adolescence revisited

Jag var upp till Österbotten i helgen och det var så fint. Jag är så ambivalent inför hela konceptet men nu var det verkligen fint (säger hon, den stora cynikern, som verkligen inte någon stor naturromantiker i vanliga fall). Jag var för ovanlighetens skull ute ensam och till fots redan kring 9-tiden på morgonen och det var alldeles lugnt. Ny fin snö och rimfrost i träden; hela landskapet var som taget ur någon Madicken-film, och jag väntade bara på att hästskjutsarna skulle skramla förbi. Men nej. Inga ponnysar och inga vadmalsfarbröder som lärde mej osedliga brännvinsvisor... Det är mest bara besvikelser för oss som vill att livet ska vara som på film. Min ambivalens igen gäller mest en massa andra saker: att det ännu känns så hemma på ett sätt som Åbo sällan gör, att man möter sin lärarinna från lågstadiet och hon ännu känner igen en, att det är så smått och inget någonsin känns som det ändras, människorna som sitter och hänger på österbottens alla simpukka-caféer ser exakt likadana ut som de gjorde för nästan två decennier sedan när jag flyttade och jag vet inte ens om det är samma gubbar eller andra, mer nytillkomna exemplar. They all look the same to me, för ser jag bara Farmfrys-pipon eller truckerkepsen. Fast jag vet att jag har fel och att saker ändras: det har kommit upp lyktstolpar på bostadsområdet där mina föräldrar bor. Jag inser att det inte låter så imponerande, men vill ändå hävda att ingen som inte är insatt förstår precis hur pass stort det är med de där lyktstolparna och hur länge invånarna väntat på eller kämpat emot dem (allt beroende på personlig preferens och läggning.) Och grannens katt är förvisso en annan än den som fanns när jag bodde där, den ser bara precis likadan ut. Och det är som det ska vara. Min mormor hade ett helt livs worth av katter som alla ser helt identiska ut på alla bilder och vi brukar ibland roa oss med att gissa vem som är Frans och vem som är Ringo och vem som är Första Fina. (Andra Fina är ingen sport alls, det är alltför lätt, hon har bott halva sitt liv hos oss, så henne känner vi bra). Så jag tar tillbaka, visst ändras det, men det är små, små nästan omärkliga saker. Och det känns tryggt, men lite märkligt.

Ja, och så har jag klippt mej. Det var lite småtraumatiskt i vanlig ordning, inte själva besöket - det var mycket trevligt och vi småpratade om allt möjligt och mest (förstås!) om gatlamporna - men resultat får mej alltid lite thrown. Jag känner aldrig igen mej själv efteråt. Nu ser jag ut som 12. En ocool 12-åring dessutom, som sitter och drar lite olyckligt i sina kvarvarande testar. Jag känner mej lika malplacerad i det här 12-årshåret nu som jag gjorde när jag verkligen började på sjuan och hade liknande frisyr och alla som gick på nian var supercoola och hade stort fluffigt tuperat och permanentat hår. Medan jag på den tiden klipptes av en ingift släkting och följaktligen hade platt och, som det hette, "friskt" hår. Nu är jag där igen. Jag har drabbats av det som min sambo benämner "österbottniskt hår", dvs lite vagt pageaktigt och uppklippt. För volym uppenbarligen, hahaha, jag hade hundra gånger mer volym när mitt hår var långt och lockigt och burrigt. Nu är mitt hår "friskt" och jag är helt ostylad och ser ut som om jag klippt mej själv med papperssaxen. Ynk, ynk.