hälsningar från flytträsket

Jag kan ju bara meddela att allt är bra med Det Nya Hemmet. Dess nuvarande ägare tycks vara av den sorten att hemmet verkligen ser likadant ut till vardags som när det är uppstädat för visning. Så är det inte hemma hos oss, kan jag ju meddela. Särskilt inte nu. Hos oss står det lådor överallt i två meter höga staplar och dessutom ligger det utdragna sorteringsprojekt lite här och var. Sådana fall som man tänkt gå igenom och sortera och slänga/sälja/packa, men sedan drabbats av sentimentalitetsanfall, utmattning eller spunk mitt i. Mina hemmabandade VHS-kassetter, med 90-talsfilm, udda avsnitt av halvt bortglömda tv-serier om ungdomar som startar fiktiva rockband, musikvideor med halvt bortglömda verkliga band, allt i en salig röra på kassetter som prydligt klätts om med film- och poppojksbilder mödosamt klippta ur tidningar och sedan kontaktplastats. Jag dör. Jag borde slänga allt, slätt, för jag kommer sannolikt aldrig att vilja se vars sig Backdraft eller The Accidental Hero igen och knappast ens gamla avsnitt av Catwalk. Och jag kommer knappast ens att ha en videospelare särskilt länge till. Men samtidigt tvekar jag för jag inser ju också hur osannolikt det är att jag någonsin mer kommer att befinna mig i en sådant livsskede att jag skulle ha ork och tid och lust att sätta mig och börja klippa ut filmbilder och klä om något...

Och så har vi ju alla tv:na! Jag har fått förklarat för mig att man under inga omständigheter får göra sig av med sin gamla 14 tums studentby-tv. Motiveringen var att om ens man/sambo får för sig att han helt plötsligt vill lämna en och han dessutom tar tv:n med sig, så tja, visserligen blev man dumpad men hey, man kan åtminstone ännu se sina favoritserier... And it all makes sense. Så nu har vi vår vanliga tv, skilsmässotv:n och dessutom en antik svartvit 60-tals tv i vit plast som mest bara ser söt ut och i.o.f.s., vad gör man inte to be an independent woman, men nog känns det ju lite jobbigt att i resten av sitt liv roada runt två oanvändbara tv-apparater?

Den här flytten har fått mej att drabbats av total overload på saker, jag är så trött på i princip allt vi har, speciellt sådana grejer som bara i största allmänhet är "bra att ha" eller som man vill ha kvar av sentimentala skäl, men som man inte orkar se på utan som bara ska magasineras någonstans för att det ska finnas till hands sedan när den där magiska stunden då man plötsligt längtar efter just den grejen plötsligt infinner sig. Alla slevar och krafsor och krukor och mappar och filtar som fridsamt legat i sina hörn och som nu ska synas och tas ställning till. Och jag fattar inte varifrån hälften ens kommer. Vi har hur många slevar som helst som ingen av oss ens vill kännas vid. Hur är det ens möjligt?