hemma igen

Kom hem sent i går kväll, så det var omöjligt att se hur trädgården såg ut. Helt ok, kunde jag konstatera i morse. Första gången på de senaste fem åren som jag har kunnat komma tillbaka från semestern utan att börja med att trycka ihop hela trädgården i två stora sopsäckar! Någon har alldeles ätit upp rabarbern (bladen, inte själva stjälkarna), någon (kan förstås vara samma, men knappast) har spottat ut ett halvtuggat äpple alldeles utanför altandörren och ett ljus har agerat projektil och hoppat ur kattbadet och sen störtat fyra meter längre bort i trädgården. Och grannen har klippt häcken. Allt är bra här, med andra ord. Fast stökigt.

Saker har vuxit något alldeles otroligt, den f.d. ynkliga löjtnanten har brett ut sig så att det inte är någon hejd, björnbärsbusken ligger i framstupa sidoläge över altanen och höstrudbeckian har blad som pizzatallrikar. Och jag skojar inte ens; de har kommit hemifrån föräldrarnas trädgård och där är de två meter långa men har ganska små blad, här är de bara 60 cm höga men har i gengäld större blad än rabarbern (och så talar vi före den stora rabarbermassakern). Lustigt.

Störst blad...

Och apelsinträdet har fått hundratals nya blad, yey. Så jag undrar nu: känner någon till ett bra ställe dit ett ca 1,50 cm högt och ganska trevligt apelsinträd kan bo över vintern? Gärna ljust och typ 10-15 grader varmt. Förslagsvis något trevligt litet orangeri med helpension och en stab av åtminstone 3 heltidsanställda hortonomer. Gärna havsutsikt också, men det är inte alldeles nödvändigt.

Flest nya blad...

Stannade också till i "svärmors" trädgård på vägen ner. Plockade jordgubbar och knyckte morötter, sallad, lite persilja och en lök. Löken var mest för principens skull. Blev så upplivad av hela självplockskonceptet att jag till och med började snegla på någon slags okända kålpojkar, men då tittade N. strängt på mej. Han lider av alla de vanliga kålrelaterade barndomstrauman som kommer av en alltför stor och bördig trädgård och en på tok för trädgårdsintresserad mor.

Sen bondade vi med grannfrun genom att stampa på sniglar, det var väldigt gemytligt.

Fin annars bara.