Hälsningar från Vegas

Sitter här i ny the killers-tröja och en menlöst blommig kjol och försöker motivera mej själv till jobb. Jag vill ha sjukt mycket semester rightaboutnow, för jag har motivations-, attityd- och alldeles säkert en lång rad andra adhd-aktiga problem till. Jag går in i dörrar t.ex.? Men det kan också bero på att det är så trångt på nya stället och att jag alltid klär på mig saker och går samtidigt. Beware of multitasking. Annars så låtsas att jag jobbar hemma idag. Fördel: man behöver bara låtsas för sig själv och kan strunta i den rent visuella biten, dvs. att se upptagen ut. Nackdel: hade glömt usb-minnet med allt stuff på så jag hamnade ändå att fara till jobbet en vända occh hämta den och sedan promenera hem igen.

Igår var jag och några tusen söta småbrudar på Killerskonsert. N: "Men se, vad glada de ser ut när de har sluppit på konsert, ska inte du också hoppa och se så där glad ut?!" Och jag: "Men nix, du lärde känna mig typ femton år för sent och nu tänker jag bara sitta här grannystyle på mitt säte i mina fula tantskor och med ett fast grepp om handväskan (oh, so rocknroll med handväska) och kommentera folks konstiga kädsel och klaga på varför de de spelar så inihelvete högt. Så blir det."

Och så blev det, ungefär. Konserten var bra, men inte life-alteringly magisk på något sätt. Fast den känslan får man nog inte heller om man går på konsert med liten handväska och crappy sittplatsbiljett och oroar sig över för högt ljud. Då krävs det nästan att man kämpar för sitt liv någonstans långt framme, tyvärr. Fast det var ändå en stor förändring mot senaste gång jag var på något i ishallen (Manics för typ tio år sedan?) och man inte ens fick skruva på sig i stolen utan att ha en vakt som strängt sa åt en att man skulle sitta stilla; nu steg folk genast upp och rusade framåt mot scenen. Utom yours truly då, som vis av tidigare erfarenheter suttit och mässat till sitt sällskap över hur sträng och småfascistiskt regim som rådde, och därför inte riktigt hann med när alla andra stack.Och ja, det var riktigt på riktigt alldeles för skränigt ljud, så där att huvudet allt emellanåt kändes som att det skar ihop. Högt är bra, och basljud som ruskar om inälvorna lite - yes bring it on, men too much is too much, liksom. Vi såg ändå helt okej, vad som hände på scen och hur de rörde sig, fast jag som är närsynt såg förstås inga anletsdrag eller miner eller andra sådana petitesser; så för min del kunde det ha varit vilka dockpojkar som helt som placerades längst fram.

Och ja, anledningen till att jag går på konsert i tantskor är att jag har tappat bort de enda skor jag har som är ens tillstymmelse rock. Vet inte var och när, men antagligen då vi flyttade. Tycker det har varit dåligt med happenings där jag kunde ha lämnat skorna efter mig på senaste tiden.

I övrigt har det inte hänt så mycket nytt; renoveringen är på hälft, trädgården kämpar för sitt liv och det var midsommar och jag lärde mej att känna igen akleja, simmmade och dansade till rihanna. Detta är vad living in the hood has done to me, och snabbt gick det. Jag tror jag har blivit någon slags latina och kan bara lyssna på musik med dans i videon och sitter och skruvar och petar på bilstereon för att hitta shakira och det går inte för alla kanalerna bara spelar gnälliga pink och wailande christina aguilera hela tiden och sen är jag lycklig när de efter fem timmarns bilresa äntligen spelar nelly furtado, men just då ska jag förstås ut igen och bära nå fula möbler. Duh.