With your feet in the air and your head on the ground/try this trick and spin it, yeah

... efter ytterligare en kvälls madness-städning så börjar det slowly, slowly nästan bli beboeligt. Någon gång mot halv tolvtiden igår kväll klickade det till i lilla katthjärnan och man såg hur hennes själ liksom återvände och hur hon plötsligt blev mentalt närvarande och hon igen. Det var plötsligt slut med det där lite försiktigt avvaktande smygandet och att artigt dra sig undan till bastun. Nu tittar hon självsäkert omkring sig med den pondus som kommer av att vara obestridd revirinnehavare. Något föll på plats just like that och nya hemmet blev hennes. Och i morse ville hon leka för första gången sedan hon kom i fredags. Jag väntar ännu på samma känsla ska infinna sig.

Dagens mest patetiska kändiscitat ur aftonbladet: Marily Manson om flickvännen Evan Rachel Wood: – Jag hittat min tvilling. Hon tycker om samma saker som jag. Hon förstår att jag gillar att gå upp när det blir natt och gå och lägga mig vid gryningen.

Ja, eh, och? Hon är 19... Tonåringar brukar tycka sådant är coolt, det är inte på något vis unikt. För människor i 40-årsåldern brukar äremot den värsta fascinationen över att man är vuxen och får vara uppe hur länge man vill vanligtvis ha lagt sig...

***
Försöker lista ut om hemligheten med Last.fm kan vara att man ska lägga in någon riktigt bisarr grupp med mycket liten egen produktion och därigenom tvinga den att vara kreativ, idag provade jag med Magnapop, och den spottar snällt ur sig P.J. Harvey, Sonic Youth, Juliana Hatfield, Lemonheads och Velocity Girl och totalt bortglömda storheter som Belly. Ganska ok. Annars blir jag oftast bara nervös på den, för den envisas med att hela tiden spela musik som låter precis likadant, särskilt om man lägger in en favoritartist som har gett ut många skivor. Vilket jag i.of.s. inser att är hela idén. Men ändå. Tråkigt! Jag vill att den ska bete sig som det ultimata blandbandet: både glad och lessen musik, demoband och radiohits.