The industrial look in all of its glory

Nåja, as of yesterday bor vi mitt i en byggarbetsplats igen. Möbler inkörda kors och tvärs i gästrummet och nedrivna glasfibertapeter i hallen. Gipsdamm i lungorna och skräp överallt. Man blir tvungen att stiga över två olika högar med lister för att nå datorn. Påsar med byggskrot på trappan tillsammans med äppelkassarna. Trivsamt, trivsamt. Snart blir det som för Paris Hilton, att grannarna börjar skriva protestlistor.

Men åtminstone går det framåt. Långsamt visserligen, men ändå. Jag fick en chock härom dagen när någon konstaterade "jasså, då har ni bott i tre månader då redan" och jag ville bara invända och säga "neej, vi flyttade alldeles nyligen, faktiskt" ända tills jag insåg att det ju var sant. Vi har bott på nya stället i tre månader och förutom de två första veckorna, när vi verkligen jobbade som dårar och det hände massor, har inget gått framåt utan allt är samma katastrofzon som när vi flyttade in. Ångest.

Så nu finns det ingen återvändo. Vi måste få åtminstone hallen och arbetsrummet klara för att någon gång börja täckas bjuda hem folk innan vi sedan tar itu med kök och badrum och allt igen ser totalt utbombat ut för en längre tid.

Jag borde sluta läsa inredningstidningar, förresten. De gör mig aggressiv. Igår stod jag och tjuvkikade i Allt i Hemmet och läste om några danskar som hade tyckt att något visst rum hade känts lite trångt så de hade slagit ner väggen till "den intilliggande skolsalen" för att få ljus och rymd. Jag vill också ha ljus och rymd. Jag är som en jäkla flipperkula hemma, jag bara stöter i överallt i alla dörröppningar och skåp... N. anser att jag är en drama queen med noll motorisk förmåga, men jag vill fortfarande hävda att det är för att det är så trångt. Jag tror att en extra skolsal skulle göra all skillnad i världen, faktiskt.