Det är lite konstigt, det tjoas och springs runt i buskarna och samtidigt är det bitterhet och ångest och konflikter all around. Och man blir lite ledsen över vad tio år har gjort med personerna, för ingen har blivit trevligare direkt: Milly är en snipig och bitchig hemmafru, Warren är maniskt inne på allehanda piller och life coaching, Miles har blivit 60-talsbohemisk businessman med ny asiatisk ex-modellfru och Anna är en rehab:ad alkoholist. Egg är Egg, fast framgångsrik.

Min darling Anna och Miles är ännu så Wuthering Heights som det bara är möjligt, fast nu med betydligt större självinsikt än tidigare, så om man inte ska se This Life + 10 av någon annan orsak så tycker jag man kan se den för att se hur det gick för dem. För Anna på trappan utanför Miles bröllop med Francesca är bland det sorgligaste jag någonsin har sett på film...

Nu blev det okej. Både Anna och jag är nöjda och kan gå vidare.

Komsi, komsi, let the virvning begin!

Jag har bortemot 2 kg godis på köksbordet och har frivilligt stigit upp kl 9 en söndagsmorgon, så om ingen kommer och virvar och varvar mej kommer jag att bli väldigt besviken och därefter falla i sockerkoma.

and then the great outdoors strikes back on whiney indoor kind of girl

Nej, alltså, det passar hemskt dåligt att komma dragandes med -1 till -4 och light snow i minst en veckas tid framåt. Jag planterade pärlhyacinter och krokus i förrgår! Och mina försummade klichétulpaner från Amsterdam ligger som bäst i blöt i en väldigt oaptitlig sörja på diskbänken (för att jag är en lousy gardener som glömde bort att plantera dem i höstas, då jag istället var fullt upptagen med att sitta inomhus och kura och äta godis framför tv-serier). Blötlagda tulpanknölar är extremt oestetiska. Så här kan jag inte ha det över hela påskhelgen: allt kommer att ruttna och Kissen kommer att med stor förtjusning dricka upp allt slime som bildas och det blir allmänt snuskigt och otrevligt.

Som ytterligare ett naturrelaterat glädjeämne kan jag ju meddela att vi nu har freakin' MYROR också! De kommer insläntrande från under golvlisten i vardagsrummet. När man sitter i soffan händer det att deras promenadstråk går rakt över en. Igår låg Milla och halvslumrade på ryggstödet bakom mig då hon plötsligt dök ner i mitt hår och rumsterade runt lite innan hon hittade något att knastra i sig. Och trots att jag uppskattar den otroligt söta gesten, vill jag helst inte ha några extra insekter vare sig på mej eller runt omkring mej så nu har jag raidat allt och alla och själva burken står där som en varning bredvid golvlisten: vi konstruerar fast flamethrowers om vi måste, men håller ni er bara inne hos grannens istället är det lugnt.

Peace!

Down girl, down!

Efter att ha bott här i nio månader så har vi nu en vardagsrumsmatta! En sån där fluffig grågrön som vi tittade på kring jul, men nu till -50% p.g.a. att en för mej helt okänd inredningsbutik nära bussstationen råkade ha flyttrea. Vi hamnade egentligen där av en ren slump, för jag trodde att de enbart sålde lampor, men tydligen hade de allt möjligt.

Sedan var jag på en ny loppis där säkert 30 gubbar satt och såg på nån obestämbar sport på en rese-tv i miniatyr. Alla var helt uppslukade och verkade ha suttit där helt orörliga sedan ca 1957. Loppis är verkligen helt fantastiskt när det gäller att framkalla behov man inte visste att man hade. Jag räddade 4 gula shotglas, enbart för att de var gula och trots att jag just inte shottar, och lämnade mycket motvilligt både en hylla och en ribbstol (!) efter mig. Åh, vad det skulle vara käckt med en alldeles egen ribbstol! Näst efter en trapets tycker jag ribbstol verkar vara ett av de trevligare skolgymnastikredskapen att ha för hemmabruk... om man vill ehum, klättra... eller något. Visserligen kan jag inte riktigt se mej själv som någon särskilt flitig nöjesklättrare ribbstol or not, men möjligheten skulle ju kunna finnas där - allt till det facila priset av 30 euro!

N. har bara en otrevlig och småirriterande vana att alltid fråga var vi ska HA olika saker och då blir jag ibland lite ställd. Jag brukar inte engagera mig så mycket i sådana petitesser på förhand utan mer tänka att alltid hittar man väl ett ställe för en ribbstol, den hänger ju längs med väggen och tar just ingen plats alls...? I det här fallet gav jag mig och tog mina gula glas och dröp muttrandes mot bilen, men jag varnar bara: när jag väl hittar en trapets tänker jag inte lyssna på några förnuftighetsargument. Över min döda kropp om den inte ska skruvas upp någonstans i vårt klena gipstak, så jag får leka Moulin Rouge.

We had a time. Didn't we?

Transport av våt sand någonstans torrt.

Har ni tänkt på hur det i alla familjer/grupper finns händelser och fenomen som egentligen är ganska obetydliga, men som vuxit till sig med tiden och i den interna mytologin av någon anledning antagit långt mer uppblåsta proportioner än vad de antagligen förtjänar?

Vår förra katts djupa och engagerade intresse för Öresundsbron, t.ex. som jag tror att jag berättat om tidigare någon gång. Ännu idag ser vi på varandra med förundran och kan bara inte förstå hur hon gång på gång kunde sätta sig tillrätta och verka helt uppslukad av just de nyheterna? (Ett så intelligent djur vi hade, tänker vi i hemlighet och är mycket nöjda, som om det skulle vara vår förtjänst).

Ett annat exempel är "Lapplandsresan"! Om den kan jag dock inte berätta så mycket, ty jag var inte med. Det enda jag kan säga är att den sommaren jag jobbade i England, så spenderade min syster och mina föräldrar tre fullkomligt legendariska tältnätter i Lappland och ingen, jag menar verkligen ingen, resa som någon i min näromgivning har företagit har fått så stor uppmärksamhet och refererats till så ofta och med lika stor entusiasm.* Buddhisttempel, Peterskyrkan och Frihetsgudinnan har liksom inte så mycket att komma med jämfört med en riktigt tvättäkta polcirkel och glädjen över att äntligen på dag tre bonga en skabbig sommarren! Något som jag och Orange aldrig lyckades med under vår snabbtur till Lapplandsresa, fast jag tyckte att det började se lovande fjällaktigt ut redan när vi körde förbi någon hjortronmosse nära Larsmo. Den road-trippen avklarades på en dag och då hann vi både med Kalajoki, turista i Uleåborg, shoppa smågodis i Ylivieska och se Kaustbyfestivalen på vägen hem. Jag tror vi t.o.m. var i Brahestad.

Sen har vi då Pappas och min semester. Året var (sannolikt) 1976, mamma sommarvikarierade på den lokala sparbanken, pappa hade sin första riktiga semester, jag hade mina första frottéshorts och min syster var ännu inte född. Vi gjorde så mycket, det var så roligt, men förutom en utflykt till Det Stora Havet och ett gigantiskt fingerfärgsprojekt så är det ingen som riktigt minns vad. Bara att det var fantastiskt. Jag tyckte så synd om min mamma som inte fick vara med. Men samtidigt bygger ju de här händelsernas storhet på att någon inte var med, det måste nästan finnas någon som kunde och borde ha varit där, men av någon anledning inte var det och därför är dömd till att för evigt sitta och himla med ögonen när det kommer på tal.

* och som god tvåa i fråga om ryktbarhet: den lokala skolmusikkårens Norgeresa i mitten av 80-talet(?)

Albert

För alla er stackare som liksom mig bor där ljuset och sveriges tv inte naturligt når har jag bara ett råd: skaffa kabel-tv omgående. Vi gjorde det i höstas och för 9 euro i månaden bänkar vi oss smått religiöst varje måndagskväll kl. 21 och titta på dessa två herrar:



Och särskilt då Albert! Jag vill också att Albert ska komma och sova så där sött i mitt gästrum...

Albert - jag låser in kattskrället och köper hem nåt gott och så får dina hussar måla om hela mitt hem i orange om det behövs och gjuta av varandra i gips, I don't care. Huvudsaken är att du kommer! Har du alla nödvändiga shots och chip i örat?

En intervju med Alberts husse, Simon Davies, kan man läsa här.

postfeministisk slöjdskola

Om man bor med en man och har något projekt av småslöjdskaraktär som man entusiastiskt gett sig i kast med men nu inte kan förmå sig till att slutföra så finns det två saker man kan säga: antingen "int' behöver väl den här slipas, visst kan jag bara måla direkt?" eller så "vad ska man riktigt ha för spikar till den här?" (Facit: det ska alltid slipas, man får aldrig ha spikar det ska alltid alltid vara skruvar).

- du vet den där skohyllan?
- Mmm?
- Vad sku man riktigt borda ha för spikar till den?
- Ja, alltså den där skohyllan var ditt projekt, den blandar jag mej inte i.
- Mitt projekt?! Var den mitt projekt? Jag trodde den var vååårt, gemensamma projekt!
- Nej, det var ditt.
-Int' väl?

I går grundmålade N. några bräder till vår skohylla. Sen borde någon slipa bort allt damm och skogsrosk och gratistidningsfladder på själva hyllplanen som härstammar från när yours truly var ute och målade i höststorm. Och så måla hela eländet ännu en gång. Ikväll eller imorgon kanske vi hinner spika ihop den (nej, förlåt...). Sen har jag alla förutsättningar för att bli en real girl som intresserar sig för skooor och, eh, nagellack.

and an inspiration to us all...

Jag är lycklig, jag har lärt mig ett nytt och extremt användbart ord idag, nämligen luddtant.

Definition: beskäftig granne, gärna äldre, som håller reda på vem som inte rengör torktumlarens luddfilter efter sig i den gemensamma tvättstugan.
Slang för dam med åsikter/klagande kärring.

För övrigt är hon med stor sannolikhet gammelfaster till rävflickan.

För övrigt tackar jag ännu en gång gudarna över att inte behöva befatta mig med gemensamma tvättstugor, särskilt som jag för närvarande har inte mindre än två (2!) tvättmaskiner till mitt förfogande, och ändå allvarligt överväger att införskaffa en tredje. En fin och glamorös en (men som tragiskt nog inte längre tycks finnas i sortimentet. Hrmpf!).

Sen läste jag en artikel i DN där fenomenet privatägda lägenheter beskrivs som en pittoresk nyordning som norrmän och andra underliga utlänningar ägnar sig åt, och fattar först ingenting, tills jag inser att de inte skämtar det allra minsta utan att det verkligen är så: att en lägenhet i Sverige antingen är hyreslägenheter eller bostadsrätter... med tilhörande gemensam tvättstuga OCH luddtanter.

Coming soon to a loppis near you: prima, så gott som oanvända akrylfärger

Ni vet det där peppiga talesättet om att man inte vet att man inte kan förrän man har försökt?

Nåväl: Jag kan inte måla med akrylfärg. Visserligen hade jag redan tidigare en stark misstanke om att så kunde vara fallet, men nu är det bevisat.

Mitt porträtt av Fundersam Mink i Postapokalyptiskt Urbant Landskap är nog inte nyckeln till en bekymmersfri och sorglös ålderdom i sus och dus. Tyvärr.

Skulle jag inte nu vara helt emotionellt utmattad och dessutom ha antydan till huvudvärk av eftermiddagens session av konstnärligt skapande så kunde jag förstås fortsätta att utröna om mina talanger måhända är bättre lämpade för någon annan artsy genré - potatistryck, origami, makramé eller kanske figurklippning av buskar...? Nu känner jag mig mest som om jag har gjort mig förtjänt av en rejäl dos absint och lite lössläppt leverne. Eller åtminstone middag och sju timmars slöstirrande på tv.

How to instantly make new friends.

liten genompräktig shoppingblogg

Nej! Nu är det kris på gång, blogger vill inte släppa in mig så att jag får glädja världen och mina medmänniskor genom att dela med mig av dagens shoppingextravaganza. Skandal...

Eftersom det fortsättningsvis bara snöar så att kaninmorötterna jag satte ut knappt ens syns längre kände jag ett desperat behov av lite nya sommarkläder. Formeln för detta fenomen lyder: ju kallare och högre snödjup, desto intensivare craving för konstiga sommarplagg. Barndomens -30 graders vintrar innebär stark dragning till bikini och frottéshorts, såna här moderna mesiga kring noll-vintrar nöjer jag mej med vårjacka med trekvartsärm i det snöblandade regnet.

Var så gott som ensamma på stan och jag lyckades komma över en vit och rödprickig liten femtiotalsinspirerad sommarblus med fina knappar, ett spräckligt tantarmband och någon slags konstig grön scarf-fundering (sedan när använder jag sånt?) samt ett no-brand och mycket förmånligt moppset (eftersom N. till sin stora sorg moppat sönder det skurämbar vi ärvt efter systern, och vi behöver nu en värdig efterträdare till detta föremål som i besvikelsen över dess plötsliga frånfälle hastigt utsågs till ”Världens Bästa Skurhink Riktigt På Sant!”).

Bisarr och totalt otippad shopping om något, men jag skyller på någon form av weird och lite scary kosmisk obalans som eventuellt kan bero på internationella kvinnodagen: för att man inte ska bli alltför kaxig och jämlik haglar desperate housewife-tillbehören över en så fort man vågar sig ut genom dörren och påminner en om hur glamorös och eftertraktansvärd tillvaron var på femtiotalet när man fick moppa dagligen iförd små prickblusar och rosa papiljotter.

Vem ska rädda Baby nu?!

Patrick Swayze är döende, påstår expressen (ironiskt nog naturligtvis under rubriken "nöje"...). Nej! Så tragiskt. Det får inte vara sant. Han som var världens coolaste cirka 1987, året då alla ville semestra på en amerikansk medleklassresort.

När jag var ung och bodde ute i skogen dit ingen kultur nådde fram och utom räckhåll för alla moderna serviceformer så packade vi hela familjen i bilen och åkte 50 km in till stan och för att hyra Dirty Dancing så fort den väl kommit ut på VHS. Sen åkte vi hem och tittade på den två gånger i sträck samma kväll, sen såg jag och syster den ytterligare en gång följande dag efter skolan innan det var dags att köra hela vägen tillbaka med den igen. Precis så gärna ville man vara Baby.

what's wrong with this guy?

Men snälla, sluta tjura nu, det finns nog inte en jävel som har läst den där boken, det finns väldigt få som har intresse av att läsa den, så vitt jag vet finns det ingen som knappt ens har sett den, annat än på bild. Den är, såvitt jag förstår, utgiven i några få tusen ex, varav just inga har sålt och på ett litet totalt okänt no-brand förlag. Skulle det inte vara sån kalabalik om den jämt och ständigt skulle ingen ens komma ihåg att den nånsin funnits. Det verkar ju inte ens finnas något vidare skandalöst innehåll att vaska fram ens fast man skulle försöka, så hur skulle någon orka bry sig?

Skulle inte den här högst ordinära lovestoryn hela tiden hålla på och valsa runt i rätten skulle inte DN ha någon anledning att leta fram favorit i repris-headlinen om hur Finlands statminister gillar sex och potatis. Borde man inte om man nu en gång är statsminister kunna dra ett streck över det här nu och förklara det för ett avklarat kapitel? Bad hon inte t.o.m. om ursäkt i tidningarna i förra veckan? Let it go, kiss and make up (haha). Och, om man nu en gång är en i allra högsta grad offentlig person och samtidigt så mån om sin privacy, är det fiffigt att överhuvudtaget ge sig i kast med nätdejtande?

here comes the sun

Fördelen med hemmajobbande: vårens första förmiddagskaffe i solskenet på altanen. Det var varmt och skönt men eftersom vi för första gången denna vinter faktiskt har snö nu så står tulpanerna och hänger lite ängsligt bredvid dörren så där för säkerhets skull och Milla beslöt sig för att överhuvudtaget inte ta risken (trots att hon kastade långa, längtansfulla blickar på sin älskade fårfäll) utan hon studerade istället hela processen från värmen ovanpå elementet. Sedan slog min lutheranska sida till och jag fick dåligt samvete och gick in igen.

Nästa gång blir det nog paraplydrink!

mars

Idag är det mars. Då säger fröpåsarna att man får börja så dem. Jag har säkert 20 olika blomsorter varav största delen är sådana att jag knappt ens hört talas om dem tidigare, tur att jag har stort hus och stora ägor (ehum). Och nej, jag följer inte den minimalistiska skolan som rekommenderar stora partier av några få sorter och högst tre färger. Jag tänker klämma ner allt jag hittar där jag bara kan och så får det bli survival of the fittest. Här mesar vi inte med växter i onödan.

Dear makers of the Wire

inspired by the never relenting end-consumer, E.

I enjoy your show very much and find it very informative on a range of rather obscure and seldom legal activities. There are, however, some things I would like to complain about: this strange obsession with killing off all the interesting and/or nice guys. I find it very annoying and depressing.

When you first decided to kill Wallace I almost cried, since he was such a sweet, clueless kid. And then, when you went on to have D'Angelo strangled I was devastated for days (not counting the two weeks in advance due to having read spoilers on the internet), but eventually I recovered and got on quite fine for a while. Curiously enough, though, as soon as I had finally started to warm to Stringer Bell, you had him killed as well, and I'm slowly starting to sense a pattern here. So even though it really truly broke my heart when you guys got around to Bodie, I was somehow prepared. And although the street just wasn't the same without him, I grew hardened and thus was able to take the deaths of a couple of minor characters and hangers-on in my stride.

When Omar finally went down, I was able to remain strong and put my energies into comforting my mourning boyfriend and well, sad as it was, Omar really did have it coming for a long time (but that brat Kenard... - he's really starting to get on my nerves!). It was always kind of hard envisioning a happy and peaceful life of leisure for Omar. But such a shame, nevertheless.

I hope you see where I'm going with this. I feel that although I have been very tolerant and understanding through it all, there is one potential death I really could not handle.

So, please, please, please, I beg you - don't let anything happen to Sgt Ellis Carver! I might suffer a nervous breakdown and collapse and, being a self-employed translator, that is not really an option.


In the words of a rather famous Swedish indie-pop singer, Marit Bergman: "Please God (and everyone at HBO) - now that I found him, let me keep him!


Yours sincerely,

M.

kort update

Hej. Det har inte blivit så mycket bloggat för att a) jag känt mig lite apatisk och b) min laptop ännu är sönder. Jag är ännu i chock över att den kunde gå sönder för att jag la ner den i soffan. Det känns som rent trots från dess sida.

I övrigt fortgår projektet för hemmets förbättrande med oförminskad kraft. Vi innehar nu även ett särdeles vuxet soffbord (som man kan ha eh, saker på) samt en utekvast. Hurra! Så sen när vintern behagar anlända där kring vappen då är jag åtminstone beredd. Man kan ju int' plåma i knästrumpor!

Jag ser väldigt fram emot min första radhusvår: på söndag är det mars så då får man börja så frön helt legally och om bara några veckor är det påsk och då måste jag verkligen vara redo med godis ifall att det kommer några såna där virvon varvon-barn. För jag minns ju hur mycket man hatade sådana vuxna som inte hade något godis att ge en och det är jag inte beredd att utsätta mig för. Lite orolig är jag bara om jag ska komma ihåg att stå där redo med mitt godis redan på söndagen före påsk, jag har ännu inte vant mig riktigt vid det konceptet. Vi skötte vårt tiggade på påsklördagen och det är ju en dag som är ganska svår att glömma... Och vad är den korrekta reaktionen? Vad säger man? Är det okej med "glad påsk" bara eller finns det något speciellt formulär för att uttrycka tacksamhet för virvning? Jag är såå helt oinsatt i den här traditionen... Hemma räcker det med att man tränger sig in i farstun och står och ser uppfodrande ut, sedan mutas man med godis för att man ska gå igen. Det har fungerat i generationer.

Kissen har också firat våren genom att vara på rymmen två gånger på en halv vecka: första gånger slet hon sönder selen på två ställen för att ge sig av över leråkern för att kika lite på några skatbon. Andra gången var hon ute och slogs med en annan katt iförd sitt pink diva-halsband med fejkdiamanter. Utmärkande för hennes rymningar är att hon i allmänhet hittas ganska lätt, det är bara att lyssna var det verkar vara mest commotion och skränande på gång, sannolikheten är rätt stor att det är hennes party.

med avgrundsvrål i vardagsrummet och katthår i lipglosset

Suck. Ibland känns det som om hela bloggen består av 90 % skrivfel och inte så mycket annat. Det är lite deprimerande. En annan sak som också är något enerverande är att all elektronik vi har är sönder hela tiden. Snart blir det stenålderstillvaro här för vi har inte råd att ständigt köpa nya saker i den takt de existerande föremålen tuppar av. Jag hatar att köpa elektronik; elektronik ska fungera och inte göra något desto vidare väsen av sig.

Istället vill jag köpa ett nytt kök, en miljon blomfrön, en resa till någon trevlig söderhavsö och - för att göra bloggens namn rättvisa - naturligtvis en ponny!

Istället för mobil?

På tal om blomfrön så tänkte jag delge er resultatet av min upproriska odlingssession i förra veckan men när a) datorn ännu är sönder och b) jag saknar "skrottobjektiv" till min lilla kompaktkamera, så skulle det ändå bara bli misslyckat sudd. I vilket fall som helst så är de små, men de lever!

a little bit of iconoclasm always brightens the morning

Jaha? Lindsey Lohan poserar som Marilyn Monroe för New York Magazine och... har aldrig någonsin sett konstigare ut. Även om jag naturligtvis gläder mej åt att det verkligen finns folk som är lika bleka och väldigt mycket fräknigare än jag, så förstår jag bara inte den här Marilyn-hypen. Den känns bara så trött och oinspirerad. Jag är övertygad om att det finns en marknad för nakenbilder på Lindsey, men kan hon inte bara få vara sig själv? Jag är så utled på alla de här s.k. Hollywood-legenderna. Vi har hållit på nu i 40 år och jublat över ständigt nya James Deans och Marilyns, kan vi inte sluta nu? Kan inte Christina Aguilera och Scarlett och the likes ändra sina fula sönderblekta frisyrer och ge upp sitt Marilyn-plutande och så utser vi lite helt nya ikoner? Ja, så gör vi!

confusion

Ibland tycker jag att jag är hyfsat flexibel och hanterar små omställningar och förändringar i tillvaron precis lika bra som vem som helst, men ibland blir jag lite autistisk.

Som idag t.ex.: jag befann mig i matbutiken som ligger i Anttilas källare och skulle köpa en sån där god semla. Det var allt jag skulle ha, för jag hade potatissallad med lax sedan tidigare, så jag styrde stegen direkt dit och... så fanns det inga! Och de var inte bara helt simpelt slutsålda utan hela behållaren eller ställningen för lösviktsbröd (vad heter det? tornet?!?) var försvunnen. Och jag smög tre varv runt bröddiskarna för att se om de skulle ha flyttat på hela arrangemanget, men oavsett hur jag närmade mig det kritiska stället så var det ändå bara ett gapande hål där min mat borde ha befunnit sig.

Och att köpa annat, färdigpackat bröd i påse kände helt plötsligt som en övermänsklig uppgift så jag tog min förvirring och gick.

(parentes)

Ibland är det lätt att tro att alla andras tankar och känslor är fint ordnade och klara och logiska och strukturerade och att det bara är ens egen hjärna och själ som ser ut som sladdhelvetet bakom tv:n. Alltid nu och då inser man förstås att det inte alls är så. Det är väldigt befriande.

Så mycket av allt som i vanliga fall sägs är bara upprepningar av saker som sagts förr, i liknande situationer åt samma människor. Lagom menlösa och tillrättlagda tankar och åsikter som gör att det känns tryggt och safe och fyller ut tystnader och tomrum. Därför är det alltid lika fantastiskt och inspirerande när någon förvånar en genom att säga något som känns nytt, som gör att man får en ny inblick och tycker att man förstår dem bättre.

what else is there?

Som den entusiastiska gårdsägare jag ändå är drog jag på mej en liten röd vårjacka för att gå ut och stå på altanen en stund. Det kändes dumt. Det blåste kallt. Så jag gick in efter en halsduk och sedan ut igen. Jag gick fem steg i varje riktning och inspekterade hela trädgården. Det enda av intresse som har hänt är att någon antingen har dött en vålsam död bakom körsbärsträdet eller också plötsligt bestämt sig för att rugga av sig alla sina fjädrar samtidigt. Jag sneglade lite intresserat på syrenbusken också, men den är strängt taget inte min så om det ska klippas kvistar borde jag göra det lite finkänsligt och diskret (dvs. vänta tills det blir mörkt och ingen ser). Jag tänkte också städa lite i förrådet så jag slängde tre tomma pafflådor och sen visste jag inte riktigt vad mer jag kunde göra så jag gick in igen.

Utomhusliv har aldrig varit min starka sida. Hur gör man? Det är för tidigt att kratta i februari, är det inte?

en sorgens dag

Det här är en trevande liten pc-blogg, för babymac:en är sönder! Jag läste en blogg, N. ropade att jag skulle komma och titta på lite bilder, och när jag kom tillbaka och lyfte upp datorn igen så var allt bara grått... Nån sladd till skärmen är troligtvis av eller ur eller nåt annat lika dåligt och kostsamt.


Här är den skyldiga bilden:

Körsbärsblommorna en vecka senare.
Tillägnas särskilt: sjuka systern, kompisen med de överväldigande tankarna och vårlängtan samt the fairy godmother.

bokblogg

Ny liten bokblogg på vanliga stället.

bloggen.fi belägrar sig

På Bloggen fi värnar de nu om sin trivsel och säkerhet så till den milda grad att det är näst intill omöjligt att nå fram till deras bloggare. Åtminstone för mig, för trots att jag registrerat mig enligt konstens alla regler och följer alla instruktioner så blir jag ändå automatiskt utloggad hela tiden? Och sen får jag gå hela vägen via portalens startsida och göra om hela proceduren. Ska det vara så? Jag tror inte att de tycker om mig. Jag tillför antagligen inte tillräckligt mycket till trivseln.

Det konstigaste är ändå moderatorn som gång på gång i kommentarsvaren till de som själv vill välja att ha fri kommentering och sedan ta bort sådant som de uppfattar som problem envist hävdar att "Förhandsmodererar man kommentarer är det inte en blogg."

Nähä? Så vad är det då?

Och det ni kallar "robotfällor" är inte alls obligatoriskt t.ex här, som det hävdas, många har bara valt att ha den funktionen aktiverad. För att det är praktiskt. Vill man att kreti och pleti spammar en så är det fullt möjligt.

En finlandssvensk bloggportal är ju ett jättebra initiativ, men varför känns tekniken alltid som den är utvecklad av någon redaktionsmedlems barn på prao?

***

Update: Okej, nu finns det en klicka-knapp i kommentatorsfältet. Puh, så skönt.

eh, glad vändag?

Jag har lite svårt för den här dagen: alla benämningar på den känns liksom lika styltiga och ansträngda... Det kanske är för att den är lite av en importerad pseudo-högtid i sig, eller så är det bara jag. Anyway, igår när jag var och handlade på min lokala S-market så stod det en lite luggsliten rastakille ( med tygväska och fjällrävenbyxor) framför mig i kön och köpte en sån där liten fykantig tysk chokladgrej och en hjärtformad plastask med jordgubbar från något exotiskt land. Åh, så fint, tänkte jag och föreställde mej hur glad hans flickvän skulle bli och hoppades på en riktigt romantisk vändag för deras del.

Alldeles nyss var jag inne på Stockmanns och upptäckte att de har sin alldeles egna appproach på temat romantik och frukt: tre äpplen som låg inne i en hjärtformad rosa kartongform med ett sliskigt romantiskt tryck på och sen var insvept i helt vanlig plastfolie. Varför tre? Och varför just äpplen? Helt vanliga intetsägande äpplen, som inte var speciella på något sätt alls - inte gröna, inte röda, inte stora, inte små - vanliga äpplen bara. Jag såg ingen som ens vågade gå nära.

Precis på samma sätt som frukt inte är godis, så är äpplen inte jordgubbar. Det är en sak att plocka i sig ett par tre jordgubbar ur en fin hjärtformad ask och en helt annan att dra plasten av ett halvt kilo äpplen och börja hugga in.

Jag tror inte att jag kommer att få några äpplen dock så det är lugnt. Jag fick ett halsband redan i morse, efter att ha fått frågan om jag vill ha min present genast eller i kväll. - Genast, förstås, svarade jag sömndrucket (why wait?), varpå jag upplystes om att min ståndpunkt inte förvånade, me being me, men att en traditionalist säkerligen skulle föredragit att vänta.

Där ser man. Ibland spränger man gränser utan att ens vara medveten om det...

***

Dagens bästa händelse: delfinerna har vågat sig i nya poolen. Dom har övervägt saken i ett år. Nu vågade dom och märkte att det var roligt!

Guerilla gardener

Det finns en Londonbaserad rörelse som kallar sig guerilla gardeners, vars medlemmar smyger runt och planterar träd i vägkorsningar och ockuperar jordplättar för olovlig morotsodling. Jag är inte så insatt i deras verksamhet, men grundtesen verkar vara något i stil med att där det sticker upp tillräckligt med jord mellan betongen att man kan peta ner ett solrosfrö, så bör det växa nåt. Lite som en välartad variant av husockupation, fast istället för att ta sin sovsäck och flytta in så smyger man sig ut i nattens mörker med sin spade och trycker ner tre tagetesplantor i en försummad rondell.

Personligen har jag alldeles för fullt upp med att så och rensa helt legalt på min egen lilla radhusbakgård för att orka ta mig an nån allmän mark, men jag tilltalas ju onekligen något helt enormt av möjligheten till lite subversiv frösådd, så jag tänkte guerillaodla på mitt eget upproriska sätt genom att helt fräckt smygså lite frön redan i februari fast det strängt står mars-april på påsen.

intensive care unit

Eftersom jag gillar växter men numera är hopplöst dålig på att ta hand om dem så består mitt odlande av ett uppskruvat kretslopp på ständig fast-forward: jag köper nya och är väldigt andäktigt entuasistisk ett kort tag medan växten känner in sig och funderar på om det månne är möjligt att leva tillsammans med oss. Påfallande ofta tycks svaret bli: "Beklagar, men nej, låt mej nu tyna bort ifred och ha gärna svåra skuldkänslor. Jag står här och dör en långsam död och du kan gärna känna dig dålig för alla vet ändå att det är ditt fel".

Jag introducerar en orkidé i vårt hem, den tappar alla blommor redan dag tre.

Jag planterar om nån stackare som ser ut att ha det trångt, bladen som innan sett helt friska och fina ut torkar ihop ett efter ett och faller av så det skramlar i elementen.

Jag flyttar den omplanterade och nyvattnade till en bättre och ljusare plats, jorden torkar aldrig upp utan allt segar ihop till någon slags mumifierad slemvarelse som är både torr och rutten samtidigt.

Jag hatar dom. Dom hatar mej. Jag har en ständigt fullsatt intensivvårdsavdelning på diskbänken. Där bor de växter som jag särskilt ömsint ska vårda tillbaka till hälsa och välmåga. Ingen har någonsin ännu klarat sig tillbaka från diskbänken, såvitt jag minns. Diskbänken är en säker dödsdom, men det låtsas vi inte om. För var dag blir den allt mer belamrad. Vi når nätt och jämt fram till den längre, det går knappt ens att behjälpligt diska av kissens tallrik av att det är full beläggning på min egen privata spetälskekoloni. N. suckar och tittar bort och organiserar sitt liv kring mina döende vänner och muttrar något om normalt folk.

Nytt för denna säsong: vi vårdar nu även sjuklig frukt!

sweetie

Nu vet jag inte om det är någon annan än jag som har en crush på Sgt Ellis Carver i the Wire, men om man är intresserad finns en liten video här.

Sunday blues for scruffy girl

"Du ser fin ut när du sitter där i soffan, trots att du är lite rough around the edges."

Rough around the edges? Rough around the edges!?!

Det är söndag och kaffet är slut, men jag har ännu inte kommit mej för att sätta på någon musik och jag ser alltså lite scruffy ut. Nu har jag visserligen försökt åtgärda det lite halvhjärtat, så nu är jag snarare suddig och diffus around the edges istället och håret hänger inte längre i våta stripor. Bättre så? Hela tiden medan jag stod och borstade tänderna satt en talgoxe i syrenbusken och tittade intresserat på. Jag kände mej nästan lika iakttagen som Kalle Anka när han badar i randigt nattlinne.

Körsbärskvistarna förvånar mej, för jag vet inget alls om träd och hade väntat mej små fina skira sakura blossoms eller åtminstone spröda ljusgröna blad, men istället får jag rosafärgade långa hängen. Ska det vara så? Är det alls ett körsbärsträd? Är det ett impostorträd som bara låtsas? Vår trädgård är så väldigt twin peaks, inget är vad det ser ut att vara.

Ska det se ut så här?

Jag är för övrigt full av beundran för folk som hela tiden laddar upp bilder på sina bloggar. Det är fint med bilder, men a) jag kan inte ta bilder och orkar inte lära mej och b) om jag ska ladda upp bilder så hamnar jag att ta fram high-techlådan och börja gräva efter sladden! Och det känns ofta som ett förvånansvärt stort hinder.

High-techlådan in all of its glory.

Ja, ni ser själva hur jobbigt det ser ut, jag förväntar mig inget annat än fulla sympatier nu.

Carrot Cake Porn

Mine, mine, all mine!

Eftersom vi värnar om den kosmiska jämvikten och alla andra verkar GI-banta så har vi utvecklats i helt motsatt riktning, till att bli heltidsdoppare. Det är i sig lite otippat, för vi har båda två intalat oss att vi inte riktigt gillar söta bakverk, men den senaste tiden har vi likväl tuggat i oss en strid ström av muffinsar och Runebergtårtor och misslyckade fastlagsbullar och, nu senast, freakin' morotskaka. För den såg så fin ut. But of course.

Nu få det bli något slags slut på det här. Kosmos och symmetri i all ära, men jag kan ännu inte ta steget fullt ut och bli en tant som livnär sig på nedsatt gårdagsbulla och alltid har sju sorters mjukfuktiga Boströms i skåpen.

som jag har väntat!

Fröpåsarna är förresten här nu. Snart kan man börja så frön som växer upp till små, klena plantor som slingrar och slemmar sig runt varandra för ett sedan långsamt tyna bort och dö. Fantastiskt! Jag tänkte nästan köpa en massa påsar för att kunna titta på, sortera och ha ("Nej, dom tar inte slut, jag lovar" bedyrade N.), men sen kom jag på att jag inte vill ha Hammenhögs frön, jag vill ha Weibulls. De har snyggare påsar men blankare och finare foton. Weibulls är bättre på att lura mig, när jag ser deras påsar ser jag hur min trädgård blommar och är frodig och hur allt är lika tätt och fint och intensivt som på bilden, Hammenhögspåsarna är bleka och anemiska och får mej att tänka på sjukdom, törstkatastrofer och ondsinta saker som spinner nät som dödar allt. Det märkliga är bara att båda varumärkena verkar ägas av samma företag, så jag antar att alla inte associerar som jag.

Frågan är nu bara: vad borde man satsa på om man har minimalt med plats? Vad skulle vara snyggt, lättskött och långlivat?

favorit i repris

Letters to Marc Jacobs-Emi har börjat med en ny blogg: här.

duh

Jag borde jobba, men läser i svd om ännu en småbitter, oförstående och enligt egen utsago alltigenom perfekt man som förundrar sig över varför kvinnor dras till (enligt honom) fel män. Varför vill kvinnor ha farliga män? undrar han, och inte sådana som han, som är både snäll och välutbildad och ödmjuk, none the less.

För det första: det känns inte särskilt "ödmjukt" att beskriva sig själv som " [en]omtänksam, snäll, intelligent, välutbildad, ödmjuk och ansvarstagande man med ett bra arbete, en rik fritid och många vänner". Det känns snarare som aningens självcentrerat. Att man är snäll, omtänksam och ödmjuk är sådant som andra säger om en, ifall det är så att de tycker det, inte sånt man själv lite smått anklagande drämmer i bordet och kräver belöning för.

För det funkar inte så. Det finns ingen sådan automatik som han och många andra män önskar. Och ja, säkert kvinnor också men det är i allmänhet män som skriver till tidningar och beklagar sig i dessa fall. Livet är inget objektivt belöningssystem som innebär att ju snällare/duktigare/mer prydlig och skötsam man = desto snyggare/roligare/mer vältränad och bullbakande flickvän. Hur kan man vara vuxen och inte inse det här? Och hur kan man tro att det att man gnäller över att flickor "väljer fel" (dvs. vem som helst annan än en själv) får en själv att framstå som ett bättre catch? Vem är det egentligen som är arrogant här? Vad tror man att man åstadkommer? Att lämplig tjej ska inse logiken i ens resonemang och därför ompröva? Ingen kommer att reagera så.

För det andra: om det är som han säger, att alla kvinnor han träffar attraheras av fel män, är det inte minst lika intressant i så fall att fundera över vad som får de här snälla männen att i sin tur prompt attraheras av just de kvinnor som kanske attraheras av de farliga? Kan det inte lika gärna vara de som undermedvetet "väljer fel"? Och som dessutom tycks anse sig berättigade, på någon slags konstiga logiska grunder.

ur led är världen...

... när N. för en gångs skull sitter och tragglar med översättningsmeningar (ren pro bono-verksamhet dessutom - "tsk, tsk" väser vi ogillande) och jag slackar vid sidan om som bisittare med ansvar för teknisk support och programexpertis. Mycket märkligt.

***

Saker som irriterar mej idag:

Min tonfisksandwich är nu plötsligt 20 cent dyrare än den varit tidigare.
Dragkedjan i mina älskade vinterstövlar gick sönder och eftersom våren känns minst sagt lite shaky än så länge borde jag antingen få den fixad eller köpa nya stövlar. Och det sistnämnda brukar inte vara det lättaste precis.

Ja, det var väl ungefär det som irriterar mej idag. Två saker bara!? Jag måste vara alldeles osedvanligt harmonisk.

vid nyhetshyllan

För att vara en affär med väldigt låga hipphetsambitioner så upphör Anttila inte att alltid nu och då slå mig med häpnad. Jag gick dit för att titta på nya hörlurar till jobbet (hittade inte) och på vägen ut slängde jag en blick i deras hylla för nya cd-titlar. Och där, intill "Alf Robertssons bästa", tronar "Beyond Hamsterdam (mitt trotsiga tonårsundermedvetna trängde igenom)- Baltimore Tracks from the Wire". Jag blev så glad. Inte för att jag har tänkt köpa den (någon av dem), men en mer osannolik kombination är det svårt att så här på rak arm komma på! Och så en liten, liten bit upp till höger: Lykke Lis Youth Novels. Hurra, den har jag däremot tänkt köpa och nu slipper jag beställa.

fönsterbrädesrapport 2

...och så vardagsrummets fönsterbräda. Notera körsbärskvistarna i fönstret. Jag väntar på resultat i form av små rosa blommor ungefär lika otåligt som Karlsson på taket när han planterade sin persikokärna. För övrigt har jag slängt bort nästan alla våra krukväxter i dag så det är bra plats där ännu så länge. Till och med penningträdet åkte i den stora utrensningen fast det känns lite olycksbådande och sympomatiskt att det var så hängigt som det var. Frågade N. om han tror att det kommer att börja gå verkligt dåligt för oss nu när vi inte har något penningträd och han svarade torrt att han nästan tyckte att hans ekonomi var bättre innan jag flyttade in med mitt penningträd. Att så. Vi får se alltså.



Och soffan kom och har installerat sig. Nu väntar vi bara på att den gamla ska åka, men det ser lite dåligt ut med den saken...

fönsterbrädesrapport

... Kissen har nu börjat sitta i köksfönstret små stunder medan vi äter frukost. Och vi är stolta som värsta sortens småbarnsföräldrar och berömmer henne och säger att hon är duktig och fin.

Milla och Ernst glädjer oss med sin lydnad. Det faller sig mer naturligt för vissa än för andra.

Och hon tittar tillbaka och tänker att det är det hon alltid har mistänkt och nu fått bekräftat: vi är idioter. Duktig? För att hon sitter på en fönsterbräda och tittar ut?

note to self

Måste bli mer finkulturell och påläst. Johnny eller inte - när ens värld har blivit så liten att ens populärkulturella referenser hänför sig till andra Piratfilmen, där nånstans om inte förr går gränsen. Nu blir jag tvungen att börja bilda mej.

Jag har tjuvstartat lite lätt med att läsa En halv gul sol, om Biafrakriget. Och hjälp, vad jag får googla på sjukdomar och parasiter och icke-existerande afrikanska stater.

I'm Good I'm Gone

Alltså, det räcker nu, I've so had it med den här arbetsveckan. Jag har inte fått just något vettigt (= inkomsbringande) uträttat, men samtidigt känns det som om någon snart får lov att komma och bända loss mej från tangentbordet för jag har suttit här så länge så det gått för mig som för de där döda piraterna som hängde med Davy Jones. Jag och datorn har vuxit ihop, jag har fastnat, armarna karpaltunnelvärker och istället för snäckor så växer det ut små datordelar på mej och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna sträcka på mej igen. Jag är en företagshälsovårdares mardröm come true alltid när jag jobbar, men i vanliga fall mår jag bara bra, men nu är alla mina datorer kaputt (ja, alltså det är inte så extravagant som det låter: men datorn hemma och på jobbet har båda drabbats av några slags besläktade åkommor som gör tangentbordet långsamt och oresponsivt och får en att hacka på tangenterna som en galning och hela tiden backa och radera och fylla i bokstäver som fattas...) och det tar livet av mina stackars armar. För att inte tala om effekten på psyke och blodtryck! Jag vill gå hem nu. Jag vill köpa nya fina sommarkläder och en tidning och sitta i nya soffan och låtsas att jag har städat och hög takhöjd och att mina krukväxter lever och det inte snöar en massa blöt snö som kommer att slaska bort alla senast i morgon eftermiddag.