Inspirerad av Moa så kan jag nu konstatera att min daemon är en sjakal? Bra? Dåligt? Helst hade jag förstås hoppats på en utter. Jag hoppas alltid på utter, om man får välja. Är det någon som har lust att göra mej till en utter så varsågoda, ni har 12 dagar på er att inverka.
I övrigt så är min entusiasm inför vuxenlivets tristess och obligations svalare än på länge, jag vill helst vara 17 och hoppa i en trappa med smutsiga vita tygskor som Those Dancing Days. Igen en gång: ifall jag får välja. Men det antar jag att jag inte får. Jag fick inte ens vita tygskor i somras fast jag försökte köpa i minst tre olika länder, det var alltid nåt obestämt fel på dem eller så fanns de inte i min storlek eller så fanns det enbart en vänstersko. Ett projekt fyllt av motgångar och besvikelser, those shoes. Nu säljer HM tygskor, men de är röda och svarta (= helt fel) och det är november nu. Växthuseffekt i all ära, men jag ställer mej ändå lite frågande inför konceptet små itsy tygskor i novemberslasket.
- - -
Ps. egentligen heter min ursprungliga daemon "Persaon" och inte "Lutheus". Bara så ni är rätt underrättade. Båda är sjakaler dock.
Friday, November 23, 2007
meet my friend
Upplagd av maria kl. 11:28
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 kommentarer:
Jag är lite förvirrad. Vad är en daemon?
Har du inte läst Philip Pullman's ungdomsserie? ;) De är en slags förlängning av ens själ, i form av djur som är ens ständiga sällskap... Jättefin tanke tycker jag. Även om jag då helst ville ha en utter...
Jo det har jag ju...men det har jag redan förträngt, även om ordet lät vagt bekant...
Post a Comment